Meriter

Sigismund (i Polen Zygmunt), f 20 juni 1566 på Gripsholms slott, Mariefred, d 19 (30 n st) april 1632 i Warszawa. Föräldrar: konung Johan III o Katarina Jagellonica av Polen-Litauen. Vald till konung av Polen-Litauen 19 aug 87 (n st), krönt i Kraków 27 dec 87 (n st), konung av Sverige 17 nov 92, krönt i Uppsala 19 febr 94, avsatt som sv konung 24 juli 99.

G 1) 31 maj 1592 i Kraków m Anna av Habsburg (bd 2), f 16 aug 1573 i Graz, Österrike, d 10 febr 1598 i Warszawa, dtr till ärkehertig Karl av Steiermark o Maria av Bayern; 2) 11 dec 1605 i Kraków med sin första hustrus syster Konstantia (Konstanze, Konstancja), f 24 dec 1588 i Graz, d 10 juli 1631 i Warszawa (allt n st).

Biografi

S föddes i fångenskap på Gripsholms slott, där hans föräldrar hölls fängslade på Erik XIV:s befallning. Katarina Jagellonica var syster till Sigismund II August, konung av Polen och storfurste av Litauen, vilken således var S:s morbror. S var blott något över två år gammal, när konung Erik avsattes. En riksdag i Sthlm i slutet av jan 1569 bekräftade övergången av kronan till Johan III. Den nye kungen fick rätt att efter eget skön utse tronarvinge, antingen S eller någon annan av de söner som han kunde komma att få, men riksrådet och ständerna skulle godkänna valet. Hertig Karl (Karl IX), som vid sidan av Johan lett upproret mot Erik, skall under riksdagen ha samtyckt till S:s succession, men först i maj s å undertecknade han sin försäkran med bl a tillägget, att den blivande tronarvingen skulle utses med också hans samtycke.

Bestämmelsen om ett testamentariskt förordnande av tronarvingen stod i strid med primogeniturprincipen i Västerås arvförening 1544. Att S dock sågs som den givne tronföljaren framgår klart av flera ställen i de avgivna försäkringarna. I några försäkringar före riksdagen finns ett förbehåll att S skulle ärva kronan, om han eljest kunde bliva "till sådant k ämbete skicklig och tjänlig". Testamentsklausulen torde därför få tolkas så, att man ville hindra en uppenbart olämplig arvfurste att nå kronan. Arvföreningen uteslöt inte ett särskilt förordnande av tronföljare så som Gustav I:s testamente visar. Det torde icke vara riktigt att påstå, att S:s arvsrätt blott skulle ha antytts i försäkringarna, och tyda testamentsklausulen som ett vittnesbörd om att den ärftliga konungamakten försvagats. Att en avvikelse från tronföljden fordrade uttryckligt samtycke av rådet, ständerna och hertig Karl var däremot nytt.

Om S:s uppfostran är inte särdeles mycket känt. Hans förste lärare skall ha varit en katolsk präst, som tjänstgjorde vid drottningens hov. 1573 eller 1574 erhöll S en ny preceptor i Niklas Rasck (bd 29). Denne ersattes 1575 av sin svåger Arnold Grothusen (bd 17), som lyfte lön såsom S:s preceptor tom 1585 enligt räntekammarböckerna men hade underhåll åtminstone tom 1588 (Beställmreg). S var uppenbarligen fäst vid Grothusen, vilken å sin sida synes ha givit honom en gedigen utbildning, men de enda bevarade spåren av S:s studier är en liten samling latinska övningsepistlar (i RA).

Johan III:s utrikespolitiska huvudintresse var riktat mot Finska viken och områdena öster och söder därom, där de sv ambitionerna skar sig mot polska och ryska anspråk. När Johan blev regent upphörde det sedan 1563 pågående kriget mot Polen-Litauen, dock utan att konflikten om det sv Livland (Estland) löstes. Eftersom den moskovitiske storfursten hotade även de polska delarna av Livland, strävade Johan efter ett förbund med den polsklitauiska republiken mot Ryssland. En allians med Polen var nära, när S:s morbror Sigismund August avled i juli 1572. Efter hans död blev det viktigt för Johan att försäkra sig om att Polen-Litauen inte skulle komma att intaga en fientlig hållning till Sverige och att om möjligt förbundet förverkligades.

Den polsk-litauiska adelsrepubliken utmärktes av religiös mångfald och tolerans, möjlig tack vare den svaga centralmakten. Det har beräknats att ca 40–45 % av befolkningen var romerska katoliker, medan 30 % var grekisk-ortodoxa och 15–20 % protestanter av olika schatteringar. Därtill fanns judiska och islamska minoriteter. Inför kungavalet i Polen föreslog några polska och litauiska magnater, till stor del protestanter, Johan III att låta den sexårige S kandidera för tronen. Mot dem stod den välorganiserade romersk-katolska kyrkan, som verkade för en katolsk konung, småningom den franske kungens bror, hertig Henrik av Anjou. Planerna på en sv kandidatur tycks ha godtagits av Johan, som nämnde dem i ett memorial för sina sändebud 6 aug 1572, en månad efter Sigismund Augusts bortgång. Ville polackerna eller litauerna välja S till sin konung skulle legaterna icke avslå det men påpeka svårigheten att skilja den minderårige S från sina föräldrar. S kunde dock uppfostras på ett tjänligt sätt, och han kunde redan tala god polska för sin ålder. Genom konfederationen i Warszawa 28 jan 1573 försäkrades emellertid protestanterna om religionsfrihet, vilket ledde till att de kunde förenas med det katolska partiet i att välja Henrik av Anjou.

Johans sätt att bedriva förhandlingarna visar att han i grunden såg det som verklighetsfrämmande, att S skulle kunna väljas, blott sex, sju år gammal. Att denne dock så tidigt som 1572–73 kunde föras fram som tronkandidat, berodde på att han var närmaste manliga ättling på mödernet till jagellonerna. Tronvakansen hade visat, att dubbelriket låg inom räckhåll för S vid lägligt tillfälle. Johan III hävdade, åtminstone 1582 och 1585, att S var "hasres Lithuanias", arvinge till Litauen. Det kan däremot icke sägas att konungen konsekvent skulle ha låtit sin son föra titeln; S har ej heller brukat denna titel i sina brev 1583–87.

Johans äktenskap med den katolska Katarina Jagellonica och hans förhandlingar med påvestolen öppnade möjligheter för den romersk-katolska motreformationen att verka i Sverige. I den strategi för att infiltrera det sv samhället som Jesuitordens tidigare generalsekreterare Antonio Possevino utformade 1578 såg han det som avgörande för motreformationen i Sverige att S förblev bekännande katolik och inte föll för försöken från den lutherska omgivningen att få honom att lämna katolicismen.

S kom att uppfostras i sin moders tro. Det är emellertid ovisst, huruvida Johan III verkligen avsett att giva S en helt romersk-katolsk uppfostran för att trygga dennes möjligheter att småningom vinna den polska kronan. Det måste ha stått klart för Johan, att S skulle få svårigheter som sv monark med romersk-katolsk bekännelse, särskilt som den kyrkopolitiska ställningen i Sverige blev alltmer komplicerad på grund av kungens teologiska reformer. Det finns således flera vittnesbörd om att konungen lät S deltaga i den lutherska gudstjänsten vid hovet. Jesuiterna i S:s närhet vann emellertid den unge prinsen för Rom. Senast omkr 1585 torde det ha varit uppenbart att S var katolik.

Johan III:s kyrkopolitik gav hertig Karl tillfälle att under 1580-talet bruka prästerskapets motstånd mot de teologiska reformerna för sina egna politiska och ekonomiska mål, vilket innebar att den religiösa splittringen blev en fara för rikets sammanhållning; S:s katolicism kunde därigenom bli ett vapen mot kungamakten. Johan fordrade därför vid flera tillfällen försäkringar för sig och för S:s succession. Riksrådet sökte å sin sida neutralisera motsättningarna i bl a religionsfrågan. Vid en herredag i Vadstena febr 1580 begärde de närvarande således, att S skulle uppfostras så, "att med tiden icke skulle inträngas någon villfarelse i religionen".

Senast från 1584 har S deltagit i regeringsarbetet, vilket framgår av att han 1584–87 undertecknat en del brev som ställts i konungens namn. När rådsherrarna våren 1584 överlämnade sitt skarpa rådslag om Johans förläningsåterkallelser, bad de att S skulle framlägga deras punkter inför Johan. I motiveringen till denna åtgärd heter det, att kungen sedan länge befallt att alla rådets viktigare överläggningar skulle ske i S:s närvaro. – S anlitades också av hertig Karl som förmedlare inför riksdagen i Vadstena 1587, då hertigen begärde löfte av Johan om säkerhet för sig och sina män.

Sveriges förhållande till Polen försämrades efter 1581 till följd dels av de sv truppernas framgångar i Estland och Karelen, dels av Polens fredsfördrag med Ryssland. De tidigare polska och litauiska anspråken på Estland skärptes. Vänskapliga förbindelser med Danmark under 1580-talet ledde till att riksrådet i febr 1584 föreslog ett framtida äktenskap mellan S och Fredrik II:s äldsta dotter – hon var nio år gammal – motiverat av hänsyn till det osäkra förhållandet till Ryssland och Polen. Huruvida detta var mer än ett förslag är ovisst, men senare bedrevs föga kända giftermålsförhandlingar med Fredrik II:s farbroder hertig Adolf av Schleswig-Holstein om hans äldsta dotter prinsessan Kristina (bd 21), med tiden Karl IX:s andra gemål. Äktenskapsplanerna var fortfarande aktuella, när den polske kungen Stefan Bátory avled i dec 1586. Drottning Anna, Stefans änka och S:s moster, hade tidigt verkat för att S skulle förmälas med en österrikisk prinsessa, närmast ärkehertig Karls av Steiermark dotter Anna, för att bereda vägen för S:s succession till den polska tronen. Denna plan, som syftade till att bevara jagellonernas kvinnolinje på tronen, sammanföll med Possevinos, som åtminstone sedan 1576 hade arbetat för ett äktenskap mellan S och en habsburgsk prinsessa för att gynna motreformationens sak i Balticum och Norden. Kort efter kung Stefans frånfälle skickade änkedrottningen i hemlighet en förtrogen till S med uppdrag att erbjuda denne hennes verksamma stöd för en kandidatur till den polska kronan. Under ett privat samtal med sändebudet i jan 1587 på Vadstena slott – kung Johan skall ha stått gömd i rummet – avslog S anbudet med hänvisning till sin förlovning med Kristina av Schleswig-Holstein.

Att S – i själva verket naturligtvis Johan – i förstone avböjde det polska anbudet, har sannolikt sin grund i oron för S:s sv tronföljd, möjligen också i osäkerhet om hur förhållandet till Danmark skulle påverkas, men man kan inte heller utesluta en känslogrundad önskan hos kungen att behålla S hos sig. Genom den s k Vadstenakonstitutionen 13 febr 1587 reglerades emellertid förhållandet till hertig Karl. När en ny legat från drottning Anna, kastelianen Martin Lesniowolski, ankom i februari, syntes inte längre den inrikespolitiska situationen stå i vägen för utsikterna att fullfölja den sv östersjöpolitiken genom en allians med Polen-Litauen. Johan gav nu sitt samtycke, förutsatt att S:s sv tronföljd stod fast och att vartdera rikets rättigheter och intressen garanterades.

Den kommande valriksdagen i Polen bestämdes till juni 1587. De främsta intressenterna var, förutom Sverige, huset Habsburg och tsaren i Moskva.

Omedelbart efter beslutet att låta S kandidera i det polska konungavalet lät Johan börja arbetet på de statuter, Vadstenastadgarna, som skulle reglera Sveriges förhållande till den polsk-litauiska republiken. Från april deltog fyra rådsherrar i överläggningarna i Vadstena, bland dem Hogenskild Bielke (bd 4) och Erik Sparre, men hertig Karl och riksrådet i sin helhet hölls utanför. 11 maj 1587 undertecknade Johan och S stadgarna, som därefter uppenbarligen sändes till Polen med de sv valdelegaterna.

I förhållandet till Polen-Litauen var den viktigaste punkten i Vadstenastadgarna ett ovillkorligt förbud mot att avsöndra någon del av riket, också det sv Livland, dvs Estland. Sverige och den polsk-litauiska republiken skulle stå i anfalls- och försvarsförbund mot Moskva, och en krigsförklaring gälla för båda rikena, för övrigt den enda artikel där Johan försökte binda polackerna. I Polen skulle S ha ett sv kansli med sv adelsmän och sekreterare hos sig; där skulle också finnas minst en "hovkansler" och en riksrådsledamot. S skulle få välja maka efter eget skön, oavsett religion, en bestämmelse som säkerligen syftade på det planerade giftermålet med Kristina av Schleswig-Holstein. Stadgarna skulle vara förpliktande för S, och han fick ej ändra dem efter sin avresa till Polen.

Då stadgarna förutsätter att S skulle vistas mestadels i Polen, finns det utförliga föreskrifter om hur förhållandena i Sverige skulle regleras, så att rikets oberoende tryggades. De innehåller en mängd artiklar riktade mot rekatoliceringssträvandena, troligen Johan III:s verk. Avsnitten om riksstyrelsen i S:s frånvaro har en rådskonstitutionell prägel, som är följden av Hogenskild Bielkes och Erik Sparres bearbetning och som tilldragit sig betydande intresse i forskningen. De syftade till att begränsa hertig Karls inflytande och överlämna regeringen åt ett adligt kollegium, stött av fasta ämbeten med adliga innehavare. Hertigen skulle få utse en ledamot i regeringen men ej själv deltaga. Artiklarna blev med tiden ödesdigra för rådsherrarna.

Valriksdagen i Warszawa blev tumultuarisk. Som huvudkandidater framstod snart S och ärkehertig Maximilian av Österrike. Riksdagen delades i två väpnade läger, som förhandlade och skred till val vart för sig. Storkanslern Jan Zamoyski förenade sig efter en viss tvekan med det sv partiet. I slutskedet gick Polens primas, ärkebiskopen Stanislaw Karnkowski, över från det österrikiska partiet till det svenska. De motiv som verkade avgörande för S var flera. En union med Österrike eller Ryssland kunde hota freden med Turkiet, som var viktig för adelsrepubliken, vars områden i Vitryssland och Ukraina ständigt härjades av infall från de halvt självständiga tatarerna, formellt under sultanens överhöghet. Önskemålet att införliva Estland med Polen hade stor betydelse liksom förhoppningen att med sv hjälp stärka den polska östersjöflottan.

Före och under riksdagen pressade polackerna de sv sändebuden, Erik Sparre och Erik Brahe (bd 5), för att få försäkringar om Estlands avträdelse. När frågan syntes komma att stjälpa S:s utsikter, fick Sparre och Brahe Johans uppdrag att framföra, att Estland inte kunde överlämnas utan hertig Karls och de sv ständernas samtycke, samtidigt som han bad dem ge "de poler någon lös förtröstning" för att ej förhindra valet av S. I sändebudens oration inför valförsamlingen sades bl a att konung Johan ännu ej hunnit hänskjuta den estländska frågan till ständerna, vilket dock snart skulle ske, och att drottning Anna inte tvekat att ställa sin egendom i borgen för utfästelsen.

19 (n st) aug valde Zamoyskis majoritetsparti S till konung av Polen och storfurste av Litauen. Därpå började omedelbart förhandlingar om pacta conventa, det valfördrag som skulle gälla för S och slutas mellan de polsk-litauiska ständerna och Johans och S:s sändebud. De underskrivna pacta föreskriver bl a, att Polen och Sverige skulle stå i förbund mot fientliga grannar, vilket omedelbart skulle träda i kraft. Estland skulle inkorporeras i det polska Livland, och för denna utfästelse borgade drottning Anna med all sin egendom. Av inrikespolitisk vikt var att S åtog sig att upprätthålla 1573 års religionsfred.

Vadstenastadgarna och pacta conventa innehöll flera motstridande avsnitt, som inte bådade gott för den blivande unionen. Det viktigaste var stadgarnas förbud att avsöndra Estland och valfördragets villkor att Estland skulle införlivas i Polen-Litauen. Vid en jämförelse mellan Vadstenastadgarna (de senare Kalmare stadgar) och pacta conventa kan man dessutom konstatera, att ingendera akten syftade till någon närmare union mellan de båda rikena, blott en lös personalunion. För Johan III var ett fast förbund mot Ryssland det viktigaste motivet, medan valfördraget endast pekar ut "fientliga grannar". – Några dagar efter valet av S korade minoritetspartiet ärkehertig Maximilian till konung. Polen stod inför inbördeskrig.

I aug hade S och Johan begivit sig till Kalmar för att S snabbt skulle kunna överskeppas till Danzig, och där mottog de sändebuden från drottning Anna och Zamoyski. När Johan fick klart för sig villkoret om Estland i pacta conventa, vägrade han att acceptera det. Annas sändebud Lesniowolski hävdade emellertid, att fördraget ej var obetingat bindande för S, och hotade med en rysk kandidatur, om Johan nekade att godkänna S:s val. Inför dessa argument böjde sig konungen.

Så snart Johan III beslutat att låta S resa, lät han omarbeta stadgarna från Vadstena till den slutliga redaktionen, Kalmare stadgar. Dessa är så gott som identiska med den tidigare avfattningen, men Johan lät taga bort bestämmelsen om hertig Karls och de förnämsta ständernas bekräftelse på en riksdag före S:s bortresa. – S och Johan beseglade Kalmare stadgar 5 sept 1587, och därmed hade S bl a förpliktat sig till att aldrig avträda Estland. 12 sept avseglade S i sällskap med bl a Lesniowolski, riksråden Erik Brahe, Erik Sparre och Ture Bielke (bd 4). Vid ankomsten vägrade han att lämna skeppet, förrän förpliktelsen om Estland undantagits från hans ed på valfördraget. Trots hårda påtryckningar nödgades ombuden för de polska ständerna finna sig, ställda inför hotet att S eljest icke skulle mottaga kronan.

I okt hade Maximilian gått in i Polen och slagit läger utanför kröningsstaden Kraków, som försvarades av Zamoyski. Under S:s färd från Danzig till Kraków gjorde ärkehertigen och hans förbundna försök att snappa bort S. Först sedan Zamoyski slagit tillbaka Maximilians stormning av Kraków, kunde S hålla sitt högtidliga intåg i kröningsstaden 29 nov (9 dec).

På kröningsriksdagen ställdes S ännu en gång inför löftet i pacta conventa om Estland. Zamoyski angav tonen i de allt skarpare kraven på S att ge efter; drottningens borgen avvisades. I detta spända läge fann Lesniowolski en kompromiss, enligt vilken förhandlingarna om Estlands avträdelse skulle skjutas upp till S:s tronbestigning i Sverige. De polska senatorerna kunde enas med svenskarna om denna formulering, och sedan också lantbåden (lantdagarnas adelsrepresentanter i sejmen) gått med på den, kröntes S. Motsättningar mellan polacker och litauer ledde dock till att S hyllades på storfurstendömets vägnar först i slutet ävjan 1588, sedan Maximilian tillfångatagits.

Den unge S tycks personligen inte ha varit till freds med sin situation i det nya riket: det finns polska klagomål över att han isolerade sig, bildade en egen kamarilla och rådförde sig alltför mycket med sin syster prinsessan Anna och med sin sv uppvaktning. – Om S:s sv kansli är ej mycket känt de första åren, men åtminstone från 1590 hade kungen några sv sekreterare i sin tjänst, bland dem Niklas Rasck.

Genom freden i Beuthen-Bedin med Österrike i mars 1589, sluten med påvestolens förmedling, fick S möjlighet att närma sig Habsburg. Redan i maj inledde han förhandlingar med ärkehertig Ernst, en broder till Maximilian, om att överlåta kronan till denne – en gåtfull episod i S:s liv. S har också vid flera tillfällen uttalat att han mottagit kronan för att förverkliga det sv-polska förbund mot Ryssland som var en kontinuerlig linje i Johan III:s utrikespolitik. De polsk-litauiska anspråken på Estland visade sig emellertid bli ett allvarligt hinder för den tänkta alliansen. Det låg inte heller i republikens intresse att bryta freden med Moskva. För Sveriges del inskränkte sig fördelen av unionen till att den förhindrade ett förbund mellan Polen-Litauen och det moskovitiska storfurstendömet, en i och för sig icke föraktlig vinst. Tanken på militär samverkan var emellertid fortfarande levande för den sv konungen, och han ville rädda den genom fortsatta underhandlingar. Redan i nov 1587 hade Johan III föreslagit sin son att jämte de båda rikenas råd sommaren 1589 mötas i Estland, innan stilleståndet mellan Sverige och Ryssland skulle löpa ut i jan 1590 och nya förhandlingar vid ryska gränsen taga vid.

Mötet mellan Johan III och S kom att äga rum i Reval. S anlände 28 aug (7 sept) 1589, åtföljd av ett lysande följe senatorer och den påvlige nuntien. Zamoyski deltog inte utan förde befälet vid gränsen mot tatarerna. Tre veckor tidigare hade Johan ankommit tillsammans med större delen av riksrådet, men hertig Karl uteblev. Revalmötet blev ett stort misslyckande för Johan III. Hans plan att kombinera förhandlingarna vid ryska gränsen med en kraftfull svensk-polsk mobilisering gick ej i lås.

I stället kom förbundsförhandlingarna att helt överskuggas av Johans ultimativa krav att S skulle följa honom till Sverige. Misstanken att S skulle överge sitt rike åstadkom stor oro i såväl det polska som det sv lägret. S förklarade först, att ryktet i Polen och Litauen om hans överresa till Sverige var falskt. Några dagar senare meddelade dock S, att han visserligen inte haft uppsåt att resa till Sverige, men att kung Johan yrkat på detta.

Under dessa segslitna förhandlingar hade stämningen bland det sv krigsfolket i Estland och Narva börjat närma sig myteri. Samtidigt blev det känt att ryssarna visat sig oväntat omedgörliga vid gränsförhandlingarna. I detta läge föll Johan undan för påtryckningarna och 25–26 sept (5–6 okt) fattades beslutet att S skulle återvända till sitt rike. Några dagar senare lämnade han Reval.

S:s tvetydiga hållning under mötet präglades främst av faderns påtryckningar. Att S höll dörren öppen för abdikation är otvivelaktigt, men han var medveten om att en överenskommelse med Österrike först måste förankras i adelsrepubliken. S:s auktoritet tog emellertid skada av obeslutsamheten; talet om att Johan måste tillåta Polens konung att återvända till sitt rike väckte magnaternas vrede och löje.

Hertig Karls starka inflytande efter Revalmötet och Johans brytning med rådskretsen oroade S och hans sv omgivning i Polen. Johans anklagelser ledde till att herrarnas anhöriga vädjade till S. Han inskred också upprepade gånger, men den sv konungen visade sig helt oförsonlig i sina svar till S. S:s kammarjunkare Erik Klasson Bielke sändes då för att beveka Johan III. Enligt Bielkes instruktion 14 aug 1590 (RR) hade S lagat så, att han kunde övergiva sitt mödosamma regemente i Polen, men anklagelserna mot de avsatta riksråden skulle försvåra hans ställning. Han hotade därför att stanna i Polen.

Från omkr 1590 begagnade S medvetet sin utnämningsrätt till att företrädesvis befordra katoliker till högre ämbeten, särskilt i Polen, i mindre grad i Litauen. Religionsmotsättningarna ökade, när åtskilliga protestantiska kyrkor rekatolicerades, ibland efter våldsamma upplopp av både katolsk och protestantisk pöbel. S synes ha utnyttjat stridigheterna genom att favorisera katolikerna, dock utan att binda sig alltför kraftigt till dem. Prinsessan Anna tilläts sålunda att hålla luthersk gudstjänst och med S:s goda minne beskydda protestanterna, en nagel i ögat på de katolska kyrkomännen.

S:s närmande till Habsburg ledde till att hans äktenskapsplaner fick mer konkret form. Under abdikationsförhandlingarna begärde S att få gifta sig med en dotter till den 1590 avlidne ärkehertig Karl. I maj 1591 kom parterna överens om ett äktenskap mellan S och Anna av Österrike. – En förbindelse mellan Vasaätten och huset Habsburg kunde vara fördelaktig för S och för Sverige, främst därför att den skulle motverka ett förbund mellan Österrike och Ryssland, men också därför att kejsaren fortfarande tillerkändes överhöghet över Livland, stadfäst genom Stettinfreden 1570. För Polen kunde den bli en garanti för fortsatt fred vid gränsen mot Österrike. Äktenskapet ingicks och 31 maj 1592 kröntes Anna av Österrike till Polens drottning i Kraków.

Abdikationsryktena, spridda av Maximilian, och giftermålet vållade stark opposition bland de talrika motståndarna till Habsburg, ledda av Zamoyski. S tvangs att utlysa en riksdag; i kallelsen förnekade han att han ville avsäga sig kronan och lovade att inte bege sig till Sverige utan ständernas medgivande. Krisen blev så allvarlig, att påven Clemens VIII ingrep. Det låg icke i kurians intresse att S skulle ge upp Polen-Litauen, som var av vitalt intresse för motreformationen i Östersjöområdet. Påven sände en ny nuntie dll Polen, Germanico di Malaspina, med huvuduppgift att stödja S i rekatoliceringen av Sverige. För denne bekräftade S, att han vidhöll sin abdikationsplan. När emellertid Clemens VIII uppmanade honom att fortsätta att tjäna kyrkan som konung över två riken, böjde sig S, dock på villkor att ständerna skulle tillåta honom att resa till Sverige när så krävdes. S:s uppträdande kan ses som ett taktiskt drag för att vinna tillåtelse att resa. Johan III:s dåliga hälsa var uppenbar vid denna tid. – Den s k inkvisitionsriksdagen sept–okt 1592 upplöstes utan beslut. S hade säkrat sin polska tron med stöd av storkanslern och ärkebiskopen under Malaspinas bemedling, ytterst tack vare sin förhandlingsskicklighet.

Abdikationskrisen rymmer många frågor. Den har oftast förklarats med att förhållandena i Sverige lett till att S sett sig tvungen att säkra den sv kronan och att han personligen ansåg sig förödmjukad av den polsk-litauiska adeln. Huruvida S även efter bröllopet med Anna vidhållit abdika-tionsplanen är oklart, men inför påvens ombud tycks resan till Sverige ha varit viktigare än avsägelsen. Att S genom äktenskapet med Anna överbryggade klyftan till Österrike står däremot klart.

Efter konung Johans bortgång i nov 1592 övertog hertig Karl omedelbart riksstyrelsen såsom den ende myndige arvfursten. I början av jan 1593 kom en uppgörelse till stånd mellan fursten och riksrådet som innebar att hertig och råd intill S:s ankomst skulle föra regeringen samfällt med hertigen som den "förnämste". Försoningen med rådet var nödvändig för hertigen, om inte S skulle vinna högaristokratin till sin sida. S hade på förhand godkänt dessa åtgärder genom ett öppet brev 9 jan 1593, vari han försäkrade undersåtarna om fri religion, liksom i brev till hertigen och rådet, där han bl a bad dem att inte anta några nya stadgar, honom oåtspord. Såväl hertigen som rådet tycktes förutsätta att Kalmare stadgar gällde för S.

Hertigen föreslog ett kyrkomöte om religionstvisten, något som redan beslutats i Vadstena-konstitutionerna 1587. Han såg till att mötet fick en mer representativ karaktär än ett prästkoncilium och att prästerskapet självt fick styra förhandlingarna. Därigenom ville Karl ge den undertryckta kyrkliga oppositionen spelrum och på så sätt undanröja S:s möjligheter att utnyttja den religiösa splittringen. Fursten lät därför meddela S, att denne väntades stadfästa det kommande religionsbeslutet liksom de val av ärkebiskop och några andra biskopar som skulle förrättas av de församlade prästmännen.

Uppsala mötes beslut 20 mars 1593 innebar främst, att Johan III:s förmedlingsteologi, uttryckt i hans liturgi, förkastades och att den augsburgska konfessionen 1530 gjordes till en av Sv kyrkans bekännelseskrifter. Kyrkans självständighet gentemot den katolske S markerades i en föreningsformel, och beslutet bekräftades sedan av menigheter runt om i riket. Vid ärkebiskopsvalet fick den stridbare Abraham Angermannus (bd 1), landsflyktig sedan Johan III:s tid, det högsta röstetalet. Fursten hade lyckats med att skapa en enig front mot S, innan denne hunnit infinna sig i sitt arvrike.

Efter Uppsala möte lät S i april meddela, att han ville försäkra sina undersåtar vid den augsburgska bekännelsen och 1571 års kyrkoordning. S:s formulering anknöt till mötesbeslutet. Hertig Karl och rådet stod emellertid fast vid att begära en bindande bekräftelse. Under sommaren sändes Ture Bielke till Warszawa med uppdrag att förmå S att göra en skriftlig försäkran på Uppsala mötes beslut och ständernas urminnes rättigheter. I Sverige kungjordes beskickningen i alla landsändar, och samtidigt bekräftades mötesbeslutet av dem som ej tidigare gjort detta. S vägrade att stadfästa beslutet. Då han redan lovat att respektera kyrkoordningen och augsburgska bekännelsen, var hans vägran konstitutionellt betingad: en arvkonung kunde inte underkastas inskränkande villkor för att få kronan. Uppsala möte, valet av ärkebiskop och kravet på en konungaförsäkran var med denna syn intrång i monarkens rättigheter.

I Polen gick det allehanda rykten om hertigens aspirationer på den sv kronan. Senatorerna såg helst att S ej reste själv utan sände en legation till Sverige för att förhandla om styrelsen, i värsta fall också trupper. På den riksdag som hölls i Warszawa under maj–juni stödde dock Zamoyski S:s begäran att få resa till sitt arvrike. Riksdagen blev en framgång för S tack vare Zamoyskis och Malaspinas inflytande. S slapp förplikta sig att avträda Estland (Pärnänen 1912) ett krav som rests under riksdagen främst av Karnkowski. Kurians stöd ingick i den långsiktiga planen att vinna Sverige för den romerska kyrkan genom S.

S anträdde sin resa i aug 1593, åtföljd av en talrik delegation, i vilken förutom Malaspina ingick den polske underkanslern Jan Tarnowski. I Danzig mötte den sv flottan. Riksråden Erik Sparre och Klas Bielke (bd 4), som ledsagade konungen från Danzig till Sthlm, försökte övertala honom att frivilligt bekräfta Uppsala mötes beslut för att "klippa vingarna" av hertig Karl, men S gav ej upp sitt motstånd.

Under hösten fördes förhandlingar mellan S, rådet, adeln och delar av prästerskapet, medan hertig Karl avvaktade i Nyköping. Kyrkoledningen sökte i dec genom en framställning, vilken väckte S:s stora misstro, hävda en självständighet och myndighet för kyrkan som vida övergick den tidigare ordningen. S hänvisade till sina givna besked om att religionen skulle vara fri och förhalade kravet på kungaförsäkringen så långt som möjligt, men rådet höll fast vid att den skulle göras före kröningen. Samtidigt försökte S söndra ständerna och rådet från hertigen; bl a återupprättade han fullständigt de av Johan III anklagade rådsherrarna. Förhållandet till rådskretsen Banér-Bielke-Sparre försämrades dock snabbt, när S:s motparter inte gav avkall på sina fordringar. S prövade då att som villkor för försäkringen begära, att hans trosfränder skulle få en motsvarande garanti. Hans försök vid årsskiftet att mot utfästelser för hertigdömet få Karls stöd lyckades ej. Stödda av hertigen förklarade rådet och ständerna, som från Sthlm följde Johan III:s lik till Uppsala, att de inte kunde deltaga i kröningen, om S ej ville ge de äskade försäkringarna, i synnerhet om religionen. Förhandlingarna beledsagades av oroligheter mellan stockholmarna och S:s följeslagare, underblåsta av de lutherska prästerna. Särskilt riktade sig missnöjet mot Malaspina och de andra jesuiterna hos S.

Kröningsriksdagen samlades 1 febr 1594 i Uppsala. Ständerna framförde ånyo de ovillkorliga kraven på en försäkran före kröningen. De gällde också ständernas rättigheter och privilegier, men religionen var den enande frågan, och hertigen såg till att oppositionen hölls samlad mot alla eftergifter och kompromisser. S gav vika 16 febr och undertecknade sin försäkran 19 febr, i vilken han bl a lovade att iakttaga Uppsala mötes beslut, särskilt inte bruka några av annan religion i rikets ämbeten men låta dem njuta sina rättigheter, om de förhöll sig stilla. Samma dag kröntes S. När S avlade konungaeden under kröningsakten, skall Karl ha uppmanat honom att hålla upp sina fingrar ordentligt.

Prästerskapet mottog tacksamt S:s religionsförsäkran. Att den katolske monarken garanterat den evangeliska läran, innebar att Sv kyrkans anspråk på att själv svara för den rätta lärotolkningen var erkända. Det var en väsentlig skillnad mot förhållandet under Johan III och i flera andra protestantiska stater. S lyckades också bevara prästernas trohet trots motsättningarna i religionen.

Från påvestolens synpunkt var S:s konungaförsäkran helt oacceptabel. Dagen före kröningen avgav därför S på Malaspinas begäran en hemlig protest. Han förklarade att han avtvungits sin försäkran på grund av bl a faran för uppror och lovade att försöka införa katolsk gudstjänst i åtminstone någon del av riket. "Ur kurians synpunkt betydde en sådan utfästelse ett minimum av hänsyn" (Ahnlund 1933). Kort efter kröningen hade S för övrigt låtit inköpa ett hus i Sthlm för stadens romersk-katolska bekännare. Katolska gudstjänster fortsatte att hållas där, i Vadstena kloster, på Sthlms slott och på Drottningholm till sommaren 1595 med hertigens och riksrådets goda minne men under starka protester från prästerskapet. Det behöver inte ses som ett brott mot S:s ed; Kalmare stadgar gav också ett visst stöd.

S:s ställning som sv monark var redan från början försvagad av hans romersk-katolska bekännelse. Den var orsaken till att han – trots att tronföljden var odiskutabel – tvangs att avge en särskild försäkran om ständernas rättigheter. Hertig Karls och ständernas trohetsförpliktelser gjordes på så sätt beroende av att S höll sin försäkran. Sedan han vikit för det starka trycket, sökte han hävda sin ställning genom att decentralisera styrelsen och spela ut rådet mot hertigen. S:s handlande präglas i fortsättningen av ett allt mer skärpt försvar för hans k auktoritet, vilket stod i strid med både hertigens och rådets ambitioner.

Den motsättning mellan S och rådet som utvecklades 1593–94 hade också en bakgrund i den ledande rådskretsens idéer om adelns politiska inflytande, som formulerats redan under Johan III:s tid. Det konstitutionella programmet fick under krisen teoretiskt uttryck i Erik Sparres s k oration, tryckt på nyåret 1594 och avsedd som en inledning till adelns privilegieframställning. Privilegieförslaget formulerades först i de s k postulata nobilium, sammanställda av Hogenskild Bielke med bistånd av Erik Sparre och överlämnades till S troligen kort före kröningen. Utfästelserna i S:s kungaförsäkran tycktes gå adeln till mötes, men efter S:s avresa sommaren 1594 fann man i kansliet en beseglad privilegieurkund, som i det stora hela stämde med Johan III:s privilegier 1569.

Villkoren för riksstyrelsen i S:s frånvaro var föremål för överläggningar från senvintern fram till S:s återfärd till Polen. De gällde i hög grad den centrala regeringens befogenheter, där motsättningarna var tydliga mellan kungen, hertigen och de ledande inom riksrådet. Karl föreslog redan under kröningsriksdagen en regeringsordning, enligt vilken han skulle inträda i konungens ställe och styra som riksföreståndare med råds råde, medan S i princip inte skulle kunna ingripa, när han var i sitt valrike. Hertigen drog sig därefter tillbaka till sitt furstendöme och lät riksråden underhandla med S.

Enligt rådets förslag till regeringsordning från april 1594, vilket snarare är ett förhandlingsunderlag, skulle hertigen och rådet regera kollegialt och hertig Karl vara endast till namnet den främste. Förslaget syftade till att begränsa hertigens inflytande men också att göra regeringsmakten mer oberoende av k godtycke genom att de högre ämbetena specificerades och försågs med underhåll i stället för att avlönas från förläningar.

S svarade snabbt med ett eget förslag. Han godtog hertigens och rådets fortsatta samregering men begränsade deras auktoritet genom att decentralisera en stor del av förvaltningen och inkomsterna till k ståthållare, samtidigt som han behöll rätten att själv utnämna och avsätta innehavarna av ämbeten och att även på annat sätt gripa in i regeringen från Polen. Särskilt angelägen var S att säkra sin kontroll över befästningarna. Tanken på en fast ämbetsorganisation hade han liksom hertigen underkänt. Han vägrade att erkänna hertigens anspråk på att utses till riksföreståndare.

De fortsatta underhandlingarna fördes under allt starkare spänning, sedan S – möjligen för att säkra sin återfärd, möjligen för att utöva påtryckningar – beordrat en polsk flotta med 20 skepp till Sthlm. Rådet, som uppenbart strävade efter att balansera hertigens inflytande i S:s frånvaro, gick nu S till mötes på flera punkter men kunde inte överge sitt motstånd mot planen att ställa ståthållarna i de viktigaste riksdelarna direkt under S. Han skrev då under och sigillerade en regeringsordning för hertigen och rådet, där den centrala regeringsmakten var inskränkt på ungefär samma sätt som i hans tidigare förslag. Hertigen godkände den icke, och dess rättskraft förblev oklar.

Som det inte var möjligt att komma längre, övergav hertigen och rådet tanken på en särskild regeringsordning och förhandlade i stället om en mer generell regeringsfullmakt. S stod i princip kvar vid planen att begränsa centralregeringens befogenheter med hjälp av ståthållare, och han vägrade därför att utse hertigen till riksföreståndare. Varken Karl eller rådet kunde acceptera en sådan ordning. I maj och juli tillsatte konungen ståthållarna, delvis med mycket vittgående befogenheter.

Det förefaller som om S hade ämnat nöja sig med de fullmakter han givit. Han blev emellertid uppehållen av motvind i Sthlms skärgård, vilket gav hertigen tid att ställa villkor för att åtaga sig regeringen. Han underkände den regeringsfullmakt S lämnat honom och fordrade liksom tidigare att få inträda som riksföreståndare i konungens frånvaro. Efter att S och Karl utan resultat utväxlat nya skrivelser, utfärdade kungen 28 juli 1594 från Älvsnabben en ny fullmakt för hertig Karl och riksrådet att gemensamt förestå riket. Hertigen blev således ej ensam riksföreståndare. Regeringen förbjöds att hålla några allmänna riksdagar eller "samkväm" och att utfärda nya stadgar eller ordningar utan S:s samtycke. Regeringens beslut skulle vara enhälliga, utan tvivel ett försök att balansera rivaliteten mellan hertigen och rådet till S:s fördel. Samtidigt gav S riksråden Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (bd 28, s 472) och Jöran Posse Knutsson (bd 29) i uppdrag att svara för den centrala finansförvaltningen efter en särskild instruktion eller "ordning". Trots att det inte klart utsågs, var avsikten att S skulle kunna kontrollera rikets uppbörd och utgift.

Efter S:s avresa sommaren 1594 inrättade hertigen sitt hov på Sthlms slott i k stil. Han vägrade dock att åtaga sig regeringen på villkoren i regeringsfullmakten. Också rådet såg de svårigheter som fullmakten skapade. Fursten och herrarna ingick i sept en ny förening om regeringen under gemensamt ansvar. Överenskommelsen bekräftades av ett ständerutskott och kungjordes i landsorterna.

Hertigens nästa drag blev att med rådets samtycke placera pålitliga personer i slottsloven vid de kungatrognas sida. S:s ståthållare i Götalandskapen och Finland vägrade dock att erkänna regeringens myndighet. I Finland intog riksmarsken Klas Fleming (bd 16) en oberoende ställning, stödd på starka trupper. Den fortsatta händelseutvecklingen i Sverige blev ödesdiger för S:s sv krona. Under våren och sommaren 1595 uppstod svåra motsättningar mellan hertigen och rådsherrarna, sedan S vänt sig mot intrången i sin myndighet. I detta skede började Karl söka stöd för sin politik hos prästerskapet genom att anknyta till dess yrkanden på att den katolska gudstjänsten skulle avskaffas på de få ställen där den dittills tolererats och UU återupprättas. Ställda inför Karls avgångshot pressades herrarna till att gå med på att ständerna inkallades till Söderköping. Deras trångmål visas av att de i sin underrättelse till S 30 juli frånsade sig ansvaret för riksdagskallelsen och uteslöt de allvarligaste angreppen mot S:s regeringsdispositioner.

I okt 1595 möttes riksdagen i Söderköping. Rådets försök att skjuta upp den tills S svarat på underrättelsen om riksdagskallelsen hade misslyckats; i själva verket var S:s svar daterat 28 sept och ankom till Sverige 4 nov. S:s hållning till beslutet om riksdagskallelsen är svårförklarlig. Det är ytterst osannolikt, att förseningen skulle ha berott på försumlighet eller vankelmod. Det förefaller närmast, som om S räknat med att hans förbud i efterhand skulle fördjupa motsättningarna inom interimsregeringen och sålunda söndra hertigen och rådet från varandra (Boëthius 1885). Konungen hade dessutom ingen möjlighet att förbjuda riksdagen utan att undvika en svårbemästrad kris efter hertigens avgångshot.

10 okt överlämnade hertigen sin första proposition, där han yrkade på att erkännas som riksföreståndare i konungens ställe. S:s befallningar från Polen skulle godkännas av regeringen och hertigen ha makt över alla offentliga ämbeten. En viktig punkt var också att alla katoliker skulle förvisas. Karls proposition riktade sig alltså mot S:s hela regeringssystem.

Ständerna hade uppenbara svårigheter att sammanjämka sig till ett gemensamt svar, så att de både kunde bevara interimsregeringens enhet och hålla sin trohetsed till S. Det slutliga svar som författades av rådet och som låg till grund för beslutet gick icke hertigen till mötes i allo. I Söderköpings beslut erkände således ständerna för sina personer – till dess S återkomme in i riket – Karl som riksföreståndare efter 1594 års regeringsöverenskommelse'. Beslutet fick formen av en förening; de som inte anslöt sig skulle betraktas som rikets "avsöndrade lemmar".

Söderköpings beslut innebar, att ständerna gav hertigen en legal grund för dennes opposition mot S:s regeringsprinciper och erkände honom som riksföreståndare, ehuru med förbehåll för kungens rätt och rådets medverkan. Samtidigt betydde beslutet med dess föreningsformel, att fursten icke fick oreserverad fullmakt att ingripa mot S:s tromän utan att sådana åtgärder gjordes beroende av ständernas godkännande; det var ett försök att trots allt hindra en brytning med S.

Hertig Karl inledde omedelbart efter Söderköpings riksdag ett energiskt arbete för att stabilisera sin ställning. Flera av S:s sekreterare rensades ut ur det k kansliet i Sthlm. De katolska prästerna förvisades från Vadstena och Sthlm, och Vadstena kloster stängdes, något som berörde S hårt. Hertigens åtgärder med rådets tvehågsna stöd visade sig dock inte räcka så länge Finland fortfarande var i S:s händer. På ett möte i Åbo i jan 1596 vägrade den finska adeln att ansluta sig till Söderköpings beslut, innan S godkänt detta.

I en skrivelse till hertig Karl 30 maj så hade S nära nog uppsagt honom från regeringen. Brevet innehöll en vidräkning med det "olagliga" Söderköpings möte och beslut, där konungen bland mycket annat påtalade avsättningarna av sina män. S hade även meddelat, att han skulle komma till Sverige "med första". Så skedde ej utan S sände två sv förhandlare, riksråden Erik Brahe och Arvid Stenbock, samt en delegation från de polska ständerna, vilka infann sig vid tiden för utskottsmötet i Sthlm i okt 1596. De tre polska herrarna hävdade att Söderköpings beslut var olagligt, eftersom rätten att sammankalla ständerna var ett prerogativ för härskaren i alla konungariken. Hertigen och rådet tvingades i denna situation att gemensamt försvara interimsregeringens rätt att inkalla ständerna, men deras försvar skiljer sig väsentligt i redogörelsen för kungamaktens rättigheter i Sverige. S:s två delegationer synes dock ha gjort ett starkt intryck. Hertig Karls hot att frånträda regeringen hade inte haft verkan denna gång, och hertigen avsade sig vidare deltagande. S gav då riksrådet i uppdrag att förestå riket.

Hertigen vädjade i denna situation än en gång till ständerna. Ett starkt vapen i hans agitation blev Klas Flemings brutala sätt att slå ned ett bondeuppror i Finland, det s k klubbekriget. Riksdagen i Arboga febr 1597, hållen trots S:s stränga förbud, var föga representativ. I rådets frånvaro tog biskoparna ledningen, men hertigen lyckades få bönderna med sig. I beslutet, som fick formen av en ny förening, förklarades det att han hade återtagit regeringen på ständernas flitiga anhållan. Rådet fick en frist att ansluta sig och sändebud skulle skickas till Polen för att förvissa sig om S:s återkomst. Den närmaste följden blev att samregeringen mellan hertig och råd sprängdes slutgiltigt. Flera av herrarna flydde till Polen. S mottog i Polen underrättelser om utvecklingen i Sverige. Situationen i republiken var emellertid sådan att S hade svårt att bege sig till hemlandet. 1593 hade det s k långa turkiska kriget brutit ut mellan Österrike och Höga porten, vilket ökade kejsarens ansträngningar att få bistånd från Polen-Litauen.

De polsk-litauiska ständerna möttes i febr 1597 för att bl a överlägga om understöd åt S mot hertig Karl. Konungen hade dock ingen framgång hos szlachtan (adeln). Riksdagen sprängdes utan att ha kunnat fatta något beslut. Trots det meddelade S hertig Karl, att han i aug 1597 ämnade resa hem, och begärde att den sv flottan skulle sändas till Danzig. Flottan anlände under befäl av hertigens naturlige son Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17) men återvände efter att ha inväntat konungen någon vecka. Befallningen har tolkats som ett försök av S att bemäktiga sig den sv örlogsmakten.

Efter Arboga riksdag intog hertig Karl S:s stödjepunkter Älvsborg, Vadstena och Kalmar samt tvang götalandskapens adel och Sthlms borgare att ansluta sig till Arboga beslut. Ett möte i Sthlm på sommaren suspenderade rådsherrarna och gav Karl fullmakt att angripa Finland. Hertigen seglade omedelbart över, men trots att Abo intogs, återvände han till Sverige, oroad av falska underrättelser om S:s snara återkomst med härsmakt. Kungens män återtog makten i Finland. Ett försök att ansluta Estland till Arboga beslut misslyckades.

Arboga riksdag och härtåget i Finland visade att S:s sv krona var i fara. Konungen måste på nytt sammankalla de polsk-litauiska ständerna för att få möjlighet att resa till Sverige. De sv herrarna hos S verkade också ivrigt för kungens hemresa. I avvaktan på sejmens beslut sände S ett ombud, kammarjunkaren Samuel Laski, med öppna brev till de sv ständerna för att bearbeta stämningen. Laski spred under sin resa konungens patent och infann sig slutligen vid en riksdag i Uppsala, sammankallad av hertigen för att få stöd för sitt handlande. S:s anklagelser mot hertigen upplästes. Laskis uppträdande gjorde intryck på ständerna. Därtill kom att Abraham Angermannus' hållning blev farlig för Karl. Arkebiskopen ansåg sig inte kunna handla mot en konung som garanterat den lutherska läran och som prästerskapet därför svurit trohet. Han trädde i underhandlingar med det k ombudet för att finna en kompromiss. Genom mäster Abrahams hållning riskerade hertig Karl att förlora ett av sina viktigaste propagandavapen, faran för att S skulle låta Sverige rekatoliceras, vilket ledde till häftiga motsättningar dem emellan. Prästerskapets lojalitet mot S under Arboga riksdag hade också lett till att denne avstått från att angripa de lutherska kultreformerna i sin agitation mot hertigen: "Religionsmotsatsernas politiska betydelse avtager märkbart" (Hellström). – Till slut besegrade Karl motståndet och fick ständernas stöd.

S hade börjat förbereda ett militärt ingripande i Sverige ivrigt hjälpt av de sv rådsherrarna i Polen. Innan han anträdde sin väpnade hemresa, gjorde han ett sista försök att undvika konflikten, när han i maj åter sände Laski på en resultatlös beskickning till hertig Karl. Strax därefter hölls ett möte i Vadstena, dit hertigen kallat ständer från Götaland. S hade med brev och genom utsända svenskar uppmanat den västgötska adeln att resa sig och ansluta till de k trupperna. Oroligheter under våren och försommaren trycktes dock ned, sedan det fåtaligt besökta Vadstenamötet slutit upp bakom hertigen och givit honom fullmakt att ingripa mot de upproriska frälsemännen. De församlade ställde sig också bakom Karls svar till S på Laskis budskap. I detta förklarade hertigen att han skulle vara ursäktad för Gud och människor, om S aktade att uppträda fientligt mot honom. Karl hotade alltså S med uppror.

S anlände till Kalmar 31 juli 1598. I kungens följe fanns de flesta av de flyktade sv rådsherrarna, några polska herrar, bland dem Laski, och en styrka som uppskattats till 4 000 à 5 000 man främmande ryttare och knektar. De sv rådgivarna hade – i motsats till t ex Zamoyski – varnat S för att medföra en större styrka främmande soldater med hänsyn till hertigens propaganda. Kungens avsikt var också att gå fram så skonsamt som möjligt, särskilt som hans utsikter tycktes goda: större delen av adeln, delar av prästerskapet, flera städer och götalandskapens bönder samt Finland och Estland stod på hans sida. Adelns uppslutning är för övrigt anmärkningsvärd, då S i motsats till hertigen varit mycket återhållsam med nya förläningar (Nilsson 1986).

Kalmar och Kronobergs slott föll snabbt. Största delen av adeln och krigsfolket i götalandskapen anslöt sig till S. Från Kalmar begav sig konungen till Stegeborg. Under färden kom Laskis skepp genom storm till Sthlm, som inom några få dagar gick över till S. I slutet av aug intog S:s män Alvsborg. Därmed hade kungen de viktigaste delarna av riket i sin hand. Ett intensivt propagandakrig utbröt mellan de stridande parterna i syfte att vinna befolkningen för sig.

Hertig Karl koncentrerade sina styrkor till Linköping, samtidigt med att han inledde förhandlingar genom delegater utsända av några tyska furstar för att medla. Sedan S avslagit Karls fordringar att bl a hemförlova trupperna intog hertigen slagställning vid Mem i Östergötland. Inför detta hot gjorde de k trupperna ett överraskande anfall under ledning av S:s fältöverste Jürgen Farensbach (bd 15, s 361). När konungens seger tycktes nära, inleddes dock förhandlingar.

Medlingsförsök visade dock att ingendera parten var böjd för någon kompromiss, även om furstens krav skiftade efter situationen, och de tyska ombuden gav upp sina försök. Hertigens flotta ankrade strax därefter upp utanför Stegeborg, skar av S:s försörjningsvägar och omintetgjorde hans plan att bege sig till Sthlm. I detta läge valde konungen att bryta upp mot Linköping, vilket gav Karl möjlighet att intaga Stegeborg och oskadliggöra S:s flotta. Därpå följde hertigen efter till Linköping, och 25 sept 1598 besegrades S vid Stångebro. S:s nederlag stäckte slutgiltigt hans välde i Sverige och försvagade för lång tid riksrådets konstitutionella program.

När hertigen stod som segrare, ingicks vapenstillestånd på villkor att de sv riksråden – Erik Sparre, Gustaf och Sten Baner (bd 2), Ture Bielke och Jöran Posse Knutsson – omedelbart utlämnades till hertigen. S sökte undkomma det förnedrande kravet men blev tvungen att gå med på det mot löfte att herrarnas sak skulle prövas av oväldiga domare, ett löfte som sedermera sveks av fursten. En förlikning kom till stånd 28 sept, bekräftad med ett personligt möte under ostentativt vänliga former. Uppgörelsen innebar bl a att S skulle bege sig till Sthlm för att överta styrelsen, men att en allmän riksdag skulle hållas inom fyra månader, där alla som anklagades av kungen eller hertigen skulle stå till svars vid en rättegång inför opartiska domare från Tyska riket. Om någondera parten, konungen eller hertigen, handlade emot fördraget, skulle ständerna vara "mäktige" att göra motstånd. – S avgav hemligen en högtidlig protest mot fördraget, uppsatt på latin av två påvliga notarier.

Kvar i S:s hand var Kalmar, Älvsborg och Sthlm. Hans ursprungliga avsikt var utan tvivel att följa uppgörelsen och begiva sig till Sthlm (Tunberg 1918), men 11 okt steg han ombord på sitt skepp för att över Kalmar återvända till Polen i sällskap med prinsessan Anna. Därmed hade han rivit upp villkoren i Linköpingsfördraget. S:s män på Alvsborg överlämnade fästningen till hertigen, och Sthlm övergick likaså till denne. Finland var fortfarande troget konungen, men i Sverige återstod endast Kalmar; staden och slottet var tänkta att tjäna som brohuvud för konungen och förstärktes med tyskt legofolk, det senare också ett brott mot förlikningsvillkoren.

S:s beslut att överge sitt arvrike är svårt att tolka rationellt. S har själv givit två förklaringar. Den första, som koncipierades redan under uppehållet i Kalmar, skyller återfärden på hertigens uppträdande efter förlikningen, vilket skulle ha försatt konungen i en omöjlig ställning på den följande riksdagen. Enligt den andra, som möter i bl a ett brev till hertig Karl i dec 1598, hade förhållandena i Polen påkallat den snara återresan, ett påstående som får stöd av att en polsk budbärare infunnit sig hos S omkr 10 okt. I vilket fall som helst ledde avresan från riket till att S förlorade det mesta av sitt stöd i Sverige och lämnade hertigen fritt rum.

S:s överraskande avfärd innebar, att frågan om hur riksstyrelsen skulle skötas lämnades obesvarad och att Karl kunde anse sig löst från Linköpingsfördraget. Åtminstone från denna tid har hertigen målmedvetet börjat bearbeta ständerna för att kunna övertaga kronan. Vid en herredag i Jönköping i början av 1599 erkändes Karl som rikets regerande arvfurste. Man angav förutsättningarna för fortsatt trohet mot S, även om det står klart att man inte väntade sig att S skulle antaga villkoren. Hertigen lät därefter bl a döma Abraham Angermannus från ärkebiskopsämbetet. Därmed hade han gjort upp med kyrkans lojalitet mot S:s person.

Vid Jönköpingsmötet hade hertigen fått ständernas godkännande att belägra Kalmar, och i maj intog trupperna under hans eget befäl slottet efter ett halvt års belägring. S saknade medel för att bispringa de belägrade, och hans undsättningsförsök avvärjdes.

Från S kom inte något svar på skrivelserna från Jönköpingsmötet. Vid den riksdag som i juli 1599 hölls i Sthlm fullbordades S:s avsättning från den sv tronen. Ett polskt sändebud, som förde med sig den polska senatens försvar för S:s avresa, tilläts inte påverka ständerna. I riksdagsbeslutet – utskrivet i hertigens kansli – förklarade ständerna sig lösta från trohetseden till konungen, eftersom denne brutit sin ed och försäkran och inte menat allvar med förlikningen i Linköping. Om inte S sände sin son prins Vladislav till hertigen för att uppfostras i den rena evangeliska läran och hyllas som konung skulle S:s linje ej längre erkännas i Sverige. Beslutet innebar ytterligare ett steg på vägen mot den lutherska enhetsstaten.

Därmed hade S mist sin sv tron. Finland var alltjämt troget, men sedan Karl vid riksdagen i Sthlm försäkrat sig om ständernas stöd, gick han till angrepp och hade i slutet av sept 1599 intagit hela storfurstendömet. Åtskilliga av S:s män avrättades. I okt erövrade hertigens folk Narva utan strid, och i början av 1600 föll även Reval och de andra estländska befästningarna i hertigens hand. Den slutliga uppgörelsen skedde vid den blodiga riksdagen i Linköping 1600, där flera av de fångna rådsherrarna halshöggs efter en rättegång inför ständerna. Karl hyllades som konung men avvisade tills vidare erbjudandet att antaga kronan.

S:s övergripande mål under nästan hela hans återstående regeringstid blev att vinna sitt förlorade rike åter. Den dynastiska konflikten mellan Vasahusets två grenar kom att bli anledning till ett nästan 30-årigt krigstillstånd mellan Sverige och Polen-Litauen.

Konungens motåtgärder de närmaste åren efter nederlaget 1598 utmärktes av bristande resurser. Även om Farensbach och Zamoyski förordade kraftigare ingripande, förmådde S:s svaga trupper i Finland och Estland inte göra något effektivt motstånd. Den blockad mot Sverige som inleddes våren 1599 stupade på de preussiska städernas motstånd. Ett försök under hösten s å att med åtta skepp överraska Älvsborg blev fåfängt.

Hösten 1599 mognade S:s beslut att söka ett mer verksamt stöd från de polska ständerna genom att överlämna Estland till republiken, och i mars 1600 skedde detta. Tillfället var ej väl valt. I Finland och Estland förlorade S sympatier. Överlämnandet ökade de polsk-litauiska ständernas oro för att dubbelriket skulle dragas in i en ny konflikt, och S:s försök på riksdagen 1600 att vinna ständerna för ett krig mot Sverige i Estland misslyckades. Huvudintresset var riktat mot de oroliga furstendömena i söder. Riksdagen åtskildes utan något beslut i mars.

Kampen mellan S och hertig Karl kom de närmaste åren att föras i Livland. I juli 1600 seglade hertigen över till Reval^[1], där han hyllades av ridderskapet och städerna. Därefter angrep han Livland. Efter inledande sv framgångar vände krigslyckan och hertigens trupper i Riga tvingades kapitulera. De polska framryckningarna fortsatte, och hösten 1602 behärskade S:s trupper halva Estland.

S försökte naturligtvis påverka de sv ständerna, i första hand genom att underblåsa oppositionen mot det livländska kriget. Agitationen utgick från konungens sv kansli och den sv flyktingkolonin i Polen. S.s propaganda gjorde verkan. På riksdagen i Sthlm 1602 måste hertigen fritaga sig från beskyllningarna att vara orsak till kriget och kunde förmå ständerna att bevilja nya gärder först efter att ha hotat med att avgå till förmån för S. Vid Norrköpings riksdag 1604 ansåg Karl sig så säker, att han antog den sv kronan, sedan S:s halvbror hertig Johan (bd 20) förmåtts avsäga sig sin arvsrätt. Genom Norrköpings arvförening överflyttades successionen till Karls linje.

17 sept 1605 tillintetgjordes en sv här, ledd av Karl personligen, av en mycket mindre polsk-litauisk styrka under befäl av hetmanen Jan Karol Chodkiewicz vid Kirkholm, beläget vid Duna ett par mil sydost om Riga. Karl var själv nära att bli nedhuggen. S kunde dock inte utnyttja segern, eftersom oppositionen mot hans inrikespolitik ledde till inbördeskrig 1606–07.

Efter Annas av Österrike död 1598 hade S inlett förhandlingar med huset Habsburg om ett andra giftermål, denna gång med Annas syster Konstantia och i dec 1605 ingick S äktenskapet med henne trots kritik från starka grupper i Polen.

De oroliga förhållandena i Ryssland efter Ivan IV:s död ledde till att en grupp polska och litauiska adelsmän ingrep i partistriderna. Karl IX såg interventionen som ett hot och sände 1609 trupper till tsar Vasilijs undsättning. S kunde inte ignorera utmaningen. I juni 1610 besegrade adelsrepublikens trupper den rysk-sv hären vid Klusjino. En grupp bojarer erbjöd då kronan åt S:s son Vladislav på villkor att denne övergick till den grekisk-ortodoxa bekännelsen. S, som själv ville koras till tsar, vägrade att antaga detta villkor. Unionsplanen föll slutligt, när en resning 1612–13, riktad mot det polska inflytandet, förde Mikael Romanov till tronen.

Karl IX:s död 1611 gav S nytt hopp att återvinna sitt arvrike. Gustav II Adolfs kungaförsäkran och adelsprivilegier 1611–12 utjämnade dock de gamla motsättningarna mellan konungamakten och frälset. Därmed försvann sannolikt S:s utsikter att underblåsa en inhemsk resning.

Det förändrade läget visade sig i att allt fler sv emigranter – de har beräknats till omkring 400 personer, en fjärdedel adelsmän – kunde återvända från Polen. Det innebar också, "att den äldre Vasaättens fotfäste i de svenska adelskretsarna" (Wetterberg) blev mindre och mindre med tiden.

S:s förhoppningar att återvinna den sv kungakronan stärktes dock 1615–16. Han utvecklade då en stor aktivitet för att vinna stöd för ett fälttåg mot Sverige. Trots visst stöd tvingades S dock böja sig, när sejmen vägrade att i fortsättningen medverka i kungens dynastipolitik.

Efter freden i Stolbova 1617 var den sv krigsmakten inte längre bunden i Ryssland, medan Polen-Litauen fortfarande hade stora styrkor engagerade där. Den sv regeringen ansåg därför tillfället lägligt för att återuppta det livländska kriget. Riksdagen i Örebro 1617 gav konungen fullmakt att angripa Livland. Gustav Adolf gick till offensiv, men anfallet avstannade efter ett par månader, sedan svenskarna erövrat Pernau.

Sedan den sv kronan 1618 slutit vapenstillestånd med de polsk-litauiska ständerna, visade sig Gustav Adolf villig att återlämna Pernau till republiken under förutsättning att S avsade sig sina tronanspråk, ett villkor som S inte kunde godtaga. Över huvud försvårades förhandlingarna av att inga överenskommelser kunde slutas i både S:s och Gustav Adolfs namn; det hade inneburit att S erkänt sin kusins kungavärdighet.

1621 och 1622 begagnade sig Gustav Adolf åter av dubbelrikets svaghet och företog nya angrepp på Livland; 1621 föll Riga. Före 1622 års fälttåg försökte Gustav Adolf förgäves utnyttja motsättningarna mellan polackerna och litauerna för en separat överenskommelse med Litauen. Ett nytt vapenstillestånd slöts 1622.

Alltjämt verkade S envist för att hävda sin rätt till Sverige. Hotet mot Sverige från S kunde inte avvärjas med en förhandlingsuppgörelse, så länge Polen och Litauen inte drabbats av kriget. I slutet av 1624 började Gustav II Adolf förberedelserna för en stor offensiv mot Livland och Kurland, vars hertig var vasall under den polska kronan. Mobiliseringen tycks ha lett till att den polske konungen velat inleda ett motangrepp, men de polsk-litauiska ständerna vägrade 1624 att bevilja medel för kriget mot Sverige; man såg inte S:s tronkrig som en angelägenhet för adelsrepubliken. Dubbelriket var därför inte särskilt väl förberett, när det sv angreppet kom 1625. Kriget gick dåligt för republiken. I jan 1626 hade Gustav Adolf erövrat hela Livland med Dorpat och även besatt Kurland.

Efter erövringen av Livland riktade sig Gustav Adolf mot Preussen och Weichsels mynning för att med en blockad av den viktiga spannmålsexporten tvinga S till ett avgörande. Den i hast uppbådade polska hären under S:s eget befäl kunde inte bjuda motstånd. Han lät då framföra ett fredsanbud, som bl a innehöll att den sv kronan skulle tillfalla S eller hans arvingar efter Gustav II Adolfs död och att alla sv erövringar skulle återlämnas till republiken. Det innebar, att S för första gången faktiskt erkände sin kusins kungavärdighet. Förslaget togs inte på allvar av svenskarna.

Hösten 1626 inledde Polen en motoffensiv med flera framgångar. Jämsides med krigsrörelserna försökte den sv ledningen förhandla, men de polska villkoren var fortfarande så verklighetsfrämmande, att underhandlingarna inte kunde föras utan ivriga påtryckningar från holländska och brandenburgska medlare. S stöddes i sitt motstånd till en uppgörelse av Habsburg, som inte önskade se ett sv ingripande i Tyskland. Sommarfälttåget 1628 stärkte de krafter i Polen som ivrade för fred och tvang S att moderera sin inställning; bl a försågs de polska kommissarierna med fullmakter, vari S tillade Gustav Adolf hans fulla titel.

Under fransk och engelsk bemedling och med verksamt bistånd av kurfursten av Brandenburg kom så fördraget i Altmark till stånd i sept 1629. Det sexåriga vapenstilleståndet befäste Sveriges ställning vid Östersjön, medan det var ett definitivt nederlag för både S personligen och Polen-Litauen. Genom en särskild pakt med Danzig fastställdes den sv tullen på handeln över den gamla hansestaden. Fördragen innebar dessutom att republikens möjligheter att bygga en örlogsflotta i Östersjön försvann. Den olyckliga utgången av kriget mot Sverige sågs i dubbelriket som en följd av att S satt sina dynastiska ambitioner före rikets intressen. S:s impopularitet hos szlachtan ökade. Efter 1629 tog S mindre del i statsangelägenheterna. Han blev allt skröpligare, och 1630 böljade man förbereda sig på ett nytt konungaval. S försökte vid riksdagen 1631 få ständerna att kora hans äldste son till tronföljare men mötte starkt motstånd redan i senaten. Sejmen vägrade. S avstod då från att ta upp frågan på 1632 års riksdag men verkade på annat sätt för att säkerställa ett val av Vladislav efter sin död. I juli 1631 avled drottning Konstantia, djupt sörjd av sin make. 1632 firade S sin sista påsk, stödd på anhöriga och förtrogna. Kort därefter kallades Vladislav dll S:s dödsbädd. Inför de närvarande senatorerna förklarade S högtidligen, att Vladislav var den rättmätige arvingen till Sveriges krona, och detta togs in i en testamentsurkund.

S var icke framgångsrik i sina politiska ambitioner. Han förlorade sin sv krona och förmådde aldrig återtaga den, hans försök att stärka centralmakten i Polen-Litauen stupade på szlachtans motstånd och övergick till inbördeskrig, hans ryska fälttåg ledde inte till union mellan de slaviska rikena och hans krig mot Sverige slutade med stora förluster för Polen-Litauen.

S:s regering i Sverige blev kort, men paradoxalt nog kom han att utöva ett stort inflytande på sv politik till sin död. Hans ställning som sv monark var redan från början komplicerad; svårigheterna berodde ytterst på att han inte kunde skapa stabila förutsättningar för att från Polen behärska förvaltningen och uppbörden. Från böljan misstrogen mot sin farbroders avsikter vägrade han att låta denne förestå regeringen i hans frånvaro. Förhållandet till de ledande inom riksrådet försämrades snabbt, när S under förhandlingarna 1593–94 såg deras politik som ett hot mot sin suveränitet. Den lösning som han prövade för att befästa sin auktoritet, att decentralisera regeringsmakten, blev i stället inledningen till hans avsättning.

S:s uppfattning om sina rättigheter, såsom den framgår under 1590-talets krisår, uttryckte en traditionell syn, där arvkonungens suveränitet visserligen betonades men också begränsades av landslagens konungabalk. S beskylldes i Polen för att sträva efter en absolut monarki, och en liknande anklagelse förekommer i den sv agitationen efter S:s avsättning. I Sverige reste han visserligen "anspråk på all den rörelsefrihet, som hävd och sedvänja från hans föregångares tid kunde medgiva" (Ahnlund 1933), men det finns inga belägg för att han skulle ha ansett sig obunden av den positiva rätten. S:s suveränitet var också försvagad av att han inte – som sin fader – kunde ingripa i de kyrkliga lärofrågorna. Sv kyrkan fick därför möjlighet att hävda ett större oberoende av statsmakten. Hertig Karl kunde dessutom utnyttja S.s katolska bekännelse för att uppträda som trons försvarare och småningom själv gripa makten.

När det gäller S:s förhållande till kurians missionsplaner för Sverige 1593–94 har forskare tidigare förutsatt, att S:s motstånd mot religionsförsäkringen till stor del varit betingat av att han velat tjäna påvestolen i dess strävan att genomföra motreformationen, en tolkning som finns företrädd även i moderna framställningar (t ex Norrman 1978; Andrén, s 232). Källorna ger dock inga egentliga belägg för en sådan tydning; Malaspinas utförliga rapporter till påvestolen speglar mer dennes uppfattningar än S:s. Senare forskning har därför tonat ned de konfessionella aspekterna på konflikten och fäst större avseende vid dess karaktär av konstitutionell maktkamp. Man har framhållit pressen från å ena sidan riksrådet och prästerskapet, å andra sidan kurians ombud. S:s försök att rädda katolsk gudstjänst har närmast antagits tyda på, att han ville driva en toleranspolitik i de konfessionella frågorna efter mönster från sitt valrike (Roberts 1968, Montgomery). "Att betrakta honom som ett påvemaktens redskap är alldeles falskt. Det finns snarare skäl att tro, att han för att undvika split icke önskade gå rekatoliceringssträvandena tillmötes, utöver vad som gällde vidgad frihet för Sveriges fåtaliga katoliker" (Palme 1948, s 266).

I Polen och Litauen var den romersk-katolska kyrkan ett betydelsefullt stöd för S. Hans utnämningspolitik – som långt ifrån var den enda förklaringen till den katolska reaktionens framgång – bottnade mer i politiska hänsyn än i religiösa och innebar inte att S uteslöt dissidenterna från ämbeten. S beskylldes av den polska och litauiska oppositionen för att lyda sina jesuitiska rådgivare, men i själva verket bröt han ofta mot deras råd; det gäller även under S:s uppehåll i Sverige. Även om S anklagades för att inte ingripa mot de religiösa oroligheterna och medverkade dll att återställa reformerade kyrkobyggnader till katolikerna, visade han moderation gentemot andra trosriktningar i sitt rike.

Formellt sett var kungamakten i den polsk-litauiska adelsrepubliken tämligen beskuren, men S var långt ifrån maktlös. Den främsta inskränkningen låg i att konungen förfogade över en starkt begränsad del av statsfinanserna och att den stående s k kvartahären var obetydlig. Han var därför beroende av sejmen för att få medel till sina företag. S:s politik sågs i allmänhet med misstroende av szlachtan, som var mer intresserad av att hålla exportvägarna öppna och säkra kolonisationen i Vitryssland och Ukraina mot tartarer och kosacker. Sejmens vägran att gå med på bevillningar för krigsföretagen mot Sverige var ett skäl till att S:s försök att återtaga den sv kronan misslyckades. I senaten hade däremot konungen stort inflytande, och han kunde i flera fall handla med dess samtycke utan att inhämta sejmens godkännande. Alltifrån sin ankomst till sitt nya rike möttes han av den självmedvetna polsk-litauiska adelns frispråkighet, som vitt skilde sig från vad han varit van vid i Sverige. Han synes dock ha fördragit den och dessutom kunnat svara skarpt. Med tiden utvecklade han en stor skicklighet i att spela ut olika partier mot varandra.

S anses ha flyttat den polska huvudstaden från Kraków till Warszawa. Krakóws ställning som huvudstad var emellertid inte särskilt framträdande före S:s regering. Intill 1609 tillbringade S ungefär lika mycken tid i de båda städerna. Sedan han 1611 återkommit från ett fälttåg mot Ryssland till Warszawa, återsåg han aldrig Kraków. Flyttningen kan bero på att Warszawa var den officiella riksdagsorten och att resorna från Kraków nedför Weichsel var mycket omständliga, men också på att den lillpolska adeln var mer oppositionell.

S var personligen en from för att inte säga hängiven katolik, som berättas ha deltagit i gudstjänsterna med rörelse. Han stödde den jesuitiska missionen i Sverige, bl a som gubernator för Birgittahuset i Rom. I Litauen återupplivade han kulten av nationalhelgonet S:t Kasimir, en yngre broder till Sigismund I; anknytningen till den jagellonska helgonprinsen var säkerligen inte betydelselös för S:s ställning i Litauen. Han var inte fanatisk katolik; hans kärleksfulla förhållande till systern Anna, som främjade protestanterna i Polen och Litauen, stördes exempelvis inte.

Traditionellt tillskrivs S en hög grad av vankelmod och obeslutsamhet. Malaspina menade sålunda 1595–96, att S alltför mycket litade på sin saks rättvisa och på Gud för att företaga sig något. Malaspinas omdömen är i hög grad partiska, men kungen hade ett visst drag av uppgivenhet inför motgångar; bl a tyder hans förhastade flykt från Sverige därpå. A andra sidan var S:s handlande under adelsresningen i Polen 1606–07 både beslutsamt och modigt: han höll huvudet kallt och undvek alla förhastade åtgärder, som hade kunnat förvärra hans situation.

S vann aldrig polackernas och litauernas hjärta. I början av sin regering ansågs han vara mycket beroende av sin syster och sin moster, drottning Anna. Senare beskylldes han för att stå under alltför stort inflytande av sina båda hustrur och deras mor, Maria av Bayern. Hans bristande popularitet får bl a ses som ett uttryck för misstänksamheten mot allt tyskt, som var spridd i adelsrepubliken. Vid hovet talades tyska i vardagslag, och S föredrog tyskar och italienare i sin omgivning. Svenskarna hos S sågs ej heller med blida ögon; det förekom ofta slitningar mellan det svenska och polska kansliet. S ansågs också allvarlig och tillbakadragen, men det balanserades av en ofta omvittnad älskvärdhet.

S hade liksom sina föräldrar starka estetiska intressen. Han var konstnärligt begåvad, vilket bl a yttrade sig i att han var en tämligen god amatörmålare. Intresserad av målarkonsten understödde han flera italienska, flamländska, nederländska och tyska målare, och han skapade det första tavelgalleriet i Polen. Han var också intresserad av arkitektur och lät bl a uppföra det k slottet i Warszawa och bygga om renässansslottet Wawel i Kraków. S var musikalisk och reformerade hovkapellen i både Polen och Litauen. Hans polska kapell har ansetts tillhöra de förnämsta bland de europeiska furstehoven. S var även road av bollspel och jakt. Han fann däremot föga behag i fältlivet, vilket hans belackare ansåg ovärdigt en konung.

S:s litterära intressen är inte så väl kända. Hans sv kansli kom dock att bli centrum inte bara för förbindelserna med och agitationen mot Sverige utan också för historiskt arbete. På S:s uppdrag organiserade kansliet forskningar i Vatikanarkivet, vilka resulterade i att bl a 60 påvebrev till Sverige från åren 1080–1372 trycktes av S:s sv hovkaplan Johannes Vastovius 1623. Också den sv kanslern Gregorius Borastus (bd 5) ägnade sig åt historiska studier. Hans historia var ämnad att följa goternas öden i Sverige och utomlands men blev endast delvis färdig.

Författare

Stefan Östergren

Arkivuppgifter

S har bedömts mycket olika i sv historieskrivning. Den propaganda som den segrande hertig Karl systematiskt riktade mot honom och som sedan befästes genom det svensk-polska kriget under Gustav II Adolf har länge påverkat bilden av S. Ännu på 1920-talet ansågs S:s jesuitiska omgivning ha gjort honom svekfull och "främmande för germansk frimodighet och rättvisa" (Almquist 1922, s 262); hans handlande i religionsfrågan präglades av "kortsynt småslughet" (Hildebrand o Tunberg, s 263). Senare trängde en mer nyanserad uppfattning av S:s förbryllande karaktär fram, allt eftersom man blev uppmärksam på att han inte restlöst underordnade sig påvemakten. Konungens envishet och vankelmod har framhållits (Palme 1948, s 266) liksom hans religiösa nit, men det har också påpekats, att hertig Karls propaganda inte gjorde S:s person rättvisa (Rosén; Palme 1976). Därmed har också följt en större uppskattning av S:s karaktär, kanske tydligast manifesterad av Roberts, som kallar honom "en god människa" (1958, s 568; 1968, s 330). Också inom polsk historiografi har en motsvarande omvärdering ägt rum (Halecki, s 138f; Norrman 1978, s 253).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 1587-92; K konc, vol 18-20; Rådets handl:ar o brev, vol 6; Str hist handl:ar, vol 12; Polonica, vol 301-302; K arkiv I D:l; Strödda räkenskaper o handhar tom 1630: Beställn:reg, vol 2; allt i RA.

A Ahlquist, Om aristokratiens förhållande till konungamakten under Johan den tredjes regering, 1-2 (1864-66); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592-1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); dens, Konung S:s instruktion 1596 för sina sv sändebud (HT 1957); H Almquist, Sverige o Ryssland 1595-1611 (1907); dens, Johan III o Stefan Batori år 1582 (HT 1909); dens, Henrik IV i sitt förhållande till Polen o Sverige (HT 1911); dens, Polskt författndif under Sigismund III (HT 1912); dens, Den polit krisen o konungavalet i Polen år 1587 (GHÅ 20, 1916); dens, Bidr till känned om striden mellan konung S o hertig Karl 1598-1599 (ibid, 1916); dens, Reformationstidens o stormaktstidens första skede (Sv folkets hist, 2, 1922); A Andrén, Reformationstid (Sveriges kyrko-hist, 3, 1999); Anteckmar från det sextonde seklet, ed JA Almquist (HH 20, 1905); A Attman, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik (1944); dens, The Russian and Polish märkets in international trade 1500-1650 (1973); C Backvis, Panorama de la poé-sie polonaise å 1'åge baroque, 1—2 (1995); RN Bain, Slavonic Europé: a political history of Poland and Russia from 1447 to 1796 (1908); T Berg, Hertigh Carls slaktarebenck o dess förf (1915); dens, Den äldre vasatiden (Sveriges riksdag, 1:2, 1935); H Biau-det, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moi-tié du 16:e siécle, 2: Notes et documents (1906); dens, Le saint-siége et la Suéde durant la seconde mo-itié du 16:e siécle (1907); dens, Les origines de la can-didature de Sigismond Vasa au tröne de Pologne en 1587 (1911); SJ Boëthius, Om den sv högadeln under konung S:s regering, 1 (1877); dens, Hertig Karls o sv riksrådets samregering 1594-1596 (HT 1884-86); B Broomé, Ätten Posses hist 1500-1625 (1960); J Bylin-ski, Marcin Broniewski, Trybun szlachty Wielkopolski-ej w czesach Zygmunta III [M B, Tribun des grosspol-nischen Adels in der Zeit Sigismunds III.J (1994); W Czapliiiski, En kontroversiell härskare (Tidskr Polen 1974:2); S Czarnowski, La réaction catholique en Pologne å la fin du XVIe et en debut du XVIIe siécle (La Pologne au Vlle congrés international des sciences historiques, 2, 1933); N Davies, God's playground: a history of Poland, 1: The origins to 1795 (1982); J Engel, Von der spätmittelalterischen Respublica christiana zum Mächte-Europa der Neuzeit (Hand-buch der europäischen Geschichte, ed T Scheider, 3, 1971); B Federley, KM:t, kronan o furstendömet Estland 1592-1600 (1946); K Friedrich, The other Prus-sia: Royal Prussia and liberty, 1569-1772 (2000); O Garstein, Rome and the counter-reformation in Scan-dinavia, 1-3 (1963-92); S Grodziski, L'union entré la Pologne et la Lituanie (Changes in two Baltic countries, ed E Cieslak o H Olszewski, 1999); A Hahr, Drottn Katarina Jagellonica o vasarenässansen (1940); O Halecki, A history of Poland (1978); J Hallenberg, Svea rikes hist under konung Gustaf Adolf den stores regering, 2 (1790); Handl:ar rör mötet i Reval, konung S:s resor till Sverige o polska legationen 1599, ed H Almquist (HH 23, 1910); O Hellström, Elevationsstriden o enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593 (KHA 1942); Å Hermansson, Karl IX o ständerna: tronfrågan o författn:utveckl:en i Sverige 1598-1611 (1962); S Herbst, Swedish emigrants in Poland (Poland at the XIth congress of historial sciences in Sthlm, 1960); E Hildebrand, Johan III o Filip II: depescher från det spanska sändebudet till Sverige kapten Francisco de Eraso 1578-1579 (HT 1886); dens, Om Kalmare-stadgan eller det 'latinska brefvet' 1587 (Hist studier: festskr tillägn Carl Gustaf Malmström 1897); dens o S Tunberg, Gustav Vasas söner (Sveriges hist till våra dagar, 5, 1921); K Hildebrand, Johan III o Europas katolska makter: studier i 1500-talets polit hist (1898); J Hirn, Die Renunuation des Deutschmeisters Maximilians auf Polen und die da-mit zusammenhängenden Pläne (1893); H Hjärne, S:s sv resor: bidr ur polska o italienska källor (1884); dens, Bidr till hisf.en om S.s förhållande till det habs-burgska huset 1589-1604 (HT 1883); H Jablonowski, Poland-Lithuania 1609-48 (The new Cambridge modern history, 4, 1970); A Jonsson, Hertig Karl o S 1597-1598 (1906); SJägerskiöld, Konungamötet i Reval år 1589 (HT 1943); L Karttunen, La legation de Domenico Alemanni en Suéde 1'an 1582 (1911); B Kentrschynskyj, Till den karolinska Ukraina-politikens förlust (KFA 1959); D Kolbddziejczyk, Polen und die Osmanen im 17. Jahrhundert (Polen und Oster-reich im 17. Jahrhundert, Wiener Archiv fur Geschich-te des Slawentums und Osteuropas, 18, 1999); W Leitsch, Moskau und die Politik des Kaiserhofes im XVII. Jahrhundert (1960), dens, Wann und warum verlor Krakau die Funktion einer königlichen Resi-denzstadt? (Polen und Osterreich im 17. Jahrhundert, Wiener Archiv fur Geschichte des Slawentums und Osteuropas, 18, 1999); K Lepszy, The union of the crowns between Poland and Sweden in 1587 (Poland at the XIth congress of historial sciences in Sthlm, (1960); S Lundkvist, Hertig Karl o kungatronen 1598-1604 (HT 1965); R Lönnquist, Nuntien Germanico Malaspina o planerna på Sveriges rekatolicering 1593-1594 (HT 1937);J Maciszewski, La noblesse po-lonaise et la guerre contre Moscou 1604-1618 (Acta Poloniae historica, 17 ,1968); B v Malmborg, Konung S, konstnär o konsthantverkare (Konsthist tidskr 1962); E E v Mayer, Des olmutzer Bischofes Stanislaus Pawlowski Gesandtschaftsreisen nach Polen aus An-lass der Königswahl nach dem Ableben Stefan I. (1587-1598) (1861); J Messenius, Scondia illustrata, seu chronologia de rebus Scondiae (1700-05); I Mont-gomery, Värjostånd o lärostånd: religion o politik i meningsutbytet mellan kungamakt o prästerskap i Sverige 1593-1608 (1972); S A Nilsson, Kampen om de adliga privilegierna 1526-1594 (1952); dens, Förvalnuen o länen i striden mellan S o hertig Carl (Vetenskap o omvärdering: festskr till Curt Weibull 1986); H Noflatscher, Maximilian der Deutschmeister (1558-1618) (1987); A Norberg, Polen i sv politik 1617-26 (1974); K Nordlund, Den sv reformationens allm statsrättsl idéer i deras samband med den polit utveckken (1900); D Norrman, Gustav Adolfs politik mot Ryssland o Polen under tyska kriget (1630-1632) (1943); dens, Sigismund Vasa o hans regering i Polen (1587-1632) (1978); F Nowak, Sigismund III, 1587-1632 (The Cambridge history of Poland, 1, 1950); B Oden, Striden om myntregalet under Vasasönerna (HT 1964); dens, Kronohandel o finanspolitik 1560-1595 (SVSL 56, 1966); N G Ohlson, Hertig S:s tukto- o läremästare: några anteckmar ur Vasatidens bildn:hist (Vasa realskolas årsredogörelse läsåret 1940/1941, 1940); R Ohlsson, Abraham Angerman-nus (1946); S Pajewski, Zygmunt August and the uni- on of Lublln, 1548-72 (The Cambridge history of Poland, 1, 1950); S U Palme, Prinsessan Anna Vasa o markgreven Johan Georg av Brandenburg (PHT 1939); dens, Sverige o Danmark 1596-1611 (1942); dens, rec av R Ohlsson, Abraham Angermannus (HT 1947); dens, Vasasönerna (Sveriges hist genom tiderna, 2, 1948); dens, Vasarna i Polen; den ekon o polit bakgrunden (Sigismund Vasa o hans söner, Lilje-951valchs kat 327,1976); F Persson, Servants of fortu-ne; the Swedish court between 1598 and 1721 (1999); W Polak, O Kreml i Smole szczyzn : polityka Rzeczy-popolitej wobec Moskwy w latach 1607-1612 [For conquest of Kreml and the Smolénsk region: politics of the Polish-Lithuanian commonwealth toward the Moscow state from 1607 to 1612] (1995); J A Pärnänen, Sigismond Vasa et la succession au tröne de la Suéde (1912); dens, Le premier séjour de Sigismond Vasa en Suéde 1593-1594 (1933); P Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel in den Anfangspha-sen der Krise der neunziger Jahre des 16. Jahrhun-derts (1939); M Roberts, Gustavus Adolphus: a history of Sweden 1611-1632, 1-2 (1953-58); dens, The Early Vasas: a history of Sweden, 1523-1611 (1968); J Rosén, S - svensk o polsk kung (Den sv hist:en, 3, 1966); G Schramm, Der polnische Adel und die Reformation 1548-1607 (1965); H Schück, Riksdagens framväxt: tiden intill 1611 (Riksdagen genom tiderna, 1985); Sigismund Vasa o hans söner: en utställn kring Vasadynastien i Polen 1587-1668 (Liljevalchs kat 327, 1976); P Skwarczynski, Poland and Lithuania (The new Cambridge modern history, 3,1968); SMoK; SRA 1:1-4 (1887-1938); ST 5:1 (1903); K Strömberg-Back, Lagen, rätten, läran: polit o kyrkl idédebatt i Sverige under Johan III:s tid (1963); dens, Kalmare stadgar 1587 (Forskn:rapporter från Hist inst vid Umeå univ, 6, 1989); I Svalenius, Rikskansliet i Sverige 1560-1592 (1991); F E Sysyn, Between Russia and the Ukraine: the dilemma of Adam Kysil, 1600-1653 (1985); W Tham, 1560-1648 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:2, 1960); A Theiner, La Suéde et le Saint-Siége sous les roisjean III, Sigismond III et Charles IX, d'aprés des documents trouvés dans les archives du Vadcan (1842); B Thyresson, Sverige o Europa från Knäred-freden till Rigas erövring (1928); D Toijer, Sverige o S 1598-1600 (1930); STunberg, So Sverige 1597-1598, 1-2 (1917-18); K Tyszkowski, La Pologne et la Musco-vie dans la lutte pour la Baltique (La Pologne au Vlle congrés international des sciences historiques, 1, 1933); P O v Törne, Poland and the Baltic in the first half of the seventeenth century (The Cambridge history of Poland, 1, 1950); H Uebersberger, Österreich und Russland (1906); W Uruszczak, Die gesell-schafts-politische Rolle des Monarchen im Königreich Polen (Polen und Österreich im 16. Jahrhundert Wiener Archiv fur Geschichte des Slawentums und Osteuropas, 17, 1997); O Walde, Konung S:s bibi o Gustav Adolfs donation (NTBB 1915); dens, Sv emigranter i Polen o deras bibi (ibid 1941) ;J Werving, Konung S:s o konung Carl den IX:des hist:er, 1 (1746); F West-Ung, Sveriges förhållande till Danmark från freden i Stettin till Fredrik II:s död (1571-1588) (HT 1911); G Wetterberg, Kanslern Axel Oxenstierna i sin tid, 1 (2002); S Östergren, Någre punkter som Hans Furstlige Nåde hade aktat att framsatte; ett bidr till tolkn:en av Jöran Posses kopiebok 1593-1598 o till Söderköpings riksdags förlust (MKrA 6, 1974).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sigismund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5908
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sigismund, urn:sbl:5908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-25.