Meriter

Sylvan, Ester Ottilia, f 31 mars 1905 i Skederid, Sth, d 21 juli 1984 i Sthlm, Nik. Föräldrar: grovarbetaren Carl Axel Nygren o Anna Jakobsson. Atlet o artist.

G 12 aug 1933 i Sthlm, Nik, m boxaren Nils Georg (George) Antonius Sylvan, f 7 juni 1899 i Borås, d 3 sept 1955 i Södertälje, son till väverskan och fabriksarbeterskan Antonia Hildegard Ester Elisabet S.

Biografi

Ester S, för sin publik känd som ”Miss Arona”, växte upp i Norrtäljetrakten i en statarfamilj utrustad med ovanliga kroppskrafter. Två av hennes äldre bröder, Oscar och Elvin, men mer kända som ”Roslagsbjörnen” och ”Roslagslejonet”, kom att skörda lagrar som kraftkarlar och professionella fribrottare och uppträdde runtom i Sverige och i utlandet som artister på cirkusar och nöjesfält. Också S, som byggt upp sina muskler då hon efter skoltid bar vatten på ok åt hela byn, valde att tjäna sitt levebröd som atlet.

Sin styrka visade S upp redan under skolåren i Kungsängen och i Norrtälje då hon klådde upp de pojkar som varit elaka mot flickorna. I mer pressade situationer brukade hon enligt egen utsago ta ”spinkiga och lätta pojkar som tillhygge och slå dom stora och mest förtretliga med” (DN 12 aug 1934). Hennes chans att bli artist yppade sig när ett tyskt varietésällskap kom på besök på orten och hon fick bryta arm med de manliga medlemmarna, varpå hon besegrade dem en efter en.

På scenen presenterades S som ”Europas starkaste dam” och det behöver inte ha varit långt från sanningen – hon kunde slita av en bogserkabel med 2 ½ tons bärkraft, vred utan vidare 7-tums ekspikar till korkskruvar och hade som ett av sina paradnummer att ställa sig i brygga med tre till fyra man på bröstet. Mest uppskattning från publiken brukade den alltid mycket feminint klädda S dock inhösta när hon lindade en järnstång kring benet som ett strumpeband. Det tricket gjorde henne till en kär gäst i folkparkerna.

När S 1935 uppträdde i Gällivare-Malmbergets folkpark sattes publikrekord, tusentals människor fylkades för att se ”Miss Aronas” konster. Särskilt ett boxningsnummer under vilket hon nära nog slog knock out på sin proffsboxande make, som brukade säga att han var världsmästare på att tåla stryk, väckte den närvarande tidningsreferentens beundran.

S:s udda uppenbarelse på scenen resulterade också i några smärre uppdrag i mer finkulturella sammanhang. 1953 spelade hon den ramstarka fru Fager i Ingmar Bergmans Gycklarnas afton och samma år deltog hon också i inspelningen av Bror Büglers Flicka från Backafall. Enligt egen uppgift har hon även stått på Dramatenscenen, som ”sköka i Babylon” (Hagerfors). Pjäsen ifråga bör ha varit Marc Connellys Guds gröna ängar, en episk följd av tablåer som avsågs återge den svarta sydstatsbefolkningens ”naiva” tolkningar av olika berömda händelser i Gamla testamentet. I uppsättning av Olof Molander (bd 25) 1932 väckte pjäsen sensation bland kritikerna, fick mer gammaltroende delar av prästerskapet att rasa mot ”profanering av det heliga” samt utsattes för ett attentat av uniformerade nazister som under en föreställning kastade ruttna tomater och flygblad i protest mot det rådande ”kulturförfallet och dekadensen” (Ek).

S:s make George S, som innan karriären som proffsboxare hade hunnit pröva på att vara både sjöman och kock, var son till en väverska och en till namnet okänd man, vars rätta ursprung förblev dunkelt. Uppgifter förekom att fadern skulle ha varit filippinier, andra källor uppgav Hawaii eller Västindien som dennes ursprungsort. Själv menade sig S ha mohikanskt påbrå på fädernet, men utseendet gjorde att han i förhandsreklamen och i pressen presenterades som ”den leende mulatten”, ”negerboxaren” eller något liknande.

Debuten i boxningsringen skedde 1920 i Karlskrona, där S gjorde värnplikten, men större delen av 1920-talet höll han till i Frankrike där han gick sina matcher som ”Joe Walcott”, antagligen i beundran för den tidigare världsmästaren med detta namn. Mot slutet av årtiondet återvände S under artistnamnet ”Joe Sylvain” till Sverige för att delta i de tävlingar som avhölls i slutna sällskap i form av s k ABS-aftnar (Allmänna boxningssällskapet), ett sätt att kringgå det rådande förbudet mot proffsboxning i Sverige. I intervjuer utmärkte han sig fördelaktigt gentemot sina konkurrenter genom att inte lida ”av dessas pinsamma tunghäfta och mullrande fåordighet” (Aftonbladet 30 jan 1929). Några åtföljande större framgångar i boxningsringen fick S emellertid aldrig, utan han fick nöja sig med att vara utfyllnad vid galor och sparringpartner till de stora namnen. 1935 var han motståndare till den 14 kg tyngre Harry Persson (bd 29) i dennes sista match och förlorade klart på poäng. Sin sista match gick S, som även arbetade som tränare, 1938 i Visby.

En anledning till att S slutade som boxare var det överfall med rasistiska förtecken som han råkade ut för på öppen gata då han under Dramatens kontroversiella uppsättning av Guds gröna ängar tjänstgjorde som portier. S lyckades visserligen jaga iväg angriparna, men fick en spark i ljumsken som tog så illa att han på sikt blev ur stånd att såväl idrotta som utföra någon form av kroppsarbete. Förövarna, några nazistynglingar, gick fria.

Vid tiden för överfallet hade S och ”Miss Arona” hunnit träffas och av allt att döma blivit ett par. Första mötet skedde på nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm – och efter att ha varit alltför närgången fick den stilige boxaren även den gången känna av hennes krafter. Enligt vad segrarinnan på valplatsen berättat ska han ha flugit i väg tre meter och till omgivningens jubel landat i en blomsterrabatt. Ömsesidigt tycke uppstod dock efter hand och de bildade familj samt fick två starka barn, av vilka det äldsta, sonen Georges Ramon Douglas S (1933–2012), blev ännu starkare än sina föräldrar.

Som vuxen kunde Ramon S lyfta bord med tänderna och bocka tjocka järn med fingrarna. Styrkan kom – jämte ett lugnt och vänligt uppträdande – väl till pass när han arbetade som ordningsvakt på krogar och nöjesetablissemang som Chico bar, Nalen och Alexandra’s liksom när han var tältarbetare under en Knäppupp-turné sommaren 1958 och hade i uppgift att under föreställningen bära ut en sjungande Yngve Gamlin under ena armen. S:s muskulösa gestalt gjorde honom under några år till en eftertraktad fotomodell för reklam för allt från mjölk till äventyrsfyllda pocketböcker.

I slutet av 1960-talet var S judobrottare på elitnivå och ägnade sig även åt karate, kung-fu och japansk svärdfäktning. Dessutom var han en pricksäker pistolskytt som drog sitt vapen osedvanligt snabbt, en talang han fick användning för som sheriff på Bengt Erlandssons nöjespark och ranch High Chaparral söder om småländska Gnosjö. Där deltog S också i en mindre roll i den svenska lingonvästern I död mans spår (1975), den första av flera filmer av den svenska lågbudgetactionfilmens ledande producent och skapare Mats Helge Olsson som han deltog i. På film spelade S som regel livvakt eller stor stark man, något han också fick göra både när han deltog i tv-filmatiseringarna av Bombi Bitt och jag (1968) och Pippi Långstrump (1969), där han i rollen som Starke Adolf besegras av den unga hjältinnan.
 

Författare

Jakob Christensson

Källor och litteratur

Källor o litt: S R Ek, Teater i Stockholm 1910–1970, 1:2, Teater i förvandling (1982), s 33 o 37; A-M Hagerfors, Hon passar inte in i mönstret (DN 18 dec 1972); Malmberget-Gällivare: publikrekord (Norrskensflamman 17 juli 1935); [E Malmström], sign Kråkberg, Liten intervju med stor, stark dam (DN 12 aug 1934); Printz [sign], Björn-Karlsons björn filmstjärna i Arild (Aftonbladet 26 maj 1953). – Nekr över S i DN 9 aug 1984. – Nils Georg (George) Antonius S: Den siste mohikanen? (Aftonbladet 30 jan 1929); C Franzén, Ringside: den svenska professionella boxningens historia (2004); Idrottsmans liv ödelagt av nazisterna (Norrskensflamman 16 jan 1936); Negerportiären blev sparkad av nazister (DN 21 okt 1932). – Ramon S: A Montan, Han får 1500 kr för att klä av sig (Expressen 18 nov 1972); P Siegel, Sveriges starkaste pistolskytt (Nationellt pistolskytte 2002, nr 5). – www.svenskfilmdatabas.se, 28 nov 2018.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ester Ottilia Sylvan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35010, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35010
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ester Ottilia Sylvan, urn:sbl:35010, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-02.