Johan Wilhelm Smitt

Född:1821-02-03 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län
Död:1904-10-08 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Affärsman, Kommunalpolitiker


Band 32 (2003-2006), sida 579.

Meriter

Smitt, Johan Wilhelm, f 3 febr 1821 i Sthlm, Hedv El, d 8 okt 1904 där, Kungsh. Föräldrar: ombudsmannen i riksgäldskontoret Wagener S o Augusta Rudolfina Stenberij. Elev vid Nya elementarskolan i Sthlm ht 29–15 juni 37, bokhållare i Gültzaus handels- o skeppsbyggnadsrörelse i Luleå 38–juni 40, superkarg på briggen Oscar till Sydamerika okt 40–juni 41, affärsman i La Plata-länderna där 41–dec 56, deltog i bildandet av Sthlms ensk bank o led av styr där 56–68, en av stiftarna av Sthlms bryggeri ab (från 81 S:t Eriks bryggeriab) febr 59, ordf i styr där från maj 60, led av styr för bl a Graningeverkens ab 63–72, revisor där 58–63, 81 o 83, en av grundarna av Nitroglycerinab okt 64, ordf i styr där från 22 okt 64, argentinsk konsul i Sthlm 64, argentinsk generalkonsul i Sverige 24 sept 75–02, led av Sthlms stadsfullm 66–70 o 87–93 (led av drätselnämnden 66–68), en av stiftarna av Hvitbets-sockerab i Sthlm 69, ordf i styr där 69–71, en av grundarna av Sthlms handelsbank 71, ordf i styr för Inedals ab från 71, i styr för Hammars glasbruks ab från 80, i styr för Aftonbladets ab från 31 mars 85 o i styr för ab Sthlms bryggerier från 91.

G m Eufrosyne (Ina) Amalia Lundmark, f 12 dec 1840 i Nedertorneå (Haparanda), d 13 febr 1931 i Sthlm, Hedv El, dtr till skräddarmästaren Jonas Magnus L o Elisabeth Catharina Markström.

Biografi

S härstammade på fädernet från Blekinge. Den första kände anfadern var bonde på kronohemmanet Kropp i Lösen nordost om Karlskrona. Hemmanet – uppenbarligen kallat Smeds- eller Smittgården efter innehavaren i slutet av 1600-talet guldsmeden Mäster Oluf – gav sannolikt upphov till släktens namn, antaget av S:s farfar, tingsskrivaren och kyrkoinspektorn i Ronneby, den förmögne Johannes S. Hans son, och S:s far, Wagener S flyttade 1818 från Ronneby till Sthlm, där han tjänstgjorde vid Riksbanken och Riksgäldskontoret, blev vice häradshövding men levde över sina tillgångar. Skuldsatt efterlämnade han vid sin död 1826 hustrun och fyra barn, av vilka S var den förstfödde, i små omständigheter. Familjen tvangs nu överge sin fashionabla bostad, Stenberijska palatset, och flytta till Överjärva gård i Solna, arrenderad sedan några år av fadern, där S växte upp.

Efter åtta års skolgång i den nyinrättade, pedagogiskt banbrytande Nya elementarskolan fick S arbete som bokhållare i en handelsfirma i Luleå, förmedlat av affärsmannen Carl Edward Bladh (bd 4), som var moderns kusin och stora stöd ända till sin död 1852. S fann firman mindre väl skött och övergav den efter knappa två år. I Luleå gjorde han en första bekantskap med sin näste arbetsgivare, den legendomsusade sjöofficeren Adolf Georg Oxehufvud, och sin nästa arbetsplats, briggen Oscar, som var under byggnad på Liljevalchska varvet där.

Bladh hade i mitten av 1830-talet återkommit till Sverige efter en nära 15-årig vistelse som affärsman i Chile, Uruguay och Argentina. I Montevideo hade han lärt känna Oxehufvud. Bladh med sina rika erfarenheter från Sydamerika kom att få en livsavgörande betydelse för S, som han allmänt tycks ha ägnat stor omsorg. Reslusten väcktes tidigt hos S liksom hågen att bli egenföretagare och affärsman.

Sannolikt genom Bladhs förmedling erbjöds S att endast 19 år gammal ingå i Oxehufvuds på sin tid mycket omtalade, halvt officiella s k världsomseglingsexpedition med briggen Oscar, en seglats beräknad att ta två till tre år. S anställdes som superkarg. Nära 30-talet unga sjömanselever deltog, de flesta i tonåren. Besättningen, drygt 20 man, var föga äldre. I befälsstaben ingick som styrmän bl a André Oscar Wallenberg och Carl Skogman. Wallenberg mönstrade av fartyget redan på utfärden i Lissabon, främst av hälsoskäl, men kontroverser och missnöje med kaptenen kan även ha bidragit. Som skeppsläkare deltog naturalisten och medicinaren Eberhard Munck af Rosenschöld (bd 25, s 776). Det har framhållits att ett sv expeditionsfartyg sällan har varit bemannat med så många med tiden bemärkta personer som briggen Oscar. För den arbetsamme och duglige men mindre bemedlade S innebar resan att flera livslånga vänskapsband knöts. Förutom att ge utbildning i sjömansyrket var expeditionens ändamål att idka handelssjöfart. En last sv varor ombord var avsedd för La Plata-området, det första planerade handelsmålet.

Efter att ha fått besök av sin beskyddare kronprins Oscar avseglade briggen under stor pompa från Sthlm i slutet av okt 1840. Så fort fartyget kom ut på öppet hav råkade det emellertid ut för svårigheter: storm och en olycklig sammanstötning med ett annat segelfartyg utanför Irlands västkust. Illa tilltygad kunde briggen endast med stor möda ta sig till Lissabon. Där låg den kvar i fyra månader för reparationer; S passade på att utnyttja tiden till att förkovra sig i språk och handelsämnen.

Först 28 juni 1841 ankom briggen till Montevideo. Där fick den ett storartat mottagande, och S lyckades avyttra fartygets lilla varulager till ovanligt goda priser. Han följde härifrån med Oxehufvud till Buenos Aires och anställdes hos honom som bokhållare med löfte om samarbete och kompanjonskap. Krig hade s å blossat upp mellan liberalerna i Uruguay och diktatorn Rosas i Argentina. Den ekonomiskt trängde Oxehufvud såg tillfället och sålde briggen, uppfattad närmast som en sv statsangelägenhet, till Rosas för ett mycket högt pris. Eftersom Sverige vid denna tidpunkt inte officiellt hade erkänt Rosas' Argentina men väl Uruguay förorsakade fartygsaffären vissa diplomatiska förvecklingar ("lilla skeppshandeln"). Oxehufvud kom tack vare den oväntat höga köpesumman tillfälligt i goda ekonomiska omständigheter och kunde nu sända hem Oscars besättning och elevkår till Sverige. Ett drygt tiotal, bland dem S, valde dock att stanna kvar i La Plata-området.

Till denna del av Sydamerika kom S som i stort sett medellös bokhållaryngling men kunde 15 år senare lämna området som ytterst välbärgad. En rad gynnsamma faktorer bidrog till detta. Viktig var den ekonomiska blomstring som La Plata-länderna upplevde, inte minst i slutet av 1840-talet och större delen av 1850-talet. Den erbjöd utmärkta möjligheter till handel och köpenskap, något som den genuint affärssinnade S omedelbart insåg. Att på kortast möjliga tid skapa sig en förmögenhet och återvända till Sverige var från första början det uppsatta mål som S oförtröttligt gick in för att förverkliga. De ständiga politiska oroligheterna i regionen dämpade tidvis ekonomin men skapade samtidigt stor varubrist och god jordmån för oförvägna företagare som S. Dessa omständigheter blev avgörande för den affärsinriktning S till en början kom att välja, nämligen att utrusta och befrakta handelsfartyg vilka uppträdde som blockadbrytare. Denna riskfyllda men lönsamma smuggelhandel gav S ett startkapital, som han sedan kunde investera i mera alldaglig affärsverksamhet.

Särskilt lukrativa tycks S:s affärer med det länge avspärrade Paraguay ha varit. När detta land 1840 väl fått en president, Carlos Antonio Lopez, som i motsats till sin originelle företrädare Francia var intresserad av kontakter med yttervärlden, avskars dess tillträde till Paraná-floden av den makthungrige Rosas i Argentina, som betraktade och behandlade Paraguay snarare som en argentinsk provins än som en oberoende stat. Som blockadbrytare utrustade S flera handelsexpeditioner till Paraguays gränstrakter, till en början i samarbete med Oxehufvud. Det är troligt att dennes goda kontakter med Rosas och dennes konservativa vänner i Uruguay underlättade för de sv expeditionerna att slippa igenom avspärrningarna, i kontrast till t ex flera misslyckade engelska sådana försök. När Montevideo under en period var liberalt styrt skötte S affärerna i denna stad åt Oxehufvud, som gjort sig illa omtyckt där genom sin fartygsförsäljning till motståndarna. Misshälligheter uppstod emellertid mellan de två och S avbröt samarbetet 1845. Ett erbjudande från Oxehufvud några år senare om nytt kompanjonskap avböjdes av S.

S:s första handelsresa i febr 1843 uppför Paraná-floden, på vilken Munck af Rosenschöld medföljde, förde honom till den argentinska gränsstaden Corrientes. På grund av inbördesstrider kom S att bli kvar där ett drygt år istället för beräknade två månader. Han öppnade då en enkel handelsbod i kompanjonskap med en fransman och inledde affärer med det avstängda Paraguay. Redan under sin första resa till detta lands huvudstad Asuncion s å fick han träffa presidenten, som upplät ett av regeringens hus som bostad åt honom och försåg honom med skyddsvakt. S satsade nu på att försöka idka handel med Paraguay, dit genom de argentinska avspärrningarna praktiskt taget all in- och utförsel hade upphört. Assisterad av Munck blev S bl a en viktig leverantör av mediciner och andra basvaror till presidentfamiljens hushåll.

Efter ett några månader långt provianteringsbesök i Buenos Aires var S senhösten 1844 åter i Corrientes och Asuncion. Intensifierade inbördeskrig, som hindrade båtfärd på nedre Paraná-floden, kringgick han genom smuggling landvägen. I Paraguay bytte han i första hand till sig yerba mate-blad (paraguayte), nationaldrycken i La Plata-länderna. Försäljningen av mate i Buenos Aires och Montevideo tycks ha blivit en särskilt vinstgivande affär. De ständiga tvisterna mellan generalen Rosas och upproriska provinsledare i Argentina i allians med liberalerna i Uruguay underblåstes av Frankrike och England, som ivriga att upprätthålla fri sjöfart på Paraná-floden använde sig av intervenerande flottstyrkor och handelsblockader (1845–48). Importen från England, vanligtvis helt dominerande i områdets utrikeshandel, sjönk till ett minimum, vilket starkt gynnade S:s intressen.

Genom sin blockadbrytande handel lyckades S få ihop ett ansenligt grundkapital. Det som nu lockade var den exempellösa handelsboom som huvudstäderna i La Plata-området upplevde. I april 1847 var S tillbaka i först Montevideo och sedan Buenos Aires. I febr följande år gjorde han en sista affärsresa till Corrientes och Paraguay. 1849 bosatte sig S i Buenos Aires, där han grundade ett handelshus som stegvis utökades. Han bedrev där handel med alla slags varor men mest importvaror. Hans handel med Sverige växte. Hos norska trävarulevererande segelfartyg förhandlade sig S till billiga returfrakter, och han försåg exempelvis sina vänner Lars Johan Hierta (bd 19) med talg till dennes stearin- och tvålfabrik på Liljeholmen och Jacob Wes-tin med råa, saltade hudar till dennes garverier på Kungsholmen. Inte ens de regelrätta krig som utbröt 1851 mellan Rosas och en övermäktig allians av fiender, bl a Brasilien, Uruguay och Paraguay, hindrade S från att fortsätta sin vinstgivande handel. Den alltmer trängde Rosas, som S i det längsta höll sig väl med, tycks ha varit beredd att betala vad som helst för att komma över proviant och förnödenheter.

Sina ständigt ökande vinster investerade S i handelshus i Buenos Aires liksom i lantställen och jordegendomar, den största en flera kvadratmil stor estancia för boskapsuppfödning vid norra stranden av nedre Uruguayfloden. När oroligheterna fortsatte under 1853 började han emellertid planera för sin hemresa och avveckla sina affärer. Efter ett besök i Sverige sommaren 1854-hösten 1855 och resor i Frankrike och England var S åter i Buenos Aires i sept 1856. Han avyttrade nu sin estancia i Uruguay, vilken under hans Europabesök mångdubblats i värde. Efter 15 år i Sydamerika återvände S i jan 1857 för gott till hemlandet medförande en så betydande förmögenhet att han redan kort tid efter återvändandet ansågs som en av Sthlms kapitalstarkaste personer.

Kontakterna med Sydamerika upprätthöll S som Argentinas konsul och generalkonsul i Sverige. Han återvände dock aldrig till denna region. Han tycks inte heller ha varit särskilt drivande att främja sv Sydamerikahandel. Försöken att under 1870- och 1880-talen från S:t Eriks bryggeri i Sthlm exportera öl till bl a Brasilien och Chile misslyckades helt.

Det industriella genombrottet i Sverige under senare delen av 1800-talet kan sägas ha underlättats av å ena sidan en rad sv uppfinningar och teknologiska framsteg, å andra sidan tillkomsten av nya finansiärer och industriföretagare. I det senare avseendet skulle S komma att spela en utomordentligt viktig roll.

Att S kom att intressera sig för bank- och industrisektorn i Sverige får i hög grad betecknas som A O Wallenbergs förtjänst, som i sin brevväxling refererade till S som en nära vän. S:s besök 1854-55 i hemlandet sammanföll med en sv högkonjunktur till följd av Krimkriget. Till en uppsjö av industriprojekt söktes bristvaran kapital. I triumviratet F C E Bünsow (bd 7) – Wallenberg – S spelade S den försiktige finansiärens roll. Av den mängd affärsuppslag som de två kollegorna presenterade honom, inte minst Bünsow inom skogs- och träindustrin, tycks S ha engagerat sig i endast ett fåtal. Trions affärsverksamhet stannade av under S:s Argentinaresa följande år, till missräkning för Wallenberg. Uppmuntrad av sina affärsvänner skyndade S att avyttra sina tillgångar i La Plata-länderna och skaffa fram mera kapital. Vid sin återkomst till Sverige visade den vaksamme S prov på framsynthet och sans, när han under den svåra handelskrisen hösten 1857, då bl a Wallenberg stod på ruinens brant, som det förefaller helt lyckades undgå förlustbringande stödköp och finansiella placeringar. Wallenberg å sin sida konstaterade besviket att S drog sig undan.

Återvänd för gott till Sverige kom S efter något år att ägna sig åt en intensiv affärsverksamhet. De fyra viktigaste områdena för hans investeringar blev Sthlms enskilda bank, Nobels nitroglycerinföretag, Sthlms bryggeriindustri samt markköp på Kungsholmen.

Som en av de större investerarna deltog S 1856 i grundandet av Sthlms enskilda bank. Till en början lojal mot Wallenberg blev han en alltmer självständig och kritisk ledamot av direktionen. När banken, som gått lysande i ett tiotal år, mot slutet av 1860-talet mötte betydligt kärvare tider hårdnade motståndet mot Wallenberg. I spetsen för detta tycks S tillsammans med Lars Lovén (bd 24, s 129) ha stått. S vände sig mot vad han ansåg vara en alltför lättvindig användning av vinstmedlen. När han på bolagsstämman 1868 inte fick gehör för sitt förslag att göra större avsättningar av vinsten till reservfonder och sänka nivån på utdelningarna (och VD:ns höga tantiem) avgick han, liksom Loven, från bankens styrelse. Tre år senare skulle sju andra ledamöter tumultartat lämna styrelsen i protest mot Wallenberg.

I likhet med en rad andra tidigare Wallenberggynnare deltog S 1871 i grundandet av ab Sthlms handelsbank (senare Sv handelsbanken). Han kom i fortsättningen att koncentrera sina bankengagemang till att i första hand stödja detta finansinstituts utveckling, dock utan att åta sig formella befattningar i banken. När Louis Frænckel (bd 16) blev dess VD 1893 tycks S ha trappat upp sitt stöd med en omfattande långivning, främst i form av reverskrediter. S kunde konstatera att banken, efter sin djupa kris under föregående årtionde, nu var landets snabbast växande låneinstitut. Vid S:s död uppgick hans utestående fordringar på Handelsbanken till inte mindre än 2,5 milj kr.

An viktigare insatser svarade S för när det gällde att satsa riskkapital vid grundandet av nya industriföretag. Av för landet utomordentlig betydelse var att han blev Alfred Nobels (bd 27) förste och i Sverige främste finansiär. Tillsammans med far och son, Immanuel (bd 27) och Alfred Nobel, samt kaptenen C Wennerström grundade S i okt 1864 Nitroglycerinab; S var därvid en avgörande huvudfinansiär. Investeringen blev enligt vad S själv uppgivit hans fördelaktigaste penningplacering.

Alfred Nobel, under 1864 i trängande behov av kapital, fick kontakt med S tack vare en faster, som genom sin sociala verksamhet lärt känna S. Att vinna nya storsatsande finansiärer var inte helt lätt. Namnet Nobel hade starkt negativt rykte efter en tragisk olycka i familjens första enkla sprängämnesfabrik i sept s å och det Nobelska företaget ansågs som ett i dubbel mening riskabelt vågstycke. Att S trots detta bestämde sig för en satsning vittnar om hans ekonomiska skarpsyn och hans goda förmåga att fatta rationella investeringsbeslut. Han bildade sig en egen uppfattning om Nobels sprängolja genom besök på den provisoriska tillverkningsplatsen, en pråm utanför Kaggeholm i Bockholmssundet i Mälaren. Att några sv anläggningsföretag just beslutat använda ni-troglycerin som sprängämne, bl a SJ vid utsprängningen av den nya järnvägstunneln under Södermalm, bidrog, liksom Nobels rättframma sätt, till att övertyga S om det riktiga i en ekonomisk satsning.

S:s insatser för Nitroglycerinab inskränkte sig inte enbart till att ställa upp med startkapital. Bolaget med fabrik i Vinterviken, anlagd utanför Sthlms stads gränser på mark som S valt ut och inköpt 2 jan 1865, blev i själva verket ett av hans skötebarn. Han var i fyra decennier dess styrelseordförande. Hans inflytande över bolaget var betydande, i synnerhet som Alfred Nobel sällan var på plats i Sverige. Såsom bolagets reelle chef under många år samarbetade S väl med Alarik Liedbeck (bd 22), den tekniskt skicklige fabrikschefen i Vinterviken fram till 1875. Robert Nobel (bd 27), bolagets VD under tre och ett halvt år, avgick 1870, mycket till följd av stigande meningsskiljaktigheter med S. Denne var i fortsättningen bolagets oomstritt starke man.

S var Alfred Nobels finansiär för verksamheten i Sverige men deltog, trots dennes enträgna uppvaktningar, inte direkt i finansieringen av Nobelföretagens enastående och snabba expansion utomlands, med ett enda undantag. Tack vare ett stort lån från S i april 1865 kunde Nobel, som fick pantsätta alla sina aktier i det sv företaget hos S, bygga en fabrik i Krummel utanför Hamburg i Tyskland, ett land vars marknad för sprängämnen framstod som särskilt lovande.

Om S inte ställt upp med kapital åt Nobel är det inte otänkbart att Nobelkoncernen blivit en helt utländsk angelägenhet utan större sv förankring, då Nobel länge i första hand agerade och kände sig som internationalist. S förblev under åren en av hans nära rådgivare även om deras förhållande inte alltid tycks ha varit helt hjärtligt. S befanns alltför ekonomiskt inriktad och ibland mer än lovligt nyfiken på Nobels uppfinningar. Deras personliga kontakter bestod dock in i det sista; nyåret 1894 besökte S tillsammans med sin son August den hjärtsjuke Nobel i San Remo. Det var vidare till stor del S:s förtjänst att Ragnar Sohlman (nedan), hans kusinson, ett år tidigare av Nobel blivit erbjuden posten som hans personliga assistent. S hade i brev till Nobel rekommenderat Sohlman till denna tjänst.

S var 1859 en av stiftarna av Sthlms bryggeri ab (från 1881 S:t Eriks bryggeriab), som vid Kungsholmstorg i Sthlm anlade ett av landets största bryggerier och ett av de första att brygga lagrat, bayerskt öl. Efter misskötsel under första verksamhetsåret avskedades ledningen och S tog kontrollen över bolaget. Han kvarstod som styrelsens ordförande och företagets dominerande ledare under mer än fyra decennier. Mycket tack vare hans fasta ledning och restriktiva utdelningspolitik – med ett enda undantag ingen utdelning under de första 17 åren – kunde företaget överleva flera kriser inom branschen. Stigande efterfrågan på maltdrycker, inte minst hos den växande skaran byggnadsarbetare i Sthlm, och prissamarbete med konkurrenterna under 1880-talets senare hälft bidrog till att vända lönsamhetskurvan brant uppåt. S kunde på ålderns höst konstatera att hans insatser givit stor lön för mödan; S:t Erik var vid sekelskiftet ett av Skandinaviens finansiellt och tekniskt sett ledande bryggerier. Det hade blivit höggradigt vinstgivande; utdelningen till aktieägarna under S:s fem sista levnadsår motsvarade varje år 50–75 procent av aktiekapitalet, en nivå med få motstycken i sv industrihistoria.

Den ökade lönsamheten inom delar av Sthlms bryggeriindustri lockade till sig finansmän utanför bryggarnas egna led, även från utlandet. Att det välskötta S:t Eriks bryggeri drog till sig särskilt många intressenter var inte förvånande. Inför hotet av utländska uppköpsförsök och i strid med sina två styrelsekollegor, som gjorde ett försök att sälja till engelska intressenter, valde S 1889 att söka samarbete med Louis Frænckel och Emil Egnell. Dessa hade påbörjat uppköp och sammanslagning av flera av huvudstadens nära 20-talet bryggeriföretag till ett större sådant, ab Sthlms bryggerier. S insåg behovet av branschens snara strukturrationalisering och antog efter en rad olika turer ett bud att byta sina aktier i S:t Erik, 30 procent av bolagets totala aktiestock, mot andel och styrelseplats i Sthlms bryggerier. På en bolagsstämma i S:t Erik genomdrev Fragnckel sedan kuppartat ett beslut, mot vilket S bestämt men förgäves reserverade sig, att bolaget skulle återköpa en mycket stor post egna aktier, en för tiden högst ovanlig åtgärd. Ägarna av Sthlms bryggerier vann genom kuppen även kontroll över aktiemajoriteten i S:t Erik, som nu i praktiken blev ett dotterbolag – och huvudsaklig kassako – till det förra. S släppte emellertid ingalunda greppet helt ifrån sig. S:t Erik förblev ett eget bolag under S:s fögderi fram till fusionen 1908 med Sthlms bryggerier. Även i moderbolaget innehade S från 1891 till sin död posten som styrelseordförande, samtidigt som Frænckel var inflytelserik kassadirektör.

S:s insatser omfattade även bryggerinäringens teknologiska utveckling, där han själv i bl a Khvn inhämtade de senaste metoderna. Han tillkallade en rad specialister på området, bl a från Tyskland. 1891 inrättades på hans initiativ ett laboratorium gemensamt för Sthlms bryggerier och S:t Eriks bryggeri. Till dess chef utsågs S:s son August, som 1886–92 var assistent åt kemiprofessorn och hydrografen Otto Pettersson (bd 29) vid StH. Ett nära samarbete inom tillverkningsteknik inleddes även med professorn i maskinlära vid KTH Oscar Edvard Westin, som gavs plats i såväl S:t Eriks som Sthlms bryggeriers styrelser.

Under 1860- och 70-talen hjälpte S "brännvinskungen" L O Smith (ovan) med startkapital. S deltog även i grundandet av Smiths spritfabrik på Reimersholme i Sthlm 1869 liksom av ett betsockerbruk anlagt s å på S:s egendom Inedal på Kungsholmen. S:s rekonstruktion av bolaget sedan Smith och två andra ledamöter avgått ur styrelsen kunde dock bara tillfälligt rädda företaget från likvidation. S och Smith var av helt olika kynnen. Samarbetet tog också ett abrupt slut i och med en uppseendeväckande och utdragen rättslig tvist 1879. Smith stämde S för ocker, S genstämde Smith för förtal. Den sistnämnde förlorade målet, ådömdes ett fängelsestraff men benådades av K M:t.

S ägde stora intressen i Sthlms yllefabrik, Sthlms superfosfatfabriksab och H Cedergrens (bd 7) Sthlms allmänna telefonab. Hans engagemang begränsade sig emellertid inte enbart till huvudstadens näringslivsutveckling: han deltog 1864 i grundandet av Sundsvalls enskilda bank. I likhet med A O Wallenberg inträdde han 1858 som synnerligen aktiv delägare i Graningeverken i Ångermanland, något som avspeglade hans intresse för sv skogsindustri. Han var först revisor och sedan under tio år ledamot av dess styrelse, där han var en varm förespråkare för en snabb övergång till och satsning på trävaruhantering samt att bolaget skulle föra en försiktig finanspolitik. Främst genom S:s insatser anses vidare Hammars glasbruk söder om Askersund ha räddats från konkurs och nedläggning i början av 1880-talet. Några år senare var detta bruk landets viktigaste tillverkare av ölbuteljer. Järn- och stålindustri samt järnvägsutbyggnad och sjöfart lockade honom däremot mindre, liksom utländska penningplaceringar.

En del av sin hopsparade La Plata-förmögenhet valde S att placera i markförvärv på Kungsholmen i Sthlm. 1860 lyckades han förvärva det s k Cederwaldska fideikommisset, ett vidsträckt markområde kring Fleminggatan. En tid ägde han även de Westinska garveritomterna. Markförvärven blev med tiden en av hans mest in- komstbringande investeringar. På 1880-ta-let när Fleminggatan var breddad sålde han av tomter för 2 milj kr, nu inte enbart industritomter. Som bostad åt sig själv lät han i hörnet Scheelegatan-Fleminggatan bygga om och rusta upp en förfallen malmgård, i folkmun "Smitts palats". Vid sekelskiftet ansedd som en av landets rikaste personer gick han under namnet "Kungsholmskungen". S deltog även i Sthlms kommunala liv. Han var i två omgångar ledamot av stadsfullmäktige. Att han där satt i drätselnämnden och var suppleant i fattigvårdsnämnden avspeglar vad han i första hand månade om. Politiskt lågprofilerad tycks S närmast ha varit socialliberal. En av hans nära vänner var den radikalliberale riksdagsmannen Axel Adlersparre (bd 1), som han redan 1852 lärt känna i Buenos Aires. Båda kunde efter 1869 konstatera en växande politisk och social klyfta gentemot den forne gemensamma vännen Wallenberg.

För tidningen Aftonbladet utvecklade S ett allt större intresse. Det tilltog inte minst när släktingen August Sohlman (nedan), Ragnar Sohlmans far, blev dess redaktionsdirektör. Sedan vännerna makarna Anna och Gustaf (Hierta-)Retzius (bd 30) 1884 återköpt tidningen till familjekretsen och Gustaf Retzius ställt sig i spetsen för dess ledning, lät sig S, en av de större aktieägarna i tidningen, inväljas i dess styrelse. Redan i början av sin långa period som styrelsens ordförande såg han till att familjen Sohlman, nu sönerna Harald och Arvid som huvudredaktör respektive kassadirektör, åter knöts till den ekonomiskt alltmer välmående tidningen. Själv medverkade S endast i undantagsfall på tidningens ledarsidor. Han undvek publicitet och deltog sällan i det offentliga sällskapslivet. Trots detta var han mot slutet av seklet en av Sthlms mest kända personligheter.

S skänkte i omgångar avsevärda belopp till Kungsholms församling, framför allt till en fond för "fattiga folkskolebarns bespisning". Hans sociala omtanke liksom hans intresse för naturen återspeglades bl a i hans ansträngningar att popularisera svampen som föda hos gemene man. Av sin på eget förlag i två upplagor 1863 och nödåret 1867 utgivna handbok över landets vanligaste svampar, med förord av Elias Fries, delade han ut 600 gratisexemplar till hushållningssällskap och lärarseminarier. Sitt mykologiska intresse kunde han odla på sin lantgård Tranarö på Ingarö, inköpt 1862.

Vänskapen med Alfred Nobel grundlade ett intresse för naturvetenskap, som med tiden blev alltmer framträdande. Bidragande till detta var bl a en rad familjeband. Hans syssling Fredrik (Fritz) Adam Smitt (nedan) var professor i zoologi. Två av S:s tre söner blev naturvetare. Favoritsonen August, civilingenjör från KTH, blev efter studier i kemi, bl a i Tyskland, assistent åt Otto Pettersson vid StH men dog endast 30 år gammal 1896. Dottern Anna var först gift med zoologen och etnografen Gustaf Nordenskiöld (bd 27) och sedan med läkaren Albert Pauli. Dotterdottern Eva gifte sig med naturvetaren Olof Arrhenius, son till Nobelpristagaren i kemi Svante Arrhenius (bd 2). Med den senare utvecklade S en nära vänskap. I vänkretsen ingick även andra naturvetenskapsmän, ofta genom S:s förmedling boende på Kungsholmen.

Månandet om naturvetenskap liksom om Sthlm gav ett starkt engagemang för att huvudstaden skulle erhålla en högskola av god kvalitet. S var en av grundarna av Högskoleföreningen i Sthlm 1869 och till den nya högskolan skänkte han 100 000 kr redan i samband med dess instiftande 1878. Medlen avsattes till en fond, vars avkastning skulle användas till den kemiska undervisningen. Tjugotalet år senare när först Otto Pettersson och sedan Svante Arrhenius blev rektor för StH ökade S sitt stöd till högskolan. Efter sonen Augusts bortgång donerade S 100 000 kr i juni 1897 till hans minne att användas som stipendiefond. Genom testamente 1896 donerade han ytterligare 400 000 kr, varav hälften till kemifonden och hälften till bildande av en juridisk fakultet. S räknas som en av StH:s enskilt största donatorer. Han gjorde även en betydande donation till KTH. S var vidare stor givare till flera av de ofta förekommande sv vetenskapliga expeditionerna.

S titulerades grosshandlare och generalkonsul men måste i första hand betraktas som finans- och industriman. Under sin halvsekellånga verksamhet inom sv näringsliv visade han prov på aktivt ägande och långsiktigt ansvarstagande för utvecklingen av de företag han engagerade sig i. Han var ett "styrelseproffs" i ordets positiva bemärkelse. S framstår som en av de viktigaste tillhandahållarna av riskkapital till sv industri under 1800-talets senare hälft. Han väjde inte för nya branscher och nya teknologier. Han var kanske, med en nutida term, sin tids främste "investerarguru". Trots sina exempellösa ekonomiska framgångar lät sig S inte fångas av det sena 1800-talets storvulna nationalism i Sverige. Präglad av de karga förhållandena under sin uppväxttid förblev han sina enkla ideal trogen livet ut.

Förutom en eminent affärsbegåvning är nitisk sparsamhet och omudig hederlighet egenskaper som tillskrivs S. Han var enkel och anspråkslös i vanor, uppträdande och stil samt likgiltig för yttre utmärkelser. Bakom en till synes något sträv och reserverad yta dolde sig en varmhjärtad och omtänksam person. Hans välgörenhet i det tysta var betydande. Föreskriften i hans testamente, för vilket han utsett Arvid Sohlman till huvudexekutor, att hans begravning skulle "ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, utan liktal och kroppen förbrännas och askan nersättas på Sthlms kyrkogård", vittnar om en önskan att lämna så få personliga spår efter sig som möjligt.

Syssling till S var Fredrik (Fritz) Adam S (1839–1904). Efter studentexamen och ett halvårs studier vid LU flyttade Fritz S 1856 till Uppsala, som alltmer blev centrum för sv zoologiforskning. Här gjorde han en snabb akademisk karriär. Tidigt amanuens utnämndes S 1863, ett år efter sin doktors-promotion, till docent i zoologi. Han lämnade Uppsala 1871, då han av VA kallades att efterträda Carl Jakob Sundevall som professor vid Naturhistoriska riksmuseet. S var fram till sin död föreståndare för dess vertebratavdelning.

Under sin Uppsalatid blev S känd som mycket idog zoologisk havsforskare och insändare, inte minst genom sina studier av Bohusläns kustvatten. Han deltog i de sv vetenskapliga expeditionerna till Spetsbergen 1861 och 1868, då han rönte särskilt stor uppskattning, samt åtföljde 1866 korvetten Josephine på dess resa till Azorerna och Nordamerika. S ägnade sig under denna tid i första hand åt studiet av ryggradslösa djur, särskilt bryozoer (mossdjur). Han skrev det första sv arbetet i ämnet, Kritisk förteckning öfver Skandinaviens hafsbryozoer (VA:s förhandl:ar, 1865–71).

Vid Riksmuseet övergick S till att studera fiskar, särskilt deras anatomi och fyloge-ni. Som fiskforskare vann han med tiden vida ryktbarhet, och han publicerade ett stort antal avhandlingar med ichthyologiskt innehåll. Hans arbete om museets laxfiskar, Historisk förteckning öfver de i Riksmuseum befintliga salmonider (1886), blev världsbekant. Mest känd inom och utom landet blev han dock genom sitt huvudarbete, Skandinaviens fiskar (1892–95) med illustrationer av W v Wright, en nybearbetning av ett tidigare verk, utgivet av B F Fries, C U Ekström och C J Sundevall. En engelskspråkig upplaga utkom samtidigt.

S författade även flera populärvetenskapliga arbeten samt under signaturen F A S en stor mängd uppsatser i zoologi för NF. Bland hans senare alster märks skrifter på franska om Eldslandets och Patagoniens sötvattenfiskar (1897–98, 1901), beskrivningar av fiskar insamlade av deltagare i Otto och Erland Nordenskiölds (bd 27) expeditioner till dessa trakter. Utom för fiskar intresserade sig S för valar. Riksmuseets stora samling av valskelett och valben är ett resultat av detta intresse.

S visade stort engagemang i praktiska fiskerifrågor. Han erhöll 1877–84 flera statliga uppdrag att göra undersökningar rörande sillfisket i Bohuslän och var kanske den ichthyolog som – ibland i häftig polemik med oliktänkande – mest ivrade för införande av drivgarn i detta fiske. Från regeringen erhöll han fortsatt stöd; S fick vid flera tillfällen uppdrag att i fiskerifrågor representera Sverige i utlandet.

S var en framstående forskare med järnvilja och extraordinär arbetsförmåga. Ett häftigt humör försvårade ibland hans samarbete och kontakter med forskarkollegor.

Författare

Weine Karlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Johan Wilhelm S:s familjearkiv hos Carl Horn, Drottningholm; S:s affärsarkiv brändes enligt hans önskan; hans korrespondens med modern (ett 70-tal brev) finns i avskr i Axel Paulins saml, RA (bifogad Ar-rhenius' nedan a a); där även ett stort antal brev i avskr från andra ingår. Brev till S också i Alfred Nobels arkiv i RA o Nobelska arkivet, LLA. - Brev från S i KB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar. Populär framställning, utg som förklaring öfver en större färgtryckt planche. Sthlm 1863. 69 s. [Härtill sep:] Skandinaviens ... svampar jemte dertill hörande särskild text. U å. Patentfol. 1 bl. 2. uppl 1867. 73 s; 1 bl. [Med andra pl:] Skandinaviens ... svampar.... i färgtr utg af C Hartman. Texten ... hemtad från "J. W. Smitts Skandinaviens ... svampar" o öfVersedd. Sthlm 1874. VII, 71 s; Pl. I-VIII. -Enstaka artiklar o ledare i ekonomiska frågor i Aftonbladet, bl a 28/41886 o 27/1 1887.

Källor och litteratur

Källor o litt: O Arrhenius, Utkast till en biogr över J W S (ms 1944), i Axel Paulins saml, SBL:s dep, RA; L Björkbom, Rapport över undersökn om föreliggande källmaterial rör J W S (ms 1961), Sthlms bryggeriers arkiv, Sthlms företagsminnen.

J A Almquist, Graningeverken: historisk skildring (1909); E Andrén, Nitroglycerinab 1864-1964 (1964); N Barreto Monzon, Paraguay y sus vinculos con Sue-cia (Asunciön 1992); L Björkbom, Ab Sthlms bryggeriers hist 1889-1910 (Bidr till Sthlms bryggeriers hist, 7,1964); S Bring o S Simonsson, S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen (ibid); S Brisman, Sveriges affärsbanker [, 2]: utveckktiden (1934); B Conradson, Kungsholmen - öster om Fridhemsplan (1994); K Fant, Alfred Bernhard Nobel (1991); C Forsstrand, Sv lyckoriddare i främmande länder (1916); T Gårdlund, Industrialismens samhälle (1942); I Hammarström, Sthlm i sv ekonomi 1850-1914 (1970); L Jörberg, Growth and fluctuations of Swedish industry 1869-1912 (1961); Lindahl;J Lynch, Argentine dictatorJuan Manuel de Rosas (Oxford 1981); Minnesskr vid Sthlmsstadsfullm:sfemtioårsjubileum....1913 (1913); M Mörner, Latinamerikas hist (1969); G B Nilsson, Banker i brytningstid (1981); dens, André Oscar Wallenberg, 1-3 (1984-94); A Paulin, Oxehufvud - en sv viking (1947); dens, Sv öden i Sydamerika (1951); G Retzius, Biogr anteckn:ar o minnen, 1-2 (1933-48); SMoK; R Sohlman, Ett testamente: hur Alfreds Nobels dröm blev verklighet (1950); Sv industriella verk o an-läggn:ar, ed G Ekerot, årg 2 (1896), s 33-43 (om S:t Eriks bryggeri) o årg 9 (1903), s 17-28 (om Nitrogly-cerinab); S Tunberg, StH:s hist före 1950 (1957); B Waldén, Hammars glasbruk 1854-1954 (1954). Nekner över S bl a i Idun 13 okt 1904 o i Varia, nov 1904. - Fritz S: G Eriksson, Kartläggarna (1978); H Hofberg, Sv biogr handlex, 2 (1906); A Klinck-owström, Klinckans minnen (1933); SMoK; C-GTho-masson, StH 1878-1887 (1969); [E Tigerstedt,] biogr över FAS (VAÅ 1905).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Wilhelm Smitt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Weine Karlsson), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6080
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Wilhelm Smitt, urn:sbl:6080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Weine Karlsson), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se