Jacob Johan Anckarström

Född:1762-05-11 – Vallentuna församling, Stockholms län
Död:1792-04-27 – Stockholms stad, Stockholms län

Kavalleriofficer, Kungamördare


Band 01 (1918), sida 610.

Meriter

2. Jacob Johan Anckarström, f. 11 maj 1762 på Lindö gård i Vallentuna socken och härad, avrättad 27 apr. 1792 i Stockholm. Föräldrar: överstelöjtnanten Jakob Johan Anckarström och Hedvig Ulrika Drufva. Page vid hovet och underofficer vid livregementet 1777; fänrik vid livgardet 9 okt. 1778; erhöll avsked med kaptens värdighet 14 apr. 1783.

Gift 1783 med Gustaviana (Gustava) Elisabet Löwen, f. 1 aug. 1764, d 8 mars 1844, dotter till ryttmästaren, sedan överstelöjtnanten i rysk tjänst Sten Joakim Löwen.

Biografi

A. synes hava haft en ganska glädjelös barndom, i det att han och hans tvenne yngre bröder uppfostrades mycket strängt »à la Rousseau och ä la vieux gothique» av den häftige och despotiske om ock på sitt sätt välmenande fadern. A. hade ärvt faderns obändiga lynne och var av naturen men kanske ock på grund av sin uppfostran inbunden och trotsig. Familjens vän bibliotekarien Gjörwell, som efter faderns död blev förmyndare för sönerna, skildrar dem såsom synnerligen välartade, »bland de bäst artade barn, jag känner — hederliga tänkesätt, goda hjärtan äro deras lott». Särskilt den äldste synes hava stått Gjörwell nära. Han sände honom långa brev med goda levnadsregler och väntade sig av honom en »förståndig lantbrukare». Ditåt synes även A:s håg hava stått, men ehuru fadern efterlämnade förmögenhet, torde ekonomin ej tillåtit honom övertaga Lindö. Han inträdde vid femton års ålder på den militära banan. Såsom fänrik vid livgardet i Stockholm synes A. ofta råkat i delo med sina förmän på grund av sturskhet och insubordination. 1783 begärde han avsked och erhöll därvid kaptens titel på grund av den höga rang, som tillkom gardesofficerare. Samma år ingick han äktenskap, fick även med sin hustru någon förmögenhet och slog sig ned som lantbrukare och arrendator först på Mällösa ryttmästarboställe och sedan på Torsåkers säteri, båda belägna i Vallentuna härad och i närheten av hans fädernegård. A. råkade ofta i processer med sina grannar. Enligt uppgift av häradshövdingen i Vallentuna härad Anders Nordell, med vilken han tidtals haft nära bekantskap, gingo de processer, han förde, honom mest emot, vilket kanske bidrog att förbittra hans liv. Hans hustru synes ej haft förmåga att mildra hans lynne; hennes sinne var enligt Gjörwell »ganska hårt, mera karlavulet än kvinnligt». Förhållandet mellan makarna torde dock varit gott. A. synes med synnerlig ömhet hava omfattat sina barn; förhållandet till dem bildar ljuspunkten i hans liv. Med Gjörwell synes en brytning hava inträtt omkring 1786, kanske i samband med svärmoderns död, som A. enligt Gjörwell genom sin hårdhet påskyndat. Efter en tid kom A. i tvist med ägaren till Torsåker, major Rudbeck, och avträdde efter ingången förlikning sitt arrende. Då han ej lyckades finna något annat passande sådant, flyttade han 1790 med sin familj till Stockholm och levde där i det följande utan egentlig sysselsättning. Han synes huvudsakligen varit upptagen med att genom utlåning mot skälig ränta till vänner och bekanta förränta sin hustrus och sitt eget ärvda kapital, tillräckligt för att med inskränkt hushållning draga sig fram. A. var tydligen en stark ekonom, och familjen levde ganska sparsamt och med begränsat umgänge. Av samtida kallas A. snål och rå. Några intressen för studier eller läsning av litteratur torde han knappt hava haft, och hans bildning har tydligen att döma av hans självbekännelse och uppträdande i övrigt varit ganska begränsad. När hans papper beslagtogos, befunnos de så gott som uteslutande bestå av räkenskaper och processhandlingar. — A. delade den adliga oppositionens förbittring mot konung Gustav III. Några särskilda motiv härtill utöver de i oppositionskretsar vanliga nedsättande ryktena om konungens person och den gängse uppfattningen av regeringens despotism och oduglighet synes han dock ej haft. Möjligen hava den samtida modefilosofin och underrättelserna om frihetsrörelserna i Frankrike givit honom ytterligare grunder för hatet mot tyrannen, »enligt både andlig och världslig lag en menedare och våldgörare», som A. sedan i sin bekännelse uttryckte sig; säkert hade han dock inga demokratiska sympatier utan såg i den bestående samhällsordningens bevarande och den gamla frihetens återställande oppositionens mål. A. deltog i det politiska livet första gången vid 1789 års riksdag och torde av företeelserna där ha stärkts i sin politiska åskådning och sitt hat mot konungen. Särskilt betonar han vid flera tillfällen misshushållningen, rikets skuldsättning och den ökade beskattningen såsom grund för sitt missnöje. Vid Gävle riksdag 1792 har han enligt egen uppgift särskilt upprörts av ständernas beslut, att vid likvidationer man "och man emellan riksgäldssedlar i vissa fall måste mottagas såsom laga betalningsmedel efter tvångskurs gentemot banko- eller speciemynt. Det hotade honom själv med ekonomiska förluster. Allmänna missförhållanden och enskilda motgångar samverkade att skapa hos honom en bitter och missnöjd stämning, som efter hand allt mer koncentreras i ett fanatiskt hat mot konungen, i vilken han såg grunden för både rikets och sina egna lidanden.

Strax efter inflyttningen till Stockholm kom A. att invecklas i en högmålsprocess, som tydligen spelat en betydande roll i hans liv. Tillsammans med sin hustru och vice auditören vid Svea livgarde notarien Runeberg gjorde han i aug. 1790 en färd till Gottland med en liten skuta, som landade vid Kyllej hamn på ostkusten. Möjligen var det hela en nöjesresa, möjligen avsåg A., som han senare uppgav, att se på egendomar. Tidpunkten var emellertid egendomligt vald. Det var strax efter viborgska gatloppet och slaget vid Svensksund men före freden. Rysslands överlägsenhet på öppna sjön var avgjord, kriget som mest brinnande, Gottland när som helst utsatt för en rysk landstigning. Redan ombord uttalade sig A. och Runeberg misströstande om krigets utgång och smädligt om konungen, armén och segern vid Svensksund. I land fortsatte de härmed hos den familj, där de togo in, och fällde även yttranden, som kunde tydas såsom uppmaning till motstånd mot nya rustningar och försvarsåtgärder. Den mer talföre Runeberg synes väsentligen fört ordet. Följden blev en angivelse för majestätsbrott och högförrädiska stämplingar, men då rådsturätten i Visby först måste inhämta regeringens tillstånd att upptaga en dylik anklagelse, återvände resenärerna till Stockholm. På hösten kom kallelse till inställelse i Visby, och då de anklagade under varjehanda förevändningar dröjde, blevo de slutligen i apr. 1791 tagna i förvar av överståthållarämbetet och avförda till Gottland under bevakning. Sedan rannsakningen här avslutats, fördes de tillbaka till Stockholm i aug., likaledes under bevakning, och förbjödos lämna staden, innan målet var utagerat. Rannsakningen i hovrätten var avslutad i okt., och först i början av följande månad fick A. tillåtelse resa ur staden. Målet var ej avdömt i hovrätten 16 mars 1792. Att denna händelse var obehaglig nog, är tydligt, men de anklagade hade själva genom sitt uppträdande givit anledning därtill och genom tredska och olydnad mot myndigheterna förvärrat den behandling, de fingo undergå. Av rannsakningens gång var emellertid att emotse, att åtminstone A. skulle komma att fullständigt frikännas, och efter portförbudets upphörande hade han knappt något vidare obehag av processen. I A:s hårda och bittra sinne lämnade densamma ett djupt intryck. Han såg däri blott personlig förföljelse, och hans hat mot konungen stegrades ytterligare därav, ehuru målet ännu ej ens varit under dennes prövning. Det oegentliga häri framhölls också av rätten vid rannsakningen om kungamordet. A. kunde ej förklara sin mening närmare men förblev »därvid, att det hårda bemötande, som honom på Gottland isynnerhet genom kronobetjänte och allmoge skall övergått, vore en av orsakerna till hans sedermera fattade och nu verkställda gruveliga gärning». Under höstens lopp efter hemkomsten från Gottland blev A. bekant med den unge greve Klas Horn på Huvudsta, en ideellt anlagd men oklar och fantastisk frihetssvärmare. För denne har han yppat sitt hat och sina tankar att undanröja konungen. Först vid jultiden fick dock, enligt hans eget påstående, denna tanke på allvar makt med honom. Horn har ingalunda avstyrkt planen. Dock synes denna närmast ha gått ut på att enlevera konungen och hålla honom dold, medan en revolution försiggick. Horn och A. undersökte tillsammans terrängen vid Haga slott men funno företaget utsiktslöst. På nyåret 1792 sammanfördes A. av Horn med en annan bitter och personlig fiende till konungen, den unge greve Adolf Ludvig Ribbing. Mordplanen tog nu fastare former, och det överenskoms, att A. skulle skjuta konungen vid en operamaskerad eller annat tillfälle. Redan före avresan till Gävle riksdag sökte häri förgäves verkställa uppsåtet. Riksdagshändelserna i Gävle gåvo hans hat ytterligare näring. Även här sökte han fåfängt utföra mordet. Efter återkomsten till Stockholm fortforo A. och hans förtrogna att speja efter ett lägligt tillfälle. Det kom vid operamaskeraden 16 mars 1792, då A. lyckades att obemärkt avlossa ett skott, som träffade konungen i ryggen, dock utan att omedelbart döda. De bortkastade vapnen, tvenne pistoler och en skarpslipad kniv röjde honom, och han häktades redan följande dag. Sedan han först, för att skydda sina medbrottslingar, påtagit sig ensam hela gärningen och förnekat all samverkan med andra, avlade han efter underrättelse, att även dessa voro arresterade, fullständig bekännelse. Han dömdes 16 apr. av Svea hovrätt till att slita spö, mista högra handen, halshuggas och steglas, varjämte hans gods skulle indragas till kronan. Genom nåd återgavs hans egendom till hans barn, men i övrigt bekräftades den hemska domen. Den 27 apr. 1792 föll A:s huvud för bilan.

A. var på sitt sätt en karaktär. Han trodde på det berättigade i sitt uppsåt och var övertygad därom, att han genom att röja konungen ur vägen skulle göra svenska folket en stor tjänst. Själv var han beredd att offra sig härför, och han väntade ingen annan lön än folkets tacksamhet. I huru hög grad enskild hämndkänsla blandade sig i de allmänna bevekelsegrunder, han i sin nedskrivna bekännelse uttalat, har han säkerligen icke haft klart för sig själv. Han var för obetydlig att vara annat än ett verktyg i händerna på den krets av förbittrade oppositionsmän, som väntade på tillfälle att taga revansch för 1789 och genom en ny statskupp göra ett slut på den nya despotismen. I dessa revolutions- och författningsplaner var A. icke invigd och ville ej ens vara det. — A:s person och livsöde har ofta varit föremål för skönlitterär behandling i dramats eller den romantiserande skildringens form. Av dylika arbeten förtjänar nämnas Sophie Elkans om ganska ingående källstudier vittnande historiska roman Anckarström (Stockholm 1910, två delar).

Författare

L. Stavenow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Kongl. Maj: ts och rikets Swea hof rätts protocoller uti undersökningsmålet rör. det å... kon. Gustaf den III:dje... föröfwade mord (1792); A:s skriftliga bekännelse, avtryckt fullständigt utan uteslutande av motiven till mordet i Biogr. lexikon, art. Anckarström, J. J., 2; G. Nordensvan, Anckarström. Personen och familjen (Dagens nyheter 9 dec. 1910); L. Stavenow, Ankarströms Gottlandsresa och däraf följande högmålsprocess (Studier tillägn. Karl Warburg 1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Johan Anckarström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5761, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5761
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Johan Anckarström, urn:sbl:5761, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se