Meriter

Svensson, Åke, f 19 mars 1753 i Ljuder, Kron, d 11 okt 1788 i Sthlm, Danvik-Sicklaö. Föräldrar: bonden Sven Åkesson o Ingeborg Jonsdotter. Hemmansägare i Östergöl, Älmeboda, Kron, från 73, ledare för religiös väckelserörelse från omkr 84.
G 1773 (Älmeboda AI:5, s 43) i Älmeboda, m Martha Petersdotter, f 27 jan 1759 där, d 7 feb 1804 där, dotter till bonden Peter Håkansson o Ingrid Nilsdotter.

Biografi

Smålandsbonden S blev omkring 1784 ledare för en väckelserörelse som gått till historien som åkianismen. Väckelsen fick sitt namn efter S och flera av åkianerna var släkt med honom. Åkianismen hade flest anhängare i socknarna Älmeboda och Ljuder, men även Långasjö och Linneryd berördes. Till antalet var väckelsen blygsam med enbart 32 namngivna anhängare, inklusive S själv. Men i början var det säkert betydligt fler människor som lyssnade till hans predikningar. Kritiken mot kyrkan blev efterhand allt skarpare och S utförde flera av prästerskapets sysslor, som kyrktagning av nyblivna mödrar och utdelning av nattvarden. I likhet med pietisterna poängterade S och hans anhängare personlig omvändelse och att man inte måste vara prästvigd för att predika. Tack vare sockenprästernas omfattande brevkorrespondens med varandra har vi god kännedom om själva händelseförloppet.

I samband med giftermålet med Martha Petersdotter flyttade S till hustruns föräldragård i Östergöl. Där blev det unga paret brukare och ägare till den största av byns tre gårdar. Om S:s första tio år som bonde är inte mycket känt, förutom att två barn föddes i äktenskapet. Några offentliga uppdrag verkar han inte ha haft.

Enligt muntlig tradition ska S ha fått sitt religiösa uppvaknande när han i 30-årsåldern läste Johann Qvirsfelds Himmelske örtegårdz sällskap. Åkianerna hade flera tryckta predikningar av Peter Murbeck (bd 26) och Anders Elfving (bd 13) som väckt stor uppmärksamhet med sina predikningar i trakten på 1760-talet. S fick även låna religiös litteratur av kyrkoherden i Älmeboda socken, Bengt Ekeberg, som själv i sin ungdom inspirerats av pietismens idéer när han studerade i Greifswald i Svenska Pommern. Kanske bidrog också de återkommande missväxterna till S:s religiösa grubblerier. Möjligen reagerade han på att prästerskapet ville bygga ut kyrkan i Älmeboda, trots församlingsbornas motstånd mot detta p g a de svåra tiderna.

Den första skriftliga källan om åkianismen är från den 3 oktober 1784. I ett brev till en vän skrev Bengt Ekeberg då att han efter predikan besökt ett ”sällskap som hava förenat sig att frukta Gud”. Ekeberg berättade att hans ämbetsbröder både i församlingen och i grannsocknarna var ängsliga över de religiösa nyheterna. Men, fortsatte Ekeberg: ”jag tackar Gud att han upptänt en eld och önskar att han må brinna” (Torstensson, s 55). I brev till kontraktsprosten David Ruda i Linneryds socken skrev Ekeberg att ”så mycket jag hittills kunnat utforska, är det folket huvudsakligen på en god väg. Ty de äro måna om att icke allenast höra Guds ord, utan av hela hjärtat och själen att göra därefter” (ibid, s 55). Ekeberg konstaterade också att S och hans anhängare givit upphov till ett ökat religiöst intresse i socknen som han var glad över och dessutom kände sig delaktig i.

Väckelsen spred sig och många besökte åkianernas sammankomster för att lyssna till S:s predikningar. Det var sannolikt Långasjöprästen Elias Aspelins (bd 2, s 389) påtryckningar som gjorde att förhör hölls med S och hans närmaste anhängare i Älmeboda den 16 november 1784. Då framkom bl a att åkianerna inte ens åt ett äpple utan att först välsigna det. De ägde all egendom inom väckelsen gemensamt. Åkianerna kritiserade prästerskapet för att inte predika tillräckligt strängt. Prästerna kunde inte märka några direkt avvikande uppfattningar i den kristna tron. Dock konstaterades att anhängarna uppträdde trotsigt. Förhöret fick Bengt Ekeberg att ändra uppfattning om väckelsen. Han konstaterade i ett brev: ”Nu hava vi fått se, att all rättelse är fåfäng, ty de äro ganska oförskämda, i synnerhet Åke, som upphäver sig över all ordning” (ibid, s 56 f). Trots detta ville Ekeberg tillrättavisa åkianerna genom kärlek och ömhet.

I november 1784 begärde åkianerna att få ta nattvarden oftare. David Ruda såg slutligen ingen annan utväg än att informera domkapitlet i Växjö. Brevet chockade domkapitlet som vid den här tidpunkten var i djupt förfall p g a sjukdomar och inre stridigheter. Domkapitlets ledamöter upprördes inte enbart av själva väckelsen utan minst lika mycket över att de inte informerats tidigare, vilket de ansåg vara helt oförsvarligt. Man krävde att få hålla nya förhör med S och hans anhängare vilket också skedde vid jultid 1784. Även vid dessa förhör uppförde sig anhängarna trotsigt. S anklagade bl a prästerna för att vara själaförsummare. På frågan om Gud försörjde dem utan arbete svarade S: ”tron är så ädelt ting, att pastor Nylander inte förstår sig på” (ibid, s 65).

David Ruda föreslog att domkapitlet skulle hålla förhör med åkianerna för att själva bilda sig en uppfattning om rörelsen. Förhoppningen var också att de skulle uppföra sig mer anständigt vid detta förhör. Förslaget antogs och samtidigt beslutades på trettondagen 1785 att utestänga åkianerna helt från nattvarden.

31 januari 1785 höll domkapitlet förhör i Växjö med åtta av åkianerna, bl a S och hans hustru. De inkallade infann sig dock två timmar försent, vilket säkert föranledde viss irritation. Förhöret avbröts efter en stund med motiveringen: ”undvikande av Guds och hans heliga ords ytterliga hädande” (ibid, s 69). Domkapitlet fruktade att väckelsen allvarligt kunde skada de berörda församlingarna och både kungen och Göta hovrätt informerades om väckelsens framfart.

Beslutet att utestänga åkianerna från nattvarden, som svar på deras önskan om nattvardsgång oftare, trappade upp konflikten ytterligare. Åkianerna hade tidigare varit flitiga kyrkobesökare men upphörde nu helt med att komma. Det dröjde inte länge förrän prästerna konstaterade att S själv delade ut nattvarden till sina anhängare. Detta gör åkianismen till en av de mest radikala väckelserna i Sverige under 1700-talet. Brytningen med kyrkan var fullständig. Dessutom tog övriga sockenbor avstånd från åkianerna, vilket i några fall ledde till handgripliga konflikter.

I maj ställdes S och hans hustru samt ytterligare några anhängare under förmyndare av Konga häradsrätt. Motivet till detta var att åkianerna ansågs missköta sina gårdar och försumma sina vardagliga sysslor. Följande månad kommenterade Gustav III den religiösa oron i Småland. Han ansåg att händelserna var så skadliga för den kristna församlingen och samhällsordningen att de inte kunde lämnas utan åtgärd. Kungen ville dock tona ner målets religiösa karaktär och därmed inte döma väckelsens anhängare enligt konventikelplakatet vilket förbjöd enskilda religiösa sammankomster som inte kunde betraktas som husandakter. Istället skulle S och hans anhängare ställas till svars för att de misskötte sina egendomar. Därmed blev det återigen Konga häradsrätt som fick ta hand om ärendet.

Den 8 september samma år var 30 av åkianerna kallade till urtima ting i Ingelstad. Häradsdomaren meddelade att de skulle slippa straff om de återgick till församlingens gemenskap, helt enligt Gustav III:s direktiv. Åkianerna visade dock inga tecken på att lyda domarens förmaningar utan ansåg att S var den enda rätta prästen då han blivit upplyst av Gud. Förmaningarna var förgäves och ärendet remitterades till Göta hovrätt.

S och hans hustru samt ytterligare sex anhängare dömdes den 12 december 1785 av Göta hovrätt till vistelse på Danviks hospital i Stockholm. Åkianerna ansågs vara ”alldeles fallna i galenskap, och från deras förnufts rätta bruk” (ibid, s 135). De dömdes inte enligt konventikelplakatet från 1726 utan i linje med upplysningstidens anda; anhängarnas levnadssätt poängterades och anklagelserna mot dem handlade om att de inte skötte sina egendomar. Den 8 januari 1786 intogs S, hans hustru och ytterligare sex åkianer, på Danviks hospital. S:s mor, som aldrig sympatiserade med väckelsen, fick ensam ta ansvar för deras två små barn.

S skrev brev hem till sina anhängare i Småland och en ny ledare utsågs. Allt eftersom tiden gick minskade dock åkianernas verksamhet. I ett brev daterat i mars 1787 konstaterades att de återgått till kyrkans gemenskap. För åkianerna på Danviks hospital var villkoren hårda och tre av dem dog där inom tre år. S själv avled i oktober 1788 i rötfeber. Han var då bara 35 år gammal. Hans hustru skrevs ut sex år senare, återvände till Småland och gifte senare om sig.

Politik och religion hörde samman i Sverige vid denna tid. Att kritisera kyrkan innebar också en kritik mot det etablerade samhället. Om S hade politiska avsikter med sin väckelse är okänt, men hans starka religiösa övertygelse får inte underskattas. Det är en ödets ironi att en dotterson till S, Peter Linnér, kom att tillhöra den yrkesgrupp som S på sin tid så kraftigt kritiserat. Linnér var bl a kyrkoherde i Algutsboda.

I Ulvahult i Älmeboda socken finns den s k Åkestenen. Enligt den muntliga traditionen stod S på stenen och förkunnade Guds ord till den församlade skaran. S inspirerade Vilhelm Moberg (bd 25) när han skrev Utvandrarna (1949). Moberg hade god kännedom om åkianismen och i romanen upptar S:s systerson, Danjel i Kärragärde, på 1840-talet dess läror. Att väckelsen skulle ha återuppstått vid denna tid har dock Moberg själv tillfört berättelsen.

Författare

Erland Torstensson

Källor och litteratur

L Aldén, Åkianerna (Älmebodaboken 2013); P Aronsson, Ropande pigor och läsande bönder (1990); U Beijbom, Vilhelm Moberg och utvandrarbygden (1993); dens, Mobergs utvandrarbygd och Amerikas Småland (2015); G Ek, Åkianismen – en väckelserörelse i Älmeboda på 1780-talet (Älmebodaboken 1952); H Furuholm, Åke i Östergöhl (1956); B Gustafsson, Svensk kyrkohistoria (1957); Gustavianskt kyrkoliv i Växjö stift, ed H Pleijel (1981); Handlingar rörande åkianismen jemte inledande betraktelser (Handlingar rörande prestmötet i Wexiö den 18, 19 och 20 juni 1867, 1867); E Herlenius, Åkianismens historia (1902); L-O Larsson, Länsstyrelsen och Kronobergs län under 350 år (1984); dens, Växjö stift under 800 år (1972); O Larsson, L Johansson o L-O Larsson, Smålands historia (2006); V Moberg, Utvandrarna (1949); dens, Sista brevet till Sverige (1959); G Näsström, 400 år på Danviken (1951); B Olsson, Anders Elfving (1944); H Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); dens, Hustavlans värld (1970); J Redin, Kring Långasjö kyrka i sjuhundra år (1989); SMoK; Svenska gods och gårdar, 45 (1940); E Torstensson, Åkianismen: en småländsk väckelserörelse på 1780-talet (1990); P G Vejde, Ingelstads tingsställe (Östra Torsås: hembygdsföreningens årsbok 1952–53); Växjö hm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Åke Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34948, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Torstensson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34948
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Åke Svensson, urn:sbl:34948, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Torstensson), hämtad 2024-04-23.