Meriter

Särlvik (före 1954 Johansson), Bo Hilding, f 10 febr 1928 i Borås, d 25 jan 1998 i Gbg, Örgryte. Föräldrar: löjtnanten Nils Hilding S o Ester Gustava Wassholm. Studentex vid Borås h a l 31 maj 47, inskr vid GH 11 sept 47, fil kand där 31 maj 51, periodvis tjänstg i statsrådsberedn 15 juni 53–30 sept 55, vid GU juli 53–april 65, expert i författn:utredn 57–60, fil lic vid GU 15 sept 58, led av gymnasieutredn nov 61–sept 65, av nämnden för viss utbildn vid centrala verk (personalutbildn:nämnden) okt 62–63, av stadsfullm i Gbg 63–66, av skolstyr där 64–66, av personalutbildn:utredn okt 63–juni 67, lektor i statskunskap vid GU 1 maj 65, forskare vid Statens råd för samhällsforskn 1 jan 66–31 dec 70, gästforskare vid Institute for social research vid University of Michigan, Ann Arbor, 66–67, gästlär vid Institut für Höhere Studien und wissenschaftliche Forschung, Wien, maj–juni 69, disp o fil dr vid GU 30 maj 70, doc i statskunskap 29 juni 70, tf prof o prefekt 1 jan 71–30 juni 71 o 1 sept 72–3 juni 73, anställn som docent 1 juli 71–30 juni 74, allt vid GU, prof vid Department of Government, University of Essex, Colchester, 1 okt 73–82, director of graduate studies där 74–76, prof i statskunskap vid GU 26 aug 82–94, huvudred för Electoral studies 82–98, led av Forskn:beredn arb:utsk 83–85, dekanus vid samhällsvetensk fak o led av GU:s styr sept 84–juni 88, led av Humanistisk-samhällsvetensk forskn:rådet (HSFR) sept 86, huvudsekr sept 88–juni 94, ordf i beredn:gruppen för samhällsvetenskap 88–94, allt vid HSFR, led av Forskarskattenämnden 86–95, ordf i Statsvetensk förb 89–91, led av delegationen för jämställdhetsforskn (JÄMFO) 22 maj 90–91, ordf i Nordiska statsvetensk förb 90–93, led av Rådet för forskn- o utveckl:samarbete mellan Sverige o EG 92–94. – LVVS 86, LVHAA 90.

G 31 dec 1954 i Bäreberg, V Göt, m fil dr, museichef Elsa Ingegerd Hildemar , f 14 jan 1932 i Trollhättan, d 13 aug 2022, dotter till kontraktsprosten Johan Filip H o Elsa Charlotta Häger.

Biografi

Bo S var inte så förtjust i termen statsvetenskap som benämning för sin akademiska disciplin. ”Vetenskap” antyder att man på djupet verkligen ”vet” något och S både oroades och lockades av att det alltid fanns mer att lära för att nå förståelse. Bakom varje frågeställning, metodval och teori finns rimliga invändningar baserade på nya diskurser. I goda stunder kunde S genom sin seriositet i dessa frågor nå fram till resultat i sin forskning om väljarbeteende och partier som beskrivits som banbrytande. Ibland fastnade pennan. Att beskriva S som noggrann är en underdrift. När han inte skrev tog sig hans längtan att skapa verktyg för att förstå världen andra vägar, som t ex undervisning och handledning. För den som fick följa hans årslånga forskarkurs Partier och partisystem i Västeuropa öppnades dörren till verklig lärdom. En annan väg för honom var att skapa goda miljöer för forskning med hjälp av nya forskarinstitutioner och forsknings- och utbildningsstrategiska uppdrag.

Säkert fanns flera orsaker till S:s lärdomslängtan. Studentexamen 1947 skedde i ett utbildningsväsende där antalet gymnasister (ca 14 000) var färre än vad antalet universitetsdoktorander är 2020 (ca 18 000). För de flesta unga vilka i likhet med S saknade akademisk bakgrund var dörren stängd till högre studier. Akademiska klassresor var möjliga men byggde på personlig drivkraft och lyckliga omständigheter. Förutom närhet till ett gymnasium, vilket fanns i Borås där S växte upp, var en stödjande omgivning central. Föräldrarna bidrog aktivt till att samtliga sex barn fick någon form av vidareutbildning efter folkskolan. Efter steget in i gymnasiets lärdomsmiljö vek S aldrig från den akademiska banan.

Om det var erfarenheten av klassamhället som fick S att redan under skoltiden gå med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) må vara osagt, men valet bottnade i hans egen övertygelse. Stod något parti i förgrunden hos föräldrarna var det snarast Folkpartiet. S tog vartefter flera politiska uppdrag, men blev de oförenliga med universitetskarriären prioriterade han alltid akademin. Första majtågen – i ur och skur – valde han emellertid aldrig bort. Det kan vara värt att påminna om att flera aktade samhällsvetare under 1900-talet var politiskt engagerade. Gunnar Heckscher, Gunnar Myrdal (bd 26), Bertil Ohlin (bd 28), Herbert Tingsten och Jörgen Westerståhl hörde till dem. S var en representant för Westerståhls tanke att statsvetenskap var ”vetenskapen om politik”, inte ”vetenskapen i politik”.

Suget efter det politiska var nog starkast hos S när han 1953–55 periodvis arbetade i statsminister Tage Erlanders nybildade kansli. Erlander berömde S och hans kollega Olof Palme (bd 28) för god hjälp med riksdagstal och valrörelser och för ”slående argument”. Ibland knorrade Erlander om att S var sen med en rapport; S var bra men Palme ”kanske ännu bättre”.

Samtidigt fångades S upp av den nye professorn i statskunskap i Göteborg, Jörgen Westerståhl. Inspirerad av Herbert Tingsten förde Westerståhl in nya amerikanska idéer om hur opinionsundersökningar kan ge inblickar i väljares tänkande. Westerståhl såg potentialen, men eleven S blev mästaren. S ansvarade 1956–73 för de svenska valundersökningarna och utvecklade dem metodologiskt och teoretiskt till världens främsta valforskningsprogram vid sidan av de amerikanska. S hade djupa insikter i det politiska hantverket. Tidigt insåg han att ena sidan av valforskningsmyntet utgörs av väljare, den andra av partier. Han blev ”läraren och föregångaren” för senare generationers valforskare i Göteborg.

Redan 1954 genomförde S och Westerståhl i samarbete med Statistiska centralbyrån en lokal valundersökning i Göteborg och vid folkomröstningen om ATP 1957 fick S uppdraget att hålla i en fullskalig valundersökning. Resultatet publicerades som SOU 1959:10 inom ramen för den då pågående författningsutredningen. I fokus stod frågeställningar om hur väljarnas åsikter utvecklades i relation till partival, klassbakgrund, medier och partikampanjer. Inte minst viktigt var metodupplägget med paneldata, d v s samma personer intervjuades vid mer än ett tillfälle under valkampanjen. Ett intressant resultat var att den dittillsvarande uppfattningen att det framförallt är politiskt medvetna väljare som ändrar uppfattning under kampanjens gång kunde tillbakavisas. Snarare var det mindre intresserade grupper som bytte ståndpunkt. En direkt följd av undersökningens kvalitet blev att riksdagen fortsättningsvis kom att finansiera valundersökningar utförda i Göteborg.

1957 hade S presenterat sin licentiatavhandling, något omständligt betitlad Determination av politiskt beteende: några synpunkter på teoribildning och problem i samband med valundersökningar utförda vid Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution, till innehållet ett pionjärverk. Där stod frågor kring det som skulle bli hans signum, orsaksförklaringar bakom varför väljare utvecklar, behåller och förändrar sina politiska lojaliteter, i centrum. Akademin tog nu överhanden, men helt släppte S ändå inte politiken. Riksdagskandidatur tackade han nej till men han accepterade kommunala uppdrag i Göteborg (bl a skolstyrelsen och drätselkammaren) och blev 1963 stadsfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna. Samtidigt strävade han på med doktorsavhandling, undervisning och valundersökningar.

Yrkesuppdragen var många men i hemmet var S inte den som stängde in sig på sitt arbetsrum. I kretsen av den vidare familjen var det alltid samtal med ungdomar som S satte främst och den lekfullhet han inte alltid släppte loss i forskningen kunde här få utlopp. Någonstans fanns säkert jobbet i tankarna också. Närsomhelst på dygnet kunde han ringa en kollega för att reda ut någon detalj – och accepterade även att andra gjorde detsamma. När S 1966–67 fick möjlighet att bli gästforskare vid ett av USA:s viktigaste centra för valforskning, Institute for social research vid University of Michigan i Ann Arbor, ställdes valet mellan akademi och politik på sin spets. S lämnade den aktiva politiken för gott.

Kontakterna med internationell forskning blev S:s kännemärke. Inspirerad av Ann Arborinstitutionens centralfigur, Warren Miller, lanserade han 1969 ett forskningsprogram om representationsaspekter mellan väljare och valda som lade grunden för svensk representationsforskning. Som en av de första vid Göteborgsinstitutionen skrev han sin avhandling Electoral behavior in the Swedish multiparty system (1970) på engelska. Det var en sammanläggningsavhandling av internationellt publicerade artiklar, vilket först 30–40 år senare blev vanligt inom svensk statsvetenskap.

I avhandlingen fullföljde och utvecklade S tankegångar som länge sysselsatt honom, inte minst designen av undersökningar så att opinionsutveckling över tid kunde kartläggas och teoretiskt problematiseras. Han lyfte även fram flera då djärva idéer, t ex att konfliktlinjer mellan partier och hos väljare kan struktureras inte enbart efter en en­dimensionell vänster-högerskala utan i två- eller flerdimensionella mönster. De upprepade valundersökningar som avhandlingen byggde på möjliggjorde även frågor rörande långsiktiga trender och förekomsten av tillfälliga ”avvikande” valresultat.

1970–85 publicerade S ett tjugotal verk i ledande internationella tidskrifter och böcker. Svenska statsvetare publicerade annars tämligen lite och nästan inget internationellt. S:s internationella hållning stärktes ytterligare när han 1973 uppmanades av Jean Blondel, professor i statsvetenskap vid University of Essex, att söka en professur där med det uttalade syftet att utveckla de brittiska valundersökningarna. Blondel hade även initierat det nya forskarnätverket European Consortium for Political Research (ECPR) med en rad forskare som också ingick i S:s vidsträckta nätverk. För S kom denna möjlighet lägligt då han dels känt en tilltagande frustration kring en del samarbetsformer inom det svenska valforskningsarbetet som hindrade honom från att publicera vissa resultat, dels att ingen professur fanns ledig i Göteborg.

Om S ibland kunde vara något omständlig gällde det dock inte valundersökningsorganisation. Under de tio åren i Essex ansvarade han tillsammans med kollegan Ivor Crewe för inte mindre än fyra stora brittiska valundersökningar. Tillsammans publicerade de en rad artiklar och blev 1982 även den nystartade tidskriften Electoral studies första redaktörer. Sammantaget blev Essexperioden en mycket produktiv tid, krönt av boken Decade of dealignment (1983) som S gav ut tillsammans med Ivor Crewe. Med det brittiska valet 1979 som utgångspunkt följde S här upp de teoretiska uppslagen i avhandlingen kring långsiktiga politiska trender och diskuterade opinions- och partipolitik i Storbritannien under 1970-talet. Boken belyser en successiv erodering av det dittills så starka brittiska tvåpartisystemet såväl socialt, ekonomiskt som sakfrågemässigt.

Det som kunde uppfattas som omständlighet och långsamhet hos S som författare var till fördel för Essexinstitutionen i andra avseenden. Institutionen präglades vid hans ankomst av inre spänningar, men genom att lyssna och samtala med alla, sitta med på möten såväl på institutionen som i den hög­re universitetshierarkin lyckades han successivt nå fram till konsensus och få alla att arbeta tillsammans. När han lämnade institutionen gled den åter in i en lång period av inre slitningar.

Efter åren i Essex sökte och fick S 1982 August Röhss’ professur i statskunskap i Göteborg. Delvis påverkades flyttbeslutet av att hans hustru efter distansstudier just disputerat vid Stockholms universitet och nu kunde söka fler tjänster i Sverige. Strax blev hon museichef i Tidaholm och därefter chef för Industrimuseet i Göteborg.

I Göteborg hade andra tagit över valundersökningarna. Lojalt lade sig S inte i deras arbete. Under 30 år hade han organiserat och både metodologiskt och teoretiskt utvecklat valforskningen i såväl Sverige som Storbritannien. Nu erbjöds inte längre detta hjärteområde. Istället valde S att lägga kraften på att skapa utvecklingsmöjligheter för andra. Redan i Essex hade han som prefekt och studierektor utvecklat sin institution där. Att åstadkomma en intellektuell bikupa var målet och han professionaliserade den göteborgska forskarutbildningen genom fler kurser, formaliserat antagningssystem, internationell prägel och livaktiga seminarier. S:s öppenhet för nya forskningsvindar var påtaglig. Att sätta sig på ett doktoranddominerat konferensseminarium och entusiastiskt diskutera exempelvis den då nya genusforskningen var typiskt för hans idésökande.

Andra sätt för S att åstadkomma goda villkor för forskning och undervisning gick via dekanskapet vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg och, inte minst, uppdraget som huvudsekreterare i Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet där han också var beredningsgruppsordförande. Åtagandet krävde att S skaffade bostad i Stockholm. För att inte riskera att något viktigt försvann ville han ha alla dokument sända till fyra adresser: hemmen i Göteborg och Stockholm, HSFR och göteborgsinstitutionen. Dessutom hanterade han parallellt tre kalendrar (HSFR, göteborgsinstitutionen, privat). Ibland var kanske inte kalendrarna helt synkroniserade.

Dokumentförsändelser och kalenderexercis till trots var S varmt uppskattad vid HSFR. Sammanträdesnoggrannhet var en fördel vid de formella besluten om forskningsfinansiering. Beredningsgruppens möten bedrevs också i S:s typiska samtalsform för att ledamöterna successivt skulle närma sig konsensus. En person i maktposition som S har förmodligen alltid någon form av agenda, men på HSFR liksom i övrigt stod argumentet i centrum. En students ord förtjänade samma allvar som professorns. För obekanta kunde S:s lite speciella lyssnarstil ibland te sig något nedslående. Halvt hopsjunken med slutna ögon såg det ofta ut som om han hade somnat. Plötsligt ryckte han till och ställde en fråga byggd på total närvaro. Om en mer etablerad forskare presenterade sina resultat vid institutionens högre forskarseminarium och inte tog till sig kritik kunde S lugnt och metodiskt börja borra med iskallt initierade frågor. Underhållande från sidlinjen, men säkerligen skrämmande för den som utsattes. För S var det viktigt att förstå hur världen hänger samman. Man fick inte slarva.

Förutom den egna idéskärpan var det ofta rökning som hjälpte S att få igång seminarietankarna. Därför blev det ett hårt slag när han i Göteborg vid 1980-talets slut möttes av rökförbud i gemensamma lokaler. För att klara utmaningen rökte S ”upp sig” under hissresan från andra till femte våningen. Hjälpligt klarade han seminarierna.

S ville alltid veta mera. Att läsa präglade hans liv. Hans boksamling växte – inte minst via tillsända volymer från internationella kontakter. I stort sett alla centrala verk i statsvetenskap och sidovetenskaper fram till hans död 1998 finns bland de mer än 6 000 volymerna. Efter pensioneringen var böckerna hans skötebarn. De finns nu (2022) i ett arkivrum på Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

S lyckades åstadkomma en helgjuten gärning med politiskt arbete, undervisning, forskningsinitiering, forskningsproduktion, forskningsinstitutionalisering och forskningsadministration. Svensk valforskning, en av de främsta i världen, hade inte fått sin grund utan honom.

Författare

Jonas Hinnfors

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Studieplan i Parti och politik. [Omslag.] Sthlm: Ehlin, 1955. 16 s. [Studieplan till: Parti och politik. Av H Tingsten {samt ytterligare sex författare}. Redigerad av B E Åkermark. Sthlm: Ehlin, 1955. 119 s. (Folkbildningsserien).] – Författningsutredningen. IV, Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Sthlm 1959. (Esselte). 145 s, tab. (SOU, 1959:10). [Författningsutredningen publicerades i sex delar uppdelade på nio volymer 1958–63. Flera av delarna var enmansutredningar.] – Electoral behavior in the Swedish multiparty system. [Akad avh (sammanfattning) GU.] Göteborg [1970]. [1], iv, [2], 228 bl. [Härtill fyra uppsatser. Duplicerad.] – Rikspolitik och lokalpolitik i valet 1973. [Sthlm:] Statistiska centralbyrån (SCB); [verso:] LiberFörlag/Allmänna förlaget, 1976. 60 s, tab. (Valundersökningar, 1). [Intervjuundersökning. Förordet undertecknat av S tillsammans med O Petersson.] – Decade of dealignment. The Conservative victory of 1979 and electoral trends in the 1970s. Cambridge: Cambridge University Press, 1983. xv, 393 s, diagr, tab. [Tillsammans med I Crewe.] – De valundersökningar som S bidrog till i Sverige under 1950-talet och i England under 1970-talet, vilka nämns i biografitexten ovan, avsatte interna rapporter vid GU och University of Essex. Dessa redovisas i O Petersson, Bo Särlviks skrifter (4 s; www.olofpetersson.se/_arkiv/databaser/bs.docx, 2020-09-03).

Tryckta arbeten (bidrag): För S:s bidrag se O Petersson, Bo Särlviks skrifter (a a). Förteckningen redovisar ett femtiotal bidrag, publicerade 1952–2002.

Redigerat: Electoral studies. An international journal. Vol 1–16 (1982–1997). [1982–94:] Guildford: Butterworth Scientific [1991–94: Butterworth-Heinemann]; [1994–97:] Kidlington: Elsevier Science. [Tillsammans med D Butler (1982–92), I McLean (1993–97) och H Clarke (1995–97).] – Vetenskapen om politik. Festskrift till professor emeritus Jörgen Westerståhl. [Omslag:] Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 1996. 296 s, diagr, tab. [Tillsammans med B Rothstein.]

Källor och litteratur

Borås h a l:s arkiv, matriklar över avgångna lärjungar (D I c:4); GH:s arkiv, elevmatriklar (D I a:7), allt i GLA. HSFR, Rådets protokoll (A 1, vol 4 o 7); Utbildningsdep:s konseljakter 26 aug 1982, allt i RA.

B Lindberg o I Nilsson, Göteborgs universitets historia, 2 (1996); T Erlander, Tage Erlander 1949–1954 (1989); dens, Dagböcker 1953 (2003); dens, Dagböcker 1954 (2004); dens, Dagböcker 1956 (2006); S Holmberg et al, Politiskt aktiv statsvetare och samhällsforskare (DN 7 febr 1998); L Lewin et al, Sakkunnigutlåtanden rörande professuren i statskunskap i Göteborg (Statsvetenskaplig tidskrift, 85:4, 1982); I Nilsson, Göteborgs universitet 1891–1995: data över professorer, docenter, avhandlingar och befordringsärenden, 1–2 (1996); O Petersson, Statsvetaren: Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade (2011); O Ruin, B S (VHAAÅ 1999); J Westerståhl, B S (VVS, Minnestal hållna på högtidsdagarna 1999–2000, 2001). – Nekr:er i DN 7 o 23 febr 1998. – Muntl meddel:en från Bengt-Ove Boström, Margareta Boström, Ian Budge, Marie Demker, Maud Eduards, Sören Holmberg, Rutger Lindahl, Olof Petersson, Bengt Särlvik, Ingegerd Särlvik, Katarina Thompson, Paul Whiteley.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bo Hilding Särlvik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Hinnfors), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35083
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bo Hilding Särlvik, urn:sbl:35083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Hinnfors), hämtad 2024-04-27.