Eric Skjöldebrand

Född:1722-11-16 – Köpings församling (U-län), Västmanlands län
Död:1814-01-27 – Maria Magdalena församling, Stockholms län

Författare, Kommersråd, Numismatiker, Konsul


Band 32 (2003-2006), sida 441.

Meriter

1 Skjöldebrand, Eric (före adl Brander), f 16 nov 1722 i Köping, d 27 jan 1814 i Sthlm, Maria. Föräldrar: handlanden o rådmannen Fredrik Brander o Maria Elisabeth Sahlman. Inskr vid UU 16 mars 33, e o kanslist i Rikets ständers banks kansli 3 april 47, i Kanslikoll 10 mars 48, kanslist där 7 nov 49, konsulatsekr i Alger 16 maj 53, tf konsul 8 nov 56, konsul där 30 jan 58–22 okt 66, adl 17 febr 67 (sköldebrev konfirmerat 10 aug 72; introd 74), kommerseråds namn 12 juli 69. Förf, numismatiker. – LVS 57, LPS 68, LMA 71, LVrlAA 97 (preses andra halvåret 97).

G 12 maj 1756 m Johanna Logie, f 5 juni 1740, d 1 april 1780 i Västerljung, Söd, dtr till sv konsuln George L o Johanna Elioth.

Biografi

S:s mor dog vid hans födelse och han växte upp med en styvmor. Fadern satsade stort på sonens utbildning. Vid tio års ålder sändes S dll UU med sin halvbror och en privat informator - ett arrangemang brukligt snarast för unga adelsmän. Sedan fadern avlidit redan 1736 följde dock en tid av ovisshet tills S:s förmyndare bestämde att han, som hade ett litet arv efter modern, skulle få fortsätta sina studier. S återvände till Uppsala men avlade ingen examen. Han antyder i sin självbiografi att han, "med ett eldigt temperament" och lämnad till sig själv på sitt sjuttonde år, inte alltid höll sig till böckerna.

S bestämde sig för ämbetsmannabanan och antogs som e o kanslist i riksbanken. Utsikterna till befordran där verkade dock små varför han övergick till Kanslikollegium, där en vän från Uppsalatiden rekommenderade honom hos sekreteraren Matthias v Hermansson (bd 18). Denne höll på att profilera sig som en av de starka männen inom det regerande hattpartiet. Hermansson och S blev goda vänner; S berättar i självbiografin att de "foro ut och roade [sig] som oftast på värdshusen". S skaffade sig även andra gynnare i kansliet och avancerade snabbt. Han synes under 1750-talets första år ha tillhört de inre kretsarna inom hattpartiet och anförtroddes "extra förrättningar", t ex uppdraget som sekreterare i en hemlig kommission med uppgift att ur rådsprotokoll sedan 1720 leta fram argument för att inskränka kungamakten.

S bedrev språkstudier, förutom i franska och tyska även i engelska, vilket var ovanligt. Det föll därför på hans lott att översätta de engelska breven från konsuln i Alger, George Logie, som var skotte men sv undersåte. Det visade sig att Logie ville dra sig tillbaka och önskade få en medhjälpare som kunde läras upp till att bli hans efterträdare. Lönen i Alger var hög och S var skuldsatt. S sökte och lyckades trots konkurrens få tjänsten som konsulatsekreterare. Han valde att resa dit över England, med det dubbla syftet att förkovra sig i engelska och uppsöka Logies dotter Johanna – då 13 år gammal – som bodde i pension i London. Knappt tre år senare skulle hon bli S:s hustru.

S anlände till Alger i början av 1754 och stannade till jan 1766, de sista åtta åren som ordinarie konsul. Stadsstaten Alger räknades liksom Tunis och Tripoli till "barbareskstaterna", där sjöröveri bedrevs i stadig regi. Kaparna utgjorde ett hot för handelsskepp i Medelhavet. För att säkra den sv handeln där hade Sverige, liksom flera andra europeiska stater, slutit en freds- och handelstraktat med Alger (1729). Den sv konsulns huvuduppgift var att se till att traktaten efterlevdes. Det var ett riskfyllt arbete. Sjuårskriget (1756–63) medförde ökade spänningar i Medelhavsområdet. I Alger var den inrikespolitiska situationen orolig. S:s tjänstgöring inföll under deyen Ali Baschas regering.

Som konsul hade S att reda ut uppdykande incidenter mellan algeriska kapare och sv skepp. Han ställdes ofta inför situationer där även andra stater var inblandade. Han lyckades t ex lösa ur slaveriet sv sjömän som tillfångatagits under holländsk flagg, varvid han råkade i konflikt med den holländske konsuln (1758). En viktig sida av konsulns verksamhet var att så långt möjligt hålla nere ekonomiska anspråk från algerisk sida, främst kravet på årliga "presenter". S förmådde 1757 den algeriske deyen att avstå från en skeppslast bly som han varit lovad. Presenter från kung Adolf Fredrik överlämnades dock till Ali Bascha 1763. S har i senare berättelser om Alger-tiden hävdat att han åtnjöt deyens synnerliga ynnest och skaffade Sverige en unik ställning bland europeiska nationer. Klart är att han stod på god fot med Ali och gjorde sig respekterad.

S:s ställning hos deyen torde ha hängt samman med att han som privatperson hade affärsrelationer med denne. S bedrev en omfattande handel för egen räkning, delvis med egna skepp. Han transporterade t ex vete mellan afrikanska och europeiska medelhavshamnar. Från Sverige förefaller han ha importerat krigsmateriel och virke till skeppsbyggeri, som kunde införas tullfritt till Alger. S:s handelsverksamhet inbringade en förmögenhet. Två år efter hemkomsten till Sverige skrev S att hans handel lyckats så väl, att han kunde "hava [s]in utkomst för resten av [s]ina dagar" (1768). I Alger levde S på stor fot att döma av skildringar hos efterträdaren H G Brandel (bd 5) och hos sonen Anders Fredrik S (S 2). Förutom "Svenska huset" i staden Alger disponerade han en lantgård utanför Bab-el-Oued. Där, i "Svenska trädgården", ordnades mottagningar för europeiska konsuler och andra ståndspersoner, ofta med musik och dans. S, som enligt sonen var en skicklig ryttare, sände på egen bekostnad till Sverige tio berberiska hingstar för att främja den sv hästaveln. Han skänkte till deyen dyrbara presenter av egna medel.

I Alger ägnade S mycket tid åt naturvetenskapliga studier, framför allt under de första åren. På resan från Sverige 1753 hade han under ett uppehåll i Marseille träffat Linné-lärjungen Mårten Kähler, som invigde honom i naturalhistorien enligt mästarens system. Framme i Alger började S samla naturalier av olika slag - djur, växter, mineraler - och göra observationer. Han inledde 1754 en brevväxling med Linné, som såg till att han blev invald i VS. S sände laster av naturalier till Sverige, såväl till kungaparet som till Linné. Denne använde hans rön i Systema naturae; i tolfte upplagan (1766–68) beskrivs ca 60 arter av bl a amfibier, insekter och kräftdjur som S samlat in. Linné kvitterade S:s tjänster genom att nämna hans namn (E Brander) vid de nya arterna. Korrespondensen mellan dem tycks ha ebbat ut efter 1761.

Under Alger-tiden utvecklade S även ett intresse för numismatik. Han byggde upp en stor samling antika mynt. Enligt den katalog som han utgav 1785 (Catalogus numismaticus) köpte han mynt från "morer" (dvs lokalbefolkningen) och judar i Alger, och han hade dessutom kommissionärer i Tunis, Tripoli, Alexandria, Smyrna och andra orter kring Medelhavet. I företalet till katalogen framställer han sig själv som en passionerad samlare som inte skyr några utgifter för att förvärva en sällsynt pjäs; samlingens ekonomiska värde betonas starkt. S:s myntsamling inköptes 1786 av Gustav III för det k myntkabinettet.

S återvände till Sverige hösten 1766 med hustrun och fyra barn, och familjen slog sig ner i Sthlm. Det politiska landskapet hade förändrats sedan S lämnade landet. Mösspartiet hade tagit makten vid riksdagen 1765-66, vilket ledde till att S:s kommissionär i Sthlm, hatten och grosshandlaren Isaac Clason (bd 8), flydde ur riket och att S blev indragen i en process rörande äganderätten till säteriet Sörby i Torsåker, Söd. S sällade sig till den falang inom hattpartiet som nu satsade på ökad kungamakt. Han kom i personlig kontakt med kungaparet, som han uppvaktade med ytterligare gåvor i form av naturalier från Afrika; han skänkte fem av sina berberiska hingstar till det k stallet i Strömsholm. Enligt S:s självbiografi blev Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hans arrendatorer på gården Malmvik i Lovö, Sth, nära Drottningholm, som han övertagit efter presidenten Edvard Carleson (bd 7). S skrev rojalistiska tillfällesdikter och dedicerade till kronprins Gustav (Gustav III) sitt epos Gustaviade (1768) om prinsens store anfader Gustav I.

Troligen bidrog S:s uppvaktningar hos kungaparet till att han blev adlad 1767. Vid denna tid var dock riddarhuset stängt för introduktioner, och S:s sköldebrev utfärdades först efter Gustav III:s kröning; till dess fortsatte han att använda namnet Bränder. Efter hemkomsten beslöt sig S för att lämna den aktiva tjänstgöringen på ämbetsmannabanan. Däremot ansökte han, som vedermäle för sina tjänster i Alger, om att bli utnämnd till titulärt kansliråd men fick nöja sig med utnämningen till titulärt kommerseråd.

Under åren i Sthlm i slutet av 1760-talet förde S stort hus, som han var van vid från tiden i Alger. I hemmet umgicks bl a Johan Gabriel Oxenstierna (bd 28) samt det franska sändebudet Modène och andra medlemmar av diplomatkåren. Där samlades också ledande företrädare för det sv musiklivet, t ex tonsättarna Ferdinand Zellbell d y, Francesco Antonio Uttini och Hinrich Philip Johnsen. S var amatörviolinist, hans hustru Johanna uppges ha haft en vacker sångröst, och man musicerade flitigt. I S:s Gustaviade infördes en graverad musikbilaga, SongThoner för Gustaviade efter wissa passioner, med utdrag ur dikten tonsatta av Zellbell, Uttini, Johnsen och flera andra, däribland en kvinna, Elisabeth Olin (bd 28). S hörde till stiftarna av MA.

På musikens område var S:s status som amatör klart avgränsad, och han utgjorde inget hot mot professionella musiker. Annat var det när han framträdde med anspråk att vara författare på det vittra området. Inom den sv vitterheten - liksom inom politiken fastän enligt andra skiljelinjer - hade förändringar skett under S:s långa frånvaro. Som ung tjänsteman i Kanslikollegium hade han publicerat tragedin Cleopatra (1749), som uppfördes på den officiella teaterscenen i Sthlm, Sv comedien; Edvard Carleson (bd 7), då en av S:s förmän i kansliet, hade skrivit en uppskattande anmälan i Lars Salvius' (bd 31) tidskrift Lärda tidningar 1749. Hemkommen till Sverige utgav S 1767 åter en tragedi, Habor och Signild, denna gång om ett fornnordiskt ämne. Då det på 1760-talet inte längre fanns någon officiell scen i Sthlm, pläderade S i förordet för en sv teater. Året därpå utkom eposet Gustaviade – åtföljt av en teoretisk studie över episk diktning – i ett påkostat tryck. Dessa verk, båda inom "höga" genrer och med nationell historisk anknytning, blev föremål för en av de första litterära striderna i Sverige.

Habor och Signild anmäldes välvilligt, liksom tidigare Cleopatra, i Salvius' Lärda tidningar 1767. Konkurrenten Carl Christoffer Gjörwell (bd 17) införde däremot s å en kritisk recension i sin tidskrift Kongl bibliotekets tidningar om lärda saker. Recensenten, Olof Bergklint (bd 3), bedömde pjäsen utifrån den franskklassiska regelestetik som efter 1750 alltmer höll på att bli normerande i Sverige. Habor och Signild befanns fela i dramaturgiskt avseende, samtidigt som språket ansågs vara för "lågt" för en tragedi. Vid denna tid existerade inte i Sverige någon systematisk kritisk bevakning av litterära arbeten, vilket delvis förklarar S:s reaktion. Han svarade ilsket och utförligt, tillbakavisade anmärkningarna punkt för punkt, men framhöll dessutom sina förtjänster som konsul i Alger och sin förmögenhet (Svar 1768). S:s självmedvetna sätt gjorde honom till en tacksam måltavla för motståndarna i Gjörwells tidskrift: Gjörwell själv, Bergklint och Gustaf Johan Ehrensvärd (bd 12), som skrev en parodi över S:s pjäs, Lindgren och Cajsa. Striden utvidgades till att även gälla Gustaviade. Från S haglade "fortsättningar" och "supplement", tryckta hos Salvius. Tidskrifter i Greifswald och Hamburg blandades in i striden. Polemiken klingade av under 1769, men den gav S stämpeln som representant för en föråldrad smak inom vitterheten.

På det privata planet växte S:s familj, från fyra barn vid hemkomsten från Alger till nio fram till Johanna Logies tidiga död 1780. Livet i Sthlm visade sig kostsamt i längden, och familjen bosatte sig under 1770-talet på Sörby, som S till slut kom i besittning av. Han levde nu som godsägare, slog sig på lanthushållning och bedrev nyodlingar. 1778 köpte han, efter att ha sålt Sörby, egendomen Backa i Västerljung, Söd, och bildade därav säteriet Ericslund. Också där ägnade han sig åt nyodlingar. Själv tidigt föräldralös lade S ned mycket energi och pengar på att säkra de många barnens framtid. Sönerna sändes till Uppsala med informatorer, döttrarna fick en ståndsmässig uppfostran. Två av sönerna fick tjänster vid konsulatet i Alger.

Trots de litterära motgångarna i slutet av 1760-talet fortsatte S att publicera sig på det vittra fältet. Han hade ovanligt gynnsamma ekonomiska förutsättningar och bekostade utgåvor med elegant typografi. Med åren skaffade han sig en omfattande beläsenhet, men tillträde dll det vittra etablissemanget kunde han inte vinna i Gustav III:s Sverige. 1775 dedicerade han den fornnordiska tragedin Aslög till änkedrottning Lovisa Ulrika, som vid denna tid intresserade sig för taldramatik medan sonen Gustav koncentrerade sig på opera; sannolikt siktade S på en plats i Lovisa Ulrikas återupprättade vitterhetsakademi -men förgäves. Kungen å sin sida satsade för sin dramatiska verksamhet på yngre och stilistiskt skickligare förmågor, som Johan Henric Kellgren (bd 21). Förödande för S blev att Kellgren, som alltmer tonade fram som litterär smakdomare i Sthlm, utsåg honom till driftkucku. S kämpade dock vidare. Han utgav bl a en översättning ur Vergilius' iEneiden (1788) och en ambitiös Afhandling om det så kallade sublima i litteraturen (1792), som Kellgren gjorde ned i en recension i Stockholms posten.

Det var först efter Gustav III:s och Kellgrens död som S lyckades få någon belöning för sina vittra mödor, och då gällde det numismatiken. VHAA hade som tävlingsämne i antikviteterna 1795 utsatt en undersökning av den sk Odenspenningen, ett mynt som Nicolas Keder (bd 21) velat hänföra till Odens tid. S besvarade frågan med en Critisk afhandling (1795), som visserligen utgavs efter tävlingstiden men dedicerades till akademin och dessutom distribuerades till ledamöterna. Två år senare blev han enhälligt invald i VHAA.

På sin ålderdom flyttade S tillbaka till Sthlm från Ericslund. Under de sista åren var han blind. Trots detta komponerade han melodin till Johan Olof Wallins psalm Jag hafver en gång varit ung: nu är jag gammal vorden (nr 360 i 1819 års psalmbok), som intogs i J C F Hæffners koralbok. S avled vid 91 års ålder.

S beskrivs av sonen Anders Fredrik som storväxt, med en ovanlig kroppsstyrka. Han framstår som kraftfull och expansiv, vital långt uppe i åren - däremot var han inte de subtila nyansernas man. En tillgång var hans utmärkta språkkunskaper, främst i franska, engelska och italienska. S ägde tidigt förmågan att ta sig fram genom nätverksförbindelser och blev invald i en rad sällskap. Under tiden som kanslist antogs han 1751 som "lärling" i en frimurarloge (Gardeslogen) och flyttade 1753 över till logen S: t Jean Auxiliaire, där han avancerade till "medbroder" kort före avresan till Alger. Johannesfrimureriet var en värdefull bas inför en internationell karriär.

S var verksam på många områden. Som konsul i Alger lyckades han skickligt förena den sv kronans ekonomiska intressen med sina egna. Han ägnade sig med driftig entreprenörsanda såväl åt handel under Alger-tiden som åt lantbruk på Sörby och Ericslund. Han gjorde insatser inom naturalhistorien och inte minst numismatiken. S kom också att spela en viss roll i den sena frihetstidens musikliv. Han intresserade sig även för språkvetenskap och försökte i en Afhandling om accent (1795) beskriva sv prosodiska förhållanden.

Inom sv litteraturhistoria har S blivit beryktad på grund av fejden kring Habor och Signild och Kellgrens sarkasmen Hans begåvning som dramatiker ter sig skral, men hans försök på litteraturteorins och även dramahistoriens område är dock inte ointressanta. Han diskuterade energiskt definitionen av episk poesi (1768) och av "det sublima" (1792) samt analyserade konkreta textexempel. I andra upplagan av tragedin Aslög (1783) införde han en historik över sv 1600- och 1700-talsdramatik, tydligen utifrån sin egen samling av teaterpjäser. Sina estetiska utgångspunkter hade han i franskklassicismen, liksom motståndaren Olof Bergklint och det gustavianska etablissemanget, men han ägde en bred litterär orientering, med förmåga att tillägna sig även engelska och italienska texter på originalspråket. Han frånkände visserligen Shakespeare egenskapen "sublimitet" i sin avhandling om det sublima men kommenterade Hamlets monolog ('To be ...") i engelsk version. I sitt inträdestal i VHAA jämförde S Ossians sånger - som han i skotten Blairs efterföljd betraktade som äkta - med fornnordisk poesi. I VHAA höll han även ett presidietal om ballader (1798). Hans verksamhet präglades in i ålderdomen av intellektuell nyfikenhet och experimentlust.

Författare

Marie-Christine Skuncke



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ansökningar från S i Biographica, RA; Habor o Signild i renskrift i KB; självbiografi (sovrad version, till ca 1802) m m i ATA; självbiografi (utförlig version, till 1754) i Brinkmanska arkivet, Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Cleopatra, eller Ödets och kärlekens egensinnighet. Sorgespel i fem öpningar. Sthlm 1749. 4:o. 42 s. [Dedik undert E. Bränder.] - En gammal, af et manuscript utdragen, propheda, lämpelig til 1766. Sthlm 1766. 4:o. (3) s. [Anon; vers.] - Habor och Signild, sorge-spel i tre öpningar. Sthlm 1767. 48 s. [Dedik undert E. Branden] - Svar på den i Kongl. bibliothekets tidningar om lärda saker, och i första stycket af andra halfVa årgången för 1767, införde cri-tique, öfver sorgespelet Habor och Signild. Tr i samma format, som desse Bibliotheks tidningar, för at kunna tjäna, som et supplement, til de samma. [Rubr.] Sthlm 1768. 60 s. [Text.] - Supplement til Tidningen om lärda saker af den 17 december 1768, eller Nyårs-gåfVa för herr assessor Gjörwell, emot en af honom gifven jul-klapp. [Rubr.] Sthlm 1768. 4 s. [Undert E. Bränder.] - Första fortsättningen af supplementet til Kongl. bibliotheks tidningarne om lärda saker, eller Anmärkningar vid en herr bibliothecarien Gjörwells note vid 3:dje stycket pag. 46 och 47 af årgången 1768, rörande sorgespelet Habor och Signild, m. m. Samt, vid et herr mag. doc. Olof Bergklints bref dl herr Gjörwell i samma ämne, som är infördt i 4:de stycket pag. 61 och 62 af förenämde tidningar. [Rubr.] Sthlm 1768. 17 s. [S 11: undert E. Bränder.] -Andra fortsättningen af supplementet til Kongl. bibliotheks tidningarne om lärda saker, rörande sorgespelet Habor och Signild. [Rubr.] Sthlm 1768. 8 s. [Undert Bränder.] - N:o I. Cridskt supplement til Tidningarne om lärda saker, för år 1769. [Rubr.] Sthlm 1769. 35 s. [Undert Bränder.] - Gustaviade, hjälte-dikt i tolf sånger. Sthlm 1768. 4:o. 1 pl, (8), 167 s, 8 bl noter, Försök om epopée, poéme epique eller hjälte-dikt, 40 s. [Dedik undert E. Bränder.] [Ny utg:] Gustaviade, episkt poem i femton sånger af Skjölde-brand. Sthlm 1796. S IX-LXVIII, (10), 255 s, Försök om epopeer eller episke poemer [rubr], 88 s. - Ode öfver Konungen, den 26 junii 1769. Sthlm 1769. 4:o. (8) s. [Anon; utg E Ekholm.] - De hyaena, narratio missa Algeria (VS, Nova acta, vol. 1, Upsaliae 1773,4:o, s 77-80). - Aslög, tragedie i fem acter. Sthlm 1775. 4:o. (28), 64 s. [Dedik.] [Ny utg] 1783. XVI, 43, 100 s. [Anon; utvidgad med företal, ett kapitel Om svenska tragedier, noter m m; själva tragedien sep:] 1783.84 s. [Ny emission nedan 1803.] - Sedan saken om förmedlade hemmans rätt vid skogsdelning med oförmedlade, af hvilken man anfördt något i Dagligt allehanda n:o 132, 133, 134, blifvit af en urtima lagmans--rätt genom dom afgjord, har man trodt sig böra lämna publiquen del af besvären, ingifne i Höglofl. kgl. hof-rätten, så väl öfver denna, som Härads-rättens dom; och det så mycket mer, som de innehålla förmo-deligen alla skjäl til styrkande af en rätt, som interesse-rar ganska många medborgare i riket, och hvilken na-turligt-vis icke en gång bordt ställas i quaestion, mindre så hårdt på alla sidor antastas. S. T. Til Höglofl: Kongl Svea Hof-rätt. [Rubr.] Sthlm 1775. 4:o. 15 s. - Ritning och beskrifning på et litet och rart djur ifrån Africa, hörande ul räf-slägtet (VAH, vol. 38, 1777, Sthlm, s 265-267, tab VI). - Catalogus numismaticus in quo rariores, rarissimi et singulares nummi antiqui describuntur et cum notis illustrantur, cseteri nume-rantur vel indicantur. Holmia; 1785. (7), 161 s. -Smärre poesier ([Publius Vergilius Maro,] Didos död Nyköping 1788, s 21-73; se under Översättning; ny emission nedan 1803). - Afhandling om det så kallade sublima i litteraturen med tvänne bihang. Sthlm 1792. 310 s. [Anon.] - Afhandling om accent och qvantité eller ton och dryghet. Sthlm 1793. 30 s. [Anon; ej utg; utg med nytt titelbk] Afhandling om accent och qvantité ton och dryghet. Mycket missbrukade i sv vers. 17[93-]95. [Anon.] - Critisk afhandling, om den i Kongl. mynt-cabinettet, i Stockholm, förvarade silfver-haltige guld-pänning, som framled-ne herr assessor Keder velat hänföra till Oden, dess tid och religions-mysterer. Sthlm 1795. 89 s, 1 graverat pl-bl. [Föret.] - Iphigenie uti Auliden. Tragedie i fem acter. Med critiske noter öiver i synnerhet, Racines Iphigenie, ifrån hvilken, så väl som ifrån alle andre tragiske auctorers Iphigenier, denne mycket skiljer sig, äfven därigenom at catastrophen som hos Racine och andre är (en recit) eller endast berättad, här representeras eller sättes i action. Sthlm 1795. (16), 111 s. [Anon. Ny emission nedan 1803.] - Tal, innefattande en undersökning, huruvida Ossians sånger kunna förtjenavåre fornforskares uppmärksamhet, jemte en jemnförelse emellan dessa sånger och de gamla skandinaviska barders qväden; hållet vid inträdet i Kongl. vitterhets, historie och antiquitets akademien d. 23 Maji 1797 (VHAAH, d 7 [1793-98], Sthlm 1802, s 290-380). - Någre poesier och mindre skaldestycken, författade, tid efter annan. Sthlm 1803. XVI, 43, 100, (16), 111, 74s. [Samlingsutgav: Aslög 1783, Iphigenie ud Auliden 1795 samt [Vergilius,] Didos död, jämte Senare poesier, 1788.] - Dictamen till Höglofl. ridder-skapets och adelns protocoll för den 11 januari 1818. Sthlm 1818. 4:o. 8 s. - Memorial, i anledning af Allm. besvärs- och economie-utskottets betänkande, rörande väckt motion om bränvinsbränningens inställande, uppläst i Ridderskapets och adelns plenum, den 24 jan. 1818. Sthlm 1818. 4:o. 6 s.

Översatt: [Publius Vergilius Maro,] Didos död. Öf-versättn af Virgilii /Eneide. Nyköping 1788. 74 s. [Anon. Ny emission se ovan 1803.]

Källor och litteratur

Källor o litt Turcica: Algerica, vol 4-5; Konsulatet i Algier, vol 2, 13 (H Brandels dagbok) o 28-29; P A Sondén, K kansliets ämbets- o tjänstemän, allt i RA.

J W Beckman, Den nya sv psalmboken, framställd uti försök dll sv psalmhist (1845-72); B Bennich-Björkman, Författaren i ämbetet (1970); G Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600- o 1700-talen (1916); A Blanck, Den nordiska renässansen i sjuttonhundratalets litt (1911); C Burman, Vältalaren Johan Henric Kellgren (1988); T Byström, Sv komedien 1737-1754 (1981); C C Gjörwell, En stockholmskrönika ur C C Gjörwells brev, ed O Sylwan (1920); B Hildebrand, CJ Thomsen o hans lärda förbindelser i Sverige 1816- 1837, 1 (1937); G Hilleström, MA:s matr 1771-1995 (1996); B RJonsson, Sv balladtradition, 1 (1967); J H Kellgren, Samlade skrifter, 1 o 5:2, ed S Ek o A Sjö-ding (1937,1947); Kongl bibks tidn:ar om lärda saker, ed C C Gjörwell [1-3], (1767-68); J H Kreuger, Sveriges förhållanden till barbaresk staterna i Afrika, 1 (1856); C v Linné, Systema naturas (12. uppl 1766-68); dens, Bref o skrifvelser af o till Carl v Linné, 1:3 (1909); Lärda tidn:ar 1749, 1767, 1769; YLöwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952); B McGowan, The age of the ayans: 1699-1812 (An eco-nomic and social history of the Ottoman empire: 1300-1914,1994); Musiken i Sverige, 2, ed L Jonsson o A Ivarsdtr-Johnson (1993); J G Oxenstierna, Dagboks-antecknar åren 1769—1771 (1881); dens, Ljuva ungdomstid: dagbok för åren 1766-1768 (1965); M v Plåten, Furstar o författare: hoven o teaterlivet under 1770-talet (Livrustkammaren 1990); R de Robelin, Jo-hannesfrimureriet i Sverige under 1700-talet (I guld o himmelsblått: frimureri, ett ideal i tiden; Åbo landskapsmuseum, utställn:kat 15, 1991); H Schuck, VHAA, 7 (1943); A F Skjöldebrand, Memoarer, 1 (1903); SMoK; O Sylwan, Sv pressens hist till statshväl-fn:en 1772 (1896); Tidmar om lärda saker, ed C C Gjörwell, 1-2 (1768-69); VS:s prot 1732-1784, ed A Liljencrantz (1957); H Ostman, Swedish non-acade-mic criucism in the eraoffreedom 1718-1772 (1993); dens, Gustavian non-academic criticism 1772-1809 (1999).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Skjöldebrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marie-Christine Skuncke), hämtad 2019-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6017
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Skjöldebrand, urn:sbl:6017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marie-Christine Skuncke), hämtad 2019-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se