Meriter

Albrekt av Mecklenburg, f. omkring 1340, d 1412. Föräldrar: hertig Albrekt II av Mecklenburg och hans gemål, den svenska prinsessan Eufemia, konung Magnus Erikssons syster. Konung av Sverige 1364—89; tillika regerande hertig av Mecklenburg 1384 (1388); drog sig efter avsättningen i Sverige tillbaka till sitt hertigdöme; begraven i klostret Doberan därstädes.

Gift 1) med greve Otto av Schwerins dotter Richardis, död år 1377 och begraven i Stockholm; 2) med Agnes, död 1434, dotter till hertig Magnus av Braunschweig.

Biografi

Magnus Erikssons och hans son Håkans avsättning från den svenska tronen år 1363 var ett verk av den svenska aristokratin i förbund med de nordtyska hansestäderna. Några av de förnämsta svenska herrarna infunno sig i Tyskland, och efter avslutade förhandlingar avseglade på hösten 1363 en flotta till Sverige, medförande den utsedde tronkandidaten Albrekt d. y. av Mecklenburg. Den 30 nov. 1363 avlade Stockholms stad hyllningsed till A., och i febr. 1364 utropades han på övligt sätt till Sveriges konung vid Mora stenar. Hela Sverige var emellertid därmed ej vunnet för den nye konungen, och nära ett decennium pågick tävlingsstriden mellan honom och de avsatta konungarna Magnus och Håkan. Slaget vid Gataskogen 1365 bragte konung Magnus i A: s våld, men Håkan fortsatte kampen, understödd av sin svärfader, konung Valdemar i Danmark. Under 1360-talets sista år växte stridens dimensioner, då de hanseatiska städerna och åtskilliga tyska furstar trädde in vid A: s sida. Slutligen 1371 ryckte Håkan med en här emot Stockholm, under det att samtidigt en stor folkresning mot det tyska väldet utbröt i Sverige. Situationen såg mörk ut för A., och det återstod för honom endast att helt lämna sig i de svenska herrarnas våld. Dessa, vilka, vare sig de tillhörde A: s eller Magnus' parti, funno sina ståndsintressen hotade av den demokratiska rörelsen, ingingo en överenskommelse, vars resultat blev i lika mån ogynnsamt för alla de tre konungarna. A. erkändes visserligen som Sveriges konung men måste avgiva en förödmjukande konungaförsäkran. Konungarna Magnus och Håkan avsade sig alla anspråk på Sveriges krona och lyckades endast utverka, att konung Magnus tillförsäkrades ett visst årligt underhåll. A:s följande regeringstid är fylld av svåra inre och yttre förvecklingar. Med aristokratins hjälp hade han kommit på tronen, och för aristokratins anspråk måste han gång efter annan kapitulera. Konungaförsäkran 1371 lämnade hela den verkliga regeringsmakten i riksrådets hand, och försök av konungen att återtaga något av sin myndighet förde till en andra och tredje konungaförsäkran (1375, 1378), genom vilka särskilt det andliga och världsliga frälsets privilegier och friheter i hela sin utsträckning bekräftades. Såsom ledare av Sveriges politik uppträdde alltmer öppet riksrådets främste man, riksdrotsen Bo Jonsson Grip, och konungen skjutes helt och hållet i skuggan. Utåt kommer en avgörande vändning med åren 1379 och 1380: förstnämnda år avled konungens fader hertig Albrekt av Mecklenburg och följande år konung Håkan av Norge. Det mecklenburgska furstehusets anspråk på Danmarks krona hade energiskt hävdats av hertig Albrekt, och sonen inträder såsom den naturlige arvtagaren av hans politik. Kampen mellan A. och Margareta, efter konung Håkans död både Danmarks och Norges regentinna, tager sin början. A: s anspråk på Danmark mötas också snart av Margaretas på Sverige. Borde ej Folkungarnas gamla rike bringas under den siste Folkungaättlingens, den unge konung Olofs, spira? Striden mellan A. och Margareta blev hård, och till en början synes A. hava kämpat med både skicklighet och framgång. Från 1380-talets mitt förändrades emellertid situationen. Hans förhållande till den svenska aristokratin blev allt sämre, och en fjärde konungaförsäkran (1383) betecknar konungamaktens nästan fullständiga tillintetgörelse. Den allsmäktige Bo Jonssons död hösten 1386 syntes dock öppna oväntade möjligheter för konungen att återvinna något av vad som gått förlorat, och han ingrep också genast med kraft mot de svenska herrar, vilka Bo Jonsson i sitt testamente utsett till fullföljare av sina syften. I detta sammanhang synes han även hava planerat en genomgripande reduktion av den kronans egendom, som på olika sätt kommit i frälsets händer. Bakslaget skulle dock snart komma. De förbittrade stormännen trädde i förbindelse med drottning Margareta, och i mars månad 1388 erkändes denna vid ett möte på Dalaborgs slott i Dalsland såsom Sveriges rikes »fullmäktiga fru och rätta husbonde». A. saknade ej anhängare i Sverige och vidtog även omfattande rustningar i Tyskland men dukade dock under i den avgörande kraftmätningen (slaget vid Åsled febr. 1389). Han blev tillfångatagen och jämte sin son Erik satt i fängsligt förvar på Lindholms slott i Skåne. De följande årens strider gällde, främst Stockholm, som ännu befann sig i det mecklenburgska partiets händer. Mecklenburgska flottor undsatte Stockholm, och staden angreps från landsidan av drottning Margaretas folk. Snart kommo emellertid fredsunderhandlingar i gång, understödda och framdrivna av de mäktiga hansestädema, vilkas handel svårt led av det i samband med kriget florerande sjöröveriet (vitalianer). År 1395 enades man om att A. skulle sättas i frihet mot en större lösesumma, för vars betalning inom tre år hansestädema gingo i borgen mot erhållande av Stockholm såsom pant. Då lösesumman ej erlades, överlämnades Stockholm år 1398 till Margareta.

Efter sitt frigivande begav sig A., som för flera år sedan tillträtt regeringen i Mecklenburg, nu över till detta land. Han hade ej uppgivit allt hopp att återvinna sitt rike och lyckades även år 1396 sätta sig i besittning av Gottland. Eriks av Pommern kröning till konung i Sverige följande år gjorde det dock tydligt, att utsikterna till framgång voro ringa, och då tyska orden 1398 genom en djärv kupp bemäktigade sig Gottland, gav A. sin sanktion genom att upplåta ön till orden såsom pant. Slutligen 1405 avstod han till konung Erik och de tre nordiska rikena all sin rätt till Gottland — ön måste ju dock sedermera (1408) inlösas från tyska orden — och samtidigt avslöts en fredstraktat, varigenom han i själva verket uppgav alla anspråk på sitt svenska konungarike.

Författare

S. Tunberg.

Källor och litteratur

Källor: Sverges. traktater med främmande magter, utg. af .0. S. Rydberg, 2; Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, utg. af C. G. Styffe, 1—2; Sv. riks-archivets pergamentsbref fr. o. m. år 1351, 1—3; Mecktenburgisch.es Urkundenbuch; Kr. Erslev, Dronning Margrethe og Kalmarunionens grundteggelse (1882); P. Girgensohn, Die skandinavische Politik der Hansa 1375—1395 (1898); K. G. Grandinson, Studier i hanseatisk-svensk historia, 1—2 (1884, 85); W. Strecker, Die äussere Politik Albrechts II. von Mecklenburg (Jahrbucher fiir Mecklenb. Gesch., Jahrg. 78, 1913). — Om konung Albrekts graf i Doberan se J. Petrelli, Ett besök vid Gadebusch (Karolinska förb. årsbok, 1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albrekt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5648, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Tunberg.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5648
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albrekt, urn:sbl:5648, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Tunberg.), hämtad 2024-11-09.