Biografi

(von) Sydow, släkt härstammande från David Sidow (Sido, Sidou) som på 1690-talet var bryggare i Berlin, där han bodde ännu 1705. Han var hofstattfaktor, d v s leverantör av varor till det preussiska hovet, och under åtskilliga år godsförvaltare (amtman) och arrendator av områden i Pommern. Under 1720-talet invandrade han till Sverige, där han anlade ett saltkokeri i Skäggenäs norr om Kalmar. Efter verkets nedläggning, och hustrun Anna Maria Burckhards död 1731 lämnade han landet och bosatte sig i Helsingör där han 1734 avled vid 72 års ålder. En av hans söner, Christan Fredrik von S (trol 1714–1773), kvarstannade i Sverige som frälseinspektor på det till Skäggenäs närbelägna godset Stävlö. Dennes söner, som föddes i äktenskapet med Christina Wahlsten, och även ett par av hans kusiner kom sedan att bli stamfäder till sammanlagt sju olika släktgrenar. Prefixet ”von” har brukats åtminstone sedan 1770-talet. Vid en rättegång 1767 vid Norra Möres häradsrätt anklagades S för att utan rättighet ha använt adligt sigill. Utslaget, som tillät släkten att fortsatt bruka öppen, adlig hjälm i sitt sigill, har eventuellt inspirerat dess medlemmar att lägga till prefixet till sitt efternamn. Modern forskning är dock tveksam till att släkten skulle ha haft utländskt adelskap vid ankomsten till Sverige.

Stamfader till 1) ”Högsbygrenen” var S:s näst äldste son Johan Peter von S (1747–1827), kontraktsprost och riksdagsman för prästeståndet. Son till honom och Charlotta Elisabeth Rudbeck var Johan Gustaf von S (1784–1850), som 1802 inledde sin karriär som sjöofficer. Han deltog i krigen mot Norge 1808 och 1814 samt det oblodiga kriget mot England 1811 och medaljerades för deltagandet i det förstnämnda. 1805–24 tjänstgjorde S vid Göteborgs station, och blev 1825 tygmästare i Stockholm. Två år senare förordnades han till varvschef. Som sådan deltog han i flera statliga kommittéer rörande framför allt det sjömilitära försvaret. Han ägnade sig åt förbättringar av artilleriet, och har givits äran av den höga nivå detta uppnådde. På befattningen som varvschef, från 1849 även som stationsbefälhavare i Stockholm, förblev han till sin död. Han hade 1844 utnämnts till konteramiral.

S gjorde en viktig insats även som fartygskonstruktör. Han utförde ritningar och konstruktioner för både flottan och handelsflottan – för den förra till exempel en bombkanonslup och ett propellerdrivet bogserfartyg, för den senare bl a de första passagerarfartygen som trafikerade Göta kanal, s k fiolbåtar som hade skovelhjulen inbyggda för att komma igenom de trånga slussarna. Han var direktör för Bolaget för Ångbåts-Paketfarten emellan Stockholm och Götheborg som bedrev trafiken på kanalen, från 1834 som chef för dess Stockholmskontor. S var också konstruktören av en segelbåt med särskilt lätthanterlig rigg, som efter honom fick namnet ”Sydowaren”. Han var en hängiven direktionsledamot i KSSS, under flera år eskader- och segelchef. S invaldes 1820 i KrVA och 1834 i ÖS.

S:s son, hamnkaptenen och redaren Adolf Reinhold Fingal von S (1827–1903) och dennes hustru Mary Ann Blanche Stephens – dotter till professor George Stephens (bd 33) – var föräldrar till en stor barnskara. En av deras söner var kommendörkaptenen Björn Ryno von S (1867–1935), vars dotter med Alma Tullia Granström var Alda Tullia Björnsdotter von S (1918–2019). Tullia von S inledde 1964 sin yrkeskarriär som byråsekreterare på Socialstyrelsen, där hon deltog i uppbyggnaden av social hemhjälp (hemtjänst). Arbetet på byrån för äldreomsorg medförde ett nära nog livslångt engagemang inom politiken på området. S ville rikta uppmärksamhet mot äldres särskilda behov av hjälp och vård men också mot den erfarenhet och kompetens många behåller långt upp i åren. Under sin tid som socialdemokratisk ledamot i Stockholms kommunfullmäktige, 1970–73, drev S sina frågor; hennes käpphäst var att människor ofta står på toppen vid tiden för sin pensionering och borde få fortsätta vara en resurs för både arbetsgivare och samhället i stort.

I samband med sin egen pensionering började S leda kurser för blivande pensionärer och gav 1991 ut boken Vilja växa vidare. Vid 1994 års val blev hon landstingspolitiker och invaldes i riksdagen fyra år senare som äldsta ledamot genom tiderna. Efter sin avgång 2002 återgick hon för några år till landstingspolitiken. Förutom att vara en drivande kraft i intresseföreningarna Forum 50+ och Att åldras är att växa, var S en av initiativtagarna till Nämndemännens riksförbund, vars ordförande hon var 1980–83. Son till henne och Bengt Sköldenberg är tidigare statsrådet och talmannen Björn von S (f 1945), docent i statsvetenskap och led av VA.

Syster till Björn Ryno von S var operasångerskan Gerda Maria von S (1875–1949), som efter att ha varit elev hos sångerskan Signe Hebbe (bd 18) och skådespelerskan Hedvig Winterhjelm debuterade 1898 i Oscar Lombergs turné. Kritiken var välvillig, men efter en tids studier hos Désirée Artôt de Padilla i Paris avbröt Gerda von S den påbörjade karriären, möjligen på grund av sviterna efter en olyckshändelse, och var fram till 1903 istället verksam som journalist. Efter hemkomsten började hon undervisa i ”sång, tal, välläsning och plastik” i Stockholm. Hon öppnade där 1911 Gerda von Sydows sång- och musikinstitut som hon drev till mitten av 1930-talet, under några år tillsammans med violinisten Sven Kjellström (bd 21). Därtill var S verksam som författare och kompositör; hennes arkiv (i RA) innehåller film- och teatermanus och en stor mängd noter.

Yngre bror till Johan Gustaf von S var Axel Reinhold von S (1788–1834), som efter jur kand-examen 1805 i Uppsala först kom till Göta och därefter Svea hovrätt som auskultant. Han blev 1807 kanslist och 1811 notarie i förvaltningen av sjöärendena, allt medan han också tjänstgjorde i krigskollegium och krigshovrätten. S utnämndes 1813 till landssekreterare i Stockholms län, adlades 1830 och blev efter en kort tid som vice landshövding i Örebro län slutligen i juli 1834 tf underståthållare i Stockholm. Endast tre månader senare avled han, troligen i kolera. Hans gren av släkten von S, den enda som adlades, utslocknade 1951.

Stamfader till 2) ”Jönköpingsgrenen” var en annan av Christan Fredrik von S:s söner, Nils Ludvig von S (1750–1837). Han efterträdde sin far som frälseinspektor 1773–83 och var därefter kronoinspektor vid kronobränneriet i Mariannelund i Hässleby, Jönköpings län, och magasinsförvaltare vid kronomagasinet där. Efter en rad år då han bebodde Fluxerums säteri i Karlstorps socken var S 1811–24 kronomagasinsförvaltare och slottsfogde i Jönköping. Han fick 1815 krigskommissaries namn. Son till honom och Engela Benedicta Heller var Christian Fredrik von S (1788–1836), som 1813 tog apotekarexamen och därefter förestod apotek i Lund, Härnösand och slutligen Borås. Hans och Johanna Maria Rydins son Christian August von S (1819–89) avsåg som ung att följa i faderns spår, men bytte efter en fotskada till en mer akademisk bana och blev efter studier i Uppsala först lärare och efter prästvigning 1858 komminister, regementspastor och slutligen kyrkoherde i Skara stift. S hade uppdrag som stadsfullmäktig, tryckfrihetsombud och läroverksinspektor. Tidigt intresserad av genealogi blev han släkten von S:s första biograf och utgav 1885 en stambok över den. Han hade därtill starka kulturella intressen, var boksamlare och utgivare av ett flertal skrifter, inte minst religiösa.

Sonson till honom var advokaten Kristian Fredrik von S (1896–1973) vars äldste son med Emelie Anna Haeger var Christian Fredrik Lennart von S (1925–86), som efter studier vid Stockholms högskola 1947 anställdes som statistiker vid ab LM Ericsson. Under tidigt 1950-tal var han också lärare i matematik vid Stockholms borgarskola. 1955–57 arbetade Lennart von S med flygplanskonstruktion hos Saab, där han blev en av de tidigaste användarna av den första stora datorn i Sverige, matematikmaskinen BESK. Han ingick i den grupp som 1957 grundade Autocode ab, vars VD han sedan var till sin död. Företagets arbete, med den innovative S i spetsen, ledde bl a till utveckling av det programmeringsspråk som användes till BESK, och på området datastyrd textbehandling resulterade hans pionjärinsats i Skandinaviens första datasatta bok.

Bror till S var Christian Fredrik Erik von S (1930–2016), uppväxt i Göteborg där han också tog studenten. Sina studier bedrev han vid UU, där han 1956 disputerade på en avhandling om fettsyror. Erik von S var därefter docent där i allmän kemi och kristallkemi fram till 1961 då han blev docent i fysikalisk biokemi vid GU. Året därpå fick han professors namn. Han var då sedan fyra år föreståndare för Svenska institutet för konserveringsforskning (SIK) i Göteborg. S förblev VD där till 1977, mycket engagerad i arbetet inte minst p g a det matintresse han förklarade sig ha fått i arv. Han kunde dämpa den kris som institutet befann sig i efter att hans företrädare, en tidig miljökämpe, varit nära att orsaka indragning av ekonomiskt stöd p g a sina då kontroversiella idéer. S utvecklade snabbt ett forskningsprogram av internationell klass med satsningar inom bl a aromforskning, och lyfte institutet till en ledande position. 1978–80 var han forskningsdirektör i Pharmacia ab och 1981 tillträdde han tjänsten som VD i Nordreco ab i Bjuv, ett av Nestlés forsknings- och utvecklingsbolag. 1990 övergick S till att bli senior vetenskaplig rådgivare i Nestlés ledning i Schweiz. Efter sin pensionering fyra år senare fortsatte han att arbeta inom International union of food science and technology.

Farbror till de båda föregående, yngre bror till Kristian Fredrik von S, var Kristian Edvard Gerhard von S (1899–1973), som efter jur kand-examen vid UU 1925 och tjänstgöring vid länsstyrelsen i Älvsborgs län genomgick polischefskurs och 1932 blev tf landsfogde i Skaraborgs län. Året därpå erhöll han samma befattning i Göteborgs och Bohus län och innehade 1936–53 den ordinarie tjänsten där, samt var 1939–42 även vice luftskyddschef i Göteborgs luftskyddsområde. Som sina intressantaste erfarenheter beskrev Gerhard von S spionprocesserna i Göteborg under och efter andra världskriget. Med sitt strategiska läge hade staden blivit en av de större spioncentralerna i Skandinavien, och S var åklagare i en rad fall med ”affärsmän” och ”språklärare”, som sökt infiltrera inte minst poliskåren, och även med utförare av sabotage. Då britterna slog hål i den tyska blockaden och återupptog utförseln av kullager och maskiner höll han sin hand över trafiken. England och det engelska låg S varmt om hjärtat, och 1948 utnämndes han till riddare av den Brittiska imperieorden. Längre fram, 1959, blev han också kommendör av Dannebrogorden.

S blev 1953 föreståndare för Statens kriminaltekniska anstalt där han efterträdde postens förste innehavare, Harry Söderman (”Revolver-Harry”). Han ingick från året därpå och fram till sin pensionering 1964 i redaktionskommittén för flerbandsverket Brottets krönika. Till de mest uppmärksammade brottmål som tog anstaltens tjänster i anspråk hörde det s k Helandermålet, där bl a resultaten av de vid anstalten utförda fingeravtrycksanalyserna ledde till att biskop Dick Helander fälldes för förtal och avsattes.

Ytterligare en son till apotekaren Christan Fredrik von S var häradshövdingen Johan Fredrik von S (1826–85), som var far till Kristian Hugo von S (1861–1930) och Adolf Hjalmar von S (S 2). Hugo von S genomgick mogenhetsexamen 1880, blev fyra år senare fil kand vid LU och avlade 1886 hovrättsexamen där. Han kom 1889, efter domarförordnaden och utnämning till vice häradshövding, till Svea hovrätt. 1902 blev han revisionssekreterare och 1903–04 var han ledamot av Lagberedningen som då arbetade med ny lagstiftning om nyttjanderätt till fast egendom.

S blev 1904 häradshövding i Nordals, Sundals och Valbo domsaga, vilket han förblev fram till 1918. Under dessa år innehade han en rad utrednings- och kommittéuppdrag, framför allt gällande vattenrätt där han kom att ha ett betydande inflytande. Så var S 1906–10 ordförande i vattenrättskommittén, som skulle lägga förslag till ny lagstiftning om jordägares rätt till vatten på egen mark, och i dikningslagskommittén vars uppgift var att omarbeta lagstiftningen gällande torrläggning av jord. Ordförande var han därtill i kommittén för flottningslagstiftningen, 1911–17. De många årens arbete utmynnade i 1918 års vattenlag, vars inriktning på exploatering hade betydelse för utbyggnaden av vattenkraftverk och andra vattenföretag. Samma år förordnades S som vattenrättsdomare i Västerbygdens vattendomstol. I denna roll blev han ansvarig för handläggandet av Vänerns reglering, ett mål han dock inte hann avsluta.

Mellan 1909 och 1911 var S konsultativt statsråd i Arvid Lindmans (bd 23) första ministär. Han var engagerad också i det kommunala livet i sin hemort Vänersborg, bl a som ordförande i dess stadsfullmäktige 1915–18 och i flera bankstyrelser samt som inspektör för det högre allmänna läroverket. Han var 1914–18 och återigen från 1920 landstingsman, och deltog som lekmannaombud vid kyrkomötena 1915, 1918, 1920, 1925 och 1926. S blev 1927 juris hedersdoktor vid UU.

Son till S och Anna Karolina von S – paret var sysslingar – var Christian Fredrik Carl Hjalmar von S (1899–1980), som 1923 blev jur kand vid Uppsala universitet och efter tingstjänstgöring och anställning som direktörsassistent var ombudsman hos Bergvik och Ala nya ab 1928–32. Christian von S var därefter VD i Scankraft 1932–37, och 1938–64 disponent och VD i det anrika Holmens bruks och fabriks ab. Under hans verksamhetstid var detta Norrköpings dominerande industri och landets största pappersbruk. S var VD även i de till koncernen anslutna ab Förenade yllefabriker, Hults bruk ab, Backa-Hosjö ab med flera.

Därtill var han verksam i ett synnerligen stort antal styrelser, såväl lokalt som nationellt: ordförande 1939–48 i Svenska ylleindustriföreningen, 1941–58 i Norrköpings stads yrkesskola, 1941–62 i tekniska läroverket i Norrköping, 1943–52 i stiftelsen Svensk textilforskning, 1945–51 i Textilrådet, 1945–64 i Motala ströms regleringsförening upa, 1947–70 i Skandinaviska bankens lokalstyrelse i Norrköping, 1954–57 i Sveriges industriförbund, 1954–66 i försvarets förvaltningsdirektion, 1963–71 i ÖSARA, 1964–68 i Svenska pappersbruksföreningen, 1967–71 i Gränges ab och 1967–73 i ab Interpares, samt ledamot i bl a Svenska rayon ab, ab Vin- och spritcentralen, den svenska delegationen för nordiskt ekonomiskt samarbete, 1946 års skolkommissions yrkesutbildningsdelegerade och radionämnden. Under de sista åren av sin tid vid Holmens bruk var han också riksdagsledamot. Som enda storindustriföretagare representerade han 1961–65 högerpartiet i andra kammaren.

Yngre söner till Nils Ludvig von S och bröder till Christian Fredrik von S var Axel Erik von S (S 1) och apotekaren Daniel Peter von S (1793–1873). Son till den senare och Anna Charlotta Butch var läkaren Frans Edvard von S (1828–1914). Denne blev 1846 student i Uppsala, 1852 med kand och två år senare med lic vid UU. Efter att 1855 ha lagt en kirurgie magisterexamen till sin utbildning blev Frans von S stadskirurg i Gävle. 1860 disputerade han vid UU på en avhandling om de scharlakansepidemier som drabbat Gävle under 1850-talet, och blev 1869 andre stadsläkare och även ledamot i stadsfullmäktige där. Mellan 1868 och 1881 var han ordförande i Gefleborgs–Dala läkare- och apotekareförening, och 1871–79 ledamot av Gävleborgs läns landsting. 1881 utnämndes S till överläkare vid Sahlgrenska sjukhusets medicinska avdelning och lämnade därmed Gävle för Göteborg, där han förvärvade den anslående Gegerfeldtska villan. Sin nya befattning skötte han i tio år, då han ägnade stort intresse åt bl a förbättrandet av sanitära förhållanden och lade ner mycket tid som ordförande i beredningen för det nya Sahlgrenska sjukhuset i Änggården. 1891 övergick S till att fram till 1900 vara praktiserande läkare vid Sahlgrenska. Även i Göteborg var han ledamot i stadsfullmäktige, 1892–1908.

S var en flitig resenär. Han gjorde på egen bekostnad flera studieresor i Europa, till Wien, Paris, Berlin, Würzburg, Zürich, Cannes m fl. Hans publikationer behandlade skilda ämnen, tämligen många av dem epidemier och andra smittsamma sjukdomar – förmodligen ett naturligt intresseområde för en stadsläkare. S:s hustru var Swea von S (1851–1934), född Wikström, som var djupt engagerad i välgörenhet av olika slag. Hon tillhörde styrelsen för såväl sjukhemmet som diakonissanstalten i Göteborg, liksom för Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå, och var drivande i tillkomsten av Göteborgs sjuksköterskors pensions- och understödsfond. Hon förordnade i sitt testamente att två fonder skapades i makens namn.

Yngre bror till S var lantbruksskoleföreståndaren Otto Ludvig von S (1835–1923), vars äldste son Daniel Petrus Natanael von S (1869–1924) i äktenskap med Alma Gertrud Wilhelmina Grönhagen blev far till Gert Danielsson von S (1904–78). Denne blev 1923 student i Uppsala och 1932 fil lic vid UU. Förutom ett flertal korta vikariat vid olika sjukvårdsinrättningar, främst barnklinikerna i Uppsala och Lund, hade S en förhållandevis lång anställning vid Broby sanatorium. Under åren 1939–47 tjänstgjorde han vid barnsjukhuset och kvinnoklinikerna i Göteborg, där han också organiserade en modersmjölkscentral. Förebyggande vård var en väsentlig del i mellankrigstidens mer omfattande befolkningspolitik, och då barnläkarna knöts till förlossningsklinikerna fick de en naturlig roll i den förebyggande vårdens uppbyggnad. Inom pediatriken kom den att handla om åtgärder för att sänka dödligheten bland nyfödda.

1946 disputerade S vid KI på en avhandling om rakit – engelska sjukan – hos för tidigt födda, som drabbades oftare än andra eftersom de inte utvecklat tillräckliga förråd av kalk och fosfor. Han hade följt ett antal prematura barn och kunde visa att bröstmjölk innehöll för lite av dessa ämnen och att även ammade barn behövde tillskott av fosfor och D-vitamin för att undgå sjukdomen. 1947 blev S lasarettsläkare vid barnsjukhuset i Sundsvall, där ett nytt sådant invigdes två år senare – en stolthet för regionen med många moderniteter och barnvänliga lokaler. Med undantag för ett år som överläkare vid det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea, 1958–59, blev S kvar i Sundsvall fram till 1964. Han arbetade vidare med barn drabbade av rakit – vanligare på mer nordliga breddgrader – och gjorde också en inventering av fysiska handikapp och kroniska sjukdomar hos barn i Västernorrland.

1964 lämnade S Sundsvall och var sedan skolöverläkare i Göteborg fram till 1971. Som sådan blev han involverad i flera utredningar och undersökningar och intresserade sig för inte minst de sociala frågorna; han lyfte fram problemet med alkoholbruk i låga åldrar och gjorde en utredning som visade ett ”klart samband” mellan skolk och brott. S författade också en skrift om skolstarten som delades ut till alla svenska hem med sjuåringar. Engagemanget i ”riskbarn” föranledde hos honom en tro på vikten av övervakning såväl i samband med födelsen som genom barnavårdscentralernas kontroller. Övertygelsen om inte minst de senares betydelse minskade knappast efter den undersökning han ledde i Göteborg 1972, där så många som var sjätte 4-åring ansågs uppvisa tecken på utvecklingsstörning. Det undgick inte S att skillnaderna i såväl hälsa som skolresultat sammanföll med skillnader i socioekonomiska villkor, och mot slutet av sitt liv beklagade han att det moderna samhället trots alla möjligheter till utjämning istället tycktes ha lett till en tilltagande segregation. Han ledde 1966–67 en stor undersökning om plötslig spädbarnsdöd, vars resultat – bl a att denna typ av dödsfall var vanligare i sämre situerade familjer – han ansåg visade på behovet av bättre samarbete mellan barnhälsovård och socialvård. S blev 1974 ordförande i Göteborgs läkaresällskap.

Daniel Petrus Natanael von S:s yngre bror var Carl Wilhelm von S (S 4), vars son var skådespelaren Carl Adolf (Max) von S (S 5).

Stamfader till 3) ”Äldre Kalmargrenen” var en tredje son till Christian Fredrik von S, lanträntmästaren i Kalmar län Carl Fredrik von S (1752–1808). Sonsons son till denne var Oscar Fredrik von S (S 3), vars son var Gustav Karl Oskar Kristian von S (1917–2008). Denne lämnade 1938 Handelshögskolan i Göteborg med en civilekonomexamen och anställdes följande år i Broströmkoncernen, som han kom att ägna hela sitt yrkesverksamma liv. Han stod familjen Broström nära även privat; hans hustru Marie-Christine Broström var deras nära släkting. Kristian von S tjänstgjorde 1939–50 vid Svenska orientlinjen, och var i slutet av perioden representant för den så kallade sjöfartskommittén som bevakade svenska intressen i USA då Marshallplanen igångsattes. 1950–76 var han verksam vid Svenska ostasiatiska kompaniet, de sista tio åren som VD. Samma position fick S vid Broströms rederi 1969, där han också var styrelsens ordförande, samt vid koncernens moderbolag Ångfartygs ab Tirfing, då han efter en flerårig maktkamp ersatte Dan-Axel Broström som under en längre tid varit oförmögen att leda rederiet effektivt.

På dessa poster kvarstod S till 1975, och ledde alltså koncernen då oljekriserna på 1970-talet började orsaka lönsamhetsproblem för sjöfartsnäringen och varvskrisen drabbade Sverige. Broströms förblev visserligen ett stort rederi ännu i många år, men led ett avgörande avbräck då staten 1975 övertog Eriksbergsvarvet. Efter att Tirfing ab omvandlats till Broströms rederi ab fortsatte S som styrelseordförande till 1981. Han ingick i flera andra styrelser, som ordförande 1970–74 i Svensk redareförening, i BP raffinaderi (Göteborg) ab och i Sjöfartsmuseet i Göteborg, men också inom verksamheter som inte var kopplade till rederinäringen – bl a Göteborgs stads biblioteksnämnd och Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. S blev ledamot av IVA 1972.

Som son till länets landshövding och med en mor som var sprungen ur en framträdande handelsfamilj i staden, hade S vuxit upp i den göteborgska eliten. Hans förening med ännu en av de mäktigaste Göteborgsfamiljerna, genom både verksamhet och äktenskap, permanentade denna position. Broströms stöttade det borgerliga samarbetet Samling -66, och S gjorde ingen hemlighet av sina konservativa åsikter. Han hade ett stort internationellt kontaktnät och talade flera språk flytande. Efter sin död beskrevs S som ”redarsocietetens siste”.

Brylling till Kristian S var Gunnar von S (1911–90). Denne, som 1934 blev jur kand vid Uppsala universitet, kom efter tingstjänstgöring till Svea hovrätt där han 1938 blev fiskal, 1952 assessor och fyra år senare hovrättsråd. Under 1950- och 1960-talen var S bl a sakkunnig i kommunikationsdepartementet, ledamot av utlänningsnämnden och av den svenska förhandlingsdelegationen för Nordek, en planerad ekonomisk organisation för de nordiska länderna. Han blev 1957 byråchef och följande år avdelningschef i kommunikationsdepartementet. Under sin tid som statssekreterare i handelsdepartementet 1962–70 hade han en lång rad uppdrag, även internationella, bl a vid Institut international pour l’unification du droit privé i Rom och Indo-Pakistan boundary disputes tribunal. 1970 utnämndes S till landshövding i Älvsborgs län, en post han innehade i åtta år. Förmågan att kombinera den erfarne juristens kunskaper och krav på noggrannhet med okonventionella lösningar på problem gjorde honom till en uppskattad chef. Under sin tid som landshövding invaldes S i Birger Sjöberg-sällskapet och utsågs till ordförande i Dalslands kanal ab.

En brylling till de båda föregående var ryttmästaren Carl Fredrik von S (1893–1974) som efter att ha genomgått militärutbildning och Alnarps lantbruksskola var lantbruksbokhållare under en period. Han ägde 1922–39 Äs säteri i Julita, där han ingick i många av socknens styrelser och nämnder. Carl von S var drivande i bildandet av lokala avdelningar inom Riksförbundet landsbygdens folk, och var något av en pionjär inom pälsdjursuppfödningen. Han grundade ab Nordiska skinnauktioner, där han fram till 1960 var VD.

Son till S och Gunhild Margareta Boy var Carl-Otto Gillis von S (1927–2010), som 1962 blev fil lic i idé- och lärdomshistoria och året därpå amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek. Han var förste bibliotekarie där 1969–92, från 1977 också chef för handskriftsavdelningen. Carl-Otto von S hyste tidigt ett intresse för Carl von Linnés författarskap och utgav redan på 1950-talet skrifter av denne. Han var också mångårig medlem i styrelsen för Svenska Linnésällskapet och 1961–74 redaktör för dess tidskrift. Efter Harry Martinsons död 1978 ordnade S författarens privata arkiv och hade vid sin bortgång hunnit halvvägs med en ambitiös bibliografi över honom. S ansvarade också för en rad stora utställningar, över både Linné och Martinson men också Gustav II Adolf och E G Geijer liksom över bokkonstnärer som Björn von Rosen och Karl-Erik Forsberg.

Författare

 Lena Milton

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: H Gillingstam, Ointroducerad och onaturaliserad adel (PHT 1964), s 238–240; SMoK; Svenska släktkalendern 1930 (1929); J v Sydow, Christian Fredrik von Sydows ättlingar (1996).

David Sidow: Dopbok 1683–1709, Evangelische Kirche. Nikolaikirche Berlin, vol A 21, s 768, 833, 907, 1076, 1124 (ancestry.com, utskrifter i SBL:s arkiv); J v Sydow, a a, s 9 f.

Johan Gustaf von S: P Westberg, ”Litet af ord och mycket af handling” (Marinmuseums årsbok 2003).

Tullia von S: Förbered dig för pensionen redan vid 50 (DN 17 april 1993); Stockholms nya ”riksdag” (SvD 2 okt 1970); Svårare än man tror att sluta jobba (DN 2 okt 1985); Tullia, 80, törs trappa upp (DN 11 april 1998) – Nekr i DN 5 juli 2019.

Gerda von S: Levnadsbeskrivning (vol I:1), Gerda von S:s arkiv, RA. Diverse: lektioner (DN 2 dec 1903).

Gerhard von S: Dramatiska dagar för Lysekil … (SvD 9 april 1962); Göteborgare fick hög engelsk orden (SvD 14 dec 1948); Nya chefen för kriminaltekniska … (DN 1 juli 1953); Nytt biskopsavtryck funnet (DN 7 dec 1953); Statskal.

Hugo von S: H8D 18 (1916), s 754.

Lennart von S: Nekr i DN 23 april 1986.

Erik von S: Konserveringsinstitutet har fått ny chef (SvD 28 maj 1958); Professors namn (SvD 29 sept 1962). – Nekr i DN 3 jan 2017.

Christian von S: Nekr i DN 30 okt 1980.

Frans o Swea von S: SLH 3:2 (1895) o 4:4 (1934); Familjenytt (SvD 16 jan 1934).

Gert von S: 4-åringar i undersökning (SvD 12 april 1972); Alkoholen problem även i lägre skolklasser (SvD 15 juli 1969); Fåglar och fiskar tar emot… (SvD 18 dec 1953); Goda råd i skolstarten (SvD 20 aug 1970); Göteborgsläkare, 2 (1986); Klart samband skolk–brott (SvD 16 maj 1969); Ny personal till Koreasjukhuset (SvD 5 sept 1958); Rakit icke blott en bristsjukdom (SvD 16 april 1952); Svenska läkare, ed S Holmberg (1959).

Kristian von S: På stan (DN 12 april 1969); Redarsocietetens siste har gått bort (Göteborgs-Posten 5 mars 2008); Väd 1977 (1976) o 1979 (1978).

Gunnar von S: Nekr:er i SvD 17 o 25 juni 1990.

Carl Fredrik von S (1893–1974): Nekr i SvD 26 maj 1974.

Carl-Otto von S: Nekr i SvD 14 maj 2010.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sydow (von), , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35051
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sydow (von), , urn:sbl:35051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-11-09.