Meriter

Svanberg, Conrad Theodor, f 16 sept 1816 i Sthlm, Hovförs, d 22 mars 1889 där, Jak o Joh. Föräldrar: bokbindaremästaren Isak Erik S o Carolina Catharina Hedbom. Lärling hos spegelfabrikören Olof Frisk, Sthlm, 29, studerade utrikes, innehavare av egen firma i spegel-, lamp- o förgylln:branschen 38–omkr 85, hovleverantör 44, innehavare av J C Hedboms musikförlag 53–55, led av styr för Sv slöjdfören:s söndags- o aftonskola, av styr för Slöjdskolan i Sthlm 65–70, ordf i Sthlms stads hantverksfören från 65, tillika kassaförvaltare där från 78, led av AK 67–69 o 88–89 samt av FK 75–83 (led av tillf utsk 67, 69, 83 o 89 samt av lagutsk 83), statsrevisor 68, led av stadsfullm i Sthlm 71–81, v ordf i Sthlms borgarskolas undervisningsråd, led av direktionen för Grevesmühlska samskolan från 75, ekonomidir där från 77, led av komm ang ett museum för konstindustri o slöjd i Sthlm mars–dec 77, av komm ang en konst- o industriutställn i Sthlm dec 81–okt 83, ordf i styr för SvD:s ab 84, i styr för SvD:s nya ab från 88.

G 13 maj 1860 i Häggeby, Upps, m Anna Charlotta Bernhardina Bergström, f 9 mars 1822 i Sthlm, Klara, d 6 dec 1907 där, Gust Vasa, dtr till skomakaremästaren Olof B o Anna Hamberg.

Biografi

 Som trettonåring sattes Conrad S i lära hos spegelfabrikören Olof Frisk. Efter utlandsstudier fick han burskap och inledde egen verksamhet med till en början tre à fyra anställda. Han förvärvade 1849 en äldre fastighet vid Herkulesgatan 5 i Stockholm, som snart om- och tillbyggdes till både verkstad och representativ bostad. S antogs redan 1844 som leverantör av speglar och spegelramar till Stockholms och Drottningholms slott. Han fick också utföra förgyllnings- och pastellagearbeten av varierande slag på dörrar, listverk och ljuskronor. Särskilt anlitades han vid Karl XV:s och F W Scholanders (bd 31) stora restaureringar på Stockholms slott vid mitten av 1860-talet och tidigare även för uppdrag på Stjernsund i Närke, som 1850–52 disponerades av prins Gustaf (bd 17). Ett stort antal liknande arbeten i kyrkor och förnämare privatbostäder landet runt härrör från S:s verkstad.

Scholander företrädde det sena 1800-talets nytolkning av rokokostilen, och S introducerade för sin del stora obrutna spegelytor med kraftfulla, ibland överlastade, ramar efter fransk förebild. I samtiden mötte han stor uppskattning: han ansågs tillhöra ”de främsta i sitt slag i hela landet” (Ny ill tidn), och visa ”skicklighet och smak” (SvD). En senare tid har varit avsevärt mindre nådig mot utförande och storlek: hans arbeten utmärks av ”en även för 1800-talsförhållanden sällsynt klumpighet” (Olsson, s 243). Verkstaden överlät han omkring 1885 på sonen. Som företagare fick S även göra ett kort gästspel i förlagsbranschen. Brodern C H Svanberg hade sedan 1844 varit delägare i släktingen J C Hedboms bok- och musikförlag och 1849 blivit ensam ägare av företaget. Han tvingades dock lägga ner rörelsen varvid S, som själv varit ekonomiskt engagerad i den, nödgades att under en tid förvalta förlag och lager.

Till följd av 1864 års förordning om full näringsfrihet upphörde den äldre obligatoriska hantverksföreningen i Stockholm, och i stadgekommittén för en ny organisation ingick S. 1865 bildades Stockholms stads hantverksförening med frivillig anslutning och S som förste ordförande. Som flertalet av sina kolleger accepterade han motvilligt näringsfriheten och såg hotbilder i en industriell massproduktion, ökad import, mindre intresse för hantverksyrkena och dålig konkurrens- och kvalitetskontroll. Med stor energi tog han itu med föreningens utveckling. Den ekonomiska basen stärktes framför allt genom de av Kungl Maj:t medgivna hantverkslotterierna 1868–74 och 1886–89. Redan 1869 kunde en större fastighet vid Brunkebergstorg inköpas, något som i praktiken möjliggjorde en sammanslagning med den mer samkvämsinriktade Enskilda hantverksföreningen. 1878 blev S även kassaförvaltare vid sidan av ordförandeskapet.

Grundläggande i det nya läget blev att främja fortsatt hantverksutövande och de berörda företagarnas intressen. Att återgå till en obligatorisk lärlingsutbildning visade sig politiskt omöjligt, men bevis över godkända yrkesprov kunde ändå utfärdas. Så skedde också i viss utsträckning. Som andra instrument användes tävlingar och belöningar av olika slag, föredragsverksamhet, bibliotek m m. Även understöd till behövande ingick i programmet, men försöket 1888 att etablera en pensionskassa vann inte tillräcklig anslutning. Med sin pådrivande och dominerande personlighet blev S tidvis föremål för en socialt präglad intern opposition från framför allt de mindre hantverkarna, särskilt vid ordförandevalet 1876. Från 1880-talet hamnade förhållandet till arbetstagarna alltmer i fokus, och ute i landet började nya föreningar bildas i syfte att mer specifikt företräda arbetsgivarintresset. Flera initiativ från huvudstadens aktörer att reda ut strategi och rollfördelning misslyckades dock under S:s tid.

I hantverksföreningens fastighet inrymdes en permanent industriutställning samt Svenska slöjdföreningens samlingar, senare skänkta till NM. S anlitades i kommittéarbeten inför de internationella utställningarna i Köpenhamn 1872, Wien 1873 och Philadelphia 1876 samt slöjdföreningens utställningar 1876 och senare. Vidare medverkade han i det resultatlösa arbetet på ett konstindustrimuseum 1877 samt i kraft- och arbetsmaskinutställningen i Stockholm 1886. Så tidigt som vid den nordiska slöjdutställningen i Stockholm 1866 hade S tagit initiativet till ett första allmänt industriidkarmöte på hantverksområdet, vilket under hans ordförandeskap kom att följas av ytterligare fyra i Stockholm, Göteborg och Örebro. I skandinavismens anda verkade S särskilt för samarbete med Danmark.

Efter det första beslutet om begränsad näringsfrihet 1846 hade Svenska slöjdföreningen drivit en ritskola för hantverkare. Den förstatligades 1859, från 1866 under namnet Slöjdskolan i Stockholm och från 1878 Tekniska skolan (föregångare till Konstfack). Som styrelseledamot i slutet av 1850-talet bidrog S aktivt till förstatligandet och kom sedan att ingå i skolans egen styrelse som ekonomidirektör. Även för tillkomsten 1868 av den nya skolbyggnaden vid Mäster Samuelsgatan, som bl a kunde ytterligare öka intaget av kvinnliga elever, spelade S en viktig roll. Hans stora intresse för branschens utbildningsfrågor ledde till åtaganden även i angränsande skolformer. I styrelsen för Grevesmühlska friskolan inträdde han 1875 och var skolans ekonomidirektör från 1877. Stockholms borgarskola delade lokaler med Grevesmühlska, och även i dess styrelse och undervisningsråd ingick S under lång tid.

Som riksdagsman i AK ingick S i det antibyråkratiska och sparsamhetsinriktade Lantmannapartiet och koncentrerade sig på hantverkets villkor, tullar och näringsfrågor. Samma fokus präglade tiden i FK och senare åter i AK, då han och flera protektionister genom en valteknisk fadäs invaldes i stället för frihandlare. Han motionerade bl a mot hantverksarbete i fängelserna (1867), som han ansåg leda till osund konkurrens, men för understöd till gesäller och arbetare som ville förkovra sig utomlands (1868) samt revision av 1864 års förordning om näringsfrihet i syfte att återskapa obligatoriska fabriks- och hantverksföreningar och bättre reglera ansvarsförhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare (1883). Tidvis fick S uppgifter i olika utskott och under en lång tid var han suppleant för fullmäktige i Riksgäldskontoret. Svenska Dagbladet, med protektionistisk inriktning, startade 1884 med S som styrelseordförande. Han deltog även i den närstående s k centerklubbens förhandlingar, och hantverksföreningen verkade aktivt i samma riktning.

Stockholm var i stark utveckling vad gäller både befolkning och industrier, och den Lindhagenska epoken från 1860-talet och framåt präglades av en energisk stadsplanering. Detta förutsatte kommunala fastighetsförvärv med lånefinansiering. I stadsfullmäktige ville sparsamhetsmannen S motverka en i hans tycke alltför snabb och äventyrlig kommunal expansion, men kom där i otakt med de dominerande politiska strömningarna. Svårigheter att påverka utvecklingen i praktiken verkar ha hämmat den annars driftige S. Initiativen i fullmäktige blev få, några nämnduppdrag fick han inte och 1881 undanbad han sig omval.

Med sin ställning i Stockholms högborgerliga kretsar blev S ofta efterfrågad i sammanhang utanför branschen. 1867 blev han ordförande i konsortiet för den nya Djurgårdsteatern, som då återuppfördes efter att dess två föregångare brunnit ned i rask takt. Vid sin död hade S även mindre intressen i ett antal Stockholmsbaserade företag på medie-, kommunikations- och byggnadsområdena. Han innehade också egendomen Finstaholm i Häggeby i Uppland.

S:s bestående insats är framför allt knuten till den drivande roll han tog på sig vid bildandet av Stockholms stads hantverksförening 1865 med åtföljande mångårigt organisationsarbete. Starkt tveksam till näringsfrihetens fulla genomslag fokuserade han som opinionsbildare och politiker helt på hantverksstöd, tullskydd, yrkesutbildning och konstindustriellt samarbete. Internt lyckades S balansera olika intressen och behålla sin starka ställning, och en särskild medalj till hans minne präglades 1890. Framför allt var han pragmatisk och långsiktig nog att lämpa efter läge. I riksdagen kunde han ansluta till de tidvis starka protektionistiska stämningarna, medan han fick svårare att göra sig gällande i huvudstadens mer expansiva politiska miljö.

Privat beskrivs S som sällskaplig, älskvärd och med allmänna bildningsintressen men också som självmedveten. Det egna företaget lyckades han utveckla mycket väl och hade förmågan att fånga tidssmaken från hovet och nedåt. Utan tvivel företrädde hans verkstad en hög hantverksskicklighet på nationell nivå, även om den stilmässigt var ett barn av sin tid.

S:s brorsons son Alfred Christian Olof S (1896–1975) studerade vid Stockholms högskola och disputerade där 1918 på en avhandling om mjölksyrebildningen. Docent i biokemi 1920, tillika i kemi 1922, vid Stockholms högskola blev han 1929 laborator i kemi vid Veterinärhögskolan. Han utsågs 1932 till professor i lantbrukskemi vid Lantbrukshögskolan och behöll tjänsten, senare ändrad till allmän och oorganisk kemi, till 1962. Professuren förenade han med en mängd uppdrag inom jordbrukets försöksväsende, t ex som ledamot av Jordbrukets forskningsråd 1959–63. Från 1958 var han också högskolans prorektor. I sin forskning ägnade sig Olof S särskilt åt frågor kring bristsjukdomar hos boskap och djurens mineralbehov, bl a pekade han på de negativa effekterna av brist på fosforsyra i djurfodret. S överlät sina ekonomiska tillgångar på Vetenskaps-societeten i Uppsala, där han blev ledamot 1953. Donationen ansågs vara den största som societeten fått mottaga sedan 1700-talet.

Författare

Leif Gidlöf
med bidrag av Andreas Tjerneld (Olof S)

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppt efter S i SSA.

I Anderson, SvD:s hist, 1 (1960); F von Dardel, Minnen, 4 (1913); dens, Dagboksanteckn:ar 1873–1876 (1916) o 1877–1880 (1918); Å Eliæson, Sthlms stads hantverksfören 1865 29/3 1915 (1915); S Fogelmarck, Slott i förvandl (SSEÅ 1977); G Frick, Sv slöjdfören o konstindustrin före 1905 (1978); A Hedberg, Sthlms bokbindare 1460–1880, 2 (1960); B E Hyckert o V E Lilienberg, Minnespenningar öfver ensk sv män o kvinnor, 2 (1915); V Millqvist, Sthlms stadsfullm 1863–1913 (1913); A Munthe, Hundra år i hantverkets tjänst: Sthlms stads hantverksfören:s hist (1947); G B Nilsson, André Oscar Wallenberg, 3 (1994); T Nilsson, Elitens svängrum: FK, staten o moderniseringen 1867–1886 (1994); M Olsson, Sthlms slotts hist, 3 (1941); O Rabenius, Sthlms borgarskola under hundra år, 1836–1936 (1936); M Seth, Grevesmühlska samskolan 1814–1914 (1914); SMoK; Sthlms stads hantverksfören: 1847–1997 (1997); Stjernsund i Närke, ed A Åman (2001); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); T Sylvén o E Welander-Berggren, Speglar: spegelmakare & fabrikörer i Sverige (2000); Tanken o handen: Konstfack 150 år, ed G Widengren (1994); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988) o 4 (1990); H Ullberg, Djurgårdsteatern: en teaters hist 1801–1929 (1993); G Wallin, Valrörelser o valresultat: AK-valen i Sverige 1866–1884 (1961); F Wernstedt, Fullm i Riksgäldskontoret (1939); A Wiberg, Den sv musikhandelns hist (1955), s 185 f o 225; N G Wollin, Från ritskola till konstfackskola: konstindustriell undervisn under ett sekel (1951). – Nekr:er över S i SvD 23 mars 1889 o Ny ill tidn 1889, nr 14. – Olof S: R Nilsson, minnesord över S (VSÅ 1976); SMoK; StH:s matr 1888–1927, ed E Adelsköld (1978); VSÅ 1977 (1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Conrad Theodor Svanberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34761, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf
med bidrag av Andreas Tjerneld (Olof S)), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34761
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Conrad Theodor Svanberg, urn:sbl:34761, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf
med bidrag av Andreas Tjerneld (Olof S)), hämtad 2024-04-24.