Meriter

Sevenbom, Johan, f ca 1721, trol i Närke, d 27 dec 1784 i Sthlm, Kungsh, enl db 63 år gammal. Elev hos G Taraval vid K ritarakad i Sthlm, dekorationsmålare hos Johan Pasch (bd 28) vid slottsbygget där 49 o 50, konstnärligt verksam i Paris 50–60, arbetade på uppdrag av Slottsbyggnadsdeput i Sthlm från mars 61, på uppdrag av Sthlms magistrat från 65 (magistratens resolution 16 jan), prof vid K målar- o bildhuggarakad 31 mars 73. – Led av K målar- o bild-huggarakad 68.

G 29 juli 1764 i Brevik, Skar, m Catharina Elisabet Löfling, f 24 juli 1735 (broderns uppgift i originalgeneaherna, RHA), d 6 april 1801 i Sthlm, Nik, dtr till ryttmästaren o brukspatronen Johan Magnus L o Margareta Charlotta De Geer.

Biografi

Om sin härkomst och uppväxt var S mycket förtegen. I en kortfattad självbiografi säger han endast att han var "en fattig gosse ifrån Nercket". Bevarade dopböcker från församlingarna i Närke ger ingen ledning. Inte heller kan någon släktskap påvisas med den släkt S vars äldste medlem Hartvik S invandrade från Tyskland till Köping, där han var rådman 1605.

Av andra uppgifter framgår att S hade förbindelser med bruksadeln i södra Närke. Vid sin flyttning till Sthlm 1744 fick han hjälp av Carl Hårleman (bd 19), som under sin uppväxttid bott ett par år hos släktingar De Geer på Skyllbergs bruk. 20 år senare kom S att ingå äktenskap med dottern till bruksdisponenten på Skyllberg och dennes hustru, f De Geer, Hårlemans kusin. Bröllopet hölls i Brevik, den socken där brudens morbror Carl De Geer hade sin gård Gärde. Det är således oklart om S verkligen tillhörde den tyskättade släkten S eller om han tagit sig namnet. Dess stavning varierar också; i olika akter kan man finna ett tiotal varianter, men själv stavade S det under senare år alltid Sevenbom.

Som nyinflyttad till Sthlm fick S under korta perioder anställning som betjänt i ett par borgerliga hem. Genom förmedling av sin arbetsgivare, som noterat hans brinnande intresse för teckning, bereddes han tillfälle att delta i teckningsundervisningen under en ritmästares ledning i ett förnämt hem. På Hårlemans rekommendation antogs han som elev hos Guillaume Taraval vid K ritarakademin, där han blev studiekamrat med bl a C G Pilo, P Hilleström och C F Adelcrantz. Slottsmurmästaren J C Kiörner, Hårlemans handgångne man, tog hand om S och försökte förmå honom att överge konstnärsplanerna och i stället bli murmästare. S framhärdade emellertid men skulle av fattigdom förmodligen tvingats ge upp, om inte Taraval tagit upp honom i sitt hem och särskilt omhuldat honom. 1749 arbetade S från april till oktober med marmorering i stora trappan på Slottet under Johan Paschs (bd 28) ledning. Taravals död våren 1750 blev ett hårt slag för S, som för en tid återvände till Pasch. I sept s å följde han Taravals son Hugues till Paris, vilket möjliggjordes genom att några vänner samlade ihop respengar åt honom.

De närmaste tio åren tillbringade S i Paris, mestadels under stora umbäranden  – fattigdomen blev för honom en svår och livslång följeslagare. Fram till 1754 arbetade han som kopist hos en köpman mot blygsam ersättning, beräknad efter konstverkens storlek. S sökte upp sin landsman Alexander Roslin (bd 30), som generöst öppnade sitt hem för sv konstnärer. Genom denne blev han introducerad hos det sv sändebudet i Frankrike, Ulric Scheffer (bd 31), och umgicks flitigt med andra svenskar, t ex bataljmålaren J E Mandelberg, guldsmeden Pehr Suther och läkaren Roland Martin (bd 25).

Någon egentlig utbildning, vid konstskola eller hos välrenommerad konstnär, lyckades S inte få del av under Parisåren. Han var hänvisad till självstudier. Sin läromästare och idol fann han i landskaps- och marinmålaren Joseph Vernet, som han fick kontakt med genom Roslin. Förhoppningen om att bli Vernets elev gick dock om intet av praktiska och ekonomiska skäl. S fick därför nöja sig med att studera och kopiera Vernets målningar i privatsamlingar och vid de tillfällen då denne ställde ut på Parissalongen.

S:s situation förbättrades sedan vänner och gynnare i Sthlm samlat ihop pengar till hans uppehälle, så att han kunde koncentrera sig på att utveckla sin konstnärliga förmåga. På initiativ av Scheffer beviljade 1756 ständerna honom ett årligt understöd, men det utgick bara vid ett tillfälle. På Scheffers förslag sände S också fyra målningar till kronprins Gustav (III), vilka dock kom på avvägar och återfanns först långt efter S:s hemkomst. De ekonomiska bekymren blev allt svårare, och försommaren 1760 återvände S skuldtyngd till Sthlm, med hjälp av respengar nedsända av goda vänner.

Ett par år tidigare hade S sänt en målning till Carl Gustaf Tessin och sökte vid hemkomsten upp denne. Tessin reagerade positivt men fortsatte inte kontakten. När S 1761 målade av Drottningholms slott behöll drottning Lovisa Ulrika detta verk för egen räkning. Det är sannolikt att hon därefter på olika sätt sökte främja S:s intressen, och han fick bl a undervisa kronprinsen i teckning. I mars s å beslöt Slotts-byggnadsdeputationen uppdra åt S att måla k lustslott för placering i Lilla galleriet i Slottets norra flygel. För detta uppdrag utgick ett mindre, årligt arvode samt ersättning för varje levererat konstverk. På liknande sätt målade han 1762 en utsikt över Stallkanalen mot K myntet och Norrbro, men först 1765 beslöt Sthlms magistrat att låta honom måla en serie Stockholmsutsikter till rådhuset (i Bondeska palatset vid Myntgatan). Det skedde efter kraftiga påtryckningar från överståthållaren J A v Lantingshausen (bd 22). Även magistraten betalade ett fast årligt arvode och därutöver ersättning för varje färdigställd målning.

S hade sin ateljé på Slottet och när Adelcrantz (bd 1) 1768 beslöt att gjuta nytt liv i Konstakademin hörde S till den lilla grupp särskilt kallade konstnärer som blev nya ledamöter. Han fick förtroendet att delta i granskningen av akademins nya stadgar och blev en flitig deltagare i dess sammanträden ända till ett par månader före sin död. Sedan S utnämnts till professor undervisade han fortsättningsvis i modellskolan. Någon särskild ersättning utgick dock inte för denna lärarverksamhet; han fick nöja sig med arvodet från Slottet. Där hade han för övrigt undervisat redan tidigare. Till hans elever hörde de mindre kända landskapsmålarna Joseph Helin och J F Korn, men även Elias Martin (bd 25), som stod S nära, kom otvivelaktigt att påverkas av honom. Trots S:s anspråkslösa framtoning hade han goda kontakter och räknade många av samtidens ledande kulturpersoner bland sina vänner: Adelcrantz, Sergel, Martin. Vid den 1773 födda dottern Johanna Catharinas dop stod VA:s sekreterare Pehr Wargentin fadder tillsammans med konstnärerna Per Krafft (d ä) och Eric Hallblad. Till S:s begravning skrev Bellman ett kväde i fem verser. Elias Martin bevisade sin vänskap på många sätt, bl a genom att avstå från en stor del av sin inkomst under ett halvår till S:s änka.

S:s konstnärliga produktion var begränsad; han arbetade i åratal med sina målningar. Den domineras av de båda serierna, lustslotten för Slottet och stadsutsikterna för magistratssalen i Sthlms rådhus. Slottsmålningarna, levererade 1762-79, avbildade slotten Gripsholm, Ulriksdal, Örebro, Uppsala, Vadstena och Ekolsund. Deras placering i Sthlms slott blev dock kortvarig. Efter Gustav III:s italienska resa 1784 monterades de ned och inköptes sedermera av landshövding Fabian Ulf-sparre i Nyköping. De fick, tillsammans med två äldre målningar av Drottningholm och Strömsholm, sin plats i det nyuppförda länsresidenset, färdigt 1809. Där sitter de alltjämt (2002) i landshövdingens ämbetsrum.

Serien av stadsutsikter inleddes med målningen av Stallkanalen mot Norrbro (1762), vilken honorerades i efterhand, och tanken var att S med början 1765 skulle leverera en målning varje år. Tempot blev dock lägre. Närmast följde utsikter från Logården (1765), Lejonbacken (1767) och Rödbodtorget (1768). S höll sig inom ett ganska begränsat område och valde alla motiven i de centrala stadsdelarna, alltid mot vattnet. Hämmad av sjukdom under sina sista år hämtade S flera motiv till målningar från hemtrakten kring Klara sjö. Sammanlagt blev det 15 målningar; den sista, från Kornhamnstorg mot Mariaberget, var inte klar vid S:s död utan färdigställdes (1785) av vännen och efterföljaren Elias Martin. Serien intog en hedersplats i gamla rådhuset och flyttades 1915 därifrån över till det nya på Kungsholmen. De hänger kvar där men tillhör numera Sthlms stadsmuseum. S betraktade sig som pionjär i Sverige för vedutamåleriet, de perspektiviskt korrekta, realistiska landskapsbilderna. Lärospånen från Frankrike tillämpade han trofast hela sin verksamma tid. Mästaren Vernets exempel följde S i allt han gjorde, dock utan att resultaten kunde mäta sig med förebilderna.

Kompositionsschemat är i S:s målningar oföränderligt detsamma: förgrund med figurrikt staffage, vattenytor som mellan-plan, bebyggelse och landkonturer i bakgrunden och överst en molnbeströdd himmel. Förgrundsstaffaget är alltid omsorgsfullt och väl insatt, med påfallande känsla för karakteristiska och pittoreska inslag. Vattenytorna - i Stockholmsbilderna stora farleden, Strömmen, Mälaren och Klara sjö - livas av sjötrafikens aktörer, enkla fiskebåtar lika väl som k slupar och ostindiefarare. Bebyggelsen återges med stor noggrannhet, och när det gäller perspektivet har S haft god nytta av det hjälpmedel som redovisas i hans kvarlåtenskap: en camera obscura. Med ett skisspapper lagt mot dess visirskiva kunde S rita in sikt-linjerna och motivets konturer. Himlarna är i regel ganska stereotypa med likformiga molnformationer. På Stockholmsmålningarna i liggande format spelar detta mindre roll, men slottsbilderna i höjdformat förlorar i värde genom de dominerande, monotona himlarna.

S var som konstnär mycket uppskattad av sin samtid men har av sentida bedömare betraktats som fantasilös och osjälvständig. Han var en god tecknare, inte minst i fråga om figurteckningen. Koloriten är däremot ganska torr, mestadels dominerad av gulbruna toner som mera sällan får guldglansens lyster. Det största värdet hos S:s målningar är snarare kulturhistoriskt än konstnärligt. Genom sin minutiösa noggrannhet vid återgivningen av stadens topografi och bebyggelse har han givit en sannfärdig och pålitlig bild av Sthlm under 1760- och 70-talen. De stora slottsbilderna fick en mera dekorativ roll som delar av en representativ inredning, men även här är arkitekturskildringen och det livliga staffaget positiva värden.

Författare

Björn Hallerdt

Arkivuppgifter

S:s självbiografi 1771 i FrKA:s arkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: Akadis handkar 1768-84; Roland Martins dagbok från Paris 1754-56, KI:s arkiv. Slottsbygg-nadsdeputis arkiv, prot, kassaräkn;ar, räkn för slotts-byggnadsförrådet, allt i SIA. Biographica, bouppteck-n:ar, taxerings- o mantalslängder, Sekns ekon:prot i Magistratens o rådhusrättens arkiv, allt i SSA. Sigfrid Gahm Perssons biogr saml, Handskriftssaml, UUB.

G Berefelt, Stadspanoramats utveckl i Sverige från cirka 1550 dll 1850 (SSEÅ 1963); O Byström, Tre nyfunna stockholmsutsikter (SSEÅ 1948); U Cederlöf, Sv teckn:ar, 1700-talet (Årsb för Statens konstmuseer, 1982); Å Davidsson, Kat över sv handteckn:ar i UUB (1958); SKL o där anf litt; B Waldén, "Bröllopsbesvärs ihugkommelse" i rokokotidens Örebro (Från bergslag o bondebygd 1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Sevenbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Hallerdt), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5882
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Sevenbom, urn:sbl:5882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Hallerdt), hämtad 2024-04-23.