Meriter

Sture, Sten (den äldre), f senast 1437 (Processus …), d 14 dec 1503 i Jönköping (E collectionibus …). Föräldrar: riksrådet Gustaf S o Birgitta Stensdtr (Bielke). Riddare, hövitsman i Västergötland 69, på Sthlms, Åbo o Örebro slott 70, riksförest 1 maj 71–6 okt 97 o 12 nov 01–14 dec 03, rikshovmästare 99–01.

G 1466 (efter 6 okt, Missiver ..., s 40f) m Ingeborg Åkesdtr (Tott), d 1507 på Tavastehus (FMU 5297, Anekdoter …), dtr till riddaren o danska riksrådet Åke Axelsson o Märta Bengtsdtr (Vinstorpaätten).

Biografi

S framträder första gången 1461, då han jämte brodern Anund Sture och svågern Johan Kristiernsson (Vasa), den sistnämnde å deras syster Birgittas vägnar, beviljar modern Birgitta Stensdotter (Bielke) och styvfadern Gustaf Karlsson (Gumsehuvud; bd 17) ansvarsfrihet för förvaltningen av deras farsarv. Anund, uppkallad efter farfadern, torde ha varit den äldre; ehuru endast några och tjugo år var båda riddare, sannolikt sedan Kristian I:s kröning 1457. Efter fadern Gustaf Stures död 1444 hade modern snart gift om sig. Själv var hon yngre halvsyster till Karl Knutsson (bd 20); den nye maken var genom sin syster Katarina dennes svåger.

S torde ha tillbragt sina unga år dels på moderns sätesgård Ekholmen i Trögd, dels på Kalmar slott där styvfadern var hövitsman. Redan 1463 dog brodern Anund ogift, och kring samma tid modern Birgitta. S blev således vid unga år arvinge till merparten av föräldrarnas efterlämnade egendom. Efter arvskiftena (1472) bestod godsinnehavet i huvudsak av två komplex: i Södermanland kring fädernas sätesgård Rävsnäs, till vilken han skrev sig, jämte det tillbytta Gripsholm; i östra Småland det stora Grönskoggodset i Emådalen jämte det möderneärvda Strömserum. Sammanlagt ägde S vid denna tid inemot 400 gårdar, vilket gjorde honom till ”en av Sveriges rikaste godsägare” (Lundholm).

Det kom att dröja innan S gav sig tillkänna i det politiska spelet. Sturekrönikornas sena uppgift att han kämpade vid Kettil Karlssons (Vasa) sida mot unionsmonarken Kristian I (bd 21) vid Haraker 1464 förtjänar inte tilltro; han hörde inte hemma i den oxenstiernska släktkonfederationen. Först i samband med de unionella samtalen i Nyköping i sept 1466 framträdde han. Vid detta av Axelssönerna dominerade möte ingick Ivar Axelsson (Tott) äktenskap med Karl Knutssons dotter Magdalena, Arvid Trolle med Ivars dotter Beata. I samband härmed stod S:s två friarbrev till Åke Axelsson (Tott) på Varberg och till dennes hustru Märta Bengtsdotter (Vinstorpaätten) att få gifta sig med deras dotter Ingeborg, sedan hennes kusin Agneta Ivarsdotter, hans trolovade, avlidit. Äktenskap ingicks inom kort; bruden fick Strömserum i morgongåva. Det blev för S:s del livslångt, men veterligen barnlöst. Ett enstaka bevarat brev från hans sista levnadsår om stora och små ting som skall besörjas är riktat till fru Ingeborg, hans ”älskliga kära stallbroder”. – Utom äktenskapet hade S dottern Birgitta som 1485 intogs som syster i Vadstena kloster och först 1536 avled där.

S var således intagen i Axelssönernas stora dansk-svenska släktkrets. Han följde från Nyköping Erik Axelsson till Sthlm, där denne tilltvingade sig riksföreståndarskapet av ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28); han räknades då till riksrådskretsen. Under våren 1467 skedde en brytning mellan kung Kristian och Axelssönerna, vilka berövades gods och län i Danmark. På hösten samma år kallades Karl Knutsson tillbaka till kungatronen. S, hans systerson, blev nu högt betrodd med militära befäl. Han var hövitsman i Västergötland, slog jämte Nils Sture (nedan) vintern 1469–70 i Dalarna ned Erik Karlssons (Vasa) uppror, återvände sedan söderut och besegrade i ett överraskande anfall en av kung Kristian ledd här vid Öresten. Vid kung Karls död 15 maj 1470 befann han sig i Sthlm.

Från sin nödtvungna vistelse på Raseborg hade kung Karl medfört sin frilla Kristina Abrahamsdotter (bd 20, s 622 o 628). På sitt yttersta gifte han sig med henne, därmed legitimerande deras späde son Karl. Ett testamente upprättades, som helt förändrade arvet för hans två döttrar, Kristina, gift med Erik Eriksson (Gyllenstierna; bd 17), och Magdalena, gift med Ivar Axelsson: den lille Karl skulle ta dubbel arvslott gentemot deras enkla. S utsågs till hustruns och sonens målsman, ”som han oss ock fulleliga lovat har så gärna vilja göra”.

S jämte Sthlms stad kungjorde dödsfallet för den menighet som samlats till Eriksmässan (18 maj) i Uppsala: ”och han har mig befallt riket, besynnerliga Åbo och Örebro slott med Stockholms slott och stad”. Två veckor senare (1 juni) kallade han sig, utöver hövitsman, ”rikets föreståndare uppå denna tid”, ovisst med vilken ytterligare fullmakt. Kung Karls sista vilja sköts åt sidan: de två döttrarna blev ensamma arvtagare, medan sonen avfärdades med smärre gåvor (Carlsson).

En omständighet komplicerade detta händelseförlopp. Vid herredag i Örebro i mars 1468 hade svärsonen Ivar Axelsson mottagit fullmakt att vara kung Karls ställföreträdare och efter dennes död rikets hövitsman intill ett riksmöte kommit till beslut. Det har hävdats att S tog regentmakten genom en kupp: Ivar Axelsson, vid dödsfallet på sin förläning Gotland, ställdes inför fullbordad gärning av en S, som utställt sin egen fullmakt, men fann sig sedan S medgivit att testamentet underkändes (Palme).

Dock talar yttre omständigheter för att Ivar Axelssons intresse av den svenska regentbefattningen avtagit. Inga misshälligheter är heller kända för den närmaste tiden; tvärtom tycks Erik Axelsson ha främjat S. Huruvida kung Karls testamente förelegat i rättskraftigt skick är omtvistat. I vilket fall bör S ha insett omöjligheten att genomföra det utan stöd i rikets råd. Att Karl såg honom som sin främsta tillgång är dock otvivelaktigt. Titeln av ”rikets föreståndare uppå denna tid”, nyttjad under 1460-talet, innebar ett uppdrag för överskådlig tid, meddelat av riksrådet. S kunde visa sig vara ett nyttigt redskap för Axelssönerna gentemot kung Kristian.

S:s situation var osäker. Någon stark ställning inom riksrådet hade han ännu inte. Dock var dettas preses, ärkebiskopen Jakob Ulvsson (bd 20), lika ny i sitt ämbete. Av rikets slott innehades gränsfästena Kalmar, Borgholm och Älvsborg av herrar, lojala med kung Kristian. Av det oxenstiernska partiet fanns ännu Erik Karlsson som ett oroselement på Stegeholm. Å andra sidan stod den axelssonska brödrakretsen, där Erik innehade Viborg och Tavastehus, Laurens Raseborg och Ivar Stegeborg, därtill svärsonen Arvid Trolle Nyköping. S:s egen faktiska maktbas var Sthlms slott och stad. En säker bundsförvant var vapenbrodern Nils Sture, vars Västerås slottslän omfattade det stridbara Dalarna.

Närmast följde en tid av förbidan. Kung Kristian, upptagen av sin nordtyska politik, förberedde dock diplomatiskt och militärt sin återkomst. Krigshändelserna var obetydliga. I april 1471 förhandlade i Kungsäters prästgård (Marks hd) nära riksgränsen svenska och danska befälhavare, S och Nils Sture samt marsken Claus Rönnow, fram ett preliminärt fördrag. En månad senare skulle ett stillestånd inträda intill midsommaren, då ett möte skulle äga rum vid Stegeborg. Åke, Ivar och Laurens Axelssöner skulle där komma till uppgörelse med kung Kristian. Även skulle (enligt svensk mening) förhandlas om dennes återtagande i sitt svenska rike, ”som det var på konung Kristofers tid”. Kungens ratifikation av fördraget gällde dock ett möte i Djurhamn i Sthlms skärgård, vilket avvisades på den svenska sidan.

Kungsätersfördraget har uppfattats såsom ett uttryck för att S ännu vid denna tid gick Axelssönernas ärenden: tillgodoseende av deras krav var förutsättning för Kristians återtagande som svensk monark (Lönnroth). Då har man övertolkat de preliminära texterna från de båda sidorna; själva fördragstexten är okänd. I denna torde mötesvillkoren ha varit löst hållna och de två huvudärendena icke länkade till varandra.

Vid förhandlingarna hade man på svensk sida hänvisat till det riksmöte som var inkallat till Arboga. Vid detta, i maj månad med socialt brett deltagande, bekräftades S som riksföreståndare – icke längre ’uppå denna tid’. Först en månad försenad anlände kung Kristian på sin krigsflotta till det avtalade mötet, men varken till Stegeborg eller till Djurhamn utan till Sthlms omedelbara närhet. Hans motpart hamnade därmed i ett omedelbart underläge. 7 aug 1471 ingicks ett nytt stillestånd för en månad och beslöts att ”rättegång” skulle inledas 1 sept om Axelssönernas tvist med kungen, om dennes svenska anhängares tvist med Sveriges rike samt om villkoren för Kristians återtagande. Var dessa väl överenskomna låg ett hyllningsmöte nära.

Fortsättningen blev ett utdraget förspel till avgörandet mellan kungen, svenska rådet och S, som bröt sig ur detta. Kristian ökade trycket genom landstigning, stridsförberedelser och tåg in i det mot honom välvilliga Uppland. Rådet, under ledning av den fredssinnade ärkebiskopen, fortsatte förhandlingarna under protest. S med anhängare lämnade Sthlm. Till Vadstena samlade han ett möte med bred ständerrepresentation från götalandskapen. I en resolution (4 sept), riktad till riksrådet och Sthlms stad, förkastade deltagarna Kristian som svensk konung och förklarade sig avse att följa S till Sthlm ”att avvärja vårt och rikets fördärv”.

Den växande hären gick långsamt norrut genom Närke och Västmanland och mötte uppbådet från Dalarna under Nils Sture. En mindre styrka under Arvid Trolle gick genom Södermanland. Sthlms stads krigsfolk utgjorde ännu en stridsstyrka. På motsidan hade kungen befäst Brunkebergsåsen och besatt den med trupper från sin flotta. Båda parter var inställda på ett väpnat avgörande: S:s krav att kungen skulle inskeppa sin här var en formalitet; 10 okt gick han till angrepp.

Den sammansatta stridsplanen, med huvudstyrkan under S från väster, Nils Stures dalkarlar från nordöst och Knut Posses (bd 29) stockholmare från söder, samt förmågan att gång på gång gå till anfall uppför åsen och att fullfölja den slutliga framgången – allt detta vittnar om ledarens för sin tid enastående förmåga att formera heterogena trupper och uppbåd till en slagkraftig här och att utkämpa en långvarig, länge oavgjord batalj.

S själv gjorde sitt yttersta för att vidmakthålla sitt rykte som segraren i en nationell kamp. Det av honom inspirerade partiet av Sturekrönikan, den främsta källan till kunskap om slaget, framhåller hans personliga insats och förbigår det betydande inslaget av svenska herrar och uppländska bönder på kung Kristians sida. Bernt Notkes (bd 27) S:t Göransstod i Sthlms Storkyrka, invigd nyårsafton 1489, skulle erinra om det slag där man gått till strid sjungande ”sankte Örjans visa”. I en av S 1492 ingiven supplik till påven om inrättandet av ett S:t Göranskapell uppges att årligen på helgonets dag en procession gick till Brunkeberg. Detta kapell skulle inrättas i stodens sockel, vilken är smyckad med S:s och fru Ingeborgs vapen. Identifikationen är nära: de tre sjöbladen, S:s vapenbild, är intryckta i hästens länd.

Segern vid Brunkeberg, i vilken Erik och Ivar Axelssöner inte hade någon del, befriade S från stämpeln av deras man och gav riksföreståndarämbetet auktoritet. Vid svenska kyrkans koncilium i Arboga på nyåret 1474 beslöts att vidga det 200-åriga statutet om fördömande av tillfångatagande eller förjagande av krönt konung till att även gälla enhälligt vald och edsvuren riksföreståndare. S kunde nu betecknas som vicerex, hans hustru som principissa.

Riksrådets kollektiva framträdande som regering gör det icke möjligt att urskilja S från kollegerna vid 1470-talets unionsförhandlingar. I viss utsträckning gällde kraven från svensk sida fortfarande Axelssönernas återställande till län och gods, något som S såsom Åke Axelssons svärson hade intresse i. 1476 hade parterna närmat sig så långt, att vid årets möte i Kalmar de svenska delegaterna utarbetade förslag till en ny unionsakt, på vars villkor Kristian kunde erkännas som konung. I av denne godkänt skick framlades akten vid ett riksmöte i Strängnäs midsommaren 1477 (där beslut togs om inrättandet av ett studium generale i Uppsala). Förslaget förkastades; av Sthlms stads tänkebok framgår att stadens ombud ålagts en negativ hållning. Man har här spårat en fientlig agitation från S. Sedan det påvisats att kungens ratifikation avsevärt skilde sig från det för honom framlagda (dittills obeaktade) förslaget, kan avslagets ursprung hänföras till riksrådet (Carlsson).

Överhuvud är S:s inställning i unionsfrågan svår att fixera. De privata bevekelsegrunderna må ha haft sin begränsade betydelse. Som statsman insåg han ett isolerat Sveriges utsatta ställning mellan ett fientligt Danmark (förenat med Norge) och i öster ett hotfullt storfurstendöme Moskva, som uppslukade Sveriges gamla granne republiken Novgorod och hotade den livländska ordensstaten. Själv hade S sedan 1471 hos de lägre samhällsgrupperna – lågfrälse, bergsmän, borgare och bönder – underblåst en unions- och danskfientlighet. Men denna var hans politiska vapen, att nyttjas vid behov. Sannolikt föredrog han, nu och senare, ett tillstånd med pågående, icke i huvudsaken förpliktigande förhandlingar, där fördelar kunde vinnas och öppen strid undvikas.

Som en följd av segern vid Brunkeberg hade S:s grepp om rikets slott och län betydligt stärkts. Kristians svenska anhängare hade lagt ned vapnen; Kalmar hade lagts under fataburen, troligen också Borgholm, medan Älvsborg övertagits av S:s ende nära frände, kusinen Nils Clausson (Sparre av Ellinge, bd 32).

Också S:s personliga resurser hade väsentligt utökats. Med diskutabel rätt utnyttjade han (1480) den återköpsklausul som infogats i hans morfar Sten Turessons (Bielke) stora godsavträdelser ett halvsekel tidigare. Han kom därmed att förfoga över ett hundratal gårdar i Mälardalen. På den av bördsrätten styrda fastighetsmarknaden var återköpsrätten ett viktigt redskap, till förfång för den aktuella innehavaren. Ett årtionde senare förvärvades från Eggert Krummediges änka för 2 000 mark sådan rätt till ett åttiotal gårdar och torp i Södermanland och Småland. Vid sidan av Arvid Trolle framstår S, med många smärre inköp, som tidens störste affärsman i jord.

Den politiska stiltjen under senare 1470-talet bröts av två dödsfall under förra halvåret 1481. Erik Axelsson, som från Viborg utövat en aktiv politik i fråga om östgränsen samt den livländska ordensstatens interna konflikter, hade inför döden ställt slottsloven, d v s förfoganderätten, till Viborg, (det nyanlagda) Nyslott och Tavastehus, icke på rikets råd eller riksföreståndaren utan på sina bröder Ivar och Laurents, den senare slottsherre på Raseborg, med hänvisning till sina fordringar gentemot kronan. Hela Finland (utom Åbo län) hotade att därmed varaktigt utom rådets kontroll ingå som ett led i Ivar Axelssons oberäkneliga politik.

Kung Kristians död föreföll kunna lösa upp knutar inför ett återställande av en realunion. I Sverige liksom i Norge hade hans namn varit belastat, medan sonen Hans (bd 18) namn ännu var fläckfritt. Inga skäl kunde andras för att undvika förhandlingar. Samtidigt kunde situationen förefalla fördelaktig för de anspråk på restitution i Danmark som Ivar Axelsson drev. Från norsk sida gjordes ivriga försök till samförstånd med Sverige, och de två riksråden överenskom 1482 om gemensamt uppträdande. Men vid sommarens unionsmöte i Kalmar uteblev norrmännen. På svenskt initiativ formulerades ett förslag till konungaförsäkran, ett ”unionsprogram”, på grundval av det förslag till sådan som kung Kristian sex år tidigare icke accepterat utan förändringar (Carlsson). Avgörande beslut under medverkan av de tre riksråden och kung Hans skulle fattas vid ett möte i Halmstad på nyåret 1483. Emellertid anlände de svenska ombuden sent och utan fullmakt. Anledningen låg hos S: på väg till mötet drabbades han, enligt krönikan, av ögonsjukdom som hindrade hans vidare färd; hans meddelegater skulle då ha vägrat att uppträda utan honom. Halmstad recess blev en dansk-norsk överenskommelse, accepterad av kung Hans, medan den 1 aug samma år på för kungamakten väsentligt hårdare villkor ingångna Kalmar recess blev en dansk-svensk. S medverkade denna gång med närvaro och besegling. Kung Hans godkännande utsattes till ett nytt möte följande år. Denne demonstrerade dock sin ovilja genom att icke infinna sig. 1484 års Kalmarmöte inleder en ny period av overksamhet.

Kalmar recess blev därmed tillsvidare ofullbordad. Men den sågs inom det svenska riksrådet som utgångsläge för vidare förhandlingar och som internt bindande. Det senare var för S ovälkommet såtillvida som dess inskränkningar av konungens makt gentemot rådet kunde hävdas gälla riksföreståndaren, vicerex. Så infördes ett fyrmannautskott ur rådet, som vid monarkens frånvaro skulle utgöra regering och vid hans frånfälle övertaga slottsloven. Att märka är att rådet genom den s k republikanska rådseden var förpliktat till inbördes solidaritet (Palme).

S hävdade långt senare (1495) att han därtill ”nödd” beseglade recessen. Detta har kombinerats med hans uteblivande från Halmstadmötet – misstänkliggjort redan av Olavus Petri (bd 28) – och med en tolkning av recessens bestämmelse rörande Gotlands rikstillhörighet såsom att ett överlämnande av ön (icke en rättegång) vore en förutsättning för recessens ikraftträdande; genom detta skulle S ha lagt ut ett effektivt hinder. Det torde här, liksom i frågans föregående skede, ej vara möjligt att påvisa att S skilt sig ut från svenska riksrådets förhandlingslinje (Carlsson).

Jämsides härmed skedde uppgörelsen med Ivar Axelsson, vilken såväl aktivt deltog på svensk sida i unionsförhandlingarna som samtidigt bedrev egna förhandlingar om sina anspråk. Efter brodern Laurens död gick S till offensiven. Han sökte i juni 1483 upp herr Ivar på Gotland och förmådde honom att avstå Viborg med Nyslott samt Tavastehus mot Borgholm och Öland som livstidsförläning. Ett efterspel blev att, enligt krönikan, herr Ivar vid ett rådsmöte i sept samma år gjorde ett försök att få S avsatt som riksföreståndare och ersatt av hans svärson Arvid Trolle. Att detta misslyckades har satts i samband med de frikostiga förläningar på livstid för rådsledamöter som utdelades. Dessa var även ägnade att skapa ett låst läge inför kungens väntade tillträde följande år.

Slutakten inträffade 1487. Under förebärande av att tillmötesgå upprepade klagomål från holländsk sida över de kaperier Ivar Axelsson bedrev från Gotland gick S till väpnat angrepp mot hans svenska slott Stegeborg, Borgholm och Raseborg. Herr Ivar undkom till Visborg, men måste nu ge sig villkorslöst under kung Hans, som var i samförstånd med S. Följden blev ur svensk synvinkel att det tjugoåriga axelssonska länskomplexet var förintat, men de femtioåriga anspråken på Gotlands återställande förskjutna till en oviss framtid. En bieffekt blev att Kalmar län och Nyköpings län, som innehafts av herr Ivars brorson och av hans svärson, lades under fataburen.

S hade under dessa prövande år visat eminent politisk skicklighet: med stöd av rådets majoritet manövrerat ut sin forne överman Ivar Axelsson; gått med på vägen mot en förnyad unionsmonarki, men på för kungen oantagbara villkor; utnyttjat länssystemet både till att knyta stormän till sig och till fataburens, d v s sin egen, fördel.

De närmast följande åren kan betecknas som höjdläget av S:s regim, tiden för S:t Göransmonumentets invigning. Tidigare samma år 1489 hade Katarina Ulfsdotter (bd 21) skrinlagts i Vadstena under storartade former. S, ”den ärade fursten”, trädde där i spetsen för rikets råd ”klädd i brun sammet, fodrad med vitt hermelinskinn, som nådde ända ned på skorna”.

Alltmer monarkiska aktioner störde förhållandet till rikets råd, så de resultatlösa interventionerna i ordensstatens inre stridigheter. Förhållandet till kyrkans ledning försämrades av aktionen i kurian (1491) genom S:s ombud där Hemming Gadh (bd 16) att förvärva rätten att vid närmaste vakans utse innehavare av biskopsstolarna i Linköping, Strängnäs och Åbo. S:s ingripande i den stora, långdragna och komplicerade Hammerstaaffären, arvskiftet efter Erengisle Nilsson (Hammerstaätten; bd 18), ledde till en konflikt med Uppsalakyrkan: S:s köp (1494) från änkan Birgitta Olofsdotter (Tott) för 10 000 mark av hennes rätt till ett godskomplex på Södertörn, i Östergötland och Småland var rättsligt diskutabelt, ägnat att väcka ovilja hos andra intressenter och gick ut över hennes tidigare löfte om donation till Uppsala domkyrka. I Åbobiskopen Magnus kopiebok (A3, RA) finns intaget biskop Henriks i Linköping brev till S (1492), där denne varnas med den girige kung Karls öde, tillika med biskop Tomas förmaningstal till Karl Knutsson. S:s grundande av klostret Mariefred av kartusianorden (1493) på sin egendom Gripsholm kan uppfattas som en försoningsgärd.

Vid rådsmöte i Tälje midsommaren 1493 blev konflikten tillfälligt öppen: S avsade sig riksföreståndarskapet, men lät sig övertalas att stå kvar. De eftergifter i sitt ämbete han måste medge låg inom ramen för Kalmar recess. Fram på hösten företog S en färd till Tuna i Dalarna för att upptaga klagomål. En följd blev att Nils Sture, hans gamle vapenbroder, måste lämna Västerås län, som han innehaft sedan han återfört Karl Knutsson till tronen och nu hade på livstid med arvsrätt. Han mottog som en svag ersättning Stegeborgs län, men icke heller detta ville S vid hans snara död tillerkänna sonen Svante Nilsson. Västerås län med sin avkastning från järn- och kopparberg lades under fataburen. I bergsmännen och dalkarlarna hade S funnit en framtida tillgång.

Det befanns inom rådet ofrånkomligt att återupptaga unionsförhandlingarna. I Nya Lödöse avtalades i maj 1494 ett möte i Kalmar följande midsommar, åter med avsikt att 1483 års recess skulle realiseras. Misstron mot S:s goda vilja tog sig uttryck i att inför det preliminära avtalets ratificering ett i Sthlm talrikt samlat råd ingick en ”sammansvärjning” (12 aug). S inbjöds att ansluta sig, vilket han fann sig nödgad att göra – dock med förbehåll för sitt personliga förhållande till konungen. Lödösefördraget godkändes följaktligen; ett manifest härom till menigheterna hänvisade till tidigare rådslag med dem, pekade på den ryska faran och kungjorde att man i enighet med ”vår käre hövitsman” beslutat erbjuda kung Hans att antaga Kalmar recess och tillträda kungamakten. – S:s beteende har uppfattats olika. Han förnekade senare sin anslutning till ”sammansvärjningen” (ej bevarad i original). Remsan för hans sigill under fördragsurkunden är tom. Ingen tvivel kan dock råda att han i båda fallen nödgats solidarisera sig med kollegerna.

Den senare öppna striden mellan S och rikets råd föranledde dettas preses ärkebiskopen Jakob Ulvsson att lägga upp en aktsamling (A2, RA) som steg för steg belyser konflikten. En irriterad brevväxling hösten 1494 om ryktesspridning inom landet, om Svante Nilssons krav och om ansvaret för rustningarna i Finland avlöstes av personliga möten på nyåret 1495. I Uppsala domkapitel stod ärkebiskop och riksföreståndare öga mot öga. S klagade att han, sedan han övertalats att stå kvar i sitt ämbete, sett sig inskränkt i sin disposition över länen och i sin domsmakt samt genom det ”förbund” hans kolleger ingått. Ärkebiskopen hänvisade till Kalmar recess och till den oro i landet S själv skapat genom att i sin mun taga talet om att man kunde få ”20 eller 30 tusen bönder att kasta upp en Engelbrekt riket över halsen”. S dämpade till ”7 eller 8 tusen bönder”. Ärkebiskopen klagade över att han i landet skylldes för att vara den som ville föra in kung Hans, när tvärtemot han vid senaste rådsmöte skjutit över avgörandet på de världsliga ledamöterna. S hade då som den främste bejakat med bedyrandet: ”Jag har med Guds hjälp intill denna dag fört i min sköld 3 sjöblad ärligen och som en rätt kristen riddare. Jag har dem också tänkt att föra intill dödsdagen. Därför vill jag hålla mitt insegel som jag satte för den recess som i Kalmar gavs ut.” S medgav detta men hävdade att recessen tillkommit utan hans biträde: ”Och nödd satte jag mitt insegel därför.” Sin anslutning till rådets ”sammansvärjning” förnekade han. Långtifrån att förtala ärkebiskopen hade han fritagit denne där han på sistone dragit fram: ”i Enköpings marknad, desslikes uppe i Dalarna”.

S uppnådde att ett riksmöte hölls i Linköping i mars 1495 inför sommarens Kalmarmöte. Ett öppet brev från mötet bestred varje oenighet. Men de finska herrarna fick veta att menigheternas företrädare ”från Dalarna, Kopparberget och från alla köpstäderna” sagt sig ha uppdrag att avvisa kung Hans tillträde; man skulle därför i Kalmar inta en återhållsam attityd. Den från S utgående propagandan hade således haft effekt. Mötet i Kalmar, dit S för sent anlände, ledde endast till ett årslångt uppskov.

Blickarna riktades nu mot öster. Från Finland kom budskap om hur övermäktiga ryska trupper gått över gränsen och inneslutit Viborg. Man kände nu till det fördrag, som kung Hans ingått med storfurst Ivan av Moskva (1493). Krav ställdes att riksföreståndaren personligen skulle leda undsättningen. Det tog tid att dra samman krigsfolk från slott och städer, från kyrka och frälse. S:t Eriks baner lånades ut från Uppsala domkyrka för att ge karaktär av korståg mot kättare. Själv bidrog S med tyska soldenärer. Den stränga vintern vållade att han först vid julen 1495 kom till Åbo, för att mötas av budskapet att Knut Posse slagit tillbaka ett försök att storma Viborg, varefter ryssarna dragit sig tillbaka. S blev kvar i Åbo, inriktad på defensiven, men återvände i mars 1496 till Sverige. Hans krigföring blev häftigt klandrad av ärkebiskopen, och i den av denne inspirerade krönikan. Den kan tolkas som ovilja att ge sina motståndare därhemma fritt fält, men har också ansetts militärt berättigad (Palme).

Under det följande halvåret skärptes motsättningarna, avspeglade i ärkebiskopens brevbok: S borde satsa både sin person och sina rika tillgångar på Finland, där inga eftergifter finge göras vid ett fredsslut. På hösten återvände S dit och hamnade i en annan konflikt. De befälhavare han lämnat över till, främst Svante Nilsson, hade haft framgång, men begärde nu att bli avlösta och ersatta för sina kostnader. Då S vägrade, trotsade de och avreste med sitt folk, av S betecknat som högmålsbrott. Hans fortsatta verksamhet gällde att förbereda det fredsslut utifrån status quo som ingicks i mars 1497 för en tid av sex år, ur svensk synpunkt helt tillfredsställande. – Till S:s verksamhet i Finland har hänförts den s k oäkta Nöteborgstraktaten i dess äldsta skick av en längd över råmärken, vilken följde den aktuella gränsen för finsk kolonisation.

Återkommen till Sthlm i jan 1497 kallades S till rådsmöte där. Stämningen kan avläsas i att S på slottet begärde gisslan för att möta riksrådet i staden, medan detta beviljade S lejd för ett möte i rådstugan. S förklarades där avsatt som riksföreståndare och skyldig att överlämna slottsloven till ett fyrmannautskott. Han vägrade: han hade (i Arboga 1471) mottagit sitt uppdrag av ”meniga Sveriges inbyggare” och kunde endast till dem återställa det. Samma dag (9 mars) förkunnade rådet för menigheten hans avsättning på grund av hans förhållande i Finland och hans ohörsamhet mot rikets råd; allt bistånd till honom föll under högmålsbalken.

Stillestånd intill 29 juli ingicks, då ett riksmöte skulle hållas. Anledning till detta var kung Hans krav vid återupptagna förhandlingar att omedelbart erkännas. Varken han själv eller S rättade sig efter detta. Kungen förklarade krig (13 mars). S begav sig upp till Dalarna. Ett landsting i Tuna, som uppgav sig företräda bergsmän, dalkarlar och norrlänningar, uttalade i öppet brev till Sthlms stad sin lojalitet med sin hövitsman och sin vägran att hylla kung Hans. S formulerar här sitt eget eftermäle: ”Så veten I ock väl huru vårt fädernesrike var skingrat med slott och land och nu är kommet allt under ett till vårt fädernesrike, för vilket han har ofta vågat liv och gods.” Han drog vidare till Västerås, fick genom bud fram lojalitetsförklaringar också från Uppland, och kallade till sig sitt krigsfolk från Finland och Reval. Till hans fördel verkade fredsslutet med Ryssland och fredsbrottet från Danmark.

Latent inre krigstillstånd rådde nu. Kring Jakob Ulvsson på ärkebiskopsborgen Almarstäk samlades Strängnäsbiskopen Kort Rogge (bd 30), Svante Nilsson, Erik Trolle och Nils Bosson (Grip; bd 17), medan Arvid Trolle vid gränsen tog upp direkta underhandlingar med kungens ombud. S lät sina knektar tåga mot Uppsala, bränna ärkebiskopsgården och sedan innesluta Almarstäk; ärkebiskopen lyste honom i bann. Vid antågandet av kungens landsatta trupper drog S sig tillbaka till Sthlm, vars borgerskap dock vägrade ta ställning. Hans hopp stod till uppbådet från Dalarna, men vid Rotebro, norr om staden, blev detta blodigt hejdat. I tro att komma dalkarlarna till mötes ledde S ett utfall, vilket så när hade gjort honom till kung Hans fånge.

I detta svåra läge beslöt S att förhandla. I Klara kloster utanför staden mötte han Hans (6 okt), erkände honom som konung och nedlade riksföreståndarskapet. Han uppsökte dalahären och förmådde den att återvända, under förespegling av hans fortsatta makt över länet. Vid det formella konungavalet och kröningen uppträdde S som rikets hovmästare, Svante Nilsson som dess marsk.

S hade vid sin anslutning till 1494 års sammansvärjning förbehållit sig sin enskilda hyllning. Denna skedde nu på jämställda villkor, såtillvida att båda ville undvika en utdragen kamp och att båda ville begränsa riksrådets framgång; ett tillbörligt länsinnehav var en förutsättning som infriades. Visserligen måste han avstå Västerås län med Dalarna, men han behöll Nyköpings län, Rekarne och Svartsjö län, allt välbeläget till hans privata godsinnehav. Hela Åbo stift jämte ”Norrbotten” tillerkändes honom som livstidsförläning; fru Ingeborg skulle efter hans död behålla Tavastehus län.

Tilldelningen visar S:s starka förhandlingsläge, men också kung Hans taktiska beräkning. Motsättningen mellan S och hans kolleger i riksrådet skulle bestå: utrymmet för dessas anspråk – förberedda genom Arvid Trolles ”länsregister” – blev ringa. Innehavet av Finland medförde ansvaret i gränsfrågan, som kungen själv hade skäl att undvika. S:s höga levnadsålder och barnlöshet borgade för att arrangemanget inte skulle bli långvarigt.

Kung Hans inträde i riket hade icke gått till som kretsen kring ärkebiskopen tänkt sig. Den förmådde nu inte göra motstånd mot avsteg från Kalmar recess: prins Kristians hyllning som tronföljare; kungens rätt att sätta danska och norska män över fataburslänen.

I den regering kungen inför sin avfärd i enlighet med recessen tillsatte: ärkebiskopen, biskop Henrik i Linköping, S och Svante Nilsson, var motsättningar inbyggda. Jakob Ulvsson hade inte känt sig bunden av den kungliga amnestin utan vid påvestolen anhängiggjort sina och sina biskopskollegers skadeståndskrav. Påven uppdrog ärendet åt kung Hans. Återkommen till Sthlm i febr 1499 förmådde denne S att åtaga sig stort skadestånd till ärkebiskopen, mindre till biskoparna i Linköping och Skara. Samtidigt ålades han en årlig avgift om 2 000 mark för sina finska län. Redan i juni samma år tog kungen nästa steg: S berövades Åbo län och Viborgs län. I utbyte fick han de slottslösa Gästrikland, Tuna län (Småland) och Vadsbo härad (Västergötland).

Efter halvtannat år vid makten ansåg sig således kung Hans kunna beröva S hans särställning i riket. Men inte heller dennes tidigare motståndare tyckte han sig behöva gynna. Svante Nilsson hade måst byta ut Örebro län (som blev drottningens livgeding) mot det svagare Stegeborgs län. Kungen ställde sig kallsinnig till hans krav på ersättning för utlägg i ryska kriget. Hösten 1499 begynte ett försiktigt närmande mellan S på Nyköpingshus och herr Svante på Stegeborg.

Denna vänskap med förbehåll fick näring av det svåra nederlag kung Hans i febr 1500 led vid försöket att kuva Ditmarschens bönder. I sept samma år återkom Hemming Gadh efter tjugoårig vistelse i Rom i S:s ärenden. Hans närmaste syfte var att vinna biskopsstolen i Linköping, men den ovilja han väntade från kung Hans gjorde det angeläget att organisera motståndet mot denne. Han tog till uppgift att helt förlika S och Svante Nilsson. Detta spel kan följas i det s k Sturearkivet, den stora samlingen av Svante Nilssons och Sten Stures d y:s koncept och mottagna brev. Den åldrade S framträder här full av uppslag, rörelse och handling.

Ännu i Sthlm vintern 1501 vidhöll kung Hans sin snäva hållning. S:s ovillighet att betala ärkebiskopen skadestånd bemästrades med att han måste avstå ”Norrbotten”, vars avkastning skulle utgöra avbetalningar. Trots de häftiga klagomål han mötte räknade kungen med att hans regim var säker och återvände till Danmark.

Men från Söderköping riktade 27 aug S, Svante Nilsson, Hemming Gadh m fl ett hotfullt brev till kung Hans, förebärande en rad brott mot den Kalmar recess han besvurit. Fem dagar senare ingick de i Vadstena en ”sammansvärjning” att störta honom. S:s första uppgift blev att resa dalkarlarna. I Tuna talade han åter till allmogen, likaså i Mora, gick vidare mot Västerås och Örebro. Krigsrörelserna koncentrerades mot Sthlm, där staden snart intogs, medan slottet försvarades av drottning Kristina (bd 21).

Konventionen i Vadstena blottade en spricka i det att lämna öppet vilkendera, S eller Svante Nilsson, som skulle bli rikets hövitsman. Den yngre måste dock ge med sig. Vid ett rådsmöte i Sthlm 12 nov utsågs S än en gång till riksföreståndare. De två följande oroliga åren gav dock knappast möjlighet att återställa ämbetets fulla auktoritet. S:s styrka låg i att han hade menighetens öra. På nyåret 1502 utlade han vid Enköpings marknad och vid Uppsalas disting det nationella budskapet. Ett par månader senare gjorde han en färd runt Mälaren, till Strängnäs, Torshälla, Köping och Västerås. I brist på soldater låg största vikt vid uppbådet från städer och bygder för Sthlms belägring.

6 maj 1502 gav drottningen upp Sthlms slott och gick i fångenskap. Blott några dagar senare anlände kung Hans med sin flotta, men kunde intet uträtta. S följde de återvändande dalkarlarna och mötte i (Stockholms-)Näs kyrka ärkebiskop Jakob, förmådde denne att säga upp sin ed till kung Hans och att lägga ned sina krav mot honom själv. Han for över till Finland och försäkrade sig om Viborgs hövitsmans, Erik Turessons (Bielke; bd 4), anslutning. I mars 1503 ledde han ett infall i Blekinge och övervakade belägringen av Kalmar och Borgholm.

Det var denne ”gamle herr Sten”, rastlöst på väg mellan tingsplatser, rådstugor och härläger, vältaligt agiterande mot främlingsvälde, som fäste sig i folkmedvetandet, på en gång krigshjälte och fredsgarant.

På hösten 1503 var äntligen drottningens hemfärd förberedd. S ledde hennes följe till gränsen. På återfärden avled han i Jönköping 14 dec. Berömd är Hemming Gadhs skildring för Svante Nilsson hur han lät lägga liket i en fora med skinn och hudar och en tjänare färdas i täcksläde, iförd S:s kläder och emblem, allt för att främja efterträdaren. Kistan nedsattes först i det rum som förberetts i S:t Göransstodens underrede, för att sedan i procession föras till det av S inrättade klostret Mariefred. Sedan Gustav I 1525 lagt ned detta såsom grundat på hans arvegods, överfördes kistan till Kärnbo kyrka och slutligen till Strängnäs domkyrka. På Gustaf III:s bedrivande uppfördes (1774) den nuvarande sarkofagen.

S efterlämnade inga bröstarvingar, men änkan Ingeborg Åkesdotter. För efterträdaren Svante Nilsson tog det två år att förmå henne att upplåta S:s länsinnehav, utöver Tavastehus län som tillförsäkrats henne på livstid. Konglomeratet av makarnas arvegods, köpegods, förpantningar och skulder gjorde arvskiftet komplicerat mellan hans arvingar inom Vasaätten och hennes inom Tottätten. Genom riksrådsdom 1528 tillföll två tredjedelar av köpegods, lösöre och skulder systersonsonen Gustav I. Hans väldiga ”arv och eget” utgjordes till betydande del av S:s forna gods.

Att fixera S:s statsmannagärning erbjuder svårigheter. Utöver ekonomiska handlingar saknas hans arkiv helt. Konungabalken förutsåg icke en regim av rikets råd jämte rikets föreståndare, och gränsdragningen mellan dessas maktområden förblev oklar, om än från rådets sida 1483 års Kalmarrecess ansågs tillämplig. S:s egen insats vid de fåtaliga årliga rådsmötena kan som regel ej urskiljas. Där mötte han herrar med erfarenhet och bildning, förbindelser och resurser, såsom Jakob Ulvsson och Kort Rogge, Nils Sture och Arvid Trolle. I den legislation på samhällsekonomins område som där genomfördes hade man gemensamma intressen. Inom unionspolitiken framträder S:s särlinje tydligt först vid krisen 1494–95, då han väckte upp folkmeningen mot sina kolleger. Gentemot påvestolen och livländska ordensstaten, vendiska hansan och Holland prövade S att föra en egen politik, utan större framgång. Länspolitiken utgjorde ett komplicerat fält, där traditioner och intressen bröt sig mot varandra och begränsade möjligheterna. Beslut togs merendels av råd och riksföreståndare samfällt. S visade därvid skicklighet i att skapa och utnyttja lägen att vidga fatabursområdet och att genom förläning knyta värdefulla krafter till sig. I vad mån han för sin och fataburens del kunde skapa ett överskott sedan slottsförvaltningen fått sitt, är icke möjligt att fastställa. Hans enskilda förläningar och väldiga innehav av privata gods torde vara förutsättning såväl för hans handel på Danzig och Lübeck som för hans inträde på den tyska värvningsmarknaden.

Samma klyvnad möter i regeringsapparaten. Egentlig centralförvaltning saknades. Myntmästaren var rådets ende ämbetsman. Rikskanslern, Strängnäsbiskopen, utövade ingen kontinuerlig verksamhet. Den dagliga kanslitjänsten var fördelad mellan ärkebiskop och riksföreståndare. De båda hade åtagit sig att mottaga brev, ställda till rådet, hålla varandra underrättade och föreslå svar samt att betjäna rådsmötena med sina klerker. S:s främste kanslitjänare, även nyttjad i agitation, var Peder skrivare (Petrus Johannis), underhållen med det regala dekanatet i Linköping. Ingen organiserad kammartjänst är känd.

Otvivelaktigt framstod dock S utåt som rikets regent. Härtill bidrog hans auktoritativa uppträdande vid ceremonier och i församlingar, hans folkliga tilltal under ett outtröttligt resande i landet och hans nimbus av såväl segerherre som fredsfurste. Den närmaste eftervärlden daterade till ”gamle herr Stens tid”. Därtill anslöt gärna hans systersonson Gustav I, som såg sig som hans arvtagare icke endast i materiell mening och vars häftigaste konkreta kritik av Olavus Petris Svenska krönika gällde dennes ifrågasättande av S:s politiska moral.

Genom den mot Axelssönerna fientliga Sturekrönikan (1452–87), länge okritiskt utnyttjad, sörjde S för samtids och eftervärlds bild. Den tidiga historieskrivningen visar två olika gestalter: Johannes Magnus (bd 20) den ridderlige, folklige och rättsinnige; Olavus Petri taktikern och demagogen. Senare historiker alltifrån Olof von Dalin (bd 10) knöt an till den förra bilden: S ärades som den nationella sakens upprätthållare, Gustav I:s föregångare. C G Styffe satte (1875) hyllande in honom i en antiunionell, antiaristokratisk och antiklerikal tradition. Från dansk sida har främst den skicklige taktikern S framhållits.

1900-talets svenska historiker har varit mindre partitagande. Försök till omvärderingar innebar E Lönnroths undersökningar (1938, 1940), där den unge S sågs som Axelssönernas man, den äldre som skaparen av det förvaltnings- och finanssystem, som hävdades ha gällt för den yngre sturetiden och Gustav I:s första tid. Avsaknaden av adekvat samtida källmaterial låter den senare tolkningen framstå som en visserligen stimulerande hypotes. I anslutning härtill framförde S U Palme (bd 28) en ny helhetsbild av S i sin idérika, kontroversiella biografi (1950). För honom framstår S, till skillnad från sina samtida, blottad på alla ideella och moraliska värden: ”Det har gällt hans egen politiska makt och hans egen materiella välfärd.” Sedan dess har H Yrving belyst S:s politiska och K-G Lundholm hans ekonomiska framgångssätt. För dem, liksom för G Carlsson som gett ny belysning åt Kalmar recess, framstår S snarast som den främste av sina likar i en tid av stark rörelse.

Författare

Herman Schück

Arkivuppgifter

RA:s medeltidssaml:ar innehåller ca 170 brev med S som utfärdare, huvudsakl i perg:brevsaml. Brev finns också i flera andra arkiv, fr a UUB o statsarkivet i Gdańsk (fullst uppg i DS:s huvudkartotek). Handl:ar efter S även i Sturearkivet (fr a polit korrespondens på papper samt några perg:brev), hans jordebok i Arv o eget (vol 42), båda i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Rättegångsbrevet den 7 aug 1471 (HT 1952); dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); dens, Tiden före 1560 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:1, 1956); C F Allen, De tre nord Rigers Historie 1497–1536, 1–2 (1864–65); Anekdoter från Sturarnas tid (PHT 1904), s 127; R Bennett o E Bohrn, Strängnäs domkyrka, 2:1 (Sveriges kyrkor 159, 1974); BSH 3–4 (1870–75); G Carlsson, Karl Knutssons testamente (HT 1949); dens, Några problem i Sturetidens hist (HT 1949); dens, Kalmar recess 1483 (1955); Det medeltida Sverige 4:1–5 (1987–2008); E collectionibus Erasmi Ludovici excerpta (SRS 3:1, 1876), s 85; FMU 6 (1930); B Fritz, Den stora kyrkofesten för Sankta Katarina i Vadstena år 1489 (2004); J Gallén, Nöteborgsfreden o Finlands medeltida östgräns, 1 (1968); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa (1952–53); K Hagnell, Sturekrönikan 1452–1496 (1941); HSH 18 (1833); G Kellerman, Jakob Ulfsson o den sv kyrkan, 1–2 (1935–40); S Kraft, Slaget på Brunkeberg ur handelspolit synpunkt (HT 1940); dens, Senare medeltiden: tidsskedet 1448–1520 (Sveriges hist till våra dagar, 3:2, 1944); K Kumlien, Sverige o hanseaterna (1953); K-G Lundholm, Sten Sture den äldre o stormännen (1956); dens, Sture, sjöbladsätten (ÄSF 1:2, 1965); E Lönnroth, Sturekrönikan 1452–1487 (Sc 1933); dens, Slaget på Brunkeberg o dess förhist (Sc 1938); dens, Statsmakt o statsfinans i det medeltida Sverige (1940); Missiver fra Kongerne Christiern I’s, og Hans’s Tid, 2 (1914); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); S U Palme, Riksföreståndarvalet 1512 (1949); dens, Sten Sture den äldre (1950); Olaus Petri, En swensk cröneka, ed J Sahlgren (1917); Processus seu negocium canonizacionis B Katerine de Vadstenis (1942–46), s 185; D Retsö, Länsförvaltn:en i Sverige 1434–1520 (2009); H Reuterdahl, Sw kyrkans hist, 3:2 (1863); S Risberg, Auctoritate Papae (2008); J Rosén, Tiden före 1718 (Sveriges hist, 1, 1964); G Rystad, Hammerstabreven (Sc 1957); H Schück, Rikets brev o reg (1976); L Sjödin, Arvid Siggessons brevväxl (Gamla papper ang Mora sn, 2, 1932); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); ST 3 (1890–95); J Svanberg, Sankt Göran o draken (1993); Vadstenadiariet (1996); G T Westin, De s k länsregistren från medeltidens slut (Sc 1951–52); dens, Sturekrönikan (Kulturhist lex för nord medeltid, 17, 1972); H Yrwing, Från riksföreståndarvalet 1470 till slaget på Brunkeberg (Sc 1966); dens, Sten Sture, Ivar Axelsson o unionsfrågan 1471–84 (Sc 1968); dens, Ivar Axelssons fall (Sc 1970); ÄSF 1 (1957–89).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Sture, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34628, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34628
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Sture, urn:sbl:34628, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.