Karin Swanström. Statens musikverk.

Karin S Swanström

Född:1873-06-13
Död:1942-07-05

Skådespelare, Filmproducent, Teaterlärare


Band 34, sida 372.

Meriter

Swanström, Karin Sofia, f 13 juni 1873 i Norrköping, S:t Olai, d 5 juli 1942 i Sthlm, S:t Göran. Föräldrar: veterinären Johan Viktor Ferdinand S o Emilia Johanna Katarina Pihlgren. Elev vid K Dramatiska teaterns elevskola 90–92, skådespelerska vid K Dramatiska teatern 92–95, engagerad i olika turnéer 95–97, skådespelerska vid H Selanders (bd 32) sällsk 97–98, vid Sv teatern i Hfors 98–03, ledde eget sällsk 04–20, skådespelerska vid Vasateatern i Sthlm 05–06, bedrev scenpedagogisk verksamhet 21–25, engagerad vid Bonnierfilm, skådespelerska vid Oscarsteatern i Sthlm 26–31, konstnärlig produktionsledare vid ab Sv filmindustri (SF) 33–41.

G 6 dec 1915 i Eskilstuna (enl vb för Sthlm, Katarina), m direktören Erik Stellan Claësson, f 31 mars 1886 i Söderhamn, d 2 juni 1970 i Sthlm, Ad Fredr, son till förste stadsläkaren Jonas Leonard C o Aurore Adelaide Hallman samt 1949 omg m Signe Maria Elisabet Liberg.

Biografi

Karin S antogs vid Dramatens elevskola endast sjutton år gammal. Hon uppmärksammades tidigt och gjorde lycka vid elevuppvisningen 1891. Efter slutprov anställdes hon vid Dramaten och fick 1894 något av ett genombrott med sin roll i det indiska sagodramat Vasantasena. Året därpå beviljades hon ledighet för att delta i Emil Hillbergs (bd 19) turné. Det uppgavs att S avsåg att lämna scenen för gott på grund av förestående giftermål och under påsken 1896 gav hon två dramatiska soaréer i Norrköping. Något giftermål blev dock aldrig av vid detta tillfälle; S fortsatte skådespelandet och var under två år engagerad vid Hjalmar Selanders sällskap. Efter en studieresa till Berlin hösten 1898 övergick hon till Svenska teatern i Helsingfors. Där blev hon ledare för en trupp av teaterns egna sujetter. Enligt samtida vittnesmål blev S mycket uppskattad som aktris: ”utan tvivel för närvarande Svenska Teaterns förnämsta karaktärsskådespelerska. Ett varmblodigt, lidelsefullt temperament, en rik känsla, se där det mest utmärkande för Karin Svanström och tillika det, som gjort henne till hela publikens förklarade gunstling” (Sjöblom).

Efter fem år i Helsingfors inledde S i maj 1904 en sommarturné och blev från hösten samma år ledare för ett eget sällskap (d v s tidigare än vad många källor uppger). Det verkade under många år med S som direktris, regissör, scenograf och skådespelare. Verksamheten skulle på många sätt bli till stor nytta för hennes fortsatta karriär. De kringresande teatersällskapen var inte bara betydelsefulla för att sprida teaterkonsten utanför storstäderna utan fungerade därtill som en av de främsta plantskolorna för skådespelare. Här fick S en känsla för vilka ämnen som var gångbara hos en större publik. Hon var dessutom tidigt ute med att spela i folkparkerna, vilket breddade publikunderlaget och gjorde S själv till en ledande gestalt då folkparksteatern kring 1914 fick sitt definitiva genombrott. Hennes sista framträdande på teaterscenen blev en folkparksturné 1937.

S:s sällskap kom snart att tillhöra de främsta med en repertoar som omfattade såväl teaterlitteraturens klassiker som lättare ämnen. Karl-Gerhard (bd 17), som tillhörde hennes sällskap under några år, har givit livfulla skildringar av detta turnéliv. Landsortspubliken var fascinerad av S:s utstrålning och extravaganta framtoning, och den temperamentsfulla direktrisen beskrevs som ”en teaterns kejsarinnan Katarina den andra. Befallande, maktkär, oregerlig, charmerande, nyckfull som alla regerande despoter” (Karl-Gerhard 1959). Under en av dessa turnéer mötte S Stellan Claësson, som blev hennes make och sedermera även samarbetspartner.

I början av 1920-talet bedrev S egen teaterpedagogisk verksamhet i Stockholm. Hon gjorde 1921 ett uppmärksammat gästspel vid Blancheteatern där hon spelade mot den internationella stjärnan Alexander Moissi i Ibsens Gengångare – enligt egen uppgift ett av hennes dyrbaraste teaterminnen – men började först senare under 1920-talet att på allvar uppträda vid Stockholms scener. Att det inte skedde tidigare har uppgetts bottna i en konflikt med Stockholms teaterkung Albert Ranft (bd 29). När dennes teaterimperium rasade i mitten av 1920-talet och Oscarsteatern kom under ny regim med Gösta Ekman (bd 13) och Pauline Brunius (bd 6) i ledningen engagerade de S, som blev kvar till 1931 som ett av de bärande namnen. Genom engagemanget vid Oscarsteatern kom hon att medverka i några av de svenskspråkiga filmer som det amerikanska bolaget Paramount producerade i Paris.

Samma år som S gästspelade vid Blancheteatern fick hon sin första filmroll i Mauritz Stillers (bd 33) De landsflyktige (1921). Ett par år senare engagerades hon i det nybildade Bonnierfilm, ett av de filmbolag som på 1920-talet grundades av bokförlag. Tillsammans med sin make ansvarade hon för produktionsledningen för de filmer som bolaget hann producera innan det upphörde några år senare. Jämsides med arbetet regisserade hon själv fyra spelfilmer under denna tid. Därmed sällade sig S till den lilla skara av kvinnliga filmregissörer som var verksamma under svensk filmhistorias första decennier. Fram till 1960-talet var kvinnorna mycket få – före S hade endast Anna Hofman-Uddgren och Pauline Brunius ägnat sig åt filmregi. Ingen av dem hade emellertid regisserat några längre spelfilmer; även här blev S pionjär genom att bli Sveriges första kvinnliga långsfilmsregissör.

Av hennes fyra filmer finns endast två bevarade i fullständigt skick och en tredje i fragment. S:s arbete med filmen Boman på utställningen (1923) har ansetts inte vara att jämföra med hennes insatser som skådespelare eller produktionsledare vid SF på 1930-talet (Furhammar). Hon gav själv sin syn på filmregi i en intervju 1923 där hon betonade att hon var nybörjare men tyckte att arbetet med film var intressant och möjligt att utvecklas inom (Gaate). S ansåg att kvinnor hade ett försteg framför män genom ett större mått av sådan fantasi som filmen fordrade, men att männen å sin sida hade förmåga till koncentration och viljeanspänning och behärskade den tekniska sidan. Någon motsättning mellan film och teater kunde hon inte se.

S använde som filmregissör påfallande ofta starka kvinnliga karaktärer och feministiska historier, som tog upp problem och bekymmer ur en kvinnlig synvinkel. Det har påtalats att de manliga karaktärerna ”demaskuliniseras i mötet med de starka kvinnorna”, som å sin sida tenderar att bli stereotyper, ”gränsande till nidbilder” (Gustafsson, s 92). Huvudsyftet bakom de ombytta könsrollerna är att uppnå en komisk effekt.

Det är tydligt att samtidens bedömning på det hela taget var mycket uppskattande och att man på flera håll, särskilt i fråga om Kalle Utter (1925), menade att svensk film nu hade ett regissörsämne att räkna med. Endast undantagsvis fälldes negativa omdömen, främst om Flygande holländaren (1925), där dock det mesta av kritiken avsåg Hjalmar Bergmans (bd 3) manuskript. I Social-Demokraten menade man däremot att det i filmen fanns ett drag av feminism, möjligen beroende på att en kvinna skött regin, och att detta inte passade i en sjömansfilm.

Vid 1930-talets början kom S att inleda sin mest betydelsefulla gärning i svensk film då hon tillträdde posten som konstnärlig produktionsledare vid SF. Utnämningen väckte vissa förhoppningar hos den framstående filmskribenten Stig Almqvist, som trodde att S hade mycket att tillföra tack vare sin breda scenerfarenhet och att hon dessutom skulle komma att göra en satsning på ungdomen. I mycket kom S att få ett stort inflytande över vilka ämnen som skulle prioriteras och med tanke på SF:s dominans inom filmproduktionen fick hennes åsikter stor betydelse för filmens utveckling under denna underskattade epok av svensk filmhistoria.

SF:s enda stora utmanare var Europa-Film, bildat 1930, som satsade på mer folkliga ämnen. Somliga filmer fick etiketten ”pilsnerfilm”, som blivit ett felaktigt signum för hela 1930-talets produktion. Den linje som SF, med S i spetsen, stod för resulterade mestadels i en helt annan typ av film. Ofta var ämnesvalet styrt av S:s erfarenheter från sin tidigare verksamhet: ”Ingen kände det svenska folkets smak i fråga om teaternöjen bättre än Karin Swanström som under decennier varit landets framgångsrikaste direktris för turnerande teatersällskap” (Waldekranz).

S:s produktioner var ofta eleganta komedier efter utländska förlagor eller rena melodramer. SF:s stjärnregissör Gustaf Molander (bd 25), som arbetade inom båda genrerna, stod för inte mindre än en tiondel av hela den svenska filmproduktionen under 1930-talet. Många filmer byggdes upp kring konstellationen Tutta Rolf (bd 30, s 291) och Gustaf Molander med musik av Jules Sylvain (Stig Hansson, bd 18). ”Under Swanströms egid fortsatte och fullkomnades den eleganta Hollywoodimiterande filmstil som hade initierats redan av [Vilhelm] Bryde” (Waldekranz).

Som konstärlig ledare hade S även ett visst ansvar för att hitta nya skådespelartalanger. Hon betecknades som Sveriges förnämsta ”talent scout”; i hennes plantskola hade många stjärnämnen fostrats, ansats, tuktats, prövats och vuxit upp (Holger). När den unga teatereleven Ingrid Bergman på en släktings inrådan uppsökte S insåg hon genast att detta var en stor talang i vardande och övertalade Molander att göra en provfilm. Hon övertalade även Ingrid Bergman att bryta med Dramaten och satsa på filmen.

En annan skådespelare som S upptäckte var den unge Alf Kjellin, som på vinst och förlust uppsökte henne efter att ha spruckit i försöket att komma in vid Dramatens elevskola. Kjellin beskrev själv mötet som att S granskat honom som en häst på auktion: ”Tja, sa fru Swanström, det är lite för långt mellan ögonen, men tänderna är ju bra och munnen går an” (Hansson). Det hela resulterade i alla fall i ett elevkontrakt. I andra fall gick begåvningen S förbi, som med paret Gunnar och Lillie Björnstrand, där S uppges ha sagt att hon inte hade användning för dem eftersom hon tyckte att Gunnar Björnstrand såg alltför mycket ut som en italienare.

Nekrologerna efter hennes bortgång var nästan undantagslöst hyllningar. Hon sågs som en aktris av den gamla skolan som kunde gå till vissa teatraliska överdrifter, ”men i sina bästa ögonblick en ypperlig karaktärsskådespelare och komisk aktris, en konstnär som kände människorna och kunde sin konst” (Valentin).

Inom teaterhistorien har S i senare tid delvis fallit i glömska, trots hennes obestridliga insatser som turnéledare och teaterpedagog. Hon figurerar i några skådespelarmemoarer där främst turnéverksamheten behandlas. S:s insats för SF har uppmärksammats, liksom att maken Stellan Claësson fick stort utrymme på hennes bekostnad (Rodin). Direkt negativa beskrivningar av S och hennes verksamhet i Filmstaden har också förekommit. Birgit Tengroth tecknade en mycket sarkastisk bild av henne i sina memoarer och nämnde även att den legendariske fotografen Julius Jaenzon behandlade S närmast med en axelryckning då han sattes att fotografera filmer han ansåg vara under hans värdighet att arbeta med.

Även i filmhistoriska sammanhang har hennes insatser i svensk film kommit i skymundan. Det har förklarats med att hon var en makthavare i en mansdominerad filmvärld och att hon huvudsakligen arbetade inom komedigenren, som traditionellt haft en relativt låg kulturell status (Gustafsson). Att hennes insats dessutom till stor del föll inom den traditionellt utskällda svenska 1930-talsfilmen kan också ha spelat in.

S hade en stor spännvidd i sina filmroller – societetsdamer likaväl som lägreståndskvinnor och många typer däremellan. En av hennes paradroller var som husföreståndarinnan Boman i filmversionen av Swedenhielms (1935). Redan den första filmrollen, som rysk furstinna i De landsflyktige, slog an tonen för ett flertal av S:s filmroller, där det ansågs att hon i mycket var sig själv: ”Den som icke sett fru Swanström förr och framförallt icke sett henne på nära håll frapperas av den på en gång eldiga, graciösa och disciplinerade gestalt hon är” (von Kræmer 1921).

Författare

Per Olov Qvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar rör S (fotografier o klipp) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Adolphson, Edvin Adolphson berättar om sitt liv med fru Thalia, fru Filmia o andra fruar (1972); S Almqvist, K S på sin nya post (Filmjournalen 1933, nr 31); I Bergman, Mitt liv (1980); L Björnstrand, ”Inte bara applåder” (1975); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); K Gerhard, Och så kommer det en gosse … (1931); dens, Kungl svenskar (Vecko-Journalen 1941, nr 9); dens, Hej på dej du gamla primadonna (ibid 1959, nr 30 o 31); I Gaate, En ny kvinnlig filmregissör. (Filmjournalen 1923, nr 39); T Gustafsson, En kvinna med makt: K S o sv mellankrigsfilm (Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text o bild 1500–2000, ed K Fjelkestam, H Hill o D Tjeder, 2013); B Hansson, Där finns min lycka (Allers 1968, nr 15); [H Ekman], Hatten av för K S, av Hasse (Filmbilden 1935, nr 4); G Holger: En fin dam (Filmjournalen 1942, nr 29); [E Ljungberger], K S 60 år, av Kfs (SvD 12 juni 1933); M Lüchou, Sv teatern i Hfors (1977); K M-m [sign], Chefen fru Karin: fru S i sv film (Aftonbladet 23 mars 1941); [V von Kræmer], Fru S framför kameran, av Maudlin (Filmnyheter 1921, nr 25); dens, K S – vår sv films grande dame, av Maudlin (Filmnyheter 1926, nr 28); A Lindenbaum, K S firar i år ett märkligt teaterjubileum (Filmbilden 1940, nr 4); P-a [sign], K S lär ut talkonst (DN 21 okt 1921); P O Qvist, Folkhemmets bilder: modernisering, motstånd o mentalitet i den sv 30-talsfilmen (1995); G Rodin, Den sv filmens glada 30-tal (1976); G Rydeberg, Ridån går alltid ner (2 uppl, 1979); Sans Blague [sign], K S (Våra nöjen 1931, nr 49); A Sjöblom, Teaterbref från Finland (Scenisk konst 1902, nr 1); SMoK; Sv filmografi, 2 (1982); Sv skådespelare i film o TV 1897–2000, 1–2, ed P O Qvist o L Åhlander (2002); Sv skådespelarlex (1973); B Tengroth, Jag vill ha tillbaka mitt liv (2 uppl, 1973); R Waldekranz, Filmens historia: de första hundra åren, 2 (1986). – Tidn:art om S i Norrköpings Tidn:ar 7 april 1896, nekr:er i Aftonbladet, DN, S-T o SvD 6 juli 1942, Scen o Salong 1942, nr 7.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karin S Swanström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34774, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34774
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karin S Swanström, urn:sbl:34774, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se