Sune Folkesson

Död:-1247

Band 34, sida 310.

Meriter

Sune Folkesson (Folkungaätten), d 1247 (Paulsson). Son till Folke jarl (bd 16, s 261).

G senast på 1220-talet m Helena (bd 18), d trol före 1251 (DS 385–386), dtr till kung Sverker d y av Sverige o Benedicta Ebbesdtr (Hvide; bd 3).

Biografi

S var son till den Folke jarl som 1210 stupade i slaget vid Gestilren och efter vilken den partipolitiska fraktionen ”folkungarna” namngivits. Det var under medeltiden en beteckning som flera av Folke jarls anhängare och släktingar gick under i krönikelitteratur och annaler. Folkungarna som genealogisk term är känd först från 1600-talets början. S:s möderne är okänt, men brodern Holmgers namn kan tyda på en släktmässig koppling till kretsen kring Knut långe (bd 21) och dennes gren av Erikska ätten (bd 14). Förnamnet S skulle dessutom kunna tyda på kopplingar till den danska Hvideätten. Ingen av dessa hypoteser går dock att säkert leda i bevis.

Västgötalagens kungalängd anger att Sverker d y vid Gestilren fick banesår av sin egen måg (”hans sialfs maghær”). Då ordet måg på fornsvenska närmast betyder manlig frände i följd av giftermål, d v s svåger, svärson, svärfar o s v, har man haft svårigheter att fastställa denne kungadråpares identitet. Forskningen känner till två personer som kan komma i fråga: S eller hans far Folke jarl. S blev något decennium senare verkligen Sverkers måg i modern mening, men eftersom den ena av kungens två kända hustrur var Folke jarls syster Ingegerd (bd 20) kan även Folke i ordets äldre betydelse betecknas som måg. Det första försöket att identifiera kungens baneman som S är, såvitt känt, från 1600-talets första hälft (Messenius). Denna identifiering har på 1900-talet godtagits av bl a Sture Bolin men på kronologiska grunder avvisats av Sten Carlsson då S gifte sig först på 1220-talet och således inte var kungens måg vid tidpunkten för slaget. Eftersom Johan Sverkersson (d 1222) är den sista kungen som upptagits i kungalängden, och att den vanligtvis antas ha nedskrivits något decennium därefter, bör dock S vid dess nedtecknande ha kunnat betraktas som kung Sverkers måg. Nämnas kan också att Sverkers och Folke jarls död vid Gestilren nämns i åtskilliga medeltida annalnotiser, men ingenstans görs kopplingen att den ene dräpt den andre.

Omkring S:s giftermål finns en medeltida balladtradition enligt vilken han rövade kungens dotter från Vreta kloster och äktade henne samt levde med henne i olyckligt äktenskap tills dess att hon avled före honom. Forskningen har emellertid visat att brudrovet med största sannolikhet aldrig ägt rum och att balladen nedskrivits tidigast vid 1300-talets mitt. Den antas stå i beroendeförhållande till svärsonen Lars Peterssons brudrov (bd 22, s 270) samt Folke Algotssons rov (bd 1, s 388–391) av en dotterdotter till S. Brudrovet omtalas för övrigt inte i de medeltida annalerna, något som är fallet med de båda andra roven. Nyare forskning påpekar dock att balladen om S:s brudrov ”avviker från balladens stereotypa berättarform” och att anledningen till detta kan vara att den återger ”verkliga och betydelsefulla händelser” (Pedersen o Simonsen).

Som politisk aktör saknas S helt i bevarade källor. I de två brev, från 1237 och 1240, i vilka han förekommer behandlas klosterdonationer av vad som i flera fall antagligen var hustruns arvegods. De var alla centralt belägna storgods i närheten av Linköping respektive Skara samt på Visingsö. I balladerna är S kopplad till fästet Ymseborg i nordöstra Västergötland. Nämnas kan att en av upprorsmännen i det sista folkungaupproret, som var gift med en dotterdotter till S, innehade detta fäste på 1270-talet.

Trots att S tillhörde landets elit både ekonomiskt och socialt, och säkert även politiskt, förblir han liksom flera av det tidiga 1200-talets stormän märkligt anonym. I flera moderna historiska arbeten görs han till östgötalagman, i andra nämns han som ”den svenske jarlen” (t ex Medeltidens ABC, Solberg). I medeltida källor finns dock inget som styrker att han varit innehavare av något formellt ämbete. I en tid där makt utgick från nätverksgrupperingar baserade på släkt- och vänskap, snarare än från ämbeten och institutioner, är dock S:s familje- och släktskapsförhållanden ett tydligt exempel på hur politik kunde bedrivas utan ämbeten. Som nätverksbyggare fortsatte han i viss mån farfadern Birger brosas (bd 4) politik med ingifte i det konkurrerande sverkerpartiet. Hans döttrar var naturligtvis ekonomiskt attraktiva på äktenskapsmarknaden, men även politiskt då den som gifte sig med dem via deras möderne kunde åberopa sverkrarnas anspråk på kungadömet. Detta anspråk kan sägas ha neutraliserats i och med att S 1242 eller 1243 gifte bort dottern Katarina (bd 20) med kung Erik Eriksson (bd 14), vilken efter sin återkomst till Sverige sökt försoning och samarbete med det folkungaparti som S av forskningen brukar räknas till. I och med detta gifte mellan den sista av Sverkerska ätten och Erikska ättens kungagren kunde striden mellan dessa kombattantgrupper biläggas utan fortsatta konflikter. Kort därefter bortrövades dock S:s andra dotter Benedicta ur Vreta kloster av östgötalagmannen Lars Petersson som troligen var bror till den upprorsman Filip Petersson som avrättades 1251 tillsammans med Knut långes son Filip (bd 22, s 270). Rimligtvis hade detta bortrövande politiska förtecken även om forskningen saknar möjlighet att utreda på vilket sätt, och i vilken grad. Äktenskapet blev emellertid kortvarigt. Eventuellt råkade Lars, i likhet med brodern, ut för utrensningarna efter folkungaupproret. Några år senare var Benedicta gift med den invandrade danske kungaättlingen Svantepolk Knutsson (se nedan). Denne saknade helt kopplingar till de upproriska folkungarna och kom under lång tid att verka inom kung Magnus Birgerssons (bd 24) administration.

De sociala nätverk som kan friläggas pekar alltså på att S haft en viktig position i det maktvakuum som uppstod efter Knut långes död 1234. Hans döttrars giftermål knyter honom snarare till Erikska kungaätten och Birger jarl än till folkungapartiet och bortrövandet av den ena dottern kan eventuellt ses som ett indirekt angrepp på dessa.

S:s död omtalas i en annal som troligen sammanställts i slutet av 1200-talet i anslutning till svartbrödrakonventet i Skänninge, något som ytterligare påvisar hans anknytning till götalandskapen. Även om S dog upprorsåret 1247 kan han inte kopplas till detta och årsbokens ordval (”Obiit”) klargör att han dog av naturliga orsaker.

Författare

Roger Axelsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

S Axelson, Folkvisorna om junker Lars klosterrov, Vreta klosterrov o Folke Algotssons brudrov (HT 1957) o där anf litt; J Berg, Den privata staden (Nya stadsarkeologiska horisonter, 2006); S Bolin, Folkungarna (Sc 1935); S Carlsson, Folkungarna (PHT 1953); A Conradi Mattsson, Riseberga kloster, Birger Brosa & Filipssönerna (1998); DAA 1893, s 154 ff; DS 1 (1829); D Harrison, Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige (2002); B R Jonsson, Klosterrovsvisor (Kulturhist lex för nord medeltid, 8, 1963); P Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290 (2007), s 115; Å Ljungfors, Bidr till sv diplomatik före 1350 (1955), s 116; C Lovén, Borgar o befästn:ar i det medeltida Sverige (1996), s 278 f; K-E Löfqvist, Om riddarväsen o frälse i nord medeltid (1935), s 72; E Lönnroth, De äkta folkungarnas program (dens, En annan uppfattning, 1949); J-M Maillefer, Le mariage en Scandinavie médiévale (Mariage et sexualité au Moyen Age, accord ou crise, ed M Rouche [2000]), s 105; Medeltidens ABC (1985), s 383; J Messenius, Scondia illustrata, 12 (1703), s 112; R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); R Pedersen o M Simonsen, … hur jag kväder en visa: kvinnliga traditionsbärare i den nord balladtraditionen (Nord kvinnolitt:hist, 1 [1993], s 523–527); J Rosén, Kronoavsöndr:ar under äldre medeltid (1949), s 138 o 140; O Solberg, Tekst møter tekst: Kristin Lavransdatter og mellomalderen (1997), s 68; C Tollin, Alvastra kloster o Sverkerätten (Ny väg till medeltidsbreven, 2002); ÄSF 1:2 (1965), s 107; Westgöta-Lagen, ed H S Collin o C J Schlyter (1827), s 303.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sune Folkesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34731, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34731
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sune Folkesson, urn:sbl:34731, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se