C Anton H Sjögren

Född:1822-11-25 – Lofta församling, Kalmar län
Död:1893-06-19 – Ösmo församling, Stockholms län

Mineralog, Bergmästare, Gruvingenjör


Band 32 (2003-2006), sida 368.

Meriter

1 Sjögren, Carl Anton Hjalmar, f 25 nov 1822 i Lofta, Kalm, d 19 juni 1893 i Ösmo, Sth (enl db för Filipstad). Föräldrar: inspektören Anders Jaen S o Anna Maria Hagberg. Inskr vid LU 5 okt 42, ex philologico-philosophicum 19 dec 46, disp pro gradu 19 juni 47, mag 23 juni 47, disp för docentur 14 juni 48, doc i mineralogi 20 juni 48-50, bergsex 16 okt 50, allt vid LU, auskultant i Bergskoll 19 dec 50, ord elev o stipendiat vid Bergsskolan i Falun löjan 51(Bergskoll:s beslut 23 dec 50)-52, tf geschworner i Södermanland o Östergötland 5 nov 52, statens gruvingenjör o tekn ledare för gruvdriften i Värmland o Persberg från 55, extra gruvingenjör i sjunde bergmästardistr 26 febr 55 o 3 aug 59, vid Stora Kopparberget 2 febr 59, VD för gruvbolag i Persberg 57–59, lär vid Bergsskolan i Falun 58–63, bergmästare i sjunde distr 4 dec 63–20 dec 89, ordf i Värmländska bergsmannafören från 64, led av komm ang ny gruvstadga aug 72–april 74, ang undersökn av apatittillgångarna i Norrbotten juni 89–april 90 o maj 90–april 92. – LVA 76, LFS 78.

G 28 aug 1855 i Vickleby, Kalm, m Christina Sofia Petersson, f 8 jan 1829 i Ålem, Kalm, d 30 jan 1891 i Sthlm (enl db för Filipstad), dtr till kyrkoherden Andreas P o Catharina Margareta Selin.

Biografi

Anton S föddes i en lantbrukarsläkt. Hans far hade antagit namnet Sjögren. S:s intresse för berggrunden och därmed förknippade näringar kan möjligen ha påverkats av uppväxten i närheten av det ur geologisk synpunkt spännande Öland. Hans studier vid LU inbegrep bl a en disputationsavhandling om Ölands geologi, vilken är den första detaljerade undersökningen av Ölands kambro-siluriska berggrund. Arbetet innefattar geologiska och paleontologiska iakttagelser. Detta hans första tryckta arbete kom emellertid inte att bli vägledande vid hans val av fortsatta geologiska studier. För att erhålla anställning och ekonomisk trygghet efter studierna valde S att avlägga bergsexamen och därmed var hans framtid utstakad.

S:s malmgeologiska forskning hade en teoretisk och en praktisk sida. Tillsammans med Axel Erdmann (bd 14) lanserade han lagerhypotesen för uppkomsten av malmfyndigheter. Denna hypotes slog allmänt igenom bland geologer under 1870-talet. De två olika malmbegreppen vid denna tid var malmlager och malmgångar. Malmlager avsåg alltid mekaniska och ej kemiskt utfällda sediment. Med malmgångar avsågs malm bildad som sprickfyllnad och hit räknades under 1870-talet endast de s k Värmskogsgångarna i sydvästra Värmland och möjligen Tabergsmalmen i Småland. Tidigare forskare hade klassat sv järnmalmer som huvudsakligen gångbild- ningar, men S hävdade redan 1859 att många var lagerbildningar. Han utvecklade teorin i en artikel 1874, där han delade in järnmalmerna i tre större huvudgrupper som sammanföll med deras metallurgiska egenskaper, dvs hur de betedde sig i masugnsprocessen. 1876 publicerade S en artikel om Tabergs järnmalmsfyndighet i Småland, i vilken han redogör för en ny typ av bergart, "magnetit-olivinit", vilken han tolkar som en magmatiskt bildad (ur en smälta) järnmalm. Tolkningen, baserad på noggranna mikroskopiska studier av malmen, är sannolikt den första i sitt slag. A E Törnebohm kunde fyra år senare även visa att järnmalmen i Taberg är en del av den omgivande hyperitbergarten. Därmed var ett av 1700-talets malmgeologiska problem löst.

De berggrundsgeologiska frågor som kom att sysselsätta S är delvis förknippade med hans teoretiska och praktiska malmgeologiska arbeten. Han tillhörde en liten grupp av forskare inom den sv geologkåren som under 1870-talet systematiskt började använda tunnslip av bergarter och mineral för mikroskopiska studier. Detta optiska hjälpmedel, som fick sitt stora genombrott under 1880-talet inom geologin och mineralogin, utnyttjade S för studier av både svenska, norska och österrikiska bergarter. Resultaten publicerades i fyra artiklar och de österrikiska proven bestod av bergarter från S:s studieresa till mellaneuropa 1862. Merparten av hans berggrundsgeologiska arbeten berör problem som han som konsulterande gruvingenjör stötte på under sina många uppdrag i Sverige.

Som mineralog kom S att beskriva en rad för vetenskapen nya mineral (allaktit, barysilit, sarkinit och synadelfit). Han tillämpade både kristallografiska och kemiska metoder på mineralen, företrädesvis vintertid, men mineralogiska nyheter var färskvara och S hade konkurrens om nya upptäckter i det gruvrika östra Värmland. 1883-84 utvecklades nyfynden av de märkliga vattenhaltiga mangan-arsenikmineralen vid Östra Mossgruvan, Nordmarks odalfält, till en rent vetenskaplig tävling mellan S och Lars Johan Igelström (bd 19). S och Igelström var de två mineraloger som först uppmärksammade forskarvärlden på de unika förekomsterna av manganmalm i östra Värmland (Långban, Nordmark och Harstigen) och deras komplexa mineralogi. Som bergmästare och gruvingenjör vid Persbergs gruvor hade S förmånen att snabbt via lokalt intresserade gruvarbetare i hela Filipstads bergslag få tillgång till nya mineralfynd vid det av manuellt arbete präglade gruvarbetet.

S insåg tidigt behovet av geologiskt kunnande vid prospektering av nya malmer och vid reguljär gruvdrift. Hans Anteckningar i praktisk geognosi, 1–4, som publicerades för en nationell publik, innehåller direkta uppmaningar att utnyttja geologisk kompetens inom sv gruvnäring. På ett lokalt plan i Vermländska bergsmannaföreningen hade han ett än större inflytande bland brukspatroner och bergsmän. I rollen som ordförande där, från 1864 till sin död, kunde han propagera för ett vetenskapligt synsätt på sv bergsbruk. S lyckades 1875 även övertyga Jernkontorets styrelse om behovet av en översiktlig kartering (skala 1:250000) av hela Bergslagsregionen. Uppdraget tilldelades A E Törnebohm, vars arbete Berggrunden inom mellersta Sveriges bergslag (1880-82) kom att ligga till grund för all berggrunds-och malmgeologisk forskning i hela Bergslagen under nästan ett halvt sekel. På S:s initiativ kunde även Filipstads bergslags grufvefond bekosta sammanställningen och tryckningen av gruvrelationer rörande Filipstads bergslags gruvor från äldsta tider intill år 1880, tryckta och utgivna 1885. Utgångsmaterialet var de arkiverade årliga brytningsberättelserna som upprättats i bergmästaredistriktet – detta för att underlätta för framtida prospektering inom Filipstads bergslag, enligt S:s förord. Idag utgör dessa tryckta relationer en historisk källa, helt unik i sitt slag, för ingående gruv- och lokalhistorisk forskning.

Under perioden som lärare vid Falu bergsskola kunde S med hjälp av medel från Jernkontoret företa en utlandsresa för att studera gruvteknikens senaste framsteg. Den tre månader långa resan gick till Tyskland och Böhmen där bl a gruvindustrierna i Freiberg, Joachimsthal (Jachymov), Rammelsberg och Andreas-berg besöktes. Därifrån reste S västerut mot England, där han bl a i London bevistade industriutställningen, för att sedan fortsätta på Rhen ner mot Schweiz och Alperna. Han gjorde där en tur i S:t Gotthard och via Zurich reste han vidare in i Tyrolen mot Innsbruck. Hemresan gick via bl a Wien, Berlin och Khvn. Under resan studerade S bl a brytningsmetoder, berg- och vattenuppfordring, betingsavlöning, malmhalter, redskap, materialpriser och arbetarnas ställning. I Freiberg kom S i kontakt med den första typen av maskinborrar, Schumannska borrmaskinen, för gruvdrift. Denna gjorde starkt intryck på honom och han insåg att stora ekonomiska besparingar kunde göras inom gruvdriften i Sverige. Det kom dock att dröja ett stycke in på 1870-talet innan en systematisk utprovning av maskinborrar vid sv gruvfält kom att genomföras.

S var en god organisatör, och detta utnyttjade han dels som statlig bergmästare med säte i Filipstad, dels som teknisk chef för gruvdriften vid Persbergs gruvfält. Han hade god överblick i ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Som ansvarig gruvingenjör vid de många och ibland stora gruvfälten inom Persbergs malmtrakt, tog sig S 1859 tillsammans med ytterligare tre personer inom ramen för en kommitté an den grannlaga uppgiften att försöka sammanföra alla bolag under gemensam äganderätt och en enda förvaltning för driften. Persbergs många gruvor präglades av en organisation som inte hade förändrats mycket sedan början av 1700-talet. Sammanslagningen kunde slutligen ske 1865. S införde även tryckta tabellariska översikter av brytningen och vad den kostade för utdelning vid de årliga gruvstämmorna. Översikterna blev med tiden uppskattade och resulterade för Persbergs del i tryckta årsberättelser fr o m 1860.

Under S:s drygt 40-åriga yrkesverksamma tid skedde en rad snabba tekniska framsteg inom gruvnäringen. Elektriciteten och pneumatiken gjorde sitt intåg vid gruvfälten. Från krutsprängning gick man via bomullskrut och sprängolja (nitroglycerin) till dynamit. Handborrning ersattes av maskinborrning, stånggångsteknik av tryckdrivna pumpar. Allt diskuterades livligt i Wermländska bergsmannaföreningen och drivande i diskussionen var S. Föreningen och de värmländska bruksägarna intresserade sig för användningen av bomullskrut som sprängmedel vid gruvdrift och av Jernkontorets fullmäktige fick S och C A Ångström i uppdrag att utreda frågan. Man övergick dock 1865 till försök med nitroglycerin, eftersom man inte kunde erhålla lämpligt bomullskrut. På S:s initiativ utfördes en rad systematiska försök i gruvtekniska frågor, allt för att bedöma nya teknikers tillämplighet på värmländska förhållanden. I några fall valde de värmländska bergsmännen en skeptisk linje och vissa tekniska nyheter infördes senare i Värmland än i övriga delar av Bergslagen, allt dock väl underbyggt av provresultat.

Trots sin akademiska skolning halkade S snabbt efter i den teoretiska utveckling som pågick vid landets universitet och högskolor, långt från Filipstad. Så var t ex uppsalafysikern Robert Thaléns nya och avancerade geofysikaliska mätmetoder, vilka konkurrerade med gruvkompasserna och bergsmännens yrkeshemligheter, något som S starkt ifrågasatte. Thaléns teoribildning stod i skarp kontrast till S:s krav på omedelbara synliga mätresultat. Detta hotade bergsmännens kunnande och därmed också deras oberoende liksom även S:s kompetens som bergmästare.

Som konsulterande gruvingenjör var S efterfrågad i hela Bergslagen och även i övriga Sverige. Han utförde tekniska och geologiska besiktningar vid bl a Bispbergs och Garpenbergs gruvor i Dalarna, Brunna, Lenabergs och Dannemora gruvor i Uppland. Redan 1864 gjorde han ett besök i Gällivare (Malmberget) för en besiktning av malmtillgångarna.

S tillhörde pionjärerna inom geologin som rutinmässigt började undersöka mineral och bergarter med hjälp av tunnslip och mikroskop, och hans vana att vid korta besiktningar i fält och enstaka gruvbesök belysa geologiska problemställningar torde tyda på att han hade en god perceptiv förmåga som geolog. Genom sin son Hjalmar (S 2) hade S en viktig kontakt i den expanderande geovetenskapliga forskningen, och de samarbetade direkt genom att S försåg Hjalmar med prover för analys och identifikation. Brevväxlingen dem emellan fungerade därvid som koordinering av befintliga resurser i två i övrigt ganska åtskilda miljöer. Tack vare detta på samma gång informella och formella utbyte förankrades S:s intresse för mikroskopi i den akademiska undervisningen - en metodologisk nyorientering lika mycket som en illustration av hur ett delvis nytt förhållande mellan industri och akademi hade börjat växa fram. S kan i övrigt inte anklagas för ensidighet i sitt värv. Minnestecknare har framhållit S:s stora kunskaper i såväl bergsvetenskap, berggrundsgeologi, malmgeologi som mineralogi. Med sina goda administrativa kunskaper anförtroddes S många kommunala och statliga uppgifter.

Större delen av S:s mineralsamling, däribland originalproverna till hans mineralogiska arbeten, samt hans tunnslip, ingår i S 2:s mineralsamling på Naturhistoriska riksmuseet. Delar av S:s boksamling ingår i det till VA donerade Sjögrenbiblioteket. 1886 beskrevs och namngavs ett mineral efter S – sjögrenit – som dock senare visade sig vara identiskt med koppar-järnfosfatet kalkosiderit.

Författare

Jörgen Langhof



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till S i Sjögrensarkivet, Centrum för veten-skapshist, VA; brev även hos sektionen för mineralogi, Naturhist riksmuseet. S:s kompendium Om sv gruv-brytn i KTH:s bibi. - Brev från S i GUB (till S A Hedlund), KB o i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Geologiskt-geognostiska antekning-ar om Öland ... 1*. [Akad avh, preses E S Bring.] Lund 1847. 15 s. - Mineral-analyser ... 2. [Akad avh.] Lund 1848. 16 s. [Preses.] - [Mineral-analytische Beiträge; von N. J. Berling in Lund:] Pyrophyllit (von Westanå) ... / Stilbite ... und Rother Zeolith ... (Annalen der Physik und Chemie, hrsg v J C Poggendorff, Bd 78, Leipzig 1849, s 414-416). - [Neue Mineralien aus Nor-wegen ... analysirt ...:] Katapleiit (ibid, 79, 1850, s 300-302). - Kemisk undersökning af katapleiit, ett nytt mineral från Lamö i Norrige (VAH, 1849, Sthlm 1851, s 99-107; övers i Annalen Ergänzungsbd 3, Leipzig 1853, s 465-470: Chemische Untersuchung des Kata-pleiits, eines neuen Minerals von Lamö in Norwegen). - Om jernmalmers värde. [Rubr.] Sthlm 1850. 28 s. [UrJKA s å.] - Tankar om Falu kopparhandtering. Falun 1860. 31 s. [Anon, även tillskr F M Stapff.] - Om vattenkraften vid Persberg och dess rätta begagnande. Filipstad 1861. 24 s. [Undert.] - Förslag till Persbergs-fältets förening i ett bolag med gemensam eganderätt i grufvorna. Sthlm 1862. [Enl uppg.] - Berättelse om en år 1862 företagen utrikes resa. [Rubr.] Sthlm 1863. 77 s, s 111 f. [UrJKA så.] - Betänkande rörande nord-vestra stambanans sträckning mellan Christinehamn och Arvika, afgifvet af de vid Wermlands läns landsting år 1864 tillsatte komitérade. Filipstad 1865. 40 s, 1 karta. [Undert s 21, tills med G Ekman, S Fleetwood, E. G. Danielsson o W. Croneborg.] - Lärobok i mineralogi för elementar-läroverk och tekniska skolor. Fahlun 1865. IV, 225 s. 2. uppl: Kort lärobok ... 1874. VII, 217 s. 3. uppl ... Bearb o tillök af H Sjögren. Sthlm 1880. VI, 218 s. - Slutord i frågan om nordvestra stambanans sttäckning genom Wermland af C. A. S. Filipstad 1866. 28 s. [Sign.] - Om nitroglycerins användande vid gruf-vebrytningen. Filipstad 1867. 28 s. [Ur Wermländska bergsmannaföreningens annaler 1866.] - Några ord om svenska jernhandteringens framtid. Filipstad & Sthlm 1871.19 s, 2 bl diagram. [Ur d:o 1870.] -Tabeller för bestämmande af jernmalmers värde [rubr; omsl:] till praktiskt bruk för malmköpare, grufägare, malmförsäljare, hyttingeniörer m. fl. utg. Filipstad 1872. Patentfol. 1 bl. 2. öfvers o tillök uppl Falun 1877. 8:o. 18 s. - Om sambandet mellan det sätt, hvarpå våra malmer uppträda, och den relativa åldern hos de bergarter, hvaruti malmerna förekomma. [Rubr.] Sthlm 1874. Ils. [Ur Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar (GFF) s å.] - Om förekomsten af Tabergsjernmalmsfyndighet i Småland. [Rubr.] Sthlm 1876. 20 s. - Hvilka framsteg har puddlingsme-toden på senare tider gjort inom Sverige och hafva alla svenska tackjernssorter härför visat sig lämpliga? (Ingeniörs-föreningens förhandlingar, årg 11, 1876, Sthlm, 4:o, s 245-247). - Kort handledning i svenska grufbrytningen med särskildt afseende fästadt på malmernas förekomst och uppsökande för lägre bergsskolor, grufegare, förmän m. fl. utg. Filipstad 1878. (7), 113 s. - Bengt Gustaf Bredberg. Metallurg, bergmästare (VA, Levnadsteckningar öfver ... ledamöter, bd 2, Sthlm 1878-85, s 465-493 [1885]). - Om donläge och utmals sträckning mot djupet. Filipstad 1888. 7 s. [Ur Werml bergsmannaföreningens annaler s å.] -Om utsigterna för den svenska jernhandteringen. Filipstad 1889. 12 s, 2 bl diagram. - Om magnetisk anrikning af jernmalm. Sdilm 1892. 31 s. [UrJKA s å.] - Artiklar i mineralogi i Nordisk familjebok, bd 11-17 (N-Z), Sthlm 1887-93; bidrag i: Öfversigt af Kongl. vetenskapsakademiens förhandlingar, 1848, 1851, 1871, 1884, 1887-88, Sdilm, JKA, 1855, 1859, 1862-63,1867,1878,1888,1892, Sthlm, Wermländska bergsmannaföreningens annaler, 1856/57, 1858/ 59-60,1862/63-71, 1873-77,1882-83,1886-92, Örebro, Karlstad, Fillpstad, GFF, bd 1-10, 13-14, Sthlm 1872-88, 1891-92, se bibliografi i GFF, 15, 1893, s 520-524.

Utgivit: Utdrag af relationerna om Filipstads bergslags grufvor från äldsta tider intill år 1880. Filipstad 1885. 486, XXIII s. - Utdrag ... från och med år 1880 till och med år 1895. Filipstad 1896. 194, III, (10) s.

Källor och litteratur

Källor och litt: I Andersson, Uddeholms hist till 1914 (1960); Bergskoll; B Bergsman, Falu bergsskola 1819-1868: Sveriges första civila tekn högsk (1985); B Boéthius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 1-3 (1947-68); K G Brunnberg, Persbergs gruve ab 1866-1920 (1921); H Carlborg, Persbergs malmtrakt (1925); A Carlsson, Om genesis: Hjalmar Sjögren, Norrlands malmer o den ekon geol (Forskmpro-grammet Stella: modern vetenskapshist 1850-2000, Arbetsrapport nr 7, 1995); dens, Hjalmar Sjögren o den ekon geol: vetensk ideal o attityder i malmfrågan 1880-1910 (Polhem 1996), s 264-302; dens, Vetenskap o bruksanda: Bergslagens geol under det industriella genombrottet (Vetenskap o dikt i Bergslagen: tre skisser kring idéer o landskap, 1996); dens, De mörka bergens hemligheter: kontroversen kring Kirunavaaras malm, 1880-1910 (Vetenskapsbärarna: naturvetenskapen i det sv samhället 1880-1950, 1999); P Geijer, Sv malmgeol forskn: en återblick på verksamheten under Geol fören:s första halvsekel (Geol förems i Sthlm förhandkar, 43,1921), s 87-118; O Gertz, FS i Lund 1772-1940 (1940);J Langhof, Mi-neralogists and collectors (Långban: the mines, their minerals, geology and explorers, 1999); C H Lundström, A S (Wermländska bergsmannafören:s annaler, 1894), s 5-8; T Sjögren, Ur minnet o dagboken (1935); SMoK; E Svedmark, C A H S (Geol förems i Sthlm förhandkar, 15,1893), s 397f; SvTeknF; Utdrag af relationerna om Filipstads bergslags grufVor från äldsta tider intill år 1880 (1885); M Weibull o E Tegnér, LU:s hist 1668-1868, 2 (1868), s 412; K Winge, Värmländska bergsmannafören 1849-1924 (Värmländska bergsmannafören:s annaler, 1924), s 9-48.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Anton H Sjögren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5986, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2019-11-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5986
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Anton H Sjögren, urn:sbl:5986, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2019-11-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se