Meriter

Söder, Karin Ann-Marie, f 30 nov 1928 i Frykerud, Värml, d 19 dec 2015 i Täby, Sth. Föräldrar: folkskolläraren o kantorn Yngve Anders Bergenfur (före 1945 Karlsson) o Lilly Augusta Andersson. Studentex vid H a l för flickor i Gbg 20 maj 48, inskr vid Folkskoleseminariet i Falun 25 aug 48, folkskollär:ex där 26 maj 50, folkskollär i Sunne 50–52, ämneslär i Kil, Värml, 52–54, folkskollär i Sthlm 54–55, i Täby 55–65, led av kommunalfullm i Täby 19 sept 63–16 sept 71, av förvaltn:nämnden 1 jan 64–22 maj 65, vice ordf i de sociala nämnderna 1 jan 68–16 sept 71, yrkesvalslär i Täby 65–70, informationssekr i Sthlms läns CKF-distrikt 68–74, led av Sthlms läns landsting 17 febr 69–73, av enkammarriksdagen 71–91 (led av finansutsk 74–76, av utrikesnämnden 74–76, 78–79 o 85–87, av riksdagens krigsdelegation 74–76 o 82–91, av talmanskonferensen 79–80 o 82–86, av justitieutsk 82–85, vice ordf i utrikesutsk 85–86), led av Centerpartiets partistyr 71–87, 2:e vice ordf i Centerpartiet 21 juni 71–79, led av komm ang studiestöd åt vuxna juli 71–sept 75, led av styr för Socialstyr 72–76, av Kungl Dramatiska teatern ab 73–76, av styr för Ericastiftelsen 74–76, av Domstolsverket 75–76, FN-delegat 76–78, 83 o 90, statsråd o chef för utrikesdep 8 okt 76–18 okt 78, ordf i styr för SIPRI 78–79, i Sthlms körförb 78–88, 1:e vice ordf i Centerpartiet 18 juni 79–85, statsråd o chef för socialdep 12 okt 79–8 okt 82, led av styr för Rädda barnens riksförb 79, ordf där 83–95, led av Centerns fredsråd 83, ordf där 86–93, ordf i mittengruppen i Nordiska rådet 14 nov 83–nov 89, vice ordf för Den stora fredsresan 84–89, president i Nordiska rådet 84 o 89, ordf för sv delegationen i Nordiska rådet 1 febr 84–91, tf partiordf i Centerpartiet 9 dec 85, partiordf 17 juni 86–2 jan 87, led av styr för Försäkringsbolaget Skandia 87–93, av styr för Wermlandsbanken 88–92, av styr för KTH 88–97, vice ordf i styr för Sthlms internationella miljöinst 89, ordf 93–97, led där 98, led av styr för Latinamerikainst 90–95, ordf i Letterstedtska fören 91–12, ordf i komm ang ett sv deltagande i UNICEF/WHO-aktionen Baby Friendly Hospitals 15 maj 92–93, led av statsrådslöneutredn juni 92–febr 93, av styr för Skandia Liv 93–98, ordf i Selma Lagerlöfsällsk 98–06. – Iqml 12:e storl 91, tekn hedersdr vid KTH 10 nov 95.

G 12 juli 1952 i Frykerud m generaldirektören Karl Gunnar Söder, f 11 feb 1928 i Väse, Värml, d 14 aug 2020 i Täby, son till lantbrukaren Karl Herbert S o Agnes Helena Andersson.

Biografi

Karin S växte upp i värmländska Frykerud, beläget i nuvarande Kils kommun. Hon var äldsta barnet av tre i en familj där modern var hemarbetande och fadern kantor. Genom föräldrarnas intresse för omvärlden fick S redan som barn upp ögonen för vikten av utbildning och samhällsengagemang. Modern anslöt sig tidigt till Svenska landsbygdens kvinnoförbund (SLKF) och medverkade vid tillkomsten av en avdelning i Frykerud. Hennes politiska intresse, som bestod livet ut, kom att spela stor roll för dottern. Båda föräldrarna uppmuntrade S till studier men möjligheterna för barn på landsbygden var begränsade. Hon kunde dock läsa vidare och tog realexamen 1945. Genom inackordering hos släktingar kunde hon tre år senare avlägga studentexamen i Göteborg varefter hon utbildade sig till folkskollärare i Falun. I två decennier, först i Värmland och sedan i Stockholmstrakten, var hon därefter yrkesverksam som folkskollärare, mellanstadielärare och yrkesvalslärare.

S har i tillbakablickar på sin uppväxt betonat vikten av närheten till Norge. Hennes familj hade starka band dit. Såväl hennes mormor som flera av moderns kusiner med familjer bodde i södra Norge. Barndomstidens glada Norgekontakter fick ett tvärt slut 1940 när landet ockuperades av Tyskland. Morgonen 9 april lyssnade hennes mor på två olika radioapparater, den ena inställd på norsk radio och den andra på svensk. S har berättat hur hennes mor förfärat rörde sig mellan dem för att få en bild av situationen. Hennes föräldrar läste Karlstads-Tidningen och delade den liberale chefredaktören Manne Ståhls klara avståndstagande från nazismen. Beredskapsåren, som var ockupationstid i Norge, innebar svåra umbäranden för S:s norska släkt. Sommaren efter krigsslutet återhämtade sig flera norska släktingar i familjens hem, något som ledde till en livslång nära vänskap och samhörighet. De starka personliga banden till Norge grundlade hos S en stark nordisk medvetenhet som gjorde sig påmind under hela hennes politiska verksamhet. Hon blev och förblev en varm nordist.

Under sin studietid engagerade sig S politiskt i Svenska landsbygdens ungdomsförbund (SLU), som var Bondeförbundets ungdomsorganisation. I detta sammanhang träffade hon sin blivande make, också han värmlänning. Som nygifta bosatte de sig i Kil, men flyttade 1954 till Täby där de sedan bodde livet ut. Det sena 1950-talet var en stark förändringstid också för Bondeförbundet, som efter namn- och programbyte blev Centerpartiet. SLU bytte namn till Centerns ungdomsförbund (CUF) och SLKF till Centerns kvinnoförbund (CKF).

Det var i Täby som S:s politiska karriär började på allvar. Hon satt 1963–71 i kommunalfullmäktige för Centerpartiet och tog 1969 plats i landstingsfullmäktige i Stockholms län. Med stöd från bl a CKF lanserades hon som riksdagskandidat inför valet 1970 och blev också invald som en av sju nya kvinnor i sitt partis riksdagsgrupp. Hon förblev riksdagsledamot till 1991. S:s debutår i riksdagen innehöll ytterligare en remarkabel upphöjelse. När Thorbjörn Fälldin 1971 valdes till ny partiordförande valdes hon samtidigt till partiets andre vice ordförande, den första kvinnan någonsin i partipresidiet. Fälldin har senare berättat att det som gjorde att S kunde komma i fråga för posten efter bara ett halvår i riksdagen var att hon redan hade visat en ovanlig förmåga att snabbt sätta sig in i nya frågor, var analytisk och inte minst hade ett gott omdöme. Centern var då landets ledande oppositionsparti, vilket innebar att S fick en central rikspolitisk position.

Efter valet 1973 blev S sitt partis ledamot i såväl finansutskottet som utrikesnämnden. Valet 1976 innebar en borgerlig valseger och socialdemokraternas långa regeringsinnehav bröts. Thorbjörn Fälldin kunde bilda en borgerlig majoritetsregering. För första gången utsågs efter valet kvinnor till departementschefer och den traditionellt sett finaste posten tilldelades S, som blev ny utrikesminister. Fälldinregeringens utrikespolitik anslöt till svensk utrikespolitisk tradition med alliansfrihet, strävan efter internationell avspänning, satsning på FN och andra internationella samarbetsorgan samt nordiskt samarbete. I sin roll som utrikesminister betonade S därutöver förebyggande fredsarbete, kamp mot kärnvapenhotet samt strävan efter en ny ekonomisk världsordning byggd på solidaritet med tredje världen.

Fälldins första regering avgick efter två år. 1979 valdes S till sitt partis förste vice ordförande. Efter valet samma år bildade Fälldin en ny borgerlig trepartiregering. Då hade emellertid styrkeförhållandena regeringspartierna emellan ändrats och Centern fick inte utrikesministerposten. S utsågs i stället till socialminister, också det som den första kvinnan på posten. Hon hade erfarenhet från socialnämnden i Täby och var dessutom sedan 1950-talet aktiv i Rädda barnen. De ansträngda statsfinanserna framtvingade budgetmässiga besparingar. Till skillnad från tidigare socialministrar fick S därför hantera hur ett bibehållande av det sociala välfärdssystemet skulle kunna kombineras med en restriktiv budgetpolitik. Sålunda höjdes de sociala bidrags- och ersättningsnivåerna samtidigt som karensdagar infördes i sjukförsäkringen, det senare under starka protester från oppositionen. I syfte att bekämpa alkohol- och drogmissbruk, främst utifrån ett familjeperspektiv, verkade S som socialminister också för det kontroversiella beslutet att hålla Systembolaget stängt på lördagar.

Efter valet 1982 befann sig Centern åter i opposition. Följande år valdes S till ordförande i svenska Rädda barnen, en post som hon innehade i tolv år och med ett starkt engagemang för bl a fredsfrågor, barns situation i tredje världen och, efter murens fall, i Östeuropa. 1983 valdes hon också till ordförande i Nordiska rådets mittengrupp och 1984 till president i Nordiska rådet. S har sagt att hon hyste planer på att dra sig tillbaka från politiken när situationen efter valet 1985 blev en helt annan. Centern fick vidkännas ytterligare en tillbakagång och Thorbjörn Fälldins ställning som partiledare kom att sättas i fråga av partiets valberedning. När i december detta kom till Fälldins kännedom reagerade han med att omedelbart lämna sin post. I sin egenskap av förste vice ordförande fick S fungera som tjänsteförrättande partiordförande fram till nästa ordinarie riksstämma. I juni 1986 valdes hon formellt till partiordförande, den första kvinnliga ledaren för ett riksdagsparti i Sverige.

Redan ett halvår senare drabbades S av svår sjukdom. En hjärntumör konstaterades och läkarna rekommenderade henne att lämna de offentliga uppdragen. I januari 1987 meddelade hon sin avgång som partiordförande och efterträddes av Olof Johansson. Efter en lyckad operation tillfrisknade dock S helt och kvarstod som riksdagsledamot ytterligare en mandatperiod. Arbetet för Rädda barnen och det nordiska samarbetet fullföljde hon i ytterligare många år.

Under sin tid som utrikesminister var S med om att utforma den första gemensamma nordiska utrikespolitiska manifestationen, ett program mot apartheidpolitiken i Sydafrika som gick ut på stärkta sanktioner samt stöd till flyktingar, offer och motståndare till apartheidregimen. Denna strävan följde hon återkommande upp under hela 1980-talet som ledamot av riksdagen och inom Nordiska rådet. Hon eftersträvade en nordisk samordning inom OECD och GATT, något som delvis lyckades, samt ”ett nordiskt medborgarskap”, som en uppföljning av den nordiska passfriheten, den gemensamma arbetsmarknaden och de sociala rättigheterna.

Genom Sveriges EU-medlemskap 1995 kom det nordiska samarbetet att hamna i skuggan. Nordiska rådet omorganiserades 1995–96, vilket innebar en reduktion av de gemensamma nordiska institutionerna och av utskottens verksamhet. S uppskattade inte detta men kritiserade det inte öppet förrän några år senare då hon betecknade nedrustningen av de nordiska institutionerna som ett allvarligt missgrepp. S:s nordiska engagemang tog sig också uttryck i att hon 1991–2012 var ordförande i Letterstedtska föreningen, som med bl a anslag befordrar ”gemenskapen mellan de fem nordiska länderna med avseende på industri, vetenskap och konst”.

S:s politiska insats var i flera avseenden banbrytande. Hon blev landets första kvinnliga ledare för ett riksdagsparti, första kvinnliga utrikesminister, första kvinnliga socialminister och var en drivande kraft i det nordiska samarbetet, för barns rättigheter och för internationellt samförstånd. En viktig bakgrundsfaktor var hennes uppväxt på landsbygden, som under hennes barndom och tonårstid avfolkades allt snabbare. Kraven på likvärdighet med städerna när det gällde service, utbildning, kultur och kommunikationer formulerades med skärpa av SLU, som vid 1950-talets början hade över 115 000 medlemmar. Som aktiv inom SLU tillhörde S en välutbildad kategori ungdomar som starkt bidrog till att reformera den egna rörelsen och det egna partiet. Pensionsstriden 1957–58 innebar att Bondeförbundet blev Centerpartiet med en breddad medlems- och väljarbas. Partiet gick oavbrutet framåt mellan 1956 och 1976 och blev 1968 också det största borgerliga partiet. Behovet av välutbildade kandidater var stort, särskilt av kvinnor, som ännu under det sena 1960-talet endast i undantagsfall återfanns bland partiets förtroendevalda. Kvinnoförbundet CKF var stort, över 70 000 medlemmar, och drev på för ökad kvinnlig representation. S var en lämplig kandidat.

Det stora kvinnliga inträdet i riksdagsgruppen ägde rum vid 1970-talets början. Vid valet 1970 ökade antalet kvinnor från tre till tio och vid valet 1973 till 22, vilket var närmast en revolution i jämförelse med tidigare. S:s inträde i riksdagen och partiledningen skedde vid denna tid. Hon har själv framhållit Thorbjörn Fälldins betydelse för att många kvinnor utsågs till höga poster. Genomgående hade hon och Fälldin ett gott och nära samarbete i partiledningen. Ideologiskt sett var de närmast identiska i sin samhälls- och människosyn även om de var fokuserade på delvis olika ämnesfält. De hade också samma kunskapsbaserade syn på skolan, som ju var S:s egentliga yrkesområde.

De personliga egenskaper som Fälldin angav som orsak till hennes val till andre vice partiordförande 1971 har bekräftats av många andra, även politiska motståndare. S sågs som en värdebaserad person som eftersträvade konkreta resultat, om så behövdes genom kompromisser. Trots sin odiskutabla banbrytande roll var hon en samförståndspolitiker för vilken de sociala relationerna hade stor betydelse. S var en folkrörelsemänniska som genom sin personlighet och allmänna duglighet förblev efterfrågad även långt efter sin pensionering.

S behöll hela sitt liv ett starkt intresse för sin värmländska hembygds kultur. Som ordförande i Selma Lagerlöfsällskapet tog hon 2009 initiativ till instiftandet av ett stipendium, sedermera kallat ”Karin Söder-stipendiet”.

S:s make Karl Gunnar S anställdes 1954 som förbundssekreterare i SLU och blev sex år senare sekreterare i Centerpartiets riksdagsgrupp. Han var en nära medarbetare till partiledaren Gunnar Hedlund och fungerade som talskrivare åt denne. 1963–65 utbildade sig Gunnar S till socionom vid den teoretiska linjen på Socialinstitutet/Socialhögskolan i Stockholm. Samma år som han tog examen fick han tjänst som direktionssekreterare vid det av Gunnar Hedlund ledda Norrlands skogsägares cellulosa ab (NCB). Tre år senare avancerade S till direktör med ansvar för finpappersmarknaden, en post som han behöll till 1976. Efter det borgerliga blockets valseger blev S, som åtnjöt stort förtroende inom Centerpartiet, statssekreterare i industridepartementet. 1980–91 var S generaldirektör och chef för kommerskollegium.

Författare

Hans Albin Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Gunnar S)

Arkivuppgifter

S:s arkiv (88 vol: ms, omfattande korrespondens, politiska handl:ar, klipp rör fr a barn- o åldringsfrågor o socialpolitik m m) i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som använts som källor: Nordiskt samarbete förr och nu (Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, årg 73, 1997, s 409–414). – För egen räkning. Granne med Norge. En personlig och rapsodisk betraktelse (Ibid, årg 81, 2005, s 75–80). – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Enkammarriksdagen 1971–1993/94, 1 (1996); Karin Söder: centerpartist, nordist, idealist, ed C Wiklund (2003); Ö Lindberger, Karin Söder 75 år (Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, 2003); A Ljunggren, Karin Söder: det nordiska samarbetets okrönta drottning (Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, 2016); Norden i sicksack: tre spårbyten inom nordiskt samarbete, ed B Sundelius o C Wiklund (2000). – Gunnar S: D Ljungberg, Här kommer Söder: centerdoldis (DN 24 sept 1976); N Åsling, Gunnar Hedlund (1999). – Nekr i SvD 29 sept 2020.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karin Ann-Marie Söder, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35095, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Albin Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Gunnar S)), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35095
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karin Ann-Marie Söder, urn:sbl:35095, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Albin Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Gunnar S)), hämtad 2024-04-19.