Meriter

Svensson, Greta Valborg Elisabet, f 29 jan 1903 i Rogberga, Jönk, d 20 april 1983 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: gjutaren Ernst Johan Reinhold S o Selma Maria Sandström. Anställd i jordbruk o i hushåll, vid linnefabrik i Jönköping 23–27, som hembiträde i Sthlm 28–30, led av red:komm för Arbetarkvinnornas tidning (AKT) 30, kaderutbildn i Moskva 30–33, led av Sverges kommunistiska partis (SKP) centralkommitté 33–36 o trol 40–åtm 61, red för AKT 33–36 o 41–47, för Ny dags kvinnoavdeln, arbete för norsk arbetarrörelse i Bergen 36–38, led av Stockholms stadsfullmäktige för SKP 42–62, sakk i 1944 års nykterhetskommitté nov 44–okt 52, i ledningen för Sv kvinnors vänsterförbund (SKV) från sent 40-tal, i red för Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund (från 59 Vi kvinnor, från 69 Vi mänskor) 50–58, red där 59–63, ansv utg 59–68 o 69–83.

Samvetsäktenskap 1931–39 m norske agitatorn o journalisten Arvid Gilbert Hansen (1894–1966).

Biografi

Valborg S, under hela sitt liv politiskt engagerad inom SKP som en av få kvinnliga agitatorer, kom från enkla förhållanden. Hon förlorade vid sju års ålder sin mor, men fick i småskolan god kontakt med sin lärarinna som hon upprepade gånger fick följa med på sommarvistelser på landet. Fadern gifte om sig och när S var elva år och syskonskaran vuxit sig stor blev hon erbjuden att stanna som fosterbarn hos bonden på sommarnöjet, enligt henne själv en snål och frireligiös man som gav henne ”50 kronor om året och ett par kängor”. S hade gått fyra år i folkskola i Huskvarna men sattes ändå i skola på landet. Efter att klockaren förklarat att han inte kunde lära henne mer slutade hon och började istället arbeta på gården. Vid 15 års ålder flyttade hon till Jönköping och tog anställning som husa hos en officer. S blev sedan ensamjungfru i en annan familj, där arbetsvillkoren var bättre och lönen dubbelt så stor.

Vid ett föredrag med dans 1919 i Huskvarna Folkets hus, arrangerat av Vänstersocialistiska partiets kvinnoklubb, kom S i kontakt med den kommunistiska rörelsen. Farbrodern och dennes hustru var medlemmar i partiet och rådde S att gå med i ungdomsförbundet. Hon lämnade sin hembiträdesplats och försörjde sig i fyra år som strykerska på en linnefabrik. Det nya arbetet innebar ordnade arbetstider. Lönen var densamma som tidigare, men nu skulle också husrum och mat betalas. Arbetet var tungt och slitsamt och för att förändra villkoren försökte S bilda en fackförening. Den överlevde inte länge eftersom skiftarbetet gjorde att möten endast kunde hållas på söndagar. S:s berättelse om de tidiga arbetsåren skildrar orättvisor, hårt arbete och dåliga arbetsvillkor, och därmed ökande politiskt engagemang – hon sålde Stormklockan, samlade in pengar och deltog i valrörelser.

Hösten 1927 klagade S:s chef på strykningen av skjortkragar. Orsaken var inte slarv utan berodde på att ett parti kragar tillverkats av tyg som krympte i tvätten och därför inte passade skjortornas halsmått. I protest slutade S på fabriken. Hon försökte leva på att tvätta åt andra men gav upp och for året därpå, 25 år gammal, till Stockholm där hon gick med i SKP. Hon tog plats som hembiträde hos en ingenjör som arbetat på vapenfabriken i Huskvarna och var bekant med hennes far. Men familjen utnyttjade hennes fritid och S sade nästan omgående upp sig. Istället fick hon anställning hos en överstelöjtnant, som senare till säkerhetspolisen uppgav att hon skött arbetet mönstergillt. Varje lördagskväll fick hon ledigt för att gå på möten, men hennes arbetsgivare kände inte till att hon agiterade för kommunismen. S ägnade sig också åt att organisera andra hembiträden genom att på kaffestunder i köken sälja tidningen Hemslavinnan och uppmana dem att delta i möten, vilket en av dem uppgav till säkerhetspolisen.

I partistriderna 1929 sades S ha tagit livlig del ”på den rätta sidan”, vilket var den Kominterntrogna falangen som företräddes av Hugo Sillén (bd 32). När SKP 1930 började ge ut Arbetarkvinnornas tidning (AKT) blev hon medlem i redaktionskommittén. Hon deltog också i kvinnoagitationsutskottet. En tid senare sade S upp sin hembiträdesanställning och antog ett erbjudande om att resa till Moskva för att utbilda sig till agitator. Där träffade hon den norske kommunisten Arvid G Hansen, som var organisatör för de skandinaviska kurserna. De blev ett par och levde under perioder på 1930-talet tillsammans i kamratäktenskap. När S 1933 återvände till Stockholm anlitades hon flitigt av partiet som agitator. I enlighet med ambitionen att hålla uppsikt över politiska ytterkantsorganisationer började nu säkerhetspolisen att intressera sig för hennes aktiviteter och upprättade en personakt. De långa föredragsturnéerna i Norrland noterades i detalj, så även ett framträdande hon gjorde på Internationella kvinnodagen 1933.

S valdes in i SKP:s centralkommitté, blev redaktör för AKT, redigerade avdelningen ”Kvinnan och familjen” i Ny Dag och samlade in pengar till Spanienfrivilliga. Åren 1936–38 bodde hon mestadels i Bergen i Norge tillsammans med Hansen men fortsatte att arbeta för partiet. Hon agiterade flitigt för att mobilisera industriarbeterskor och husmödrar, bl a genom egna publikationer. 1934 kom de båda pamfletterna Arbetarkvinnor! Med vem röstar ni? och Arbetarkvinnorna inför ett nytt världskrig. 1940 gav hon ut Ett allvarsord till kvinnorna! och två år senare Ett ord till husmor, och fortsatte i övrigt det kvinnopolitiska arbetet i partiet. S förespråkade också särskilda ”kvinnoaktiver” med sycirklar och politiskt solidaritetsarbete i vilka även partilösa kvinnor kunde delta.

Mellan 1942 och 1962 satt S i Stockholms stadsfullmäktige för SKP som ledamot i barnavårdsnämnden och sociala nämnden, och var engagerad i en mängd frågor som framför allt rörde kvinnors villkor. Motioner och debatter hon deltog i handlade om lekplatser för småbarn inom varje kvarter och ekonomisk hjälp åt alkoholisters familjer och nykterhetsorganisationer, lägre bostadskostnader för barnfamiljer och ensamstående mödrar, högre löner till barnträdgårdslärarinnor, kortare arbetstid för mödrar, ekonomisk hjälp för abortsökande kvinnor och barnpensionat för tillfällig vård av barn. Under kriget var S verksam i Centrala hjälpkommittén för Leningrads barn, som samlade in pengar och sydde barnkläder. Uppmaningen hade kommit 1943 från AKT. Två år senare hade 177 lokala hjälpkommittéer över hela landet samlat in 50 000 kr och sytt ca 20 000 barnplagg. Genom arbetet kom S också i kontakt med Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV) vars vice ordförande, den frisinnade läkaren Ada Nilsson (bd 26), också var ordförande i Centrala hjälpkommittén. Sannolikt hade de träffats redan tidigare på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.

Kvinnornas demokratiska världsförbund (KDV) bildades 1945 av motståndskvinnor i Paris som ville motverka fascism och arbeta för fred samt för kvinnors och barns rättigheter. Året därpå anslöt sig SKV och öppnades för kommunister. S gick tillsammans med andra kommunister med i förbundet där hon alltså kom att samarbeta med såväl frisinnade som radikala och socialdemokratiska kvinnor. Åsiktsskillnaderna såg hon inte som något stort problem – i egenskap av kvinnor hade de tillräckligt många gemensamma intressen för att kunna samverka över partigränserna.

1947 lade SKP ner AKT, men en ny publikation, Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund, började samma år ges ut av SKV. S tillhörde under 1950-talet dess redaktion och var länge både redaktör och ansvarig utgivare samt skötte dessutom prenumerantregistret.

Säkerhetspolisen började 1950 övervaka den verksamhet SKV bedrev, särskilt i relation till fredsarbetet. Intresset för organisationen var som störst under de första åren, då medlemsantalet och lokalavdelningarna ökade mycket. S fortsatte sitt solidaritetsarbete på 1960-talet i en insamling till kvinnor och barn i Vietnam och deltog i SKV:s internationella arbete i KDV.

S var också en av de sakkunniga i 1944 års nykterhetskommitté, vars resultat – motbokens avskaffande – hon stödde. I Ny Dag skrev hon att beslutet var det rimliga. Man måste tro medborgarna om att vara tillräckligt mogna för att på egen hand klara av att hålla sig nyktra.

Trots att hon själv var barnlös och knappast passade in i den traditionella kvinnorollen speglade så gott som alla de verksamheter S var involverad i stort engagemang i kvinnors och barns villkor. ”Någon husmor är jag gubevars inte” tillstod hon utan omsvep, men ansåg efter åren som hembiträde att husmoderns sysslor i hemmet klart var att betrakta som yrkesarbete. På vägen hem från KDV:s kongress i Budapest 1948, genom ett krigshärjat Europa, greps S starkt av det lidande hon bevittnade bland barnen. Desto mer gladdes hon över den ”bättre och lyckligare värld” som den nya staten DDR med den sovjetiska militärförvaltningens stöd strävade efter att bygga.

På 1970-talet sattes pjäsen ”Jösses flickor – befrielsen är nära” upp av regissörerna Margareta Garpe och Suzanne Osten. I arbetet med att skapa ett kvinnohistoriskt underlagsmaterial intervjuades bl a S. Att hennes berättelse användes blir tydligt vid en jämförelse med S:s personakt hos säkerhetspolisen och en intervju med SKP:s partiordförande C H Hermansson. I pjäsen finns hembiträdet och strykerskan ”Ragnhild”, som protesterar på samma sätt som S en gång gjorde, och som flyttar till Norge och lever med en kommunist.

S hade förmågan att utrycka sig väl i både tal och skrift. Hennes artiklar och kåserier hade ett tillgängligt och ofta rappt språk, och att hon var en livlig talare intygade redan säkerhetspolisens rapportörer. Livfull var hon fortfarande på sin ålders höst, som i en intervju i Sveriges radio inför kvinnodagen 1983 då hon i egenskap av ”kvinnodagsveteran” skildrade hur hon genom livet talat mot fascism, krigshot och ekonomisk kris.

Författare

Irene Andersson

Arkivuppgifter

S:s arkiv (1 vol: ms, korrespondens med SKP m m) i AA. – Brev från S (till Andrea Andreen) i Kvinnsam, GUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Arbetarkvinnor! Med vem röstar ni? Sthlm: Arbetarkultur, 1934. 20, [3] s, fotogr. – Arbetarkvinnorna inför ett nytt världskrig. Kamp mot krigshetsarna. [Omslag.] Sthlm: Arbetarkultur, 1934. 15, [1] s. [Anonymt.] – Ett allvarsord till kvinnorna! [Omslag.] [Sthlm:] Arbetarkultur, u å [1940]. ([Kolofon:] Sthlm: Västermalm, 1940). 15, [1] s. – Ett ord till husmor. Sthlm: Arbetarkulturs förlag, 1942. 19, [1] s.

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som har använts som källor till biografitexten ovan: Betald husmodersdag i östzonen. Fabrik med egen skräddar- och skomakarverkstad (Ny dag 17 juli 1948).

Redigerat: Arbetarkvinnornas tidning. Utgiven av Sverges kommunistiska parti (Sektion av Komintern). 1934: nr 8–1936: nr 2; årg 12(1941)–årg 16(1945): nr 3; 1945: nr 4–1947: nr 12. Sthlm: Arbetarkulturs förlag, 1934–36, 1941–47. Fol. [I tidskriften saknas uppgift om redaktör 1930–34, nr 7. Möjligen redigerades den av S även en del av denna tid. Vid genomgång har påträffats ett femtontal bidrag signerade V. S., vilka kan tillskrivas S. Därtill kan troligen osignerade ledare i tidskriften till stor del tillskrivas S.] – Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund [1959–68: Vi kvinnor]. Årg 2(1950)– 20(1968). Sthlm: A Andreen, 1950–58; Vi kvinnor, 1959–68. [Fortsättes av: Vi mänskor (se nedan). S var redaktör och ansvarig utgivare för årg 11(1959)–15(1963), nr 1. Hon kvarstod som ansvarig utgivare 1963, nr 2–1968. Beträffande 1950–58 är situationen mera oklar. S ingick under denna tid i redaktionskommittén (1950–51, nr 3 tillsammans med E Svartengren; 1951, nr 4/5–1953 med G Tegen och 1954–58 med B Ehrén). Tidskriften saknar under denna tid uppgift om redaktör. S skrev varje år enstaka bidrag i tidskriften, normalt signerade V. S.] – Vi mänskor. Årg 21(1969): nr 1–årg 35(1983): nr 3. Sthlm: Svenska kvinnors vänsterförbund, 1969–83. [Fortsätter: Vi kvinnor (se ovan). S var ansvarig utgivare under hela den angivna tiden. Hon ingick dessutom kortvarigt i redaktionskommittén för tidskriften (årg 31, 1979, nr 1–3).]

Källor och litteratur

S:s personakt (nr 2263) i Säkerhetspolisens arkiv, RA. Intervju med Valborg Svensson 8 mars 1983, Sveriges radios P 1.

I Andersson, Vi kvinnor/Vi mänskor: en farlig tidning (Nya röster: svenska kvinnotidskrifter under 150 år, ed A Nordenstam, 2014); dens, Telling stories of gendered space and place: the political agency of the Swedish communist Valborg Svensson (1903–1983) (Biography, gender and history: Nordic perspectives, ed E H Halldórsdóttir m fl, 2016); dens, Greta Valborg Elisabet Svensson (www.skbl.se/sv/artikel/ValborgSvensson, 4 aug 2018); M Garpe o S Osten, Jösses flickor! kärleksföreställningen: två kvinnopjäser (1977); L Gogman, From Women’s club to Group 8: the separate organization of women within the Swedish communist movement (http://www.arbark.se/sv/2010/12/from-womens-club-to-group-8/, 4 aug 2018); E Gunnarsson, Med nål och garn för socialismen: de kommunistiska kvinnornas kamp 1919–1947 (1987); A G Hansen, Kaderuddanningen i Moskva (Arbeiderhistorie: årbok for Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek, 1998); C H Hermansson, Kommunister: en intervjubok, 1 (1977); B Johansson, Befrielsen är nära: feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater (2006); K Lundgren, Barrikaden valde mig: Ada Nilsson (2014); E Palmaer, Valborg Svensson 75 år (Vi mänskor 1978, nr 1); dens, Valborg Svensson är död (Vi mänskor 1983, nr 3); Profitens värld: där 7-åriga barn rensar kloakerna (Ny Dag 14 dec 1948); Stockholms nämnd uppmanas godta princip om likställighet man–kvinna (Ny Dag 26 jan 1960); Valborg Svensson 50 år (Ny Dag 28 jan 1953); R Öhman, Neurosedynbarnen har givit oss en oroande varningssignal (Ny Dag 25 jan 1963).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Greta Valborg Elisabet Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34944, Svenskt biografiskt lexikon (art av Irene Andersson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34944
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Greta Valborg Elisabet Svensson, urn:sbl:34944, Svenskt biografiskt lexikon (art av Irene Andersson), hämtad 2024-04-24.