Meriter

Szende, Stefan, f 10 april 1901 i Szombathely, Ungern, d 4 maj 1985 i Sthlm, Skarpnäck. Föräldrar: försäkringstjänstemannen Max S o Elisabeth Zsigmond. Genomgick gymnasium i Szombathely, studerade vid univ i Wien o Budapest 19–24, bankanställd, dr rer pol i Budapest 24, publicist i olika tidn:ar, studerade vid univ i Wien, fil dr där 30, ingick i ledningen för Berlinavd för Sozialistische Arbeiter-partei Deutschlands (SAPD), led av SAPD:s nationella partiledn sommaren 33, ledare av SAPD:s partikrets i Prag 35–37, bosatt i Sverige från 28 okt 37, ingick i ledn av SAPD-gruppen i Sverige 37, medarb i Dagens Nyheter 38, i Aftontidningen under tidigt 40-tal, ingick i inre kretsen av Internationale Gruppe demokratischer Sozialisten 42–45, föreläsn:verksamhet vid folkhögskolor, studiecirklar, fack- o bildningsförb, medarb i tidskr Fackföreningsrörelsen, chef för Agence Européenne de Presses (AEP) skandinaviska kontor i Sthlm aug 47, innehavare av detta, tidvis som skandinavisk korrespondent för TT i Berlin, 49–68, sv medborgare 10 nov 50, utlandskorrespondent för Rundfunk im amerikanischen Sektor von Berlin (RIAS).

G 18 aug 1929 i Wien, m operasångerskan Elisabet (Erzsi) Csillág, f 20 sept 1903 i Gyékenés, Ungern, d 9 sept 1997 i Sthlm, Matt, dotter till charkuteristen Mar C o Berta Gestettner.

Biografi

Uppvuxen i en välbärgad ungersk-judisk familj fick S tidigt respekt för betydelsen av studier och språklig och boklig bildning. I inte ringa grad var det moderns förtjänst. Hon var den av föräldrarna som tog på sig ansvaret för hans intellektuella utveckling, bl a genom att om kvällarna låta honom läsa högt ur Goethe, Lessing, Schiller, Grillparzer och andra klassiker på originalspråket medan hon själv satt och knypplade. På så vis kom S att behärska tyska flytande, och tysk kultur kom, trots allt vad han senare skulle uppleva under sina år Tyskland, fortsättningsvis alltid att ha en särskild plats i hans hjärta.

Från föräldrahemmet bar S också med sig ett skärpt sinne för samhällets orättvisor. Modern behandlade tjänstefolket grymt och aningslöst, vilket upprörde S mycket. Tillsammans med den berusande läsningen av bl a Nietzsche och Zolas Den stora gruvstrejken drev det honom att redan i unga år hysa revolutionära sympatier. Hans första radikala handling blev att bilda en socialistisk-kommunistisk ungdomsorganisation i sin gymnasieskola och 1919 försvarade han i hemstaden med vapen i hand den av Béla Kun ledda kortlivade Ungerska rådsrepubliken.

Efter Béla Kuns nederlag flydde S till Wien och påbörjade där högre studier vid universitetet som inriktades på filosofi och sociologi. Till de lärare vars föreläsningar han besökte hörde Max Adler, en av austromarxismens grundare. Under det år S tillbringade i exil träffade han också en rad andra ungerska landsflyktingar, bl a filosofen Georg Lukács och den före detta överbefälhavaren i röda armén Vilmos Böhm. Mest framlevde S, som fick pengar skickade hemifrån, dock under denna sin första Wienvistelse ett bekymmerslöst storstadsliv.

1921 kunde S återvända till kontrarevolutionens Ungern och slog sig då ner i Budapest, där han rörde sig i litterära och vänsterintellektuella kretsar. Ett tag var han anställd i en bank och 1924 doktorerade han i nationalekonomi. Mest var S, som utåt skyltade med att vara socialdemokrat, emellertid verksam som skribent och redaktör inom den socialistiska pressen och som föredragshållare inom vänsterkretsar, något som vid två tillfällen ledde till hans fängslande och en mångårig brytning med den övriga familjen. Första gången, då han för en artikel dömts till tre månaders fängelse för ”förolämpning av justitieministern”, utnyttjade han tiden till att läsa igenom de stora socialisternas arbeten. Andra gången skrev han under häktningstiden ett omfångsrikt och himlastormande manuskript om ”moral och samhälle” som i sin glödande kommunism även avfärdade Shakespeare som ”den uppåtsträvande handelsbourgeoisins dräng” (Szende 1975, s 110).

S hotades denna gång av ett flerårigt tukthusstraff och hans vänner ansträngde sig därför för att få honom fri, vilket med hjälp av ett läkarintyg lyckades sommaren 1928. S, som då suttit häktad i åtta månader, tog sig kort efteråt över gränsen till Österrike som papperslös flykting. I Wien fortsatte han att röra sig i radikala kretsar liksom att skriva i tidningar och hålla föredrag, men även om politiken sysselsatte S mycket fick han också tid för universitetsstudier. Han gick på föreläsningar i relativitetsteori och kvantfysik och studerade såväl klassisk filosofi för Heinrich Gomperz som ”exakt filosofi” för Moritz Schlick. För denne framträdande företrädare för den logiska positivismen doktorerade han 1930 på en avhandling om Husserl och intentionalitetsbegreppet. Den logiska analys som S drillades i under avhandlingsarbetet gjorde honom fortsättningsvis skeptisk till påståenden och teorier utan täckning i verkligheten. En sådan ogrundad trossats var enligt hans mening dialektiken som lag inte bara i samhället utan också i naturen. Denna bland rättrogna leninister och stalinister hädiska ståndpunkt medförde att S 1929 uteslöts ur kommunistpartiet, beskylld för att vara ”lukácsist”.

Under S:s vistelse i Österrike kom krav från Ungern på att få honom utlämnad, vilket ledde till att S fick sitta i fängelse i fyra veckor i väntan på ärendets avgörande. De österrikiska myndigheterna avslog visserligen den ungerska utlämningsbegäran, men deras utredning visade att S vid ankomsten till Österrike lämnat falska uppgifter om sin identitet. Det resulterade i ett åtal som slutade i att han dömdes till böter. I förlängningen innebar händelsen att det blev allt svårare för honom att få sitt uppehållstillstånd förnyat. Till sist fick S nej, och i slutet av 1930 tog han sig därför till Berlin medan hustrun Erzsi – en lovande ungersk-judisk operasångerska som han träffat och gift sig med i Wien – höggravid reste tillbaka till Budapest där hon nedkom med en dotter.

I den tyska huvudstaden försökte S med växlande framgång att liksom tidigare försörja sig som fri journalist. Politiskt var han inledningsvis husvill, men på inrådan av den vid det laget desillusionerade kommunistveteranen Clara Zetkin sällade han sig till en högerutbrytning ur det tyska kommunistpartiet, Kommunistische Partei Deutschlands (Opposition). Där blev han inte kvar länge, utan i mars 1932 gick han tillsammans med många andra medlemmar över till det av vänstersocialdemokrater nybildade SAPD, ett litet parti mest bestående av intellektuella och ungdomar som försökte etablera en enhetsfront mot fascismen.

Weimarrepubliken gick dock snabbt mot sitt slut och därmed var SAPD:s dagar i Tyskland räknade. Partiet förbjöds när nazisterna kom till makten och de ledande personerna arresterades i olika omgångar; så i november 1933 också S som då ingick i partiledningen och ledde Berlinavdelningen. Han fördes till SA:s högkvarter i Charlottenburg och förhördes och torterades i fem dagar, inledningsvis under överinseende av den abdikerade kejsarens son prins August Wilhelm av Preussen. Förhoppningen var att S skulle röja var Trotskij, som troddes vara i Berlin, befann sig. Förhören och tortyren fortsattes senare av SS- och Gestapo-funktionärer i Columbia-Haus och koncentrationslägret Oranienburg, där han satt i ”skyddshäkte” i tre månader, varefter han överfördes till vanligt fängelse. En ljuspunkt i Oranienburg var kvällsstunderna då han spelade schack och debatterade med den kände anarkisten Erich Mühsam, som okuvlig till sinnes behandlades hårdare än de andra fångarna och efter att S lämnat lägret också mördades där.

I november 1934 ställdes S jämte 23 andra partikamrater inför rätta i den av nazistregimen inrättade folkdomstolen, åtalade för ”fortsättande av förbjuden partiverksamhet”. För S var dessutom tillagd åtalspunkten ”högförräderi begånget i förbindelse med utlandet”, vilket kunde resultera i dödsstraff. Den av utländsk press bevakade processen väckte stor internationell uppmärksamhet och protester. Till förmån för S inkom på initiativ av partivännen Willy Brandt en skrivelse från framstående jurister i Norge, som påtalade att åtalspunkten högförräderi byggde på en lag som införts först medan han satt i häkte och att retroaktiv bestraffning var främmande för en rättsstat. När S sedan under förhandlingarna kom i tillfälle att visa att han under förundersökningen tvingats till bekännelser under tortyr resulterade rättegången i en oväntat mild dom. Han fick två år på tukthus och kunde räkna av den tid som han suttit i häkte.

Efter att ha avtjänat straffet i Luckau utvisades S från Tyskland. De av hans partivänner som befann sig i exil i Sverige arbetade för att han skulle få komma dit, men innan det beviljades förpassades han i december 1935 över den tjeckiska gränsen och bosatte sig med sin anslutande hustru och sin dotter i Prag där det förbjudna SAPD hade en av sina starkaste exilgrupper. S övertog ledningen av denna, men spänningarna i partiet blev allt större, inte minst kring hur man skulle förhålla sig till Sovjetunionen och kommunisterna. Det fanns inom SAPD starka röster för att förena sig med dem i ett parti. S själv tappade det sista förtroendet för Stalin och marxismen i samband med Moskvarättegångarna och avgick som SAPD-ordförande i början av 1937. När han senare samma år fick veta att det skulle bli svårt att få fortsatt asyl i Tjeckoslovakien sökte han sig till Sverige och anlände tillsammans med den övriga familjen till Stockholm i slutet av oktober.

Som skäl för Sverigevistelsen hade S uppgivit att han skulle vara utrikeskorrespondent för en tidning i Prag, men dessutom hoppades han kunna göra en akademisk karriär i Stockholm. Av dessa planer blev inget: de professorer som han sökte upp förklarade det utsiktslöst och rådde honom att med sådana tankar söka sig till ett annat asylland. I stället för i den för honom slutna svenska universitetsmiljön sökte S de första åren sällskap och intellektuell stimulans i Clartéförbundet. En viktig bekantskap där blev nationalekonomen Gösta Rehn (bd 29), som satte in honom i det svenska samhällslivet, alltifrån dess ekonomi och sociallagstiftning till fackföreningsrörelsen och ”den speciella svenska pragmatismen, som strävar att omgestalta samhället i socialistisk riktning och förvandla överklassens stat till en folkets stat” (Szende 1975, s 247).

Den ekonomiska situationen var inledningsvis bekymmersam för familjen S. Ett försök att få hjälp av Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté resulterade i att dess sekreterare förklarade att Sverige inte behövde några fler kommunister eller halvkommunister och att familjen gjorde bäst i att resa vidare snarast: ”Sverige behöver er inte.”

Den första tiden i Sverige försörjde S:s hustru familjen genom att arbeta som diskerska på en restaurang – i samma syfte hade hon förut givit pianolektioner i Wien, gjort textilarbete i hemmet i Berlin och arbetat svart som hemhjälp i Prag. S ansträngde sig emellertid för att snabbt lära sig svenska och kunde efter några månader tala hjälpligt. Gott bistånd fick han av rektorn för Biskopsgårdens folkhögskola, Gillis Hammar, som var mycket engagerad i flyktingfrågan. Verklig fart fick emellertid S:s försök att bemästra det nya språket då han på initiativ av den nyligen från kommunismen till socialdemokratin återbördade Karl Kilbom (bd 21) fick hålla en serie föreläsningar om socialismen för Livsmedelsarbetareförbundets avdelning 6 som pågick i ett drygt år.
Kort efter att kursen börjat skedde upptakten till Österrikes anslutning till Tyskland. S:s reaktion blev att söka upp Johannes Lindberg (bd 23) på KF:s bokförlag och föreslå en bok, som fick titeln Maktspelet kring Donau. Hjälp med den svenska språkdräkten fick S av clartéisten Leif Björk. Den brännande aktuella boken kom ut dagen före Münchenuppgörelsen och etablerade i ett slag S som kännare av Centraleuropa och dess politiska landskap. Inom kort erbjöds han att regelbundet medarbeta i Dagens Nyheter i utrikespolitiska och ekonomiska ämnen. S fortsatte att göra det med stort uppslagna artiklar under några år, men övergick senare till den nystartade socialdemokratiska Aftontidningen. S medverkade också flitigt i Vi och det samtidspolitiska magasinet Nu liksom i LO:s veckotidskrift Fackföreningsrörelsen, där han redigerade den utrikespolitiska avdelningen och anonymt publicerade ett hundratal långa artiklar under rubriken Fredens problem.

Parallellt med detta skrev S böcker som behandlade under kriget högaktuella ämnen såsom livsmedelssituationen i Europa, den historiska bakgrunden till kampen om Ukraina och attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 – det senare med den anonymt utgivna Misslyckad revolt (1944), som han författade i nära samarbete med vännen Willy Brandt. S:s mest ambitiösa och i egna ögon viktigaste verk var Europeisk revolution (1943), närmast att karakterisera som ett bidrag till sociologisk teoribildning. S gjorde här en kritisk analys av begrepp som revolution, nation och nationalism. Boken mynnade ut i S:s övertygelse om det nödvändiga i att skilja på stat och nation och vikten av internationellt samarbete. Mycket uppmärksammad och översatt till flera språk blev Den siste juden från Polen (1944), vilken var en av de första böckerna över huvud taget som mer ingående berättade om Förintelsen. När boken kom ut hade S för egen del förlorat sin mor och sin svägerska i Auschwitz samt en brorson i ett österrikiskt koncentrationsläger.

Under 1940-talet började S också utöva en mycket omfattande verksamhet vid föreläsningsföreningar och folkhögskolor liksom i studiecirklar som företrädesvis var knutna till arbetarrörelsen. Efter att inledningsvis inte ha kunnat röra sig fritt i landet fick han efter hand förtroendet att också regelbundet framträda för försvarsanställda. Särskilt verksam var S inom ABF, där han under flera år var en av de mest anlitade föredragshållarna liksom skrev avsnitt i de studiehandböcker som användes.
Ämnesbredden på S:s många anföranden var stor, men grundbudskapet var att demokrati och socialism gick att förena. Av den forne revolutionären hade det blivit en pragmatisk reformist, som i verbala sammandrabbningar med ledande svenska kommunister, däribland Sven Linderot (bd 23), inte tvekade att fördöma Sovjetunionen och marxismen på ett vis som fick den kommunistiska pressen att rasa: ”perfid sovjethetsare” och ”charlatan i katedern” var några av de epitet den ”ökända importvaran” S begåvades med i Arbetartidningen.

S ingick från 1942 i en grupp socialister, Internationale Gruppe demokratischer Sozialisten, som regelbundet samlades för att diskutera fredens mål och Europas ekonomiska återuppbyggnad efter kriget. Deltagarna var framför allt socialistiska flyktingar från Tyskland, Norge och andra ockuperade länder men också många svenskar medverkade. I denna heterogena sammanslutning kom S att jämte bl a Martin Tranmael, Willy Brandt, Bruno Kreisky och Gunnar Myrdal (bd 26) räknas till den inre kretsen. I idéutbytet hörde S till dem som gick längst i att förespråka ett federativt Europa och han presenterade också förslag på hur den fulla sysselsättningens politik skulle kunna utformas. Gruppen, även kallad den lilla internationalen, upplöstes i samband med krigsslutet och den efterföljande händelseutvecklingen med en allt tydligare polarisering mellan västmakterna och Sovjetunionen omintetgjorde många av dess mål, vilket inte hindrar att den fick betydelse för utvecklingen av såväl västtysk som österrikisk socialdemokrati.

Tillsammans med Brandt och flera andra SAPD-medlemmar övergick S 1944 till det tyska socialdemokratiska partiet. Men till skillnad från flertalet av dem stannade han kvar i Sverige efter kriget, trots att det inte fattades lockande erbjudanden om att delta i återuppbyggnaden i såväl Tyskland – bl a som chefredaktör för vad som blev Frankfurter Allgemeine Zeitung – som i Österrike och i Ungern. I stället antog S 1947 ett erbjudande från den franska nyhetsbyrån AEP om att bli chef för dess skandinaviska kontor i Stockholm. När den ur den franska motståndsrörelsen sprungna nyhetsbyrån några år senare konkurrerades ut av AFP drev S stockholmskontoret vidare på egen hand fram till sin pensionering 1968. Ett mångårigt uppdrag var också att verka som skandinavisk korrespondent för den i Västberlin baserade radiostationen RIAS.

1975 gav S ut memoarerna Mellan våld och tolerans, därtill uppmanad av Willy Brandt, som också skrev ett förord. I boken talar genomgående en internationellt orienterad europé och nyfiken intellektuell som önskar stå fri från snäva parti- och nationsgränser. Växlande mellan vittnesbörd i tredje person om vad S erfarit under sitt växlingsrika liv och hans reflektioner över arbetarrörelsens historia och samhället i stort mynnar memoarerna ut i en lidelsefull plädering för vikten av förnuft, humanitet och ömsesidig tolerans. För egen del svävade inte S på målet att förverkligandet av dessa värden var en uppgift för ”den demokratiska socialismen, den enda människovärdiga livsformen” (s 327).

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

S:s arkiv (63 vol: personliga handl:ar o handl:ar rör AEP o privata, ms, art:ar, tidn:klipp, korrespondens m m) i AA. Material finns också i Willy Brandts arkiv i Archiv der sozialen Demokratie, Friedrich-Ebert-Stiftung, Bonn-Bad Godesberg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Maktspelet kring Donau. Sthlm: Kooperativa förbundets bokförlag, 1938. 321 s, ill, diagr, kartor, tab. [2., (utökade) uppl s å: 339, [1] s, ill, diagr, kartor, tab.] – Turkiet. Nyckellandet i Orienten. Sthlm: Bonnier, 1940. 220 s, [17] pl-bl, ill, fotogr. ([Omslag:] Krig och fred). [Tillsammans med L Stern.] – Drömmen om Ukraina. Sthlm: Bonnier, 1941. 199, [2] s, [1] kartbl (vikt). – I guldets trollkrets. Sthlm: Bonnier, 1941. [6], 310, [1] s. – Livsmedlen i Krigseuropa. Sthlm: Kooperativa förbundets bokförlag, 1941. 134, [1] s. – Europeisk revolution. Sthlm: Bonnier, 1943. 241, [1] s. [Omarbetad och utvidgad version i översättning till tyska: Europäische Revolution. Zürich; New York: Europa Verlag, [1945]. 395 s. (Neue internationale Bibliothek, 2).] – Sovjetrysslands utrikespolitik 1917–1943. Sthlm: Bonnier, 1943. 70, [2] s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 459). – Misslyckad revolt. Hemlig rapport från Berlin av en tysk oppositionsman. [Verso:] Översättning från det tyska originalet av G Olzon. Sthlm: Bonnier, 1944. 168, [1] s. [Anonymt författad av S med bistånd av W Brandt. 6. tus s å. Översatt till danska 1945: Mislykket Revolte ([København:] Skipper Clements forlag).] – Den siste juden från Polen. Sthlm: Bonnier, 1944. 316, [3] s. [Översättning till danska: Løftet Hitler holdt (København: Branner, 1945), engelska: The promise Hitler kept (London: Gollancz, 1945), finska: Puolan juutalaiset Gestapon kourissa (Helsinki: Tammi, 1945) och tyska: Der letze Jude aus Polen (Zürich; New York: Europa Verlag, 1945).] – Zur Nachkriegspolitik der deutschen Sozialisten. [Verso:] Sthlm: J Leufvmark, 1944. 64 s. (Sozialistische Schriftenreihe). [Anonymt utgiven, enligt förordet ”ausgearbeitet von einem Kreis früherer Funktionäre der SAD in Schweden”. Enligt andra källor var S huvudförfattare till skriften tillsammans med E Behm, W Brandt samt A och I Enderle.] – Välstånd, fred och säkerhet. Inledning till studiet av internationella problem. Sthlm: Arbetarnas bildningsförbund, 1945. 76 s. ([Omslag:] Arbetarnas bildningsförbunds skriftserie, 26). – Mellan våld och tolerans. Minnen. Med företal av W Brandt. Sthlm: Tiden, 1975. 333, [1] s, ill, fotogr. [Även publicerad i tysk version: Zwischen Gewalt und Toleranz. Zeugnisse und Reflexionen eines Sozialisten. Mit einer Vorwort von W Brandt. Frankfurt am Main: Europäische Verlagsanstalt, 1975. 332 s.] – Det har ej varit möjligt att belägga några tryckta utgåvor av S:s avhandlingar i Budapest (1924) och i Wien (1930).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 10 nov 1950, nr 24; Statens utlänningskommission, kanslibyrån, F1B:2444, allt i RA.

Biographisches Handbuch der deutschsprachigen Emigration nach 1933, ed W Röder m fl, 1(1980); W Brandt, Att ta parti för friheten (1982); K Misgeld, Die ”Internationale Gruppe demokratischer Sozialisten” in Stockholm 1942–1945 (1976); H Müssener, Exil in Schweden: politische und kulturelle Emigration nach 1933 (1974); B-G Möhlenbrock, 2 ½ minut med nyhetsbyråchef (SvD 25 aug 1968). – Nekr i DN 8 maj 1985.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stefan Szende, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35036, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35036
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stefan Szende, urn:sbl:35036, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-08.