Carin Swensson. Foto Ateljé Wahlberg. Statens musikverk.

Carin Dagmar Swensson(-Friberg)

Född:1905-02-28 – Göteborgs Masthuggs församling, Västra Götalands län
Död:1990-10-14 – Oscars församling, Stockholms län

Skådespelare, Artist


Band 34, sida 786.

Meriter

Swensson (-Friberg), Carin Dagmar, f 28 feb 1905 i Gbg, Masthugg, d 14 okt 1990 i Sthlm, Oscar. Föräldrar: skådespelaren Carl Johan Svensson o sömmerskan Olga Teresia Jonsson. Anställn:ar som hembiträde o vid Blanchs café, Sthlm, skådespelare vid Söderblom-Petterssonska teatersällsk 27–30, vid Casinoteatern, Sthlm, 30–34, kontrakt med Svensk filmindustri i tre år, anställd vid Blancheteatern, Sthlm, 34–37, vid Vasateatern där 36, turné med Riksteatern 36, engagemang vid Söderteatern, Sthlm, 37–39, vid Folkan där 40–41, turnéer i folkparkerna 40–55, vid Södra teatern o Odéonteatern, Sthlm, 42, turné i Norrland för fältteatern 42, turné med Stig Järrel 44, engagemang vid China, Sthlm, 46, turnéer hos föreläsningsfören:ar 47–70, för Föreningen Norden i Finland o Norge, medarbetare i radio, engagemang vid Parkteatern, Sthlm, 62, egen programverksamhet för sjuka o gamla, engagemang vid Kungl Dramatiska teatern 89–90, medverkade i 65 filmer (mest långfilm), spelade in ca 30 skivsidor o 2 LP.

G 1) 28 feb 1932(–37) i Sthlm, Sofia, m försäljaren Carl Robert Carlsson, f 28 feb 1907 där, Nik, d 15 jan 1992 där, Enskede, son till arbetaren o chauffören Ernst Robert C o Amanda Charlotta Johansson; 2) 16 okt 1937 i Sthlm, Hedv El, m 1:e kriminalass Sölve Thorstensson Friberg, f 22 april 1908 i Västervik, d 21 nov 1988 i Sthlm, Osc, son till bankdirektören Matts Olof Torsten F o Jane Maria Emilia Tenger.

Biografi

Carin S:s karriär som artist kan te sig naturlig med tanke på att fadern, känd som ”Sven i Myra”, var verksam som bondkomiker. Skratt och glädje var också något hon lockade fram hos publiken redan när hon som fyraåring deltog i en nyårstablå på Alhambrabiografen i Malmö och råkade säga ”God jul” i stället för ”Gott nytt år”. Annars var hennes uppväxt i Skåne dyster. Efter moderns död placerades S jämte sin syster Ingeborg hos fosterföräldrar i Ringsjötrakten. De var omtänksamma men strängt religiösa, så barnen fick inte leka och de enda visor som S fick sjunga i hemmet var psalmer; det var också under psalmsång i Lyby kyrka som kantorn Ivar Säfstrand blev den första att bekräfta hennes sångtalang. Böcker fanns knappt i hemmet, de inskränkte sig till psalmboken, bibeln och Bunyans Kristens resa, vilken blev en desto mer kär läsning för S. Det dröjde dock inte länge innan hon också började låna och smuggla hem böcker som hon sedan läste i smyg på utedasset under förebärande att hon hade magont. Fosterföräldrarna fick vänja sig vid att hon hade det både ofta och länge.

Efter fosterfaderns död orkade inte fostermodern med att ha hand om båda systrarna och S tog efter genomgången folkskola plats på en gård som lillpiga, med ansvar för fyra småbarn och några kor. Hon fick dessutom lära sig att ligga i betfälten och riva potatis till mjöl. På kvällarna hände det att S och andra unga samlades vid mjölkpallen för att sjunga visor och hon började också uppträda på närbelägna gårdar. Men det var först efter att med hjälp av sin far ha flyttat till Stockholm som hon på allvar prövade hur långt talangen räckte.

Inledningsvis bodde S i Stockholm tillsammans med fadern och hans vänner, bondkomikerparet Calle och Therese Blomkvist, men skaffade eget husrum så snart hon genom hans försorg fått arbete som hembiträde. Efter att några år senare ha vunnit en pristävling på Parkcaféet i Kungsträdgården engagerades S vid det i Storvik baserade Söderblom-Petterssonska teatersällskapet, med vilket hon under tre år turnerade runt i stora delar av Sverige, mest i Norrland. I artistiskt avseende var utbytet stort. Sällskapets repertoar växlade mellan allvarlig dramatik, operett och folklustspel och hon lärde sig att spela allt från liten jänta till gammal gubbe.

Någon lön fick S dock inte under dessa läroår utan hon fick nöja sig med mat och logi i arvode. 1930 sökte hon sig därför till den lilla Casinoteatern i Stockholm, där hon fick spela i flera av John Botvids revyer. Kritikerna upptäckte snart S och berömde hennes goda sångröst och ”härliga spelglädje”. På några få år gick S från oskuldsfull ingeny till fullfjädrad revystjärna och kunde avancera till den av Harry Roeck-Hansen ledda Blancheteatern. Hon fick snart också engagemang vid Stockholms övriga privatteatrar, bl a Söderteatern, där hon spelade för både Björn Hodell (bd 19) och Gustav Wally. Stor succé gjorde S i Södrans nyårsrevy 1938 med sången Är det så här att vara kär när man är liten, som hon även spelade in på skiva. Påföljande nyårsrevy gjorde hon ett spänstigt sång- och dansnummer, Wollmar Yxkullsgatans skutt, tillsammans med Nils Poppe.

På 30-talet började S även göra film – debuten skedde i Två hjärtan och en skuta (1932). Efter att hon uppmärksammats av Karin Swanström (se ovan) vid Svensk Filmindustri, som gav henne kontrakt på tre år, skulle rollerna bli många fler. Tidiga framgångar hade S i Gustaf Molanders (bd 25) Under falsk flagg (1935), där hon i en mindre roll på uttalad skånska spelade en bankanställd, och i Ivar Johanssons (bd 20) Fröken blir piga (1936), där hon i sin första större roll spelade pigan Hildegard på ett vis som fick kritikerna att ana en lång filmkarriär. Sammanlagt kom S att spela in bortåt 60 långfilmer fram till 1963, ofta i rollen som piga eller hembiträde. Erfarenheterna från uppväxtåren kom här till god hjälp.

Glatt och frejdigt humör präglade S:s rolltolkningar på film, att spela arg låg inte för henne konstaterade hon: ”Då blir jag bara förbannad” (Djingis). Ett annat skäl till S:s glättiga framtoning på bioduken var den strikta mallningen av kvinnoroller inom tidens filmproduktion. Somliga skådespelerskor skulle vara vackra, andra käcka, ljuva, barska eller muntra: S hörde liksom t ex Tutta Rolf (bd 30, s 291) och Sickan Carlsson – tillsammans med vilka hon gjorde några filmer – till de muntras skara. Inte sällan fick S framföra replikerna på skånska, då Karin Swanström ville ha det så. S hade inga invändningar och längre fram kom hon också att under otaliga visaftnar och framträdanden propagera för Skånes kultur. Men som filmskådespelare fick hon erfara att det var allt annat än lätt att ställa om från dagspassen med inspelning på bred skånska till kvällsföreställningarna på teatern då hon förväntades tala och sjunga på rikssvenska.

S var med när Karl Gerhard 1940 satte upp revyn Gullregn på Folkan och följde året därpå med till Göteborg och Malmö, där hon vid firandet av hans 50-årsdag på Hipp sjöng hans visa På den gamla goda tiden när man for till Köpenhamn, ett sångnummer som fick sin särskilda udd så nära det då ockuperade Danmark. Det var under arbetet för Karl Gerhard som S lärde sig att behärska diktionen så att varje stavelse alltid bar fram genom publikhavet. Annars innebar 40-talet, delvis till följd av att S utvecklade en allergisk överkänslighet mot teaterpudrets nikt, för hennes del en övergång bort från privatteatrarnas revyscener till folkparkerna och föreläsningssalarna. De förra besökte hon om somrarna, de senare under vinterhalvåret. Karl-Magnus Thulstrup, som under några somrar sjöng duett tillsammans med S, har vittnat om hennes förmåga att både snabbt etablera publikkontakt och när så behövdes även domptera påstrukna element i åhörarleden.

Genom kontakten med Carl Cederblad började S i slutet av 40-talet regelbundet uppträda för folkbildningsförbundet. Under otaliga framträdanden runtom i landet skulle hon de följande decennierna läsa dikter av författare som Anna Maria Lenngren, Gustaf Fröding, Carl Snoilsky, Nils Ferlin och Gabriel Jönsson samt än hellre sjunga gamla visor. Hennes visrepertoar växte ständigt, då hon var en aktiv samlare som lät omgivningen veta att hon var beredd att betala för att komma över nya fynd. S:s stora engagemang för visan förde henne i kontakt med Tobias Norlind (bd 27) vid Musikhistoriska museet samt resulterade i det populära radioprogrammet Den gamla visan, som utsändes under 30- och 40-talen. Andra där medverkande sångare var bl a Harry Brandelius och Harry Persson, med vilka S gjorde flera skivinspelningar.

S var genom åren en flitigt återkommande radioröst. Hon spelade radioteater, genomförde högläsningar, deltog som återkommande gäst i Frukostklubben och hennes sång hördes under programrubriker som Du minns – inte sant?, De vackraste visorna och Det glada Stockholm. S:s kärlek till gamla visor och revykupletter resulterade på 70-talet i två LP-skivor, Bondkomikerns dotter (1978) och En visans väninna (1979), vilka vann uppskattning bland kännarna – ”lyssnaren bara smälter ihop i total, nostalgisk förkrosselse”, skrev Björn Vinberg i Expressen: ”Sentimentalt och sockersött – vad gör det? Det är en artist som arbetar, en artist som tror på sin text och sin uppgift.”

S krönte en lång karriär i rampljuset med att vintern 1989–90 debutera på Dramaten i rollen som Krösa-Maja i Astrid Lindgrens Kalas i Lönneberga. För en före detta lillpiga och dotter till en bondkomiker var det en stor heder att stå på nationalscenen och något hon genuint kände stolthet över.

Författare

Jakob Christensson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (stort antal klipp, vistexter o -häften, ms, personalia o fotografier) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): En antologi med ett 30-tal visor ur S:s repertoar utkom 1950 under titeln Carin Swenssons visor (Sthlm: Svenska visförlaget, 36 s). Att döma av förordet till den hade hon vare sig sammanställt urvalet eller själv skrivit någon av visorna i häftet.

Källor och litteratur

En liten tös från Skåne: Carin Swensson berättar för Lennart Kellgren (SR, P1 24 o 31 jan 1983) o Flicka, vart tog du vägen? Carin Swensson berättar för Bertil Perrolf (SR, P1 14 juli 1990), Svensk mediedatabas (smdb.kb.se, 30 nov 2017).

Djingis [sign], Filmpigan som blev föreläsare (Kvällsposten 21 jan 1962); U Ericson, På nöjets estrader (1971); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); Myggans nöjeslex, 13, ed U M Ericson (1993); K-M Thulstrup, Teater är svårt – det är räddningen (1985); B Vinberg, Sockersöt vis-veteran (Expressen 11 nov 1978). – Svensk filmdatabas (sfi.se/sv/svensk-filmdatabas, 15 nov 2017). – Nekr:er i DN 24 okt o SvD 25 okt 1990.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carin Dagmar Swensson(-Friberg), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34955, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34955
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carin Dagmar Swensson(-Friberg), urn:sbl:34955, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se