Carl Fredrik Akrell

Född:1779-01-23 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1868-09-11 – Stockholms stad, Stockholms län

General, Topograf, Ingenjörsofficer


Band 01 (1918), sida 347.

Meriter

2. Carl Fredrik Akrell, den föregåendes son, f. 13 jan. 1779 i Stockholm, d. 11 sept. 1868 därstädes. Åtnjöt enskild undervisning i hemmet, i sekreteraren. Grundelstjernas hem på Olhamra samt därpå ånyo i hemmet; studerade därjämte matematik för premiäringenjören Jonas Öfverbom; avlade lantmäteriexamen vid fjorton års ålder 5 apr. 1793; auskultant i lantmäterikontoret 6 apr. s. å.; volontär vid fortifikationen 1794; officerskadett därstädes 14 jan. 1795; avlade officersexamen jan. 1796; konduktör 1 febr. s: å.; lärare, i civilbyggnadskonst vid fortifikationens läroverk 1 mars s. å. samt i artilleri, taktik och kartritning 1 mars 1798–1804; hade tillika flera kommenderingar och avsändes bl. a. 4 juni 1803 som kurir till Stralsund, där han sedan, efter att 8 juni hava förordnats till stabskonduktör, till årets slut tjänstgjorde som adjutant hos överste Rosenblad och vid fästningsbyggnaden; tjf. fortifikationsbefälhavare å Vaxholm, Fredriksborg och Dalarö 180.4; adjutant i krigskollegiets presidentsdepartement 1 maj 1805–1 okt. 1807; löjtnant .vid fältmätning skåren 5 maj 1806; kapten i armén 26 mars 1807; informationsofficer vid krigsakademin 15 okt. s. å.–22 okt. 1828; kapten i fältmätningskåren 13 okt. 1809; major i armén 14 jan. 1812; överadjutant vid den då sammandragna arméns tredje fördelning under general Sandels sept. 1812 samt, sedan han efter denna stabs upplösning någon tid tjänstgjort vid krigsakademin, ånyo apr. 1813 vid arméns högkvarter i Pommern; transporterades därpå till kronprins Karl Johans generalstab; major i ingenjörkåren 19 jan. 1814; överstelöjtnant i armén 25 aug. s. å.; ledamot av kommittén för utarbetande av nytt tjänstgöringsreglemente för armén 1816; lärare i topografi, vid artilleriläroverket å Marieberg 1 juli 1818–1 apr. 1819; adlad 21 maj 1819; bevistade samtliga riksdagar från 1823 t. o. m. 1853–54 samt riksdagen 1865–66; tjf. brigadchef vid ingenjörkårens fältmätningsbrigad apr. 1827; fullmäktig vid krigsbefälets sammanträden 1827, 1833, 1847; överste i armén 21 aug. 1828; brigadchef och major på stat 11 sept. 1829; överste och chef för topografiska kåren 30 apr. 1831; suppleant i krigshovrätten med särskilt åliggande att biträda vid granskningen av förslaget till ny krigslag 20 jan. 1832; generaladjutant i generalstaben 6 nov. s. å.; suppleant i arméns pensionskassas direktion från 1833 samt ord. ledamot därav 22 dec. 1836–1839, ordförandesuppleant 1847 och ordförande 1852–65; ledamot av kommittén angående reglering av ackorden inom värvade armén 30 mars–26 apr. 1833; ledamot av krigshovrätten 26 mars 1836–22 maj 1852; ledamot av kommittén för Sveriges kustförsvar 25 okt.–8 dec. 1839; generalmajor 6 febr. 1843; ledamot av kommittéerna för granskning av överste A. Ammilons förslag till fälttjänstereglemente 29 juli 1844 och för granskning av förslag till prydande av fanor och standar med namn å de fältslag eller träffningar, där regemente eller kår med utmärkelse deltagit 5 febr.–15 juli 1845; ordförande i direktionen för teknologiska institutet 17 sept. 1847–16 okt. 1863; kansler för krigsakademin 1849–62; erhöll i uppdrag att utarbeta förslag till elektriska telegraflinjer 15 maj och stamlinjer för ett blivande järnvägsnät 29 maj 1852; generallöjtnant 23 aug. 1854; chef för telegrafverket 15 dec, s. å.; ordförande i järnvägskommittén 22 jan. 1855–30 sept. 1856 samt i kommittén för generalstabens organisation 1855–56; erhöll avsked från chefskapet över topografiska kåren 21 nov. 1856 samt från chefskapet över telegrafverket 24 okt. 1862. LKrVA 1806; LLA 1812; RSO 1813; erhöll 1816 guldmedalj för tapperhet i fält; KSO 1838; LVA 1840 (preses 1851–52); KmstkSO 1848; HedL av the Royal geographical society of London 1850; CXIVJM 1855.

Gift 11 aug. 1807 med Margareta Fredrika Lovisa Gyllenhammar, f. 8 maj 1786, d. 10 maj 1862, dotter av kaptenen Karl Gustav Gyllenhammar.

Biografi

Trots en tidig utveckling och lovande egenskaper dröjde det länge nog, innan A. uppnådde självständigare verksamhet och drägliga lönevillkor. Från fortifikationen, vars ålderstigna officerskår* han fann vara »en föråldrad kvarleva från bättre dagar» och där han ansåg sig hava föga att lära, övergick han 1806, ehuru med dålig lönetur, till den nybildade fältmätningskåren, vilken 1811 efter en del stridigheter, under vilka A. offentligen framträdde till sin kårs försvar, vid sidan av fortifikationen uppgick i ingenjörkåren. Emellertid upptogs han mindre av tjänst vid de olika kårerna än av sina särskilda uppdrag, däribland den tjuguett-åriga lärarverksamheten vid krigsakademin på Karlberg (1807–28). För att förkovra sina, som han själv insåg, ej alltför gedigna kunskaper började A. bevista föreläsningar av professorn vid fältmätningskåren Jöns Svanberg; av betydelse för hans utveckling blev även, att han trots sin ungdom upptogs i den bekante mekanikern Gustav Brolings krets, där han kom i beröring med åtskilliga vetandets män, bland dem kartografen S. Hermelin. Från politiken höll sig A. fjärran, ehuru från ungdomen benägen för frisinnade idéer; han sympatiserade emellertid med det bland officerskamraterna utbredda missnöjet mot Gustav IV Adolf — hans på gamla dagar nedskrivna omdöme om denne konung är ett typiskt eko av stämningen inom dessa kretsar — och var ej okunnig om de emot honom riktade anslagen. Efter revolutionen kommenderades han till vakttjänstgöring hos den fångne konungen och gav därvid bevis på sin karaktärs takt och finkänslighet, i det han med framgång yrkade på att man skulle bevisa den olycklige en vördnadsfull uppmärksamhet. — A: s ekonomiska förhållanden voro under ungdomen och mannaåldern, om än ej tryckta, dock inskränkta, och han såg sig hänvisad till att förbättra sina inkomster genom enskilt arbete. I detta syfte litade han bl. a. till graveringskonsten, som han tagit i arv efter sin fader; 1801 eller 1802 lärde han av Broling akvatintagravyr, ett då i Sverige så gott som okänt förfarande, som denne tillägnat sig i England. Bland A:s tidigare verk må nämnas en efter föregående rekognosceringar ritad karta över Stockholm med närmaste omgivningar, som han graverade och utgav 1805; härtill slöto sig åtskilliga andra kartarbeten samt planscher och illustrationer, alla röjande stor färdighet. Mästare var han dock ej men kunde kanske ha blivit det, om han mera ostört fått ägna sig åt denna konstart. Han sysslade även med målning i olja och akvarell, dock endast för nöjes skull. — Vid sidan av allt detta fann han tid till ytterligare livlig och även för hans ekonomi välbehövlig verksamhet. Han utgav en lärobok i befästningskonst, som fick god avsättning och sedermera blev översatt till ryska och begagnad vid kadettskolan i Petersburg. På grundvalen av sin kårs mätnings- och rekognosceringsarbeten uppgjorde han en plan till ett kartverk över Sverige och påbörjade som prospekt härför en översiktskarta, vilken han, sedan förslaget vunnit hans chefs, generalmajor Tibells, gillande och han till biträde fått dv. underlöjtnanten vid ingenjörkåren, den sedermera som porträttmålare bekante Olof Johan Södermark, graverade och (1811) utgav, åtföljd av en topografisk-statistisk beskrivning. Detta för sin tid utmärkta arbete förskaffade honom majors titel och ledamotskap i den nystiftade lantbruksakademin, i vars statistiska avdelning han utsågs till föredragande.

Från sina fredliga sysselsättningar kallades A. av det stundande kriget. Han användes nu till en omfattande stabstjänstgöring, vilken gav honom en god inblick i förloppet; sina erfarenheter sammanfattade han i anteckningar, som han hemsände till sin gynnare, guvernören vid krigsakademin, generalmajoren greve N. A. Cronstedt. Den ständiga beröringen med kronprinsen saknade helt visst ej betydelse för A: s framtid men blev genom vissa dennes lynnesdrag för honom mindre behaglig: »personer och tjänsteförhållanden blevo», säger han i sina »Minnestaflor», »så beroende av hugskott och vindkast för stunden, att någon ordnad tjänstgöring icke kunde i längden äga bestånd» — ett omdöme, som dock bör kompletteras med hans i annat sammanhang givna erkännande åt Karl Johans goda hjärta, klara och blixtsnabba uppfattning och tillgänglighet för skäl, allt egenskaper, som gåvo honom rätt att mätas med den store mannens mått. I elden v ar A. första gången vid Grossbeeren och sedan ofta, till dess han vid stormningen av Leipzigs östra port eller Grimmaport träffades av en muskötkula i bröstet. Såret var allvarsamt; i mars. 1814 kunde han väl återvända till armén, där han bl. a. tjänstgjorde som generalkvartermästare, men från att deltaga i det norska fälttåget måste han avstå. Först en resa till Pyrmont sommaren 1815 återställde fullständigt hans hälsa. A. hade emellertid återgått till sin lärartjänstgöring vid Karlberg och togs samtidigt i stigande grad i anspråk för särskilda uppdrag. Det förslag till nytt tjänstgöringsreglemente, vilket 1819 fastställdes och därefter länge var gällande, hade till sin plan ändrats och slutredigerats av A., sedan han inkallats i den tidigare tillsatta kommittén; det fick utgivas på hans förlag och inbragte honom en vinst av 6,000 rdr banko. På kronprinsens befallning (1816) och delvis under hans omedelbara överinseende började han utarbeta en »histoire de la guerre du 1813, et de la manière qu'elle puisse servir à l'instruction des jeunes officiers», varav första avdelningen trycktes i krigsvetenskapsakademins handlingar. 1818 anbefalldes han av krigsakademins kansler greve Stedingk att efter av denne angiven plan utarbeta förslag till akademins omorganisation. Förslaget gillades, men den honom lovade platsen som akademins styresman erhöll A. ej, enligt eget förmenande på grund av generalfälttygmästaren Cardells mot honom avoga stämning, vilken f. ö. föranledde honom att lämna en lärarplats vid det nybildade artilleriläroverket å Marieberg, som han erhållit. På uppdrag av lantbruksakademin uppgjorde han vidare, 1820, en plan för landshövdingarnas femårsberättelser, vilken 17 apr. 1821 av K. M:t fastställdes. Slutligen planlade han även en »riksstatistik» och erhöll (20 jan. 1824) statsunderstöd för dess utarbetande; senare ingrepp i planen uppifrån berövade honom emellertid hågen för arbetet, och på greve Brahes »välmenta råd» lät han det avstanna. Hans omfattande samlingar överlämnades till lantbruksakademin. Fr. T. Berg karaktäriserade sedermera (1862) A:s arbete som en »riksbeskrivning», alltså ett arbete av den äldre deskriptiva typ, som föregick den nuvarande siffermässiga statistiken, och tillerkände det ej heller fullständig pålitlighet.

A. blev 1827 tjänstförrättande och 1829 ordinarie chef för ingenjörkårens fältmätningsbrigad och lämnade i samband härmed sin lärarplats vid Karlberg. Han arbetade nu för att fältmätningsbrigaden skulle skiljas från ingenjörkåren och i stället under namn av topografiska kåren förenas med generalstaben samt utarbetade efter en av konungen och Brahe gillad plan fullständigt förslag till organisation och instruktion. Omorganisationen genomfördes också, ehuru ej förrän 1831, och A. blev då den nya kårens chef. Som sådan utvecklade han en rastlös verksamhet. Somrarna använde han till inspektioner och andra resor, under vintrarna övervakade och ledde han renritningar och beräkningar och planlade kommande års arbete å fältet. Särskilt bör nämnas, att han genomförde sammanbindandet av det svenska triangelnätet med de ryska och danska näten. Under allt detta hade han dessutom alltjämt att utföra en mängd andra maktpåliggande uppdrag, som det allmänna förtroendet och tilliten till hans omfattande insikter i olika ämnen gav honom. 1834 överflyttades det optiska telegrafverket till topografiska kåren, och A. erhöll befallning att utarbeta förslag ej allenast till telegraflinjer i Stockholms skärgård och mellan Göteborg och Marstrand utan ock till reglemente för tjänstgöring och förvaltning vid verket. Uppdraget var brydsamt nog, då A. förut ej alls sysslat med dithörande saker, men utfördes på bästa sätt under år 1835.

I maj 1852 erhöll A. i uppdrag att uppgöra planer för anläggning av elektrisk telegraf och för sträckningen av stamlinjerna för ett järnvägsnät, uppgifter, som på det högsta måste intressera den lika praktiskt anlagde som intelligente och framsynte mannen. Redan 8 dec. kunde han inlämna sitt telegrafförslag, som gick ut på byggandet av en östra och en västra stamlinje, och sedan detta godkänts, förordnades han att ombesörja linjernas byggande och stationernas upprättande. Början gjordes med linjen Stockholm—Uppsala, som utfördes 1853. Sedan han s. å. i Tyskland studerat telegrafväsendet samt 1854 igångsatt upprättandet av ytterligare nittio mil linjer och tio stationer ävensom i Köpenhamn efter långsamma underhandlingar avslutit en konvention om de svenska och danska telegraflinjernas anslutning till varandra, utnämndes han 15 dec. 1854 till chef för elektriska telegrafverket, dock med bibehållande av chefskapet över topografiska kåren. Även det andra uppdraget, angående plan för anläggning av järnvägar, fullgjorde A. inom kort. Man hade till en början i Sverige i järnvägarna sökt ett medel att komplettera det inre vattenvägssystemet och därför arbetat på att sammanbinda dettas olika trafikleder med järnvägar. A. underkände emellertid definitivt detta system och framdrog de huvudlinjer, han föreslog, obrutna från kust till kust. På grundvalen av hans utkast avläts K. proposition, till 1853–54 års riksdag, och då i anledning av dess beslut en järnvägskommitté tillsattes 1855, blev A. dess ordförande. Kort före 1856 års riksdag avgav kommittén sitt förslag för mellersta och södra Sverige, upp tagande en norr om Mälaren dragen stambana. Chefen för statens järnvägsbyggnader, överste Nils Ericson, till vilken betänkandet remitterades, framlade emellertid i sitt yttrande däröver ett eget förslag till järnvägssystem, i vilket stambanan drogs söder om nyssnämnda sjö. Oaktat konungen vid ett muntligt samtal gillat kommitterades förslag, anslöt sig regeringens proposition, som avgavs endast fjorton dagar senare, helt och hållet till Ericsons mening, och efter en våldsam agitation inom och utom riksdagen segrade denna även i riksdagen. Enligt A: s förmenande innebar detta resultat, att »landets allmänna vinst och nytta uppoffrades för några enskildes (södermanlänningars) maktlystnad och intresse». Emellan de båda förslagen förefanns emellertid den principiella åtskillnaden, att de kommitterade i främsta rummet ville förlägga järnvägarna till orter med en redan utvecklad rörelse, som omedelbart lovade god trafik, medan Ericson i motsats härtill ej tvekade att framdraga järnbanorna så långt bort från förut befintliga trafikcentra, som utsikten till framdeles blivande odling medgav. Till motsättningen i sakfrågan kom även, att A. och hans medkommitterade kände sig personligt sårade, då Ericson ej deltagit i deras överläggningar, ehuru han haft rättighet därtill. Under sådana förhållanden kunde den misstämning knappt undvikas, som avsatt spår i de följande diskussionerna liksom i A:s skildring av händelserna i sina memoarer.

1855 hade A. utarbetat förslag till telegrafreglemente och jämväl förordnats till ordförande i en kommitté, som skulle uppgöra förslag till generalstabens omorganisation — ett förslag, som, fastän gillat av konungen, förföll, då riksdagen ej ville bevilja nödiga medel. Ehuru den nu mer än sjuttisexårige mannen ännu i sällsynt grad ägde obrutna kropps- och själskrafter, lämnade han dock 1856 chefsposten vid topografiska kåren; men chefskapet för telegrafverket, i vilket han då knappast kunde ersättas och som han dessutom ansåg vara den för honom mest passande självständiga sysselsättning, han innehaft, bibehöll han ända till 1862, då hans hustrus död nedbröt honom och hans chefsställning därjämte blivit mindre behaglig på grund av ett uppkommet spänt förhållande till departementschefen, Han lämnade det av honom själv skapade verket »i fullt ordnat skick, i stånd att motsvara sitt ändamål och det förtroende, som däråt ägnades». 70 stationer funnos och 280 mil linjer, varav 178 med flera trådar; materielen var god, stationspersonalen kunnig och väl övad, organisationen ändamålsenlig; och som affär lämnade verket årliga överskott.

Genom adelskapet hade riddarhuset öppnats för A. Han hade emellertid en avgjord motvilja mot offentligt framträdande — det hade varit »med mycken bävan», han första gången skrev i tidningarna — och någon politisk roll kom han aldrig att spela. Det första av hans fåtaliga yttranden på riddarhuset (7 mars 1823) var en protest mot adelns beslut, att ståndets överläggningar ej skulle vara offentliga, och hans sista riksdagsgärning blev, att han 7 dec. 1865 med sin röst bidrog till ståndsrepresentationens upphävande. En episod, som ådrog A. obehag, då saken blev föremål för olika bedömanden i svenska pressen, var ett av ryske ministern i Stockholm, Suchtelen, gjort försök att vinna honom för ryska syften; han hade oblygheten att föreslå A. att verka för att Sverige skulle »ansluta sig till Ryssland, dela dess åsikter och i dess vänskap söka en borgen för framtida bestånd». Det faller av sig själv, att A. med förakt tillbakavisade en dylik framställning.

I sin tidiga ungdom var A. mycket road av pojkaktiga upptåg, och ännu hans officersexamen vid fortifikationen fördröjdes något av denna anledning. Han var vid denna tid ovanligt liten till växten och kallades allmänt »lilla Akrell», vilket storligen förargade honom och, snarstucken som han var, lätt invecklade honom i tvister, på samma gång som han blev skygg och tillbakadragen. Då han sedermera växte till normalt, försvann skyggheten, ja, hotade rentav att övergå i en viss påflugenhet. De tidiga och lätt vunna framgångar, han rönte, alstrade självförtroende, och han var aldrig rädd att, även inför högtstående, säga ut sin mening, som han sedan envist fasthöll. Åtminstone under sina yngre år var A. därjämte enligt egen bekännelse trotsig och självrådig till följd av alltför romantiska idéer om självständighet, och han synes även ha varit något misstänksam och ibland sett avoghet eller rentav förföljelse, där sådant i själva verket knappast förekom. Dessa mindre goda egenskaper försvunno dock nästan helt och hållet, i den mån hans vetande förkovrades, hans erfarenhet vidgades och hans människokännedom ökades. Och f. ö. hade hans goda anlag redan från ungdomen varit alldeles övervägande. Energisk och arbetsam, duglig i sin tjänst, vänfast mot kamrater, rättvis och human mot underordnade, tillvann sig A. överallt, där han sattes att verka, allmän aktning och tillgivenhet. I stället för hans ungdoms självförtroende trädde småningom en mycket stor anspråkslöshet. 1818 trodde han sig finna, att han då skulle kunnat göra, vad man kallar lycka, men han saknade både lust och förmåga att lämpa sig efter personer och förhållanden, »och rätt väl var det», utbrister han, ty i en vidsträcktare verkningskrets skulle snart nog hans anseende för duglighet gått förlorat. Och mot slutet av sin långa tjänstemannabana skattade han sig lycklig även däri, att han undgått att sättas på alltför hårt prov.

A. levde i de allra bästa familjeförhållanden. Hustru, barn och hem älskade han med aldrig svalnad värme, och det var alltid med innerlig glädje, han från sina kommenderingar och resor återvände till de sina. »Huru lyckligt att äga ett hem, där hälsa och trevnad råda, där kärlek och förtroende nedslagit sina bopålar», utbrister han mer än en gång. Att han aldrig fullt hämtade sig från förlusten av sin högt uppburna maka, är därför lätt att förstå. I övrigt kunde han emellertid glädja sig åt en god ålderdom. Själsförmögenheterna stodo honom bi intill slutet, och kroppskrafterna voro ovanligt goda ända till sista levnadsåret; endast hörseln hade småningom avtagit. In i det sista följde A. med vaket intresse dagens frågor samt sysselsatte sig därjämte med läsning, målning och nedskrivandet av sina memoarer (»Minnestaflor»). Deras sista, i början av 1867 författade sidor ägnas åt varningar dels för den »maladie de bienêtre», som syntes honom tära på svenskarna, dels för vår östra grannes avsikter.

Författare

L. W:SON MUNTHE.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Jemförelse mellan fortifikations- och fältmätnings-corpserne. Sthm 1810. 4: o 10 s. (Anon.) — Anmärkningar i anledning af ett dictamen uppläst hos höglofl. ridderskapet och adeln af T. G. Lilljenheim, år 1810. Sthm 1810. 4: o 4 s. [Angår fältmätningskårens ifrågasatta indragning.] — Föreläsningar i fortifikation. För kadet-terne vid Kongl. krigs-akademien. D. 1—3. Sthm 1811. XX, 143, 100, 77 s. -j- 8 pl. (Även i rysk 'uppl.) ¦— Underrättelser till kartan öfver Sverige utg. af Carl Akrell 1811. Sthm 1811. 4:o 35 s., 4 tab. (Även i tysk och fransk uppl.) — Om recognoseringar. Sthm 1813. 176 s., 1 pl. — Berättelse om slaget vid Leipzig d. 16, 17, 18 och 19 oct. 1813, Sthm 1814.' 21 s., 1 karta. — Om fälttåget i norra Tyskland åren 1813 och 1814 til freden i Kiel. Afd. 1* (KrVA Handl., 1817, s. 113—205 ¦+ 3 kartor). — Formulaire till socken-beskrifningar (LA Annaler, Årg. 5,1817, H. 2, s. 161 — 174 -)- 1 tab.). — Statistiskt sammandrag af häradshöfdingen... hr J. F. Odencrantz's. . . Beskrifning öfver Åkerbo, Bankekinds och Hannekinds häraders fögderi i Linköpings län (ibid., Årg. 6, 1818, H. 1, s. 94—107 -4-, 2 tab.). — Statistiska uppgifter och sammanställningar, till en del hemtade ur en af hr räntmästaren Enander författad calcul öfver Skaraborgs läns hemmantal, folkmängd och beskattning m, m. (ibid., Årg. 8, 1820, H. 1, s. 241—265). — K. landtbruks-academiens statistiska afdélnings betänkande om inrättningen af lands-höfdingarnes femårsberättelser (ibia., Årg. 9, 1821, H. 1, s. 20—41). — Statistiska afdelningens utlåtande.. . rörande väckt förslag att inrätta ett statistiskt kontor och dermed förena den nu varande tabell-commissionen (LA Handl., 1829, s. 116—130). — Ingeniör-fördelningens årsberättelse (KrVA Handl., 1829, s. 225—334; omfattar åren 1826—29). — Om konung Gustaf Adolf den stores öfvergång öfver Lechfloden, d. 5 apr. 1632 (ibid., 1832, s. 214—236 -)- 1 karta). — Om allmän krigsbildning såsom villkor för allmänt national-försvar. Tal hållet d. 28 apr. 1835 (ibid., 1835, s. 164—180). — Om telegrafinrättningar. Tal hållet d. 29 apr. 1836 (ibid., 1836, s. 65—88). — Tal [rörande topografiska kartors förhemligande]'hållet d. 12 nov. 1841 (ibid., 1841, s. 220—234). — Utdrag ur länsstyrelsernas femårs-berättelser för åren 1823—1847; föredrag i Kongl. landtbruks-akademien (Handl. rör. landtbruket och dess binäringar, D. 11, 1851, s. 80—87 -)-¦ 1 tab.). — Minnen, från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar af Carl Akrell och S. G. von Troil. D. 1—2. Norrk. 1884, 85. (5), 178; IV, 367 s. (D. 1 innehåller A:s »Minnestaflor».) — Berättelser i KrVA om tillkomna och avgångna ledamöter samt om akademins arbeten m. m. (KrVA Handl. 1834, 35, 36).

Översatt: J. Pinetti, Fysiska tidsfördrif och åtskilliga roliga försök, författade och wärkstälde så wäl i Paris som wid flere europeiska håf. Sthm 1802. 12: o 50, (6) s. Kartor och gravyrer: Plan af Stockholm. Sthm 1805. — Karta öfver Sverige. Sthm 1811. — Karta öfver landsvägarne i Sverige. År 1811. (Carte dés chemins de pöste en Suede. An 1811.) Sthm 1811. — Res-karta öfver Sverige. Södra delen. Efter officiella uppgifter från länsstyrelserne sammandragen. Graverad af M. E. Sthm 1830. — Res-karta öfver Sverige. Södra delen. Efter officiella uppgifter från länsstyrelserna utg. Graverad af C. Andersson. Sthm 1853. Nya uppl. 1857, 1860. — Därjämte ett antal kartor i G. af Klint, Sveriges sjöatias, Sthm 1804—20, samt enstaka annorstädes.

Av A:s gravyrer märkas ett flertal planscher i J. W. Schmidt, Reis& durch einige schwedische Prowinzen, Sthm 1801; A. F. Skjöldebrand, Voyage au Cap du Nord, Sthm 1801—02; J. B. Le Chevalier, Resa till Propontiden och Svarta hafvet, öfvers. af E. Bergstedt, Sthm 1802—05; S. G. Hermelin, Specialkartor och ritningar till beskrifning öfver Sverige, Sthm 1807; G. Wahlenberg, Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma lappska fjällens höjd, Sthm 1808; U. Thersner, Fordna och närvarande Sverige, Sthm 1817—25 (över 100 st.); A. Klinckowström, Atlas till Bref om Förenta staterna, Sthm 1824, m. fl. — A. har även utgivit Principer i landskaps-teckning. H. 1—4. Sthm 1803. Tvär-4:o 16 bl. — Se i ö-vrigt: VA Lefnadsteckningar, Bd 2, N: o 43 (1878).

Källor och litteratur

Källor: Meritförteckn. och biographica samt generaladjutantens koncept 1832 krigsarkivet; biographica, RA; A: s Minnestaflor (se ovan); H. Hamilton, Carl Fredrik Akrell (VA Lefnadsteckningar, Bd 2, N: o 43); levnadsteckning i KrVA Handl 1869 (av dens.); nekrolog i Ny illustr. tidn. 1868; Statens järnvägar 1856—1906, 1 (1906); muntliga meddelanden av ättling och egna minnen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Akrell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5640, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. W:SON MUNTHE.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5640
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Akrell, urn:sbl:5640, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. W:SON MUNTHE.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se