Hjalmar Selander

Född:1859-07-02 – Fässbergs församling, Västra Götalands län
Död:1928-08-10 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Skådespelare, Teaterdirektör, Regissör


Band 32 (2003-2006), sida 12.

Meriter

Selander, Hjalmar, f 2 juli 1859 i Fässberg, Göt, d 10 aug 1928 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: möbelhandlaren Anders S o Maria Johansson. Elev vid Chalmersska slöjdskolan, Gbg, 74, vid Gbgs teaterelevskola 77–78, debuterade vid Stora teatern i Gbg 29 dec 78, skådespelare där 78–79 o 83–84, vid K Tivanders sällsk 79–81, vid O Littmarcks sällsk 81–83, vid Nya teatern i Sthlm 84–85, vid Mindre teatern i Gbg 85–86, vid W Engelbrechts (bd 13) sällsk 86–88, vid Sv teatern i Sthlm 88–90, dir för egna teaterföretag 90–27, drev Malmö teater 93–98, Olympiateatern i Sthlm 00–01, Nya teatern i Gbg 09–25 samt ett antal resande teatersällsk, förste regissör vid Blancheteatern i Sthlm 27–28.

G 14 febr 1887 i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Johanna Concordia Cornelia Hård, f 2 juni 1861 i Arboga, d 31 mars 1935 i Täby, Sth, dtr till instrumentmakaren Fredrik H o Carolina Vesterberg. 

 

Biografi

S fick sin teaterutbildning vid Gbgs teaterelevskola, inrättad av skådespelaren Gustaf Mallander och förlagd till Stora teatern, där han deltog i elevuppvisningar och debuterade som färdigutbildad. Den första rollen var Härved Boson i F Hedbergs (bd 28) Bröllopet på Ulfåsa, en pjäs som allt framgent skulle stå på S:s repertoar. Efter ungdomsåren spelade han dock själv Birger Jarls roll.

Debuten var framgångsrik, men följande spelar inledde S den då vanliga lärotiden vid resande teatersällskap. Som medlem i skådespelerskan Ottilia Littmarcks ensemble uppträdde han även i Norge och Finland. S vann erkännande för sitt utförande av titelrollen i den finske författaren Josef Julius Wecksells Daniel Hjort och fick hos fru Littmarck även framträda i ett annat betydande finskt historiedrama, Zacharias Topelius' Regina von Emmeritz, ett stycke som han införlivade med sin framtida repertoar.

Efter fyra år som resande skådespelare sökte S sig en tid till de fasta teatrarna, först hos Lorentz Lundgren på Stora teatern i Gbg, därpå hos Ludvig Josephson (bd 20) och Victor Holmquist på Nya teatern i Sthlm, dåtidens konstnärligt mest betydande teater i Sverige, och slutligen hos Karl Sternvall och Erik Skotte på Mindre teatern i Gbg. På Mindre teatern verkade även Concordia Hård, som blev S:s hustru och livslånga arbetskamrat.

Växlingen mellan fasta och turnerande teatrar blev typisk för S:s gärning. 1886 tog han och Concordia Hård engagemang vid ett nytt resande teatersällskap. Dess ledare var två av tidens mest framträdande sv skådespelare, William Engelbrecht och Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht. Sällskapet turnerade i Sverige och Finland. Det var konstnärligt framstående men ekonomiskt mindre välskött. Skådespelarna tvangs lösa ut sin direktör från bysättningshäkte i Vi-borg. S fick åskådligt uppleva hur ekonomiskt lättsinne kunde föröda konstnärliga strävanden. Hans egen framtida gärning som teaterledare skulle komma att präglas av ambitiöst ekonomiskt ansvarstagande.

Efter den stormiga tiden hos Engelbrecht sökte paret S sig åter till Nya teatern i Sthlm, nu omdöpt till Sv teatern. Även detta företag drogs nu med problem, och S började planera för egen verksamhet. Han samlade en mindre krets av Sv teaterns artister kring sig och tog ledningen för ett resande sällskap. Den första föreställningen spelades i Viborg i febr 1890 och våren tillbringades i Finland med en lättsam repertoar. Året därefter utökades truppen; bl a engagerades den blivande "teaterkungen" A Ranft (bd 29). Repertoaren vidgades med stycken som Sudermanns Ara, Ibsens Gengangere och Vildanden. Även det andra spelåret tillbringades till stora delar i Finland, varifrån ett besök gjordes i S:t Petersburg, där några föreställningar gavs i Ryska handelsklubbens lokaler.

Redan från början berömdes Selanderska sällskapet för omsorgsfull regi och en scenografi som var ovanligt helgjuten för en resande ensemble. Som skådespelare uppmärksammades S vid denna tid mest som greve Trast i Ära, annars en paradroll för Sveriges mest ansedde skådespelare, Gustaf Fredrikson (bd 16). S jämfördes därvid ofta med denne, som ansågs överlägsen i elegant konversationskonst, medan S gav gestalten större mänskligt djup. Fredrikson blev med tiden en nära vän till paret S och gästspelade upprepade gånger hos dem. S lät honom då alltid göra greve Trast.

De första spelåren utgick resorna från Nyköping, där S samlade sina artister för inledande repetitioner på den lilla teatern. Snart kom fokus emellertid att flyttas söderut. Redan 1893 var S färdig att etablera sin första fasta teater. Huvuddelen av verksamheten skulle förläggas till Malmö, men tanken var att den även skulle fungera som sydsv regionteater, ett av de tidigaste exemplen på en sådan i Sverige. I början nämndes Helsingborg, Ystad, Lund och Kristianstad som spelorter, men inom kort inkluderades flera andra städer i de södra landskapen. Hösten 1895 utökade S sitt företag till att omfatta både en dramatisk och en lyrisk avdelning. Han ledde själv den dramatiska, medan operettsångaren Axel Ringvall fick ansvaret för den lyriska. Genom S:s ambitiösa satsning fick Sydsverige, i jämförelse med övriga landet, ett anmärkningsvärt stort teaterutbud. Paret S:s fasta punkt blev sommarbostaden Villa Sjötorp nära Landskrona.

Spelåret 1895–96 är väl dokumenterat och kan belysa S:s repertoar vid denna tid. Han hade nu möjlighet att framföra påkostade iscensättningar av stycken som krävde stor personal. Dramatiska avdelningens mest spelade pjäs var dramatiseringen av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, men Bröllopet på Ulfåsa och Regina von Emmeritz var också framträdande inslag i spellistan. Lyriska avdelningens utbud dominerades av operetter som Orpheus i underjorden (Offenbach) och Läderlappen (Strauss), men även ett antal operor framfördes, därav inte mindre än tre av Adolphe Adam. Oftast spelade operor var dock Humperdincks Hans och Greta samt v Flotows Martha. S var också en av de första i Sverige som tog upp Mascagnis nyskapande Cavalleria rusticana.

Från 1897 utsträcktes turnéerna till större delen av landet, och året därefter tvangs S lämna sin fasta bas i Malmö. Som orsak uppgav han själv svårigheten att rekrytera lämplig personal. Ranfts växande teaterimperium lockade de bästa skådespelarna till Sthlm. Nu vidtog ett hektiskt turnerande i högt tempo. S drev sina båda ensembler hårt och besökte alltfler städer med ett mindre antal pjäser, en typisk utveckling vid denna tid. De resande sällskapen försökte på detta sätt bevara lönsamheten i den allt hårdare konkurrensen från storstädernas fasta teatrar och deras s k blixtturnéer runt landet. S:s gästspelsturné med G Fredrikson 1899 utsträcktes även till Finland, ända upp till Uleåborg.

Kring sekelskiftet 1900 tog S på sin repertoar upp flera historiska dramer, nu av modernare slag som Strindbergs Mäster Olof och Adolf Pauls Kung Kristian II. Nämnas kan också Rostands Cyrano de Bergerac. Hösten 1900 gjorde S ett nytt försök med fast teater, denna gång i Sthlm. Han hyrde den f d cirkusbyggnaden vid Karlavägen och kallade den Olympiateatern. Denna satsning varade endast till i jan följande år. Vid samma tid avvecklade S sin lyriska ensemble och satsade på resande verksamhet med bara ett sällskap.

I det tidiga 1900-talet var konkurrensen på teaterområdet hård. Arbetstempot var högt. När S våren 1908 invigde Norrköpings nya teater framfördes 75 föreställningar av 23 olika pjäser på något mer än två månader. I lokalpressen berättades om hur ensemblen spelade på kvällarna och repeterade på dagarna, ibland ända fram till kvällsföreställningens start. Stundtals återupptogs repetitionerna efter föreställningen och pågick till långt in på natten. Vid denna tid öppnade sig emellertid en ny möjlighet för S. Arbetareföreningen i Gbg hade byggt om teaterlokalen i sitt hus vid Järntorget. Föreningen önskade en fast ensemble i lokalen och lade ut entreprenaden på anbud. S:s goda anseende fällde avgörandet, och han fick nu möjlighet att för lång tid ha sin fasta bas i hemstaden. Verksamheten inleddes i okt 1909 under namn av Nya teatern. Invigningsföreställning var Mäster Olof. Med sin teater placerad i anslutning till arbetarkvarteren var det S:s avsikt att nå breda folklager, samtidigt som ensemblens kvalitet och den konstnärligt kvalificerade repertoaren skulle locka även den s k bildade publiken till föreställningarna. Han var de första åren lyckosam med sin ambition. Paret S hade redan tidigare förvärvat anseende som goda lärare för unga skådespelare, och när de fått en fast bas på Nya teatern sökte sig flera av de mest begåvade unga artisterna till dem, som t ex Gösta Ekman (bd 13) och Georg Blickingberg. S satsade även mycket på uppsättningarna och engagerade ofta scenografen Jens Andresen.

S inledde ett samarbete med den danske skriftställaren Peter Fristrup. Under den gemensamma pseudonymen Berndt Fredgren gjorde de en serie dramatiseringar på litterärt underlag. Flera av dem spelades på Nya teatern. Mest framgångsrik var dramatiseringen av Sophie Elkans (bd 13) roman om Göteborgslegenden John Hall (bd 17). Den framfördes hela 70 gånger.

Vid mitten av 1910-talet gjorde framträdande kommunal- och finanskretsar i Gbg en ambitiös teatersatsning med tillkomsten av Lorensbergsteatern, den direkta föregångaren till Gbgs stadsteater. De konstnärliga ambitionerna var höga. Som förste chef rekryterades Dramatenregissören Gustaf Linden (bd 23), som senare följdes av Per Lindberg (bd 23) och Knut Ström. Lorensbergsteaterns resurser var överlägsna, och flera av S:s främsta skådespelare övergick dit.

S:s första motdrag blev att ytterligare höja den konstnärliga nivån i ett försök att behålla den publik som annars förväntades söka sig till Lorensbergsteatern. Han framförde Hamlet och Köpmannen i Venedig av Shakespeare liksom Strindbergs Gustaf III med Lars Hanson (bd 18) som gäst i titelrollen. Uppmärksammad blev också premiären på Selma Lagerlöfs Dunungen. Den ambitiösa satsningen bar dock inte ekonomisk frukt. S fick alltmer inrikta sig på folkskådespel, anpassade för den publik som bodde i teaterns närområde. Inom detta fält var hans teater främst i Sverige, men den kunde inte hävda sig mot Lorensbergsteatern i konkurrensen om den konstnärligt mest ansedda repertoaren.

1919 infördes nöjesskatten, en pålaga som blev tung för de kulturformer som saknade stora vinstmarginaler. Skatten blev en av de utlösande faktorerna till att stora offentligt ägda teaterinstitutioner fick driftsbidrag av staten och kommunerna. I Gbg gällde detta Lorensbergsteatern och den lyriska verksamheten på Stora teatern. Även S sökte bidrag från staden. Med främst socialdemokratiskt stöd fick han vid två tillfällen mindre engångsanslag, vilket dock var långt ifrån det stora och regelbundna stöd som utgick till Lorensbergsteatern och Stora teatern.

Pressad av en sviktande ekonomi fick S spela alltmer populär dramatik, ofta av danskt ursprung. Vissa av hans stycken kunde i början på 1920-talet uppnå anmärkningsvärda spelperioder. Folkskådespelet Barken Margareta framfördes t ex 184 gånger. Inget hjälpte emellertid. Våren 1925 tvangs S upphöra med verksamheten på Nya teatern. Många tyckte att det göteborgska samhället svikit honom efter att han gjort stora insatser för stadens kulturliv. S gav sig åter ut på turné; bl a invigde han Eskilstuna nya teater och han kom även att spela teater i folkparkerna. 1927 bosatte paret S sig i Sthlm och tog engagemang på Blancheteatern.

S verkade som teaterman i en övergångstid. De resande teatersällskapens betydelse minskade och storstädernas fasta institutioner började alltmer dominera teaterlivet. Flera av de främsta resande teaterdirektörerna, däribland S och Ranft, minskade resandet kring sekelskiftet och strävade efter att etablera sig i de större städerna. Under de första decennierna av 1900-talet var det möjligt för dem att med ekonomisk och konstnärlig framgång ta detta steg. Inför trycket från de nya kulturmedierna svek dock teaterkonstens kommersiella bärkraft. De samhällsägda teatrarna försågs med driftsanslag, medan de privata teaterföretagarna fick ekonomiska problem. Såväl S som Ranft tvangs avveckla sina företag i mitten av 1920-talet, något som alltså främst hade strukturella orsaker. Trots de nya mediernas publika övertag var S, till skillnad från t ex Ranft, positiv till filmkonsten. Han menade att deltagande i filmer var nyttigt för en skådespelares utveckling och ansåg också att filmpublikens intresse borde kunna väckas även för en annan dramatisk konstart, alltså teatern. S medverkade själv i en handfull filmer, bl a gjorde han titelrollen i Mauritz Stillers filmatisering (1919) av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar.

Enligt samtida uppgifter gjorde S under sin 50-åriga teaterkarriär mer än 700 olika roller. Han skall alltså i genomsnitt ha studerat in 14 nya roller varje år, ett nog så talande bevis för arbetstakten och den stora repertoaromsättningen i dåtidens teater, särskilt i de resande sällskapen. Många betydande skådespelare utvecklades i S:s olika ensembler. Ett flertal av 1900-talets blivande teaterledare gjorde också lärospån hos honom, som Carl Deurell, Knut Lindroth, Allan Ryding, Einar Fröberg, Victor Sjöström och Karl Gerhard.

Under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet byggdes många teaterhus i sv städer. Till de festliga invigningsföreställningarna engagerades goda ensembler, och S var med sina trupper mycket anlitad. Han invigde teatrarna i Karlstad 1893, Ystad 1894, Varberg 1895, Karlshamn 1896, Halmstad 1897, Landskrona 1901, Linköping 1903, Jönköping 1904, Norrköping 1908, Ronneby 1911 och Eskilstuna 1926. Oftast använde han Bröllopet på Ulfåsa eller Regina von Emmeritz som invigningsprogram, någon gång den finske författaren Gustaf v Numers' jämställdhetskomedi Bortom Kuopio.

S:s hustru Concordia S genomgick K teaterns elevskola 1878–83 och var skådespelare vid Stora teatern i Gbg 1883–85. Hennes karriär följde makens 1885–1927, och därefter var hon skådespelare vid Blancheteatern i Sthlm 1927–34. Hon medverkade i sju filmer. Concordia S var en framstående karaktärsskådespelerska med en naturlig spelstil. Hennes register var brett, och hon gjorde med framgång både komiska och allvarliga roller. Kommen upp i åren skördade hon bifall i modersroller. Hon var en god pedagog och bidrog tillsammans med maken till många unga skådespelares utveckling.

Författare

Claes Rosenqvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till S i GUB. - Brev från S i GUB (till T Hedlund), KB (bl a till L Josephson, Selma Lagerlöf o många till Sophie Elkan), LUB, UUB, HLA, NordM (till A Strindberg), Teatermuseet Eskilstuna o i Karlshamns museum.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Stormyrtösen, folkskådespel i fyra akter efter Selma Lagerlöfs berättelse av Berndt Fredgren. Sthlm 1913. 124 s. [Pseud, tills med P Fristrup. Svenska teatern, 341.] Övers: Das Mädchen vom Moorhof, Munchen 1913,121 s; Suotorpan tyttö, Por-voo 1914,121 s, 2. painos 1918,120 s.-Några minnen från mina första år som teaterledare (Skådebanans årsbok, [årg 1,] 1927/28, Sthlm 1927, s 41-45). - Fyratio år i Thalias tjänst (Ny tid, Sthlm, 1923: 27/1, Lördagskvällen, s 1, 3; intervju av pseud Please).

Källor och litteratur

Källor o litt: Carl Björnbergs saml, Teatermuseet Eskilstuna; Johannes Svanbergs saml, Musikmuseets arkiv, Sthlm.

A Fromell, Stora teatern i Gbg 1893-1929 (1929); E Fröberg, H S in memoriam (Scenen 1928, nr 17); R Gustafson, Anteckmar om Malmö teater 1809-1938, 1-2 (1986); M Nordström, H S lämnar Nya teatern (S-T 22 mars 1925); H Peters, Till Concordia S (Scenen 1921, nr 11); A Ranft, Memoarer (1928); C Ro-senqvist, Mittsvenska scener: Härnösand, Sundsvall o det sena 1800-talets landsortsteater (1998); I Sletten, Norrköpings nya teater (Skådebanan 1908); SMoK; J Svanberg, Anteckn:ar om Stora teatern i Gbg 1859-1893 (1894); Sv filmografi, 1-3 (1979-86); Teater i Gbg 1910-1975, 1-3 (1978); Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hjalmar Selander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5856, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2017-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5856
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hjalmar Selander, urn:sbl:5856, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2017-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se