Skytte, släkt



Band 32 (2003-2006), sida 496.

Biografi

Skytte, släkt, ursprungligen från Södermanland, härstammande från nyköpingsborgmästaren Bengt Nilsson Skräddare (d tidigast 1603).

Hans son Lasse S (d 1634) var borgmästare i Nyköping, då han 1614 utnämndes till assessor i Svea hovrätt, en post han innehade till 1625. Åtminstone 1622-31 var han (under) ståthållare på Sthlms slott liksom även under en period ståthållare på Uppsala slott. 1623 utsågs han till vice guvernör vid Handelskompaniet. S hade adlats 1619, och hans ätt benämns på Riddarhuset Skytte af Sätra efter S:s sätesgård Sätra, då i Brännkyrka, Sth.

Son till Lasse S var Lars S (ca 1610–96). Som son till en ståthållare och brorson till riksrådet Johan S (S 1) kom S:s uppväxt att präglas av nära kontakt med kungahuset och med ledande politiska och kulturella kretsar. S fick av allt att döma en grundlig utbildning och uppfostran. Sin första undervisning fick han i hemmet av privatlärare, och 1625 inskrevs han vid UU. Tyngdpunkten i undervisningen låg på teologi, filosofi och klassiska språk. Vid denna tidpunkt höjdes allt fler röster inom adeln för inrättandet av en mer modern skola för de adliga studenterna, där dessa skulle beredas möjlighet att inhämta kunskaper i moderna språk, adliga idrotter och annan europeisk bildning. Ett svar på detta önskemål var inrättandet av Collegium illustre i Sthlm, grundat av Johan S, där S 1627 påbörjade studier. En av skolans lärare var Georg Stiernhielm, som var nära vän dll familjen S. 1629 tvingades skolan stänga på grund av ett utbrott av pesten i Sthlm.

De följande åren vistades S troligtvis till stor del i Livland, där hans farbror Johan var generalguvernör. Under denna tid skall S ha företagit en resa till Ryssland. Han synes därefter, likt sin farbror, ha återvänt till Sverige i samband med Gustav II Adolfs död; han höll i Uppsala ett av många hyllningstal till kungens ära.

Sedan S:s far 1634 avlidit bestämde sig S för att fortsätta sina studier utomlands. Resan gick över Khvn till Amsterdam, där han vistades fram till mitten av 1637. Det var en chockartad upplevelse för S att se hur olika sekter, samfund och partier där relativt fritt kunde sprida sina åsikter. Reaktionen från S;s sida på de många teologiska stridigheterna i Holland och särskilt i Amsterdam blev avsky och förakt. Han tyckte sig ändå kunna urskilja en motvikt till den rådande pluralismen, nämligen den katolska kyrkan, med sin, i S:s ögon, fasta teologi och värdiga gudstjänstordning.

S återvände 1637 till Sverige med sin barnatro grundligt ifrågasatt. Han stannade dock inte någon längre tid i landet utan reste vidare till England och London i ett tjänsteärende. Med goda vänners rekommendationer begav sig S 1639 till den sv beskickningen i Paris, där han fick möjlighet att knyta personliga kontakter med bl a den franska statsledningen. Det var även ett utmärkt tillfälle att lära känna det diplomatiska spelet och det raffinerade umgänget vid det franska hovet. Den sv statsledningen uppmärksammade S och såg i honom en duglig kraft, värd att pröva i landets tjänst. Det resulterade i att han 1641 utnämndes till sv resident i Lissabon. En av hans huvuduppgifter blev att bygga upp en sv beskickning som skulle kunna knyta fastare förbindelser med Portugal. S var även enligt sina instruktioner ålagd att rapportera vad som tilldrog sig mellan detta land och Spanien. Han företog därför i detta syfte ett flertal resor genom landet och deltog i det diplomatiska umgängeslivet vid hovet. Detta tycks dock inte ha roat S; han klagade ofta över sin isolering och över att han var undersysselsatt, eftersom få sv skepp anlöpte Lissabon.

Tiden i Portugal gav S goda möjligheter att lära känna den katolska tron. Han hade redan vid sin ankomst haft en positiv syn på katolicismen, och den förstärktes avsevärt under den fortsatta vistelsen.

Hans framförda missnöje med tjänsten hade slutligen hörsammats i Sverige, och han hemkallades för att tillträda en ny post. Det var meningen att S skulle återvända med den sv flotta som 1647 anlände till Lissabon, men han tycks alltmer ha kommit till insikt om att han stod inför ett livsavgörande beslut. Vid flottans ankomst verkar S ha befunnit sig i ett närmast desperat tillstånd; han uppsökte mitt i natten ett franciskanerkonvent för att anhålla om att få bli upptagen i ordensgemenskapen. Under den följande obligatoriska prövningstiden, innan konversion och ordensupptagning kunde ske, fortsatte S att sköta den sv beskickningen. Därefter begärde han och beviljades avsked. 8 juli 1647 blev S upptagen till novis i minoritklostret S Francisco de Alanquer. Han tog sig även namnet pater Laurentius a Divo Paulo, till vilket han gärna fogade nobilis suecus. Efter avslutat novitiat fortsatte han sina teologiska studier vid det större klostret S Francisco de la Ciudad i Lissabon. Senare vigdes han till präst och verkade som sådan inom sin orden. 1653 gjorde S en pilgrimsresa till det heliga landet. Under sin tid i Palestina var han verksam som översättare och sekreterare åt ordensprovinsialen. Under vistelsen i Jerusalem fick han i jan 1655 underrättelse om att drottning Kristina abdikerat och konverterat. Efter detta för honom glädjande budskap anhöll S om att få resa till Rom för att där träffa drottningen.

Mycket tyder på att S var inblandad i drottningens beslut att konvertera. Han var personligen bekant med flera personer som hade anknytning till kretsarna kring Kristina, bl a jesuiten Antonio Macedo (bd 21, s 576), som spelade en viktig roll i de katolska närmandena till Kristina. Det är därför troligt att S gav denne goda råd inför resan till Sverige, t ex hur han skulle förhålla sig till det sv hovet och drottningen. Med all sannolikhet fanns det ett samband mellan S och de portugisiska jesuiternas kontakt med drottningen. När hon 1655 anlände till Rom är det troligt att S assisterade vid det högtidliga tillfälle då påven själv gav Kristina bekräftelsens sakrament.

S stannade i Rom och fick efter några år tillstånd att permanent bosätta sig i franciskanernas stora centralkonvent Santa Maria de Aracoeli på Kapitolium. Att S blev stationerad vid denna betydelsefulla institution kan vara en följd av påtryckningar från Kristina. Under sina år i Rom stod S i ständig kontakt med Sverige och knöt även vänskapsband med de bofasta sv katolikerna. Han blev 1668 utsedd till biktfader och själasörjare åt drottningen samt andlig ledare vid hennes hov. Efter en schism tvingades han 1676 att lämna sin tjänst där. S undervisade vid ordens utbildningsanstalt, och en annan av hans arbetsuppgifter gällde interna ordensangelägenheter. Han skall ha blivit erbjuden en utnämning till kardinal men avböjt eftersom han ville förbli munk. Inom franciskanerorden fick han många viktiga uppdrag, och ända till slutet av sitt liv tycks han ha varit engagerad i den interkonfessionella dialogen. S var av allt att döma en stark förespråkare för evangeliet och fornkyrkans teologi som botemedel mot kyrkosplittringen.

S ägnade efterhand alltmer tid åt egen författarverksamhet. Han utgav ett flertal religiösa och vetenskapliga skrifter på latin, bl a Peregrinatio sancta (1658), som innehåller en skildring av S:s egen omvändelse till katolicismen. Denna skrift var även tänkt att fungera som en slags vägledning för de svenskar som övervägde att konvertera.

Bror till Lars Bengtsson S var tryckeriägaren och översättaren Ericus Schroderus (bd 31). En annan bror var Johan Bengtsson Schroderus S (S 1), som adlades 1604. Hans ätt, på Riddarhuset benämnd Skytte av Duderhof, utslocknade 1683.

Dotter till Johan S var Wendela S (1608–29), som i likhet med sina syskon erhöll en ovanligt gedigen utbildning. S sägs ha undervisats av sin far; hon uppges ha varit ovanligt begåvad och uppmärksammades för sina kunskaper och stora lärdom. S tillägnade sig grundliga kunskaper i latin, franska och tyska samt kunde även något grekiska. Hon studerade också teologi, etik, historia, filologi och geografi. En bidragande orsak till att hon kunnat inhämta dessa kunskaper kan ha varit att hon som barn vistades i miljöer där humanister som Thomas More, Erasmus av Rotterdam och Juan Luis Vives var högt uppskattade. Det förekom också att fäder vid denna tid personligen undervisade sina döttrar med en medvetet mild pedagogik.

S var omtalad inte bara för sin lärdom utan även för sin skönhet. Hon kallades av Georg Stiernhielm för "sexus et sasculi miraculum", sitt köns och sitt århundrades underverk. Det berättas att hon i Brauns-berg (Braniewo) i Ostpreussen, känt för sitt jesuitkollegium, inte tvekade att gå i polemik med flera av de lärda männen och att hon på flytande latin kunde bestrida den katolska lärans förnämsta satser. S gifte sig 1626 med landshövdingen Hans Kyle (bd 21, s737). Bröder till Wendela S var riksrådet Bengt S (S 2) och Jacob S (1616–54). Den sistnämnde blev student i Uppsala 1627, där han tillsammans med sina två bröder stod under vård av Johannes Simonius, den förste ordinarie innehavaren av den Skytteanska professuren. S blev den förste rektor illustris vid Dorpats universitet 1633 och efter en resa till England assessor vid Svea hovrätt fem år senare. Han blev vice president där 1641 och utsågs till ledamot av 1642 års lagkommission men tillträdde ej på grund av ohälsa. Tre år senare utnämndes S till landshövding i Östergötland. På denna post inledde han bl a arbetet med genomförandet av nya stadsplaner i Linköping och Norrköping. På grund av sjuklighet lämnade S tjänsten 1650. Han deltog i samtliga riksdagar 1640–47 och var under dessa en aktiv och av ståndet betrodd ledamot.

En son till Jacob S var Gustaf Adolph S (1637–63). Han gjorde sig känd genom sjöröveri på Östersjön, och hans gärningar ligger till grund för Viktor Rydbergs (bd 31) historiska äventyrsroman Fribytaren på Östersjön. S hade som många andra adelsmän erhållit en gedigen utbildning, bl a i Uppsala. Det ansågs självklart att han skulle följa i sin fars och farfars fotspår och träda i kronans tjänst. Han var också 1657–58 ryttmästare vid Smålands ryttare och hade tjänstgjort i polska kriget.

I stället för en militär yrkeskarriär blev det sjöröveri han kom att ägna sig åt. Det första tillgreppet skall ha inträffat hösten 1657 av en holländsk jakt vid Kråkelund, mellan Västervik och Oskarshamn. Besättningen dödades och S skall sedan, genom att förfalska ett köpebrev, ha gjort sig till ägare av det plundrade skeppet. Med detta bedrev S sedan sjöröveri och levde piratliv på Östersjön under somrarna. Kaperiet bedrevs huvudsakligen kring Öland, vilket berodde på att S bodde på Strömsrums säteri, Alems sn, vilket han ärvt av sin far. Säteriet ligger vid Alsteråns mynning och på 1600-talet skall ån ha varit segelbar ända upp till gården.

Tillsammans med svågern Gustaf Drake (bd 11) anföll S sommaren 1661 en holländsk bojert mellan Bornholm och Utlängan. Besättningen mördades och sänktes sedan med stenar i havet. Skeppet och lasten fraktades upp till Kalmarkusten och gömdes på ön Blå jungfrun och på Strömsrum. S skulle kanske ha undgått upptäckt om inte vraket efter bojerten upptäckts och brottet uppdagats. Redan i ett tidigt skede riktades misstankar mot S, och flera av dem som utgjort hans besättning förhördes och häktades. Detta ledde till att även S togs till förhör i Kalmar och fängslades på slottet.

Hans medbrottsling Gustaf Drake flydde till Tyskland och lyckades undkomma. Han blev först dömd i sin frånvaro, men återvände till Sverige efter att han beviljats lejd och frikändes från brott vid en rättegång 1663 som har betecknats som en skandal. Hovrätten hade dömt i linje med Drakes försvar, men dess ledamöter fick av förmyndarregeringen en av de kraftigaste åthutningar som utdelats till en förvaltning under stormaktstiden. Hovrätten hade visat en oförsvarlig försummelse och obetänksamhet i sin dom. Drake dömdes därefter till böter och skadestånd men benådades 1668.

För S blev domen hård. Han fördes tillsammans med sex av sina medbrottslingar till hovrätten i Jönköping, där fyra dömdes till döden, två till gatlopp och en frikändes. S:s släktingar försökte få honom benådad utan att lyckas. De fick dock S:s straff mildrat till arkebusering, eftersom han då skulle "få dö som soldat". 27 april 1663 fördes de dödsdömda till Jönköpings torg. Där sköts S och därefter avrättades medbrottslingarna genom halshuggning. S dog barnlös; han var sedan 1659 gift med friherrinnan Brita Hamilton. Om hon varit medveten om sin mans verksam- het är oklart och framgår inte heller av rättegångsprotokollen .

Under 1800-talet har flera historiker sökt att mildra eftervärldens dom över S och Gustaf Drake genom att hävda att deras sjöröveri begränsades till holländska skepp under en period när holländare var allmänt illa sedda i Sverige för sin handelspolitik. Detta förhållande skulle alltså ha motiverat och något rättfärdigat plundringarna (Sylvander).

Sonson till Bengt Nilsson Skräddare var Håkan Nilsson S (1603–88), som deltog i 30-åriga kriget liksom i danska kriget 1644–45 och 1630 blev kapten vid Östgöta infanteriregemente och överstelöjtnant vid förbandet fem år senare. Efter att 1643 ha utnämnts till överstelöjtnant vid Kronobergs regemente utsågs han till överste och chef för detta följande år. S adlades 1645 (introd 1650) och adopterades på sin farbror Lars Bengtsson S:s nummer på Riddarhuset.

1658 utnämndes S till landshövding över Kristianstads län och Blekinge. Tjänsten, som till 1669 var underställd generalguvernören över Skåne, Halland och Blekinge, innehade han till 1670 med undantag av några månader 1666. Som styresman över en nyerövrad provins blev S starkt involverad i försvenskningsprocessen, särskilt med problemen avseende den nya militära indelningen och de påfrestningar dess införande medförde i förhållandet mellan militär och bönder. Skånska kommissionen 1669-70 framförde starkt missnöje till K M:t mot skötseln av länet, vilket bl a tillskrevs S höga ålder, och han avlägsnades från sin post. S deltog i riksdagarna 1650, 1652, 1668 (led av utskott ang reduktionsfrågan), 1672 och 1675. – S är stamfar för den ännu fortlevande ätten S (af Sätra).

Bror till Håkan Nilsson S var Bertel Nilsson S (d 1667), som likaledes deltog i 30-åriga kriget – i Joakim Volkmanns tyska regemente där han slutligen blev överstelöjtnant 1650. Han hade adlats 1648. Sex år senare utnämndes S till överstelöjtnant vid Livgardet, tillika till kapten och chef för dess livkompani. S deltog i krigen mot Polen och Danmark under 1650-talet, och 1657 utnämndes han till överste och chef för Jönköpings regemente. Genom tjänstebyte blev han från 1660 chef för Kronobergs regemente. Han deltog i riksdagarna 1660 och 1664.

En son till honom var Carl Gustaf S (1647–1717). Han blev 1660 fänrik och 1668 löjtnant vid Kronobergs regemente. 1672 erhöll han tillstånd att resa utomlands och tog tjänst vid Conrad (Curt) Christoff Königsmarcks (bd 21) regemente, där han blev kapten. S deltog 1672 bl a i staden Groningens försvar mot furstbiskopen av Münster. S avancerade året därpå till major vid överste Broddes regemente och deltog i följande års fälttåg.

På grund av krigsutbrottet mot Danmark 1675 begärde S avsked och återvände till Sverige. Han tjänstgjorde först som generaladjutant hos kungen under fälttåget mot Norge för att 1676 bli överstelöjtnant vid Kronobergs regemente. Han deltog, ända till fredsslutet 1679, i striderna i Skåne som överste för ett värvat dragonregemente. Hans främsta uppgift var att be- kämpa de många grupperna av snapphanar, en uppgift han synes ha skött framgångsrikt. Den största förlusten inträffade när större delen av hans manskap drunknade då isen brast vid stormningen av Karlshamns skans.

S utnämndes 1679 till kommendant i Kristianstad och deltog i Johan Gyllenstiernas (bd 17) ambassad till Khvn 1680. Följande år blev S kommendant i Landskrona, men när hans regemente två år senare sammanslogs med Livregementet till fot blev han plötsligt utan tjänst. Det dröjde 15 år innan S åter trädde i tjänst, något som han uppger berodde på att han motarbetades av generalguvernören Rutger v Ascheberg (bd 2).

1697 utnämndes S till kommendant i Dorpat och överste för ett värvat livländskt infanteriregemente. S blev ansvarig för förstärkningen av fästningen i Dorpat, som han framgångsrikt försvarade mot ryska angrepp. 1703 lyckades S besegra en överlägsen rysk styrka vid Wimarski, men följande år blev Dorpat belägrat av ryska trupper. S tvingades efter ett hjältemodigt försvar att kapitulera, och trots löfte om fritt uttåg fördes han till Reval och kvar-hölls en längre tid i rysk fångenskap. Han frigavs och blev 1706 utnämnd till generalmajor i infanteriet och fortsatte att delta i försvaret av Baltikum. Han var 1708 förlagd till Kurland och sändes följande år med sitt regemente till Litauen.

1709 utnämndes S till viceguvernör i Skåne, där hans främsta uppgift blev att leda Malmös försvar mot danskarna. Han befordrades följande år till generallöjtnant och avgick från tjänsten som viceguvernör, som han dock återfick 1711. Han hade fått uppdraget att utskriva Östra skånska infanteriregementet, vars chef han blev. S upphöjdes 1715 i friherrligt stånd (ej introd). Han var en av dem som uppvaktade kungen vid dennes ankomst till Ystad och blev 1716 utnämnd till guvernör i Skåne och befordrad till general. Ett år senare förordnades S till ledamot av den skånska indelningskommissionen men insjuknade i kallbrand och avled kort därefter. S uppges ha varit en skicklig militär och en nitisk kungatjänare; på grund av sitt egenmäktiga uppträdande hamnade han ofta i konflikt med sina överordnade. Han deltog i riksdagarna 1689, 1693 och 1713 (led av SU). – S var gift med riksrådet och riksjägmästaren Ebbe Ulfeldts dotter Anna Catharina.

Författare

Mattias Andersson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt. Biographiskt lexicon öfVer namnkunnige sv män, 15 (1848); Elgenstierna; R Gullstrand, Släkterna S, Skyttehjelm o Skyttenhjelm (PHT 1956); J Liedgren, Om Johan S:s medeltida anor (SoH 1988); SMoK; Sveriges adelskal 2004 (2003).

Lasse S: Anjou; L Ericsson, Borgare o byråkrater: omvandken av Sthlms stadsförvaltn 1599-1637 (1988); Frälseg, 1-4 (1931-76); N Runeby, Monarchia mixta (1962); Svea Hovrätt: studier till 350-årsminnet (1964).

Lars S: C Bildt, Birgittas hospital o den sv kolonien i Rom under 1600-talet (HT 1895); C V Jacobowsky, Svenskar i främmande land under gångna tider (1930); K Mellander, Svensk-portugisiska förbindelser under sv stormaktstid (HT 1927); M Nyman, L S, diplomat, franciskan, humanist (KA 1982); S Stolpe, Drottn Kristina: den sv tiden (1960).

Wendela S: Carlander; Nord kvinnolitt:hist, 1 (1993).

Jacob S: J E Almquist, Handkar rör 1642 års lagkommission (LUÅ1937); Frälseg, 1-4 (1931-76); B Helm-frid, Norrköpings hist, 5: tiden 1568-1655 (1965); F Lindberg, Linköpings hist, 2 (1946); Runeby, a a.

Gustaf Adolph S: Frälseg, 4 (1976); GJacobson, Gus-tafDrake (SBL 11,1945) Jönköpings hist, 3 (1919); B Schöldström, Damer o knektar (1902); V Sylvander, Kalmar slotts o stads hist, 3 (1865); R Thunander, Skytten o Draken sjörövare på Östersjön (1994); K F Werner, GAS (PHT 1902).

Håkan Nilsson S: Frälseg, 2 o 4 (1935, 1976); A Ku-gelberg, K Första livgrenadjärreg:s hist, 5 (1930); G Petri, dito, 2 (1928); P G Vejde, Sävsjöström (Lenhov-da, en Värendssocken berättar, 1948); S Wägner, Skånska kommissionen af 1669-1670 (1886), s 38f; A Åberg, Indelmen av rytteriet i Skåne 1658-1700 (1947).

Bertel Nilsson S: Frälseg, 3-4 (1947-76); KSvea livg:s hist 1632 (1611)-1660 (1966); W Ridderstad, Gula gardet (1903).

Carl Gustaf S: F Arfividsson, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710, 1-2 (1936); G Hyltén-Ca-vallius, Kongl Kronobergs reg:s officerskår 1623-1896 (1897); C v Rosen, Bidr till känned om de händelser som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1-2 (1936); C G S, Berättelse om Dorpats belägring 1704 (KKD, 11, 1916).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Skytte, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6030, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6030
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Skytte, släkt, urn:sbl:6030, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se