Daniel Haquini Anander

Född: – Örs församling (G-län), Kronobergs län
Död:1697-07-10 – Danviks hospital och Sicklaö, Stockholms län

Präst, Pietist


Band 01 (1918), sida 599.

Meriter

Anander, Daniel Haquini, f. i Örs församling i Kronobergs län, d 10 juli 1697 å Danvikens hospital i Stockholm. Föräldrar: kaplanen i Ör, sedan i Jönköping Haqvin Anander och Margareta Schatelovia. Student i Lund 13 sept. 1669; studerade i Wittenberg; återvände därifrån till Sverige 1671; inskriven som student vid Uppsala universitet okt. s. å., där han dock enligt egen uppgift ej uppnådde magistervärdighet, ehuru han examinerades i de filosofiska ämnena; prästvigd 28 juli 1677. Huspredikant; predikant vid artilleriförsamlingen i Stockholm 1680–81 under predikanten Peter Agrseus' änkas, Brita Mårtensdotters, nådår; utsedd till komminister i Klara församling genom dess val och bibehållen vid. befattningen genom K. brev 11 juli 1681, ehuru en del av församlingen sedermera sökte erhålla annan präst; tillträdde tjänsten 1 nov. s. å.; tillika brunnspredikant vid Stockholms surbrunn; genom K. brev 26 aug. 1687 förklarad sinnesförvirrad och insatt, på Danvikens hospital (17 sept.).

Gift med Ingeborg Gadd, d 1694.

Biografi

A., bekant som en av den svenska pietismens märkligare förelöpare, skall enligt Stockholms konsistoriums protokoll under sina första prästerliga år ha visat sig »rätt kristelig och fast vid Guds ord och fört ett vackert leverne». De notiser, protokollen lämna om honom, vittna ej mindre om nitälskan och levande intresse för tjänsten. En av honom uppsatt ordning för »pedagogen» i artilleriförsamlingen vann konsistoriets gillande. Han utverkade vidare dess tillstånd att översätta tyske pastorns i Stockholm, sedermera biskop J. Helwigs katekes (Sthm 1672) — ett uppslag, som dock ej synes ha fullföljts — och satte slutligen i gång ett stort välgörenhetsföretag, mot vilket konsistoriet väl ansåg sig skyldigt att inskrida, då det var börjat utan vederbörligt tillstånd, men som det dock fann av sådant värde, att det beslöt att själv taga det om hand, för att A. skulle få fullfölja sitt verk; det förefaller dock, som om hela saken därmed råkat i glömska. Man behöver emellertid ej bläddra länge i Stockholms konsistoriums protokoll för att finna, att A., dessa lovande ansatser till trots, saknat sinnesjämnvikt och självbehärskning; kanske har hans överretade tillstånd ägt samband med den sjuklighet, varöver han ofta klagade. Redan 1680, som nådårspredikant, är han invecklad i en tämligen småaktig tvist om ekonomiska fördelar med Agraus' änka, och han tillät sig därvid att i predikan och offentliga förböner anspela på sin motparts oförsonlighet. Mindre vikt kanske man bör lägga vid att konsistoriet i sakfrågan ej gav honom helt rätt, men det är dock anmärkningsvärt, att slitningar av liknande art senare förekommo även emellan honom och hans ämbetsbröder. Tydligt är emellertid, att det framför allt är på de religiösa åskådningarnas område, motsatsen mellan A. och hans omgivning ligger. Konsistoriet måste 1682–83 ingripa mot honom, emedan han av vissa skrupler — om vilka dock protokollet tyvärr ej lämnar närmare upplysning — förändrat böneformuläret. Även hans predikosätt väckte anstöt, i det han ej drog sig för att ge sitt föredrag en folklig karaktär genom inblandning av vulgära uttryck, såsom att Kristus inridit i Jerusalem som en »pickelhäring» och under hudflängningen stått, »vid stocken som en hora»; vidare tillät han sig förändra formuläret vid nattvardens utdelande för att ej behöva »kalla hederligt folk du». Längre fram (1685) ådrog han sig sina förmäns missnöje genom att ej bruka prästkappa annat än i tjänst. Ett samlat uttryck fingo hans strävanden och hans oppositionella stämningar i det märkliga arbetet »Nova concionandi methodus non nova», som väl ådrog sig konsistoriets uppmärksamhet men ej föranledde någon, allvarlig konflikt; att det skulle ha förbjudits är, så vitt av protokollen framgår, ett oriktigt antagande av Alnander.

A:s intressen och oppositionella tendenser voro emellertid även riktade åt andra frågor än de rent religiösa. Redan 1683 omtalas det, att han kritiserat riksdagsbeslutet, och ett par år senare störtade han sig i olycka genom ett häftigt angrepp på banken. Utgående från att allt räntetagande vore i den heliga skrift förbjudet, kallade han i en predikan hela institutionen för ett »procenteri». Bankofiskalen satte sig genast i rörelse och anhängiggjorde 1686 sak mot A. inför konsistoriet, vars medgivande han behövde för ätt få fullfölja målet inför världslig rätt, och inför Svea hovrätt. Till yttermera visso ingrep K. M:t genom en skrivelse till konsistoriet 7 sept., vari detta ålades att skyndsammast behandla A:s »förmätenhet och galenskap»; då tre av ledamöterna voro jäviga, skulle andra adjungeras i dessas ställe, vad som hörde till konsistoriet avgöras med kortaste möjliga process och det övriga remitteras till världslig rätt. Redan 10 sept. föll konsistoriets utslag: A. skulle suspenderas, tills saken avgjorts. Svea hovrätt förklarade väl A. skyldig men hemställde, att domen över honom i anseende till de »starke prov av dess sinnes irring och svaghet», som förekommit under rättegången, ej måtte publiceras utan han erhålla tjänlig vård, och K. M:ts beslut blev även, att han, efter erhållen varning, skulle förvaras på Danviken, till dess han kunde tillfriskna samt avbedja och försona sitt brott; endast om han efter återvunnen hälsa framhärdade i detta, skulle han straffas. A:s uppträdande under rättegången vittnar också obestridligen åtminstone om mindre vanlig nervositet och stark upphetsning; vid ett tillfälle, då kyrkoherden i hans församling till följe av ett konsistoriets beslut skulle hindra honom att predika i aftonsången, förmådde han ej ens i kyrkan behärska sig. A:s inlagor till konsistoriet äro utskurna ur dess handlingar och överlämnade till bödeln för att brännas och hovrättens akt har gått förlorad. Så mycket är emellertid tydligt, att förhandlingarna rört sig blott om A: s angrepp mot banken, ej om hans religiösa ståndpunkt i övrigt. En vittutsvävande och obehärskad men onekligen karaktäristisk »libell» av A. (UB., sign. d. 212), som i defekt skick blivit bevarad, bestyrker, att hans angrepp förestavats av principiella betänkligheter mot räntetagande och bankmässig affärsverksamhet över huvud, ej av misstroende mot administrationens redlighet; bevarade källor ge ej någon anledning till de insinuationer, som i senare tid i sådant avseende gjorts mot bankofullmäktige i konsistoriet. Anmärkningsvärt är f. ö., att A. städse vill vädja från de ordinarie domstolarna till församlingen på ett allmänt möte såsom enda behörig domare i dylika samvetssaker.

På Danviken behandlades A. till en början milt; han tilläts att hava familj och tjänstfolk hos sig och åtnjöt ett underhåll, söm skall ha motsvarat tjugufyra fattigas, nämligen fyra personers fribrödskost för sig själv, hustru och fyra barn samt två personers fattigkost för två tjänarinnor jämte vissa andra förmåner. Tidvis fick han även uppehålla sig på landsbygden. Han använde emellertid denna frihet till att både skriftligen och rauntligen göra propaganda för sina meningar; hans åsikter om. banken synas därvid på ett knappast normalt sätt ha upptagit hans tankevärld, och hans bitterhet tog sig överdrivna och orimliga uttryck. Därjämte undandrog han sig den allmänna gudstjänsten, predikade i sin kammare för de sina och började till slut utdela nattvarden åt dem. Under en vistelse på landet, i Trögds härad, uppviglade han även allmogen mot 1689 års riksdagsbeslut och särskilt mot de då beviljade skatterna. Konsistoriet ingrep åter, Svea hovrätt förklarade honom ånyo sinnesrubbad (16 nov. 1689), och konungen föreskrev till slut (7 jan. 1690), att han skulle isoleras och ställas under bevakning, tills han bättre betänkte sig. Hans hustru och tjänarinnor uppkallades av konsistoriet för att mottaga föreställningar, emedan de tagit nattvarden av A., ehuru han var avsatt, men de vidhöllo ståndaktigt, förmaningar och hotelser till trots, sin tro på honom, hans gudomliga kallelse och hans åsikter. — Ej heller efter denna konflikt torde A. ha behandlats hårt. I dec. 1691 erhöll han förbättring på sitt underhåll. Efter hustruns död 1694 sörjdes för barnen på så sätt, att de mot ersättning från hospitalet lämnades i en hans svägerskas vård.

A:s redan berörda stridsskrift »Nova concionandi methodus» är symptom på en begynnande omsvängning i predikosättet. A. förebrår, märkligt nog, icke den ortodoxa tidens predikan, att den lärt för mycket utan att den lärt för litet. Ett studium av 1600-talets svenska predikan låter oss förstå, vad han menar. Det är visserligen sant, att denna i stor utsträckning hade en starkt dogmatisk läggning, men det utmärkande för 1600-talets kyrkomän i deras verksamhet över huvud liksom i deras predikan är det folkuppfostrande intresset. Jämte det dogmatiska — läran — intager konkret folkmoral en framskjuten plats i förkunnelsen. Detta gav den ortodoxa predikan styrka men framträdde som en svaghet, då den mist sin ursprungliga kraft. Predikan blev då ytlig, och eudemonistiska motiv kommo mycket till användning. A. gör nu gällande, att prästerna väl predikade bättring och tro men icke med tanke på evigheten; de predikade vidare visserligen bättring och tro men kunde icke säga, hur det gick till, att man kom till bättring och tro. På denna punkt tarvades i hög grad undervisning. A. krävde således predikans fördjupning med hänsyn till det inre livet. Han kritiserade också den dåtida predikans, av moderiktningen influerade, artificiella bildspråk. I sina krav på en ny predikometod anslöt han sig efter egen utsago till Johan Gerhard och Spener. Det sistnämnda namnet tyder ju på begynnande pietistiskt inflytande. Gemensamt med pietismen hade A. dennas aggressiva karaktär i kritiken, även om hans eget sjukliga temperament här spelat huvudrollen. På pietistiskt inflytande tyder också hans framhävande av det allmänna prästadömet, vars konsekvenser för lekmännens större rörelsefrihet på det kyrkliga området han icke drog men vars förutsättning var ett lossande av den strängt bundna kyrkliga ordningen. Här visade A. genom att praktiskt opponera mot sakramentsförvaltningen, sådan den var bunden vid vissa prästerliga tjänster, vad han bar i skölden, även om också här mycket är att förlägga till A: s eget temperament. Jämväl hans opposition mot banken bör helt visst, hur mycket den än färgades av hans sjukliga sinnesstämning, ses mot bakgrunden av hans allmänna åskådning. Den ortodoxa tidens män hade, såsom deras predikan visar, öppna ögon för det världsliga livet och deras starka intresse för dylika ting kunde lätt te sig som världslighet. Då nu A. anslöt sig till den gamla åsikten, att räntetagände är syndigt, måste för honom prästernas sysslande med den så lidelsefullt utdömda hanteringen framstå som ett särskilt elakartat utslag av förvärldsligande. Han nekade sig ej heller att i den nyssnämnda »libellen» liksom väl även i sina förlorade skrifter ge drastiska uttryck åt en sådan uppfattning.

Vad A:s inflytande beträffar, torde detta icke varit stort. Den väg, varpå han inslagit, skulle flera betydande andar vandra, men det var icke den av blott Spener och Halle-pietismen influerade predikan, som skulle gå djupast och åvägabringa en mera allmän inre fördjupning. Den gärningen var förbehållen inflytandet från Johan Arndt och honom närstående, med vilket inflytande visserligen det. pietistiska också förmälde sig. Detta dubbla inflytande (från Arndtska mystiken och pietismen, särskilt Rambach) se vi hos Bælter och Nohrborg. Karaktäristiskt nog är det aggressiva draget borta.

Författare

B. BOËTHIUS; E. RODHE.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Nova concionandi methodus non nova, seu antiqua novitati multorum opposita pia simplicitas. Abhominenihilpræter Christum crucifixum intelligente ruditer consarcinata. Wittenberg 1683. 10 bl., 495, (9) s. (Anon.)

Handskrifter: Två av A:s stridsskrifter finnas i avskr. i UB (sign. L. 212; N. 347); i den ena (N. 347) har A. inryckt en förteckn. å nio av honom i handskr. utsläppta broschyrer.


Källor och litteratur

Källor: Stockholms stads konsistoriums prot. och handl., RA; Danviks hospitals räkenskaper, Danviks hems arkiv; S. J. Alnander, Historia librorum prohibitorum in Svecia (1764); A. H. Lundin, Småländska nationen i Lund (1882); P. G. Vistrand, Smålands nation i Uppsala (1894). – Se i övrigt: Biogr. lexikon, N. F., 1 (1857–58).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Haquini Anander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5757, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS; E. RODHE.), hämtad 2019-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5757
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Haquini Anander, urn:sbl:5757, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS; E. RODHE.), hämtad 2019-11-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se