Gustaf Ferdinand Asker

Född:1812-06-18 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1897-07-14 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Landshövding, Talman, Jurist


Band 02 (1920), sida 367.

Meriter

1. Gustaf Ferdinand Asker, f. 18 juni 1812 i Jönköping, d 14 juli 1897 i Stockholm. Föräldrar: dv. landsfiskalen, sedermera borgmästaren Jonas Asker och Ulrika Charlotta Grapengiesser. Genomgick Jönköpings skola och Växjö gymnasium; student i Uppsala 30 jan. 1829; avlade hovrättsexamen 3 dec. 1830. Auskultant i Göta hovrätt 28 dec. s. å.; e. o. kanslist därstädes 18 okt. 1832; e. o. notarie 15 jan. 1834; innehade åtskilliga förordnanden vid under hovrätten lydande domsagor; sekreterare från 1837 och sedermera ombudsman i Smålands privatbank (enskilda bank); v. häradshövding 2 apr. 1838; v. arkivarie 25 nov. 1839; e. o. notarie vid hovrättens civilexpedition 2 okt. 1840; första gången adjungerad ledamot i hovrätten 11 juni 1842; innehade sedan åtskilliga förordnanden därstädes; uppförd i andra rummet å förslag till assessorsämbete 24 jan. 1844; fiskal 29 jan. s. å.; notarie i bondeståndet 1844–45; civilnotarie 14 febr. 1845; assessor 4 juni s. å.; borgmästare i Jönköping 16 okt. 1849; revisor i riksdiskonten 1853; riksdagsman 1853–54, 1856–58 och 1859–60 och var därunder borgarståndets talman 1856–58 och 1859–60; ledamot av kommittén angående rikets styrelse- och förvaltningsverk 19 juni 1858–26 maj 1859; landshövding i Gävleborgs län och tåthållare på Gävle slott 26 mars 1861; ordförande i Gävleborgs läns landsting samt i dess hushållningssällskap 1863–83; ledamot av riksdagens andra kammare 1870–84 och var därunder ledamot i talmanskonferensen 1870 och vid båda riksdagarna 1871, kammarens talman 1873–75 samt ånyo ledamot i talmanskonferensen 1876–84; erhöll avsked från landshövdingämbetet 23 apr. 1883. RNO 1858; KVO 1860 (1 kl. 1873); KNO 1864; KmstkNO 1871; RCXIII:sO 1874.

Gift 23 maj 1836 med Hilda Amalia Westring, f. 22 apr. 1815, d 11 jan. 1898, dotter till handlanden Johan Petter Westring i Jönköping.

Biografi

A:s fader hade utan några akademiska examina, tack vare naturlig begåvning och energiskt drivna självstudier, från renskrivare hos en lagman arbetat sig fram på ämbetsmannabanan och blev slutligen borgmästare i Jönköping. Ur det sällsynt rika bibliotek av juridisk och annan litteratur, som han samlat, hade sonen tillfälle att i tidiga år inhämta kunskaper, och tack vare dessa i förening med från fadern ärvd energi och utpräglad juridisk begåvning var han redan vid 18 års ålder (1830) färdig med studierna vid Uppsala universitet och började därpå sin tjänstgöring i Göta hovrätt. Litterära och allmänna intressen voro honom ej främmande. Av översättningar och tillfällighetsstycken, som flutit ur hans penna, blev dock intet tryckt om ej i pressen; år 1843 var han med om att starta och medverkade i tidningen Jönköpingsbladet, som genom sina dristiga uttalanden i såväl allmänt politiska som lokala frågor väckte oro hos stadens fäder. Av L. J. Hierta erhöll han anbud att på goda villkor bliva medarbetare i Aftonbladet, vilket han dock avböjde, emedan han vid samma tid (1845) blev assessor i hovrätten. Under en tolvårig verksamhet som borgmästare i Jönköping (1849–61) befäste han därpå det anseende och den popularitet, som namnet och titeln i förening vunnit under faderns tid. Stadens förtroende kallade A. till dess ombud i borgarståndet på den i många avseenden märkliga riksdagen 1853–54. Härmed började A:s politiska verksamhet, som kom att bliva både långvarig och betydelsefull. Han gjorde sig redan från början känd som en av riksdagens främsta jurister, insattes i lagutskottet och framträdde bl. a. såsom utskottets taleman inför ståndet vid behandlingen av vissa i enskilda motioner — bl. a. en av A. själv om den offentliga kyrkopliktens borttagande — föreslagna ändringar i brottmålslagarna med humanitärt syfte. En annan viktig insats gjorde han i den stora järnvägsfrågan, i det han i en motion föreslog, att linjen Malmö—Jönköping skulle byggas närmast efter eller helst samtidigt med linjen Stockholm—Göteborg, ett yrkande, som även genomdrevs, ehuru linjens sträckning genom Småland först några år senare blev definitivt bestämd. A. fick även tillfälle att på annat sätt arbeta för sin fädernestads bästa, bl. a. genom utverkande av statslån för stadens återuppbyggande och omreglering efter en svår eldsvåda. Riksdagens huvuduppgift var den nya brännvinslagstiftningen, och ett inlägg till förmån för denna var A:s första riksdagsyttrande. I tullfrågan deklarerade han sig som en ivrig anhängare av frihandeln. Då regeringen väckt förslag, att tryckfrihetsförordningen skulle berövas sin grundlagskaraktär, uppträdde A. i ett längre anförande mot detta angrepp på vad han ansåg som »det konstitutionella livets grundfäste». Om sålunda A. i sistnämnda frågor visade sig såsom en utpräglad anhängare av tidens liberala åskådning, så gäller dock detta icke på alla punkter — så t. ex. motsatte han sig, under hänvisning till faran för katolsk propaganda och religiös anarki, energiskt förslagen om religionsfrihetens utvidgning genom borttagandet av landsförvisningsstraffet för avfall från den evangeliska läran och genom konventikelplakatets upphävande. Det rykte för att vara en farlig »rabulist» och »republikan», som han i yngre år haft och som i hemstaden skaffat honom namnet »röde Asker», visade han sig i varje fall numera icke förtjäna, och han anslöt sig icke till den vänsteropposition inom borgarståndet, som under Oskar I:s regering framträtt. Vid ett tillfälle kom han att göra regeringen en värdefull tjänst, nämligen genom det kraftiga understöd han gav den i fråga om det begärda kreditivet å 2 ½ millioner rdr banko till upprätthållandet av neutraliteten under Krimkriget. Måhända var A:s sistnämnda inlägg åtminstone en bidragande orsak till att regeringen vid en oförmodad ledighet på talmansplatsen utsåg honom till talman i borgarståndet vid riksdagen 1856–58, ett förtroende, som förnyades även vid 1859–60 års riksdag. Som talman ådagalade han stor samvetsgrannhet, lojalitet, takt och skicklighet vid överläggningarnas ledande. På den första av de båda riksdagarna hade han tillfredsställelsen att medverka till och klubbfästa anslaget till järnvägslinjen Falköping—Jönköping. Den norska ståthållarstriden, som på den senare riksdagen var aktuell, betraktade A. i olikhet med riksdagens flertal »från norsk ståndpunkt, emedan han ansåg norrmännens anspråk rättvisa och förenliga med det inom Europa alltmer framträdande nationalitetsbegreppet» (Minnen, s. 62). Det med heder utövade talmanskapet i förening med A:s verksamhet i 1858 års kommitté för styrelse- och förvaltningsverkens organisation torde hava föranlett hans rätt uppseendeväckande befordran (1861) från borgmästare i Jönköping till landshövding i Gävleborgs län, där han — med ett kortare avbrott 1862 på grund av en av överansträngning framkallad men lyckligtvis snart botad sinnessjukdom — sedan verkade, tills han 1883 som pensionerad bosatte sig i Stockholm. Hans framgångsrika arbete som landshövding utmärkes av storartade initiativ till jordbrukets höjande genom nyodlingar m. m., skogshushållningens och industrins främjande, staden Gävles iståndsättande efter den svåra eldsvådan 1869 och framför allt kommunikationernas utveckling. Såsom en av landstingets deputerade för länets folkskoleväsen blev han i tillfälle att verka för dess främjande i den grad, att Gävleborgs län i fråga om folkskoleundervisningen intog en av de främsta platserna i riket.

Förändringen av verksamhetsfält gjorde, att A. icke kom att deltaga i de två sista ståndsriksdagarna. Vid representationsfrågans avgörande 1865 medverkade han emellertid så till vida, att han — för övrigt den ende av rikets landshövdingar — som ordförande ledde en av de många deputationerna till Louis de Geer. När 1869 allmänna val till andra kammaren för andra gången förrättades, blev A. utan meningsskiljaktighet vald till representant för Gävle stad och återvaldes sedan period efter period, ända till dess han 1884 avsade sig uppdraget. Efter A. N. Sundbergs avgång ur kammaren utsågs han 1873 till talman, och detta uppdrag förnyades vid de två följande riksdagarna; 1876 avträdde han frivilligt till förmån för Arvid Posse, som det synes av lojalitet mot den De Geerska ministären, som önskade göra Posse oskadlig som partiman och möjligen »ministerfähig». Den lugna saklighet och klokhet, varmed A. även nu skötte talmansuppdraget, förvärvade honom i hög grad kammarens sympatier. Ehuru han räknades till »intelligensen», var han icke alltför illa anskriven hos lantmannapartiet; han blev också efter sin avgång från talmanskapet riksdag efter riksdag insatt i talmanskonferensen och intog alltjämt i egenskap av f. d. talman ett slags officiell ställning i kammaren. Partiman var A. minst av allt. Redan vid början av sin andra riksdagsmannabana konstaterade han med bitterhet, »att de mest övertygande skäl, även om de framföras av de mest vältaliga stämmor, likväl icke äga utsikt att vinna avseende vid huvudvoteringarna i denna kammare» (8 mars 1870). All utveckling av statsskicket i riktning mot parlamentarism och partivälde var honom emot; sålunda uttalade han sig mot alltför långt driven användning av interpellationsrätten (12 febr. 1870, 25 febr. 1871), såsom talman var han beredd att vägra proposition på en ifrågasatt, ehuru inhiberad s. k. motiverad dagordning (1874), och han var en av dem, som ivrigast och mest principiellt motsatte sig inrättandet av statsministerämbetet (1876), vilket han ansåg oförenligt med den i övrigt bibehållna departementalstyrelsen samt ledande till ministerstyrelse och parlamentarism. Hans sista anförande i riksdagen (3 maj 1884) gällde betecknande nog en konstitutionell fråga, i det han med framgång bekämpade statsutskottets förslag om anställande av gemensam votering angående en partiell avskrivning av grundskatterna, en principfråga, vari kamrarna stannat i olika beslut. En insats på författningsområdet gjorde han också, då han såsom ordförande i det särskilda utskott, som 1876 tillsattes för att ordna de mindre städernas valkretsar, sammanfattade och försvarade dess förslag inför kammaren och lyckades bringa det i hamn trots starkt motstånd. Utom i de konstitutionella frågorna gjorde A. ofta sin röst hörd i de stora järnvägsfrågorna. Vid 1870 års riksdag var han regeringens mest energiske motståndare beträffande dess förslag om norra stambanans förlängning Tureberg—Sevalla och väckte motion om Sala—Krylbolinjen, vilken också blev av riksdagen antagen; då vid följande riksdag försök gjordes att få beslutet upphävt, drog A. ånyo i härnad för sin linje (24 apr. 1871). Han lämnade vidare sin medverkan till statslån för fullbordandet av tvärbanan genom Jämtland (1880), fortsättandet av stambanan i Norrland från Bräcke upp mot Sollefteå (1881), statsinköp av järnvägen Söderhamn—Bergvik i samband med dess utsträckning till Kilafors och Stugsund (1883). För kulturanslag var A. alltid en varm förespråkare: så talade han för ny byggnad till K. biblioteket (1870), statsförvärv av dramatiska teatern (1871), ny lönestat för musikaliska akademin (1877); själv framförde han 1878 en av Linnéforskaren doktor E. Ährling författad motion om statsförvärv av Linnés Hammarby, vilket förslag efter närmare utredning vann den följande riksdagens bifall. Bland frågor av social art, där A. givit sin ståndpunkt till känna, må nämnas den om mosaiska trosbekännares medborgerliga rättigheter, som han livligt förordade (1870), samt den om den personliga skyddsavgiftens avskaffande (1883). I de stora partiskiljande tvistefrågor, som stodo på dagordningen under 1870- och 80-talen, intog A. i allmänhet icke någon utpräglad ståndpunkt. I försvarsfrågan hörde han till de relativt försvarsvänliga; sålunda var han med bland reservanterna mot avslaget på regeringens härordningsförslag vid 1871 års urtima riksdag och talade och röstade 1877 för den De Geerska ministärens försvarsproposition, under det han 1883 motarbetade det Posseska, under utskottsbehandlingen försvagade härordningsförslaget. I tullfrågan, som under inverkan av den omkring 1880 uppkomna protektionistiska strömningen ånyo blev aktuell under A:s sista riksdagstid, bibehöll han sin ungdoms övertygelse om frihandelns välsignelse och sin motvilja mot skyddssystemet, som enligt hans mening »alltid ägt ett inre samband med en oklar, om icke frihetsfientlig uppfattning av det politiska livet» (1 maj 1880).

A:s politiska anföranden voro i allmänhet kortfattade och rakt på sak; han älskade icke — sade han själv en gång — att »sväva vidlyftigt ut i de parlamentariska rymderna». Men i frågor, som lågo honom särskilt varmt om hjärtat, blev tonen ofta högstämd och oratorisk, stilen litterärt utformad, med citat från in- och utländska författare och statsmän och med talrika historiska exempel och allusioner. Det röjde sig häri både en omfattande beläsenhet och reminiscenser från ungdomsårens litterära sysselsättningar. Efter A:s död utgåvos hans under skilda tider författade »Lefnadsminnen», vilka präglas av en anmärkningsvärd objektivitet i bedömandet av händelser och personer.

Författare

G. Jacobson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Lefnadsminnen. Sthm 1897. II, 102 s., 1 portr. — Artiklar i Jönköpingsbladet, referat i Aftonbladet av rättegångsförhandlingarna fr. o. m. 8 juni 1846 i Attarpska förgiftningsmålet, motioner m. m.

Källor och litteratur

Källor: Just. dep. handl'. 16 okt. 1849 (meritförteckn.), RA; borgarståndets, andra kammarens och Gefleborgs läns landstings prot.; Gefleborgs läns hushålln.-sällsk. tidskr.; Ny illustr. tidn. 1873; A:s ovannämnda Lefnads-minnen; Marcellus [W. Bergstrand], Från 1881 års andra kammare (1881); [W. F. Dalman], Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865, 6—7 (1878).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Ferdinand Asker, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5641, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson), hämtad 2019-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5641
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Ferdinand Asker, urn:sbl:5641, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson), hämtad 2019-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se