Meriter

Svan (Svahn, Swahn, Schwan), Olof, f 18 okt 1744 i Säter, Kopp, d 15 april 1812 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: borgmästaren Olof S o Anna Sebenia. Lärling hos orgelbyggarna J Gren (bd 17) o P Stråhle, Sthlm, omkr 61–65, gesäll hos orgelbyggaren C Wåhlström, Sthlm, omkr 67, hos orgelbyggaren o stolmakaren J Ekengren, Sthlm, omkr 71, orgelbyggarex 71, erhöll k privilegium att utöva orgelbyggaryrket 71, orgelbyggare i Sthlm från 76 eller 77, tills med M Swahlberg 77–84, direktörs n h o v. – LMA 94.

G 29 jan 1795 i Sthlm, Kungsh m Margaretha Christina Hult, f 31 aug 1767 i Falun, Kristine, d 26 jan 1854 i Sthlm, Kungsh, dtr till handelsmannen Arvid H o Eva Christina Fontin.

Biografi

Som 16-åring lämnade S föräldrahemmet för Sthlm. Redan året därpå står han som lärling hos orgelbyggarna Jonas Gren och Petter Stråhle. Deras verkstad i kvarteret Vattuormen 51 på Kungsholmen i Sthlm var då sedan ett drygt decennium den ledande i landet. S blev kvar som lärling hos sina läromästare till deras död 1765, då verkstaden övertogs av Carl Wåhlström. Det är sannolikt att S fortsatte direkt hos den nye ägaren. I husförhörslängden för 1771 återfinns han som gesäll hos den produktive orgelbyggaren och stolmakaren Jonas Ekengren och 1776 eller 1777, när Wåhlström efter konkurs flyttat till Finland, tog S över dennes verkstad som han sedan drev till sin död 1812, under åren 1777–84 i kompanjonskap med privilegierade orgelbyggaren Matthias Swahlberg.

Under sina fyra läroår hos Gren och Stråhle fick S en kvalificerad utbildning och yrkeserfarenhet. 1761 fullbordade firman ett av sina mest berömda verk, orgeln i Klara kyrka i Sthlm. Det är troligt att S medverkade i detta projekt liksom i flertalet av de kommande årens orgelbyggen och reparationer. Under sina år hos efterföljaren Carl Wåhlström arbetade S bl a vid dennes orgelbyggen i de finländska kyrkorna Tövsala, Rimito (1767) och Illmajoki (1768) samt troligen i Fredrikshamn (u å).

Sin bana som självständig orgelbyggare inledde S med ett stort och prestigefullt projekt, en ny orgel i stadskyrkan S:t Olai i Norrköping. För projekteringen svarade arkitekten Erik Palmstedt (bd 28), som även var organist i Riddarholmskyrkan, och planen godkändes av Zellbell. Orgeln omfattade 32 stämmor, fördelade på manual, öververk och pedalverk. Den avsynades 1775 av domkyrkoorganisten och orgelexperten i Linköping Johan Miklin, som lovordade dess kvalitet och pekade på en rad tekniska och musikaliska innovationer. Det detaljrika utlåtandet kunde knappast ha varit en bättre rekommendation för den nyetablerade orgelbyggaren S. Instrumentet blev tyvärr inte så långlivat. Efter knappt hundra år föll det som så många andra orglar från den klassiska epoken offer för romantikens förnyelsekrav. Palmstedts orgelfasad står dock kvar som en av de arkitektoniskt värdefullaste i landet.

S ansökte 1769 hos Kungl Maj:t om examen och privilegium att bedriva orgelbyggeri men nekades detta sedan MA på grund av bristande sakkunskap undanbett sig uppdraget att examinera honom. Efter en ny ansökan 1771 tillkallades hovkapellmästarna och organisterna F Zellbell och H P Johnsen för att jämte akademien examinera S. Provet skedde inför överdirektören Jacob Faggot (bd 14) ”till allas fulla nöje” sedan S ”gjort hederligt besked för sig på alla frågor”.

S:s produktion som egen företagare kom att omfatta omkring 40 orglar, flertalet i mellersta och södra Sverige, men också några i Finland, där han ju redan arbetat som gesäll. Han byggde också en orgel till svenska kyrkan i S:t Petersburg. Endast sex av S:s orglar har bevarats: Ängsö (1781), Hökhuvud och Börstil (1783), Finska kyrkan i Sthlm (1792), Öved (1806) och Nagu i Finland (1791). Därtill kommer drygt 15 orgelfasader och delar av pipverket i ett antal orglar, exempelvis Vaksala (1805) samt Växjö domkyrka, där han 1779 fullbordade orgeln efter orgelbyggaren Lars Wahlbergs död.

Sina större, i regel tvåmanualiga, verk byggde S främst i Sthlm och andra större städer. Förutom i Norrköpings S:t Olai svarade S för orglar i Maria Magdalena (1778), Tyska kyrkan (1780), Adolf Fredriks kyrka (1782) och Storkyrkan (1791–98), alla i Sthlm. Han arbetade också i S:t Petri kyrka i Malmö (1797) och i Borgå domkyrka (1799). S:s sista stora projekt, en 40-stämmig orgel för Gbgs domkyrka, kontrakterad 1805, var vid hans död bara påbörjat, främst beroende på oklarheter mellan församlingen och domkyrkoarkitekten Carl Vilhelm Carlberg (bd 7) angående dennes ansvar som fasadarkitekt. Arbetet fick slutföras av orgelbyggarkollegan Johan Everhard (d y), som sedan 1805 var bosatt på S:s fastighet.

S:s övriga produktion bestod delvis av mindre orglar av den typ som läromästarna Gren och Stråhle byggde – enmanualiga, åtta- till tiostämmiga orglar med Principal 4’ som huvudstämma och bihängd pedal. Typiska representanter för denna robusta ”landsbygdsorgel” är Ängsö och Hökhuvud. Han byggde även en något större enmanualig orgelmodell med Principal 8’ som huvudstämma och en Borduna 16’ i manualen, ibland också med självständigt pedalverk. Dispositionerna återkommer i orgel efter orgel med smärre variationer. En särling är dock Börstil som med en självständig tersstämma och en tersmixtur tycks knyta an till det tidiga 1700-talets praxis.

Bland S:s många ombyggnader kan nämnas orgeln i Bälinge i Uppland, där han 1788 förvandlade ryggpositivet från Storkyrkans kasserade 1600-talsorgel till en modern och ändamålsenlig sockenkyrkoorgel, med ny mekanik och nytt spelbord, men i övrigt i stort sett oförändrad inom 1600-talets praktfulla orgelhus. Han svarade även för demontering och återuppsättning av Tyska kyrkans 1600-talsorgel i Övertorneå resp Hietaniemi kyrkor i Tornedalen; arbetet på platsen utfördes 1780–81 av kompanjonen Swahlberg och lärlingen Fredrik Rudberg.

S:s orglar tillverkades i verkstaden i Sthlm och inkluderade vanligen allt utom ornament, målning och förgyllning samt någon gång vissa grövre arbeten som bälghus och bärande struktur, som kunde tillverkas på plats av material som tillhandahölls av församlingen. Arbetsstyrkan bestod i regel av en eller ett par orgelbyggargesäller, ett par snickargesäller och någon lärling, men växlade till antal och uppgick som mest till sju gesäller (1791). Klavermakaren Georg Christoffer Rackwitz (bd 29) var 1795 gesäll hos S, där han som utbildad specialist på rörstämmor med frisvävande tungor svarade för tillverkningen av de båda stämmorna Fagott 8’ bas och Dulcian 16’ i Storkyrkoorgeln. Uppsättningen av orglarna i resp kyrka tog mellan två och tre veckor för en mindre och medelstor orgel, medan den stora orgeln i S:t Petri i Malmö efter förberedande arbeten av ditresta gesäller krävde S:s närvaro från mitten av dec 1796 till 10 sept 1797, då orgeln invigdes.

Det verkstadsinventarium som ingår i bouppteckningen efter S ger bilden av en verkstad utrustad med allt vad som behövdes för tillverkning av orgelns olika delar, från snickeri och smide till de finaste metallpipor och tangentbelag av elfenben. I två verkstadslokaler och ett gjuthus fanns bl a elva hyvelbänkar, smältgryta och gjutlådor för orgelmetall, smidesverktyg, formar för munstycken till tungstämmor, en stor elfenbenstand, ebenholts, skinn och en väderprovare (för mätning av lufttrycket i bälgarna), stämgaffel och två ”chorpipor” (stämpipor). Det fanns också verktygsuppsättningar att ta med på resor och en phaeton (resvagn).

I sitt första självständiga arbete, orgeln i S:t Olai i Norrköping, tillämpade S flera av de innovationer som lanserats av hans läromästare Gren och Stråhle, men bidrog också med egna uppfinningar. Palmstedts fasad med en hög välvd öppning genom orgelhuset och fristående spelbord i valvet blev en utmaning som krävde sinnrika tekniska lösningar i framdragning av spelmekanik och registratur. Innovationer som besiktningsmannen nämner är dubbla ventiler i grova oktaven både i pedalen och manualen, en ny typ av bälgventiler, en Vox humana med reglerbara uppsatser och en anordning för åstadkommande av diminuendo-crescendoeffekt i manualens Vox humana och öververkets Oboe. Tonhöjden var den av Kungl hovkapellet nyligen antagna kammartonen och temperaturen liksvävig. Något av en systerorgel blev orgeln i Tyska kyrkan, förstörd vid kyrkans brand 1880.

Höjdpunkten nådde S med den stora orgeln i Sthlms Storkyrka, byggd efter ett projekt av Palmstedt och orgelvirtuosen och hovkapellmästaren Georg Joseph Vogler och ytterligare bearbetat under arbetets gång av kyrkans organist Johan Wikmanson. En så stor orgel hade tidigare inte byggts i Sverige (56 stämmor, fyra manualer och pedal). S ställdes här inför uppgiften att förverkliga inte bara egna ideal utan också nyheter som lanserats av Vogler och Wikmanson i form av moderna stämmor, olika slags koppel och ett klangkoncept med tydligt profilerad karaktär på de olika verken som hos den berömde tyske orgelbyggaren Gottfried Silbermann och hans efterföljare. Några bestående intryck tycks Voglers originella idéer inte ha lämnat hos S och något direkt samarbete dem emellan verkar inte ha förekommit. I Ramsberg lämnade S i okt 1797 ett kostnadsförslag till en av Vogler projekterad, tremanualig orgel enligt hans s k simplifikationssystem, men när orgeln byggdes 1808 blev den tvåmanualig av S:s traditionella typ.

I sin mer vardagliga produktion av enmanualiga orglar lämpade för sockenkyrkornas begränsade ekonomi och musikaliska ambitioner fortsatte S i Grens och Stråhles enkla och robusta stil, med en frisk principalkör som stomme, ett par flöjter i åtta- resp fyrafotsläge, en trumpet och en mildare tungstämma, Vox virginea. I den intonationsmässigt orörda Principal 4’ i Ängsö kyrkas orgel upplever man en frisk, nästan grov klang av den typ som förefaller ha varit utmärkande för Grens och Stråhles orglar.

Av det fåtal orglar som bevarats är det inte möjligt att dra några bestämda slutsatser om S:s klangideal och intonationskonst. Möjligen var hans orgelklang mildare än hos den tidigare generationen. Att han ville skapa en voluminös och massiv klang framgår av hans dispositioner med Borduna 16’ och Qvinta 6 som manualstämmor och Dubbel Subbas 16’ och i några fall Basun 32’ i pedalen.

De positiva omdömena om S:s orgelbyggnadskonst var legio, även om försenade leveranser kunde leda till viss irritation. Hans personliga egenskaper med en redbar och som det förefaller viss intellektuell framtoning bidrog sannolikt till berömmelsen. I sina uppdrag för flera av kyrkorna i Sthlm kom han att umgås med den gustavianska tidens ledande arkitekt- och musikerkretsar. I likhet med Gren och Stråhle tilldelades han direktörs titel och värdighet, vilket gav en status högre än hantverksmästarens. Han blev också ledamot av MA och medlem i Frimurarorden. I Kungsholms församling var han kyrkvärd och ledamot av fattigvårdsstyrelsen.

S konfronterades redan i sitt första orgelbygge med de krav som 1776 års förordning angående det offentliga byggnadsväsendet ställde inte bara på kyrkornas utformning och konstruktion utan också på den estetiska gestaltningen av interiören och dess inredning. Den gustavianska och nyklassicistiska stilen applicerades också på orgelns yttre, som nu i regel ritades av Överintendentsämbetets arkitekter, till en början med konflikter mellan arkitekt och orgelbyggare som följd. För S uppstod det t ex allvarliga problem när Palmstedt ändrade det ursprungliga konceptet till Storkyrkoorgelns fasad, med en omgruppering av de olika verken och en ny lösning av mekanikens konstruktion som följd. Med de arkitektritade fasaderna var det i regel inte längre möjligt att som i den klassiska orgeln placera principalstämmorna i fasaden annat än delvis, och sedan fylla ut med blindpipor.

I de mindre och mellanstora orglarna använde S till en början en fasadtyp med tre tureller, ofta med ljudande pipor, och mellanliggande plana fält med mestadels blinda pipor. Orgeln i Börstil är ett exempel på att S själv anammade och ritade orglar av treturelltyp, som Överintendentsämbetet kunde godkänna, låt vara efter viss komplettering. Med nyklassicismens genomslag kring sekelskiftet 1800 avlöstes den gustavianska treturellfasaden av en ny fasadtyp med tre plana pipfält, det högsta i mitten med krönande tempelgavel. En ledande arkitekt var Olof Tempelman, som t ex ritade S:s orgel i Vaksala. Orgelfasad och läktare bildar här en sammanbyggd enhet som når från golv till tak och ger västpartiet karaktär av klassisk tempelbyggnad.

S drabbades i sitt privatliv av personliga svårigheter. Av sex barn var det endast två döttrar som överlevde fadern. Under sitt sista decennium hade han svårt att hinna med sina många åtaganden inom stipulerad tid, och hans ekonomi var svag. Den egendom han efterlämnade, en stor sjötomt mellan Garvaregatan och Norr Mälarstrand, var bebyggd med ett något förfallet stenhus. Till fastigheten hörde verkstadsbyggnader och fyra små trädgårdstäppor. I S:s bostad fanns ett tämligen rikt bohag. 1825 sålde änkan fastigheten till grannen, garvaren Johan Westin, och flyttade så småningom ut på Värmdö. Den traditionsrika orgelbyggargården hade då sedan länge gått upp i Westins stora garveriföretag.

S var den siste betydande orgelbyggaren i den tradition som kallats Stockholmsskolan och som tog sin början omkring 1700 med orgelbyggaren Johan Niclas Cahman (bd 7, s 203). Själv utgick S från den orgeltyp som de på sin tid prisade orgelbyggarna Gren och Stråhle skapat och kunde dessutom begagna sig av den verkstadsmiljö som de en gång etablerat på Kungsholmen. Av S:s många lärlingar och gesäller, bland dem Lorentz Lorin, arbetade några vidare i mindre skala ensamma eller hos andra orgelbyggare. Tio år efter S:s död var emellertid bristen på kompetenta orgelbyggare akut. Behovet av orglar var stort i de många nybyggda kyrkorna och för beledsagning av församlingssången enligt Haeffners nyligen utgivna koralbok. MA påtalade problemet och staten beslöt om resestipendium för två blivande orgelbyggare, P Z Strand (bd 33) och Gustaf Anderson, för studier och praktik i Tyskland. En ny, mera homofon orgelstil, förebådad i S:s orgelbyggnadskonst, fick därmed fotfäste i Sverige och vidareutvecklades till 1800-talets svenska gudstjänstorgel.

Författare

Axel Unnerbäck

Källor och litteratur

Källor o litt: Säters kyrkoarkiv AI:7, s 16, ULA; Kungsholms kyrkoarkiv AIa:46, p 103, SSA; E G v Roséns marginalanteckn:ar till A A:son Hülphers, Hist afhandl om musik o instrumenter ... (1773); B Kyhlbergs arkiv, allt i MA:s arkiv i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk. E Ericis orgelarkiv; B Westers orgelarkiv, allt i ATA. J Ederth, Ett bland de största o vackraste i riket: O S:s orgel i Norrköpings stadskyrka S:t Olai 1771–1870, opubl uppsats, Instit för musikvetenskap, UU, 2005.

D W Edholm, ”En af de största i riket”: om orgelbygget i Sthlms storkyrka 1791–96 (SSEÅ 1996); dens, Schwanorgeln i Ängsö kyrka (Orgelforum 1998, nr 4); E Erici o A Unnerbäck, Orgelinventarium: bevarade klassiska kyrkorglar i Sverige (1988); N Fredriksson, Orgelhist aspekter o noteringar från restaureringen (G Larsson, Barockorgeln i Bälinge kyrka, 2006); E Helenius Öberg, Sv klavikordbygge 1720–1820: studier i hantverkets teori o praktik jämte instrumentens utveckl o funktion i Sverige under klassisk tid (1986); dens, O S o temperaturfrågor i 1770-talets brytn:tid (Övertorneåprojektet: om restaureringen av orgeln i Övertorneå, ed L Weman Ericsson, 1999); A A:son Hülphers, Hist afhandl om musik o instrumenter ... jemte kort beskrifn öfwer orgwerken i Swerige (1773); A Isberg, Orgeln (dens, Malmö stads 600-årsjubileum 1319–1919, 1919); H Jansson, Orgelverken i Gustavi domkyrka (1984); C L Lindberg, Handbok om orgverket, dess hist, konstruktion o rätta vård ... (1850); J Martikainen, Orglar i Finland från tiden 1600–1800: deras byggare, hist, konstruktion o stil (1997); C-G S Mörner, Något om Johan Wikmanson, Erik Palmstedt o O S samt det stora orgelbygget i Storkyrkan (STM, 28, 1946); J Sjögren, Orgelverken i Västerås stift (1952); H O Sundelius, Norrköpings minne (1798); A Unnerbäck, Orgel o orgelfasad (Växjö domkyrka, ed E Gustafsson o M Ullén, Sveriges kyrkor, 136:4:1, 1970); B Wester, Studier i sv orgelkonst under 1600- o 1700-talen (STM, 13, 1931); dens, Gotisk resn i sv orglar: en undersökn med huvudsaklig begränsn till det sv materialet under medeltiden (1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Svan (Svahn, Swahn, Schwan), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Unnerbäck), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34760
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Svan (Svahn, Swahn, Schwan), urn:sbl:34760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Unnerbäck), hämtad 2024-04-23.