Axel Adlersparre

Född:1812-10-27 – Ås församling (H-län), Kalmar län (på Ottenby kungsgård.)
Död:1879-06-16 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Sjöofficer


Band 01 (1918), sida 182.

Meriter

6. Axel Adlersparre, son till A. 3 och bror till A. 4, f. 27 okt. 1812 å Ottenby kungsgård, d 16 juni 1879 i Stockholm. Kadett vid Karlberg 1 juli 1825–24 febr. 1837; kammarpage hos kronprinsen 1833–37; sekundlöjtnant vid flottan 14 apr. 1837; erhöll tjänstledighet 21 sept. 1838 och seglade därpå över fem år som matros på främmande, i synnerhet amerikanska örlogs- och handelsfartyg; premiärlöjtnant 12 juli 1845; deltog i dansktyska kriget 1849; tjänstgjorde från 1850 som underekipagemästare och från 1857 som ekipagemästare i Karlskrona; kaptenlöjtnant 18 apr. 1854; kapten 2 febr. 1858; statsrevisor 1860 och 1863; kommendörkapten 3 juni 1862; chef för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition 23 dec. 1863; på egen begäran förflyttad på flottans 10 juli 1866 fastställda nya reservstat ; stadsfullmäktig i Stockholm och ledamot av drätselnämnden 1866–79; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1867–79 och var därunder ledamot i särskilda utskott 1867–70 och 1873 samt statsrevisor 1874–76; ledamot i kommittén angående fästningsbyggnader vid Karlsborg, Vaxholm och Karlskrona 20 juni–7 dec. 1867; kommendör i flottans nya reservstat 4 juni 1868; ledamot i kommittén angående lindring i båtsmanshållet 4 dec. 1868–10 dec. 1870; tf. chef för förvaltningen av sjöärendena 22 dec. 1868–9 juni 1871. RDDO 1849; LKrVA 1858; RSO 1860; HedLÖS 1867.

Gift 1) 29 dec. 1848 med Heliodore Anckarsvärd, f. 12 apr. 1823, d 2 maj 1868, dotter till premiärlöjtnanten Johan Otto Mikael Anckarsvärd; 2) 26 dec. 1869 med Karin Sofie Leijonhufvud (se nästfoljande).

Biografi

Erfarenheter från mångårig sjötjänst i främmande, örlogs- och handelsflottor samt krigstjänst 1849 kunde ej annat än öppna A: s ögon för de brister, varav svenska flottan vid 1800-talets mitt led. Talrika men föråldrade och förfallande fartyg, en personal, som med tillgängliga medel varken kunde erhålla verklig sjöutbildning eller ens bibehållas vid den praktiska färdighet, den till äventyrs vunnit, hopplösa strider om organisation och materiel – så tedde sig de kräftskador, som undergrävde vapnets krigs- duglighet. Vid 1850 års riksdag framlade sjöministern B. von Platen en organisationsplan, åsyftande att avhjälpa bristerna genom minskning av skeppens storlek (fregatter i stället för linjeskepp) samt framför allt genom koncentrering av krafterna kring skärgårdsförsvaret som huvuduppgift. Förslaget väckte naturligtvis det häftigaste motstånd hos anhängarna av den »stora flottan», bland dessa även A., vilken – anonymt – kastade sig in i polemiken, livligt uppmuntrad och sekunderad av bl. a. A. O. Wallenberg, med vilken han stod i nära förbindelse. Hans satser om förhållandet mellan sjövapnets olika delar skulle snart bli föråldrade men ej så hans fordran, att all personal skulle utbildas till verkligt sjömanskap genom tillräckliga och upprepade praktiska övningar. Då han ej vågade tro på möjligheten att skapa en stor och kraftig flotta, krävde han, hellre än att som förut låta officerarna gå på land större delen av året, en radikal reducering av deras och skeppens antal, en princip, som han in i det sista fortsatte att kämpa för. Emellertid medförde ångans, pansarets och artilleriets utveckling en fullständig revolution inom sjökrigsmaterielen. A., som i Tidskrift i sjöväsendet fortsatt att strida för sina reformkrav, bidrog som statsrevisor 1860 kraftigt att föra reformfrågan fram till aktualitet. Som chef för fregatten Norrköping under en expedition till Amerika erhöll han därpå (1861) tillfälle att studera Nordamerikas flotta och särskilt John Ericssons nykonstruerade monitor, i vilken han trodde sig finna den för Sveriges kustförsvar bäst ägnade fartygstypen. Sedan von Platen, ånyo bliven sjöminister, vid riksdagen 1862–63 utdragit konsekvenserna av den senaste utvecklingen och öppet vidgått, att de äldre fartygen saknade stridsvärde, möttes han och A. i önskan att genomdriva en grundlig reform och därvid utnyttja monitoren för sjöförsvaret. A. kallades av von Platen till expeditionschef; vid riksdagen 1865–66 framlades planen till en fullständig omorganisation, baserad på principerna, att flottan skulle delas i tvenne specialvapen, den sjögående, starkt reducerade »flottan» för det yttre sjöförsvaret och upprätthållandet av svenska flaggans anseende på främmande hav samt för kustförsvaret »skärgårdsartilleriet», alltjämt föremål för von Platens främsta intresse; genom den arbetsfördelning, som blev en följd av flottans delning, samt genom reducering av officerarnas antal skulle en utsträcktare praktisk övning kunna beredas de i aktiv tjänst kvarstående; de övertaliga officerarna skulle upptagas av en »ny reservstat» med skyldighet att tjänstgöra vid flottans stationer eller av en »indragningsstat» med skyldighet att tjänstgöra blott i krig. Förslaget, för vilket A. ivrigt kämpade på riddarhuset, vann riksdagens bifall; den K. förordningen utfärdades 10 juli 1866. Ett par år senare invecklade sig A. i en konflikt, som väckte det största uppseende och medförde genomgripande följder. Efter representationsreformen hade han invalts i andra kammaren. Ivrig anhängare av centralförsvarstanken, uppträdde han där 1868 mot ett av regeringen äskat anslag till ett laboratorium för Svea artilleri i Stockholm, enär en dylik inrättning borde förläggas till Karlsborg, om det vore frågan om en större anläggning, och man i annat fall kunde reda sig med en förefintlig äldre byggnad. A: s åsikt segrade i kammaren, men för att rehabilitera krigsministern G. R. Abelin, som ansåg sig svårt komprometterad, ämnade man först skilja A. från hans plats, och då von Platen ej ville gå in härpå, lät De Geer sjöministern falla efter riksdagen; något längre fram förflyttades A. från departementet till förvaltningen av sjöärendena, där han förordnades till chef. Även denna post, som på honom lade den krävande och dittills för honom främmande uppgiften att reformera det föråldrade bokföringssystemet, måste han emellertid snart nog lämna, då han ej ville »offra sin riksdagsmannarätt för sin ämbetsmannaställning». Som medlem av 1867 års fästningskommitté hade han kommit till den övertygelsen, att antingen Karlsborgs eller Stockholms redan påbegynta befästningar borde fullbordas, innan andra arbeten igångsattes. Regeringen begärde emellertid vid riksdagen 1871 ett anslag till befästningar vid Karlskrona, och då det kunde förutses, att A. skulle ogilla K. M:ts förslag, sökte man genom sjöministern B. A. Leijonhufvud förmå honom att ej deltaga i debatten. A. avvisade dock Leijonhufvuds framställningar, och då ärendet kom före, 4 mars, yrkade han i ett skriftligt anförande avslag på anslaget; detta blev även kammarens beslut, ehuru regeringen sedan segrade i den gemensamma voteringen. Icke utan skäl ådrog det sig uppmärksamhet, att en förtroendeman i A: s ställning på detta sätt motarbetade sin departementschef, och regeringen förelade honom att efter riksdagens slut begära avsked, vilket han även gjorde – en händelse, som helt naturligt ej gick obemärkt förbi i pressen.

Från denna tid var riksdagen A:s offentliga verksamhetsfält. Aktad för den »oförskräckta sanningskärlek» (De Geer), varmed han alltid sade sin mening rent ut, intog han i andra kammaren en bemärkt ställning bland den liberala »intelligensen», men han delade dennas allmänna lott att se sin verksamhet och sitt inflytande begränsade genom motsättningen mot det härskande lantmannapartiet; i mycket gick han nog även eljest sina egna vägar. Hans riksdagsyttranden äro klara och rakt på sak och, fastän fria från all oratorisk utsmyckning, ej utan värme, särskilt då det gällde tidens nationella idéer, av vilka han var starkt genomträngd. Till sin allmänna åskådning liberal, frihandelsvänlig och intresserad för det konstitutionella styrelsesättet och dess utbyggande – han motionerade exempelvis 1877 och 1878 med anledning av Karl XV :s egenrådiga politik före Ulriksdals-konferensen om utvidgande av statsrådets inflytande på utrikespolitiken –, stod han personligen J. A. Gripenstedt nära, medan han under sin expeditionschefstid av L. De Geer ansågs »radikalare, än som passade rätt i stycke med den dåvarande regeringen». Det är naturligt, att militärfrågorna främst voro föremål för A:s uppmärksamhet. Sedan hans och von Platens verk efter Oskar II: s tronbestigning omstörtats och flottans delning upphävts, såg han sig emellertid i sjöförsvarsfrågorna hänvisad till en föga givande opposition; det nya systemets förhoppningar om en stark flotta, som med kraft kunde uppträda i öppen sjö, förmådde han aldrig dela. Sina kunskaper på sjöförsvarets område sökte han 1878 göra fruktbringande genom en klar och välskriven översikt över sjökrigsmaterielen och Europas pansarflottor, tillika ett sista inlägg för hans program. För lantarméns stärkande var han livligt intresserad, ehuru han ej ville vara med om att skapa en här, avsedd även för andra uppgifter än det rena försvarets. Ingen odelad vän av indelta armén, motsatte han sig dock alltid med största eftertryck varje förslag om att minska eller indraga anslagen till dess vapenövningar. Men framför allt omfattade han med värme värnpliktstanken som ett medel till nationaluppfostran och höjande av nationalkaraktären. Av den bildade ungdomen krävde han — i motioner om fosterländsk krigsundervisning vid offentliga skolor och undervisningsanstalter (1869) samt angående upphävande av friköpningsrätten (1872) – att den skulle gå i spetsen vid den stora tankens förverkligande, medan han därjämte yrkade på förbättringar i de värnpliktigas ställning på mötesplatserna (1873, 1874). I de stora härordningsdebatterna deltog han med iver, så snart ett förslag syntes honom innebära ett steg framåt. Om undervisningsfrågor yttrade han sig gärna och med intresse, och i enlighet med sin allmänt liberala läggning hörde han (1870) till förkämparna för främmande trosbekännares politiska rättigheter, en fråga, som då blivit aktuell på grund av initiativ från inflytelserika judar i Stockholm.

A. skildras som en vid första intrycket kärv och sträv man, och han kunde ej alltid återhålla en viss hänsynslös häftighet, men vid närmare beröring framträdde »hans redbara väsen, varma hjärta och fullkomliga brist på själviskhet». Vid hans grav fick enligt hans önskan endast sägas, att han »icke älskat och tjänat de sina, sitt folk och sin Gud så, som han kunnat och bort». – Ur A: s efterlämnade papper ha några uppteckningar av historiskt intresse publicerats, däribland främst två versioner av J. A. Gripenstedts berättelse om konferensen på Ulriksdal 8 sept. 1863 (Hist. tidskr. 1892; Tre episoder i konung Karl XV :s lif, 1893).

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Erinringar vid herr stats-rådet grefve B. v. Platens förslag till Sveriges sjö-försvar. Sthm 1851. 20 s. 2: a uppl. s. å. (Anon.) ¦— Svar på de så kallade Noter till Erinringar vid stats-rådet grefve B. v. Platens förslag till Sveriges sjö-försvar. Sthm 1851. 31 s. (Anon.) — Kapten Ericsson och pansarklädda fartyg (Tidskr. i sjöväsendet, Arg. '25, 1862, s. 153—177). — Några drag af krigsyrkets utvecklingshistoria (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 27, 1864, s. 1—16). — Årsberättelse af föredraganden i sjökrigsvetenskapen (KrVA Handl., 1866, s. 25—52; även i Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 29, 1866, s. 127-—155). — Anförande af föredraganden i sjökrigsvetenskapen (KrVA Handl., 1866, s. 115—122; även i Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 30, 1867, s. 167—175)'. — Anförande i riksdagens andra kammare den 13: de april 1871, angående organisationen af Sveriges sjöförsvar. Sthm 1871. 15 s. — Nutidens sjökrigsmateriel och Europas pansarflottor 1878. Sthm 1878. (4), 128 s. — Tre episoder i konung Karl XV: s lif. Ur kommendör Axel Adlersparres efterlämnade papper, ordnade och utgifna af hans hustru. Sthm 1893. 83 s. — Uppsatser och meddelanden i Tidskr. i sjöväsendet (1853—56, under signaturen R. o. Ä.; 1862) samt i åtskilliga tidningar.

Källor och litteratur

Källor: Andra kammarens prot. 1867—79; A:s anteckningar om 1868 och 1871 års händelser, i familjens ägo; KrVA Tidskr., 1868, s. 293; Axel Adlersparre 1812—79 (Tidskr. för hemmet, Årg. 21, 1879); Louis De Geer, Minnen (1892); B. von Platen, Grunder för ombildning af Sveriges sjöförsvar (1865).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Adlersparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5560, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5560
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Adlersparre, urn:sbl:5560, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se