Sofia W M H

Född:1836-07-09 – Tyskland (i Biebrich, Nassau)
Död:1913-12-30 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Drottning


Band 32 (2003-2006), sida 616.

Meriter

Sofia (Sophie) Wilhelmina Mariana Henrietta, f 9 juli 1836 i Biebrich, Nassau, Tyskland, d 30 dec 1913 på Sthlms slott. Föräldrar: hertig Georg Wilhelm August Heinrich Belgicus av Nassau o prinsessan Pauline Friederike Marie av Wurttemberg. Hertiginna av Östergötland 6 juni 57, ordf i Allm skyddsfören i Sthlm från 66, Sveriges o Norges drottning 18 sept 72, krönt i Sthlms storkyrka 12 maj 73, i Trondheims domkyrka 18 juli 73, ordf i styr för Hemmet för sjuksköterskor (från 89 Sophiahemmet) från 83, upphörde i samband med makens abdikation att vara Norges drottning 26 okt 05, engagerad i ca 50 religiösa o filantropiska sammanslutn:ar. – Bärare av Serafimerorden från 28 april 08.

G 6 juni 1857 i Biebrich m hertigen av Östergötland, prins Oscar Fredrik, sedermera konung Oscar II (bd 28), f 21 jan 1829, d 8 dec 1907.

Biografi

S växte upp i Rhenlandet, i hertigdömet Nassau. Hon var den yngsta i en krets av sju syskon, av vilka de fyra äldsta var halvsyskon från faderns första äktenskap. Hennes far dog när hon var tre år gammal och hertigvärdigheten övergick till halvbrodern Adolf. Hon fick som elvaårig nära uppleva de oroligheter som efter februarirevolutionen 1848 präglade hela kontinenten. Hertigdömet skakades då av ett bondeuppror, som dock bemästrades genom ett rådigt uppträdande av i första hand S:s mor och bröder.

S fick en god uppfostran, och privatlärare av det slag som bestods unga furstinnor vid denna tid engagerades. Vintern 1853–54 vistades hon hos en moster i S:t Petersburg. Sommaren 1856 avled hennes mor änkehertiginnan Pauline och S fick därefter sitt hem hos halvsystern Maria, gift furstinna av Wied. Till deras sommarslott Monrepos, som var beläget i Nassau, kom i juli 1856 Oscar, hertig av Östergötland, och träffade därvid S. Hertigen reste till Sverige för att med sina föräldrar diskutera ett eventuellt giftermål. Han fick deras tillstånd och återvände därefter till Nassau, där trolovningen ägde rum i sept och offentliggjordes i okt. I ett brev till en vän säger Oscar att han funnit en "god, lugn, allvarlig, långsamt men säkert tilldragande fästmö" (Michanek, s 12). Under den ovanligt långa förlovningstiden (av hänsyn till hertiginnans död och hovsorgen) fick S undervisning i sv historia och sv språket. Brevväxlingen med fästmannen övergick snart till att föras på svenska; S kom snabbt att väl behärska såväl svenska som norska. Den krets som samlades på Monrepos till diskussioner över olika ämnen omfattade inte bara de furstliga personerna utan även akademiker och konstnärer. Överhuvudtaget hade den miljö i vilken S växte upp en politiskt sett mera demokratisk och modern karaktär än den som i regel präglade tyska furstehov. Nämnas kan också att S lärde sig engelska och fick sympatier för det sätt varpå den engelska politiken fungerade.

Följande år, 1857, vigdes Oscar och S i Nassau, varefter de reste till Sthlm, dit de anlände strax före midsommar. Deras bostad inreddes i Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs Torg. Hertigparet fick fyra söner: Gustav (1858, bd 17), Oscar (1859, Bernadotte, bd 3), Carl (1861) och slutligen Eugen (1865, bd 14). 1863 sjuknade sonen Gustav men han återhämtade sig efter en tid av stor oro för föräldrarna. Följande år engagerade sig båda makarna i de politiska förhållandena i Danmark. S visade stort engagemang när det gällde uppförandet (från 1864) av sommarslottet vid Öresund. Det fick namnet Sofiero efter henne. Här kunde man om somrarna hålla täta kontakter med de danska kungligheterna som ofta vistades på Fredensborg i Nordsjälland, och inte sällan blev Sofiero ett politiskt centrum. Samvaron här kom också senare att bilda en begynnelse till det i långa tider fungerande bernadotteska familjerådet, inom vilket man träffades för att under otvungna former diskutera dagens aktuella händelser. S tog 1869 initiativet till att låta hissa den sv flaggan på Sofiero som en hälsning till passerande fartyg, som svar på deras saluter. Detta bruk ledde till att Oscar II, då han blivit konung lät hissa flaggan på Sthlms slott, när kungaparet vistades där. Detta hade tidigare inte varit brukligt och därför väckte reformen viss förvåning.

I Sthlm visade S intresse för riksdagens förhandlingar och besökte ibland åhörarläktarna under pågående plena. Överhuvudtaget var hon politiskt engagerad hela sitt liv, något som hennes mycket flitiga brevväxling, inte minst med maken, tydligt visar. Ett svårt slag för henne var preussisk-österrikiska kriget 1866, som ledde till att hertigdömet Nassau upphörde och annekterades av Preussen. Hennes bror Adolf fick lämna landet, som han sedan aldrig besökte. Han blev 1890 storhertig av Luxemburg. Försommaren 1870 befann sig S i den av de europeiska furstehusen vid denna tid mycket besökta kurorten Ems; platsen låg i det tidigare Nassau. Hon fick möjlighet att hålla sig informerad om det storpolitiska spelet, eftersom hon träffade både kung Wilhelm av Preussen och kejsar Alexander II av Ryssland. Den dag då Wilhelm där mötte den franske ambassadören och därefter avsände det beryktade Ems-telegrammet till Bismarck hade emellertid S påbörjat sin återresa till Sverige. Det tyska rike, som bildades 1871 efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget kunde S acceptera – men inte det sätt varpå det tillkommit; hon hade föredragit en mera pluralistisk sammanslutning av furstestater och motviljan mot Preussen satt i. Dock hade både hon och Oscar goda relationer med den preussiske kronprinsen Fredrik (kejsare en kort tid 1888) och hans engelskfödda maka.

Karl XV:s bortgång i sept 1872 förändrade radikalt situationen för hertigparet. S blev nu drottning och den k familjen flyttade året därpå in på Sthlms slott. 1873 kröntes makarna, först i Sthlm, sedan i Trondheim. De närmaste åren innebar vad som har kallats den stora omorienteringen i sv utrikespolitik i en mera tyskvänlig riktning. Man har tidigare ibland hävdat att denna utveckling skulle tillskrivas påverkan av den tyskfödda drottningen, men så torde inte ha varit fallet av skäl som redan nämnts. Däremot hyste den nye kungen Oscar stor skepsis mot det från 1870 och allt framgent republikanska Frankrike. Med den avsatte kejsar Napoleon III hade man däremot haft goda relationer, och han hade utsetts till fadder åt sonen Eugen.

S har själv betecknat perioden mellan kröningen och 1878 som krisår. Långa tider måste hon för sin hälsas skull tillbringa utomlands. Även kung Oscar har betecknat dessa år som de svåraste för familjelivet och mycket talar för att det äktenskapliga samlivet upphörde. Under en resa på kontinenten i febr 1876 fick S ett nervsammanbrott och skickade till maken det som hon kallade ett avskedsbrev. Utvecklingen inom den k familjen observerades av hennes närmaste omgivning, exempelvis Louis De Geer (bd 10), medan biografier av mera officiell art länge har tonat ner denna krissituation. En vändpunkt tycks ha inträtt i samband med att S greps av den religiösa väckelsen.

Detta kom inte oväntat, ty S hade redan tidigare genom sin svägerska Eugenie (bd 14) fått kontakt med vad man kallade den nyevangeliska rörelsen, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. En av de främsta företrädarna där var Gustaf E Beskow (bd 4). Förbindelser med honom hade etablerats redan då S var hertiginna. De tre äldsta sönerna fick under några år gå tillsammans med andra gossar i den Beskowska skolan, som han inrättat 1867, något som väckte visst uppseende. När han 1868 lät bygga Blasieholmskyrkan skänkte S medel till uppförandet och det hände inte sällan att hon deltog i gudstjänsterna där, även sedan hon 1872 blivit drottning.

Det som hade inträffat var att i sept 1878 en engelsk aristokrat, Lord Radstock, kom till Sthlm och tog in på Grand Hotel. Han såg som sin uppgift främst att sprida evangeliets budskap till samhällets förmögna men "oomvända" överklass. Han lyckades väl i sin mission och prinsessan Eugenie lät inbjuda honom till Sthlms slott. Genom påverkan av Eugenie och framför allt genom S:s betrodda hovdam Märta Eketrä (bd 12), drogs S in i väckelsen och hon sökte även påverka sina söner. Bäst lyckades detta beträffande hertigen av Gotland, Oscar, som under 1880-talet blev en avgjord kristen. Otvivelaktigt ledde S:s omvändelse till att makarna fjärmades från varandra, eftersom kungen blev alltmer medveten om att han var sv kyrkans överhuvud och måste agera såsom sådant. När prins Eugen 1881 skulle konfirmeras ville S engagera Beskow, men kungen satte sig emot detta och makarna enades slutligen om en annan präst.

För utvecklingen inom de nyevangeliska rörelserna och erkännandet av dem kom S:s verksamhet att få stor betydelse. Den innebar emellertid att hon i allt mindre utsträckning fann det meningsfullt att deltaga i det representativa och festliga livet på Sthlms slott, något som kritiserades av societeten. Diplomaten Carl Fleetwood (bd 16) skriver i sina dagboksanteckningar från 1888: "Drottningens verklige hovchef är pastor Beskow och alla hans consorter av ljussläckaretyp. Känna de vägen till himmelriket, så Gud förlåte både mig och dem, förstå de att göra den så nattdyster att varje någotsånär ungdomsfriskt lynne fryser i deras sällskap." Drottningen har, trots alla sina gedigna egenskaper blivit, säger han, drottning för endast en fraktion (Fleetwood, s 776).

De unionella förhållandena mellan Sverige och Norge var under hela skedet problematiska för kungen, bl a eftersom det krävdes att han reste mellan båda länderna, oftast enligt ett visst system med hänsyn till riksdagens resp stortingets sammanträdestider. Under de unionella kriserna mot slutet av 1800-talet och de första åren av 1900-talet fordrades kungens närvaro i Kristiania allt oftare. En svårighet var att monarken saknade ett rent unionellt "sekretariat" till sin hjälp. Detta medförde under kung Oscar II:s tid att, som prins Eugen vittnat om, han och hans bröder måste biträda kungen med upprättandet av skrivelser, chiffertelegram m m. Därigenom kom hela familjen och inte minst S att engageras i unionspolitiken på ett konkret sätt.

Man hade inom den k familjen sökt fira gemensamma sommarferier, men det visade sig efter krisen på 1870-talet, att något sådant inte längre var möjligt; sista gången ett försök gjordes var 1878. I stället blev mönstret att kungen tillbringade sin lediga tid på kungafartyget Drott intill Marstrand, där han fritt umgicks med sina vänner. S däremot sökte sig från 1880-talets mitt på somrarna till Norge och tog ibland sin tillflykt till ganska enkla bostäder. Från 1892 vistades hon särskilt gärna på herrgården Skinnarböl intill Kongsvinger. Härigenom vann hon sympati hos norrmännen, som kände att hon intresserade sig för den norska naturen och den norska folkkonsten. Efter unionsupplösningen 1905 skrev hon till drottning Emma av Nederländerna att hon beklagade det skedda, eftersom hon hade älskat landet och folket och nu förlorade många vänner.

Att S starkt intresserade sig för de unionella frågorna har länge varit känt men kunnat bekräftas främst genom senare forskning (Kaartvedt o Eimer). Gärna ville hon, ibland mot makens vilja, följa med på hans nödtvungna resor till Norge, med början 1882, efter ett längre uppehåll. Hennes längtan dit hade, menade familjen, nära nog "maniska drag". Dock gjorde hon stor nytta under en följd av år genom att kontakta norska politiker, inte uteslutande från den konservativa kungavänliga sidan, även om denna dominerade, utan också folk från vänstern. Hon kunde även inbjuda politikerfruar till slottet i Kristiania. Betydligt nyktrare än sin make kunde hon bedöma läget och skilja på vad som enbart var artighet gentemot monarken och verklig tilltro till denne. Särskilt visade sig detta under den stora parlamentariska krisen 1884, som började med riksrättsåtalet och avslutades med att kungen gav venstres ledare Johan Sverdrup uppdraget som statsminister. "Hennes inflytelse over kongen var stor og kjent. Hun var likså fast som han var vaklende, likså rolig og bestemt som kongen var ustadig og nervøs. Frem til mars 1884 hade hun stålsatt kongen til motstånd, men i april 1884 slo hun om og innså at fortsatt kamp bare ville skade kongemakten. Allerede dengang opfordret hun kong Oscar til å gå in for Johan Sverdrup" (Kaartvedt, s 412). Mycket tyder på att S alltifrån ungdomsåren hade väsentligt större förståelse för parlamentarismens principer än kungen.

En bestående insats gjorde S för utvecklingen av den sv sjukvården. Hennes engagemang för väckelserörelsen kom att inspirera henne och hon hade läst Florence Nightingales skrifter. Vid ett besök i England 1881, under vilket hon själv drabbades av ohälsa, kom hon i kontakt med olika sjukvårdsinrättningar där. Sedan hon återvänt till Sverige sökte hon entusiasmera läkarvetenskapen för ett projekt, varigenom unga kvinnor skulle få praktisera på sjukhus som sköterskor. Läkarna var i allmänhet kallsinniga mot förslaget men S stöddes av den kände kirurgen vid Kl, John Berg (bd 3). Han medgav att fyra av S utsedda elever skulle få praktisera på sjukhuset Sabbatsberg. Gustaf Beskow gav jämte likasinnade från kyrkligt håll också projektet sitt stöd och nyårsdagen 1884 kunde vad som då kallades Hemmet för sjuksköterskor öppnas. Samtidigt startade S en anläggning för resande sjuka eller för sjuka som saknade vård i hemmet. Hösten 1889 kunde Sophiahemmet, en kombination av sjukhus och sjuksköterskeskola, invigas officiellt, med all pompa. Inrättningen var kristet präglad, stora moraliska krav ställdes på eleverna och över ingången lästes orden "Allt till Guds ära".

Sophiahemmets tillkomst innebar att sjuksköterskeyrket hade etablerats i Sverige (Röda korset hade redan tidigare haft en viss sköterskeverksamhet, som emellertid var ofullständig). Utbildningen där blev mönsterbildande. Det skall dock inte fördöljas att sådana unga kvinnor "som inte trodde sig äga den sanna gudsfruktan eller som efter hård självprövelse inte ansåg sig kunna leva upp till de högt ställda kraven, måste avstå från att söka sig den kvalificerade utbildning, som Sophiahemmet under några år var ensamt om att ge" (Bohm, s 32). S övervakade och följde hela sitt liv aktivt hemmets utveckling. Hon idkade också annan filantropisk verksamhet. Detta kan visserligen inte sägas vara ovanligt för drottningar i senare tid, men uppenbart är att S sökte skaffa sig ingående informadon innan hon fattade beslut om att stödja dessa projekt. Detta gällde exempelvis när hon redan som hertiginna grundade Hemmet för frigifna kvinnor (senare kallat Drottningens skyddshem).

På hösten 1881 hemförde kronprins Gustav sin unga brud, Victoria av Baden, inom familjen kallad 'Vicky". Hon var barnbarn till Wilhelm I och starkt ideologiskt bunden till det wilhelminska Tyskland. Hennes man kronprins Gustav vände sig emellertid fortfarande gärna till S och var van att diskutera politiska ärenden i det bernadotteska familjerådet. Inom kort påverkades han dock starkt av hustrun. Det skulle därför snart visa sig att förhållandet mellan Victoria och svärmodern S blev mycket pressat och denna motsättning tycks ha fortsatt under åren. Den tyske diplomaten Eulenburg skrev 1894, efter att ha haft ett samtal med kronprinsparet, att drottningen av fruktan för konflikter alltid drev kungen till eftergifter. Hon sades vara benhårt egensinnig och den veke Oscar var rädd för henne (Eimer, s 217). S å sin sida kritiserade ofta Victoria för hennes som hon menade brist på takt vid olika framträdanden inför undersåtarna. När det gällde Victorias kusin kejsar Wilhelm II sade sig S visserligen sätta värde på hans "ansvarskänsla" (Eugen, s 373) men i övrigt var hennes uppskattning av honom ringa och en rad mindre men nog så pinsamma diplomatiska förvecklingar följde i anknytning till kejsarens många resor på Östersjön och i norska farvatten.

I okt 1884 fattade justitieministern beslut om tryckfrihetsåtal mot August Strindberg med anledning av dennes nya novellsamling Giftas, som just beslagtagits. Processen blev mycket upprörd, men Strindberg frikändes i nov. Han trodde själv att S i spetsen för en grupp av väckelsens folk hade inspirerat beslutet om åtal. En granskning av händelseförloppet har dock visat att det inte finns några bevis för att drottningen skall ha ingripit (Michanek). Att hon, liksom maken, avskydde Strindbergs författarskap är dock säkert – denne hade bl a sensommaren 1884 i en tidning ifrågasatt ätten Bernadottes rätt till tronen. Tryckfrihetsåtalet medverkade säkert till att förstärka den motvilja som man i radikala kretsar redan kunde hysa mot S.

S vistades under långa tider från 1880-talet för sin hälsas skull utomlands, i England (framför allt i Bournemouth), men oftast i Amsterdam, som ibland kallades hennes andra residensstad. Hennes hälsa var fortsatt bräcklig och svårigheterna kulminerade i april 1887, då hon genomgick en operation varvid båda äggstockarna borttogs. S betraktade själv situationen med största allvar och innan hon genomgick operationen lät hon nedskriva sin "sista vilja", ett dokument som finns bevarat i BFA.

Vad angår S:s familjeliv kan sägas att förhållandet mellan makarna efter den utdragna krisen på 1870-talet förändrades. Att kungen hade flera utomäktenskapliga "affärer" har hon alldeles säkert känt till men accepterat – sådana förhållanden var mycket vanliga inom furstehusen. Under alla år fortsatte dock, då makarna vistades på skilda orter, deras brevväxling om politiska och andra problem. Den är en av de viktigaste källorna till våra kunskaper om S:s personlighet och ställningstaganden. Korrespondensen makarna emellan är förtroendefullt vänlig. S är angelägen om att inte kungen skall förkyla sig under sjöresorna och berättar också om sin egen hälsa. Inte sällan formulerar hon sig i dessa brev med en viss besk humor om anförvanter och vänner.

När det gällde de fyra sönerna ägnade S en dittills mindre vanlig omsorg om deras uppfostran, skolgång och verksamhet. Vad angår sonen Gustav kom som nämnts hans äktenskap att bekymra henne, men i övrigt hyste hon stor tilltro till honom och hans förmåga även i politiska ting, exempelvis då det gällde unionsförhållandena. Oscar kom att stå henne nära, eftersom han delade hennes uppfattning i religiösa frågor. Carl förorsakade henne bekymmer genom sin nedsatta hörsel, men i övrigt var förhållandena till honom goda.

Sonen Eugen har i sina minnen särskilt visat uppskattning mot S och hennes minne, något som bekräftas av bevarade brev. Våren 1886, då han vistades i Uppsala, kände han att hans kall var konstnärens, och han föreslog i ett brev till modern att studierna skulle avbrytas för konstnärlig verksamhet. S svarade från Amsterdam i ett ofta citerat brev: 'Jag har som du nog vet ej något emot att du blir målare, förutsatt att du har mer än blott 'prinsanlag'. Naturligtvis önskar jag att du i så fall studerar grundligt och fruktar att Paris därtill blir bäst." Hon ville dock att han skulle stanna ännu en termin vid universitetet, vilket också skedde (Eugen, s 18).

En händelse inom kungafamiljen som väckte mycket uppseende inträffade våren 1888, då prins Oscar som den förste av sin ätt gifte sig med enskild sv mans dotter, nämligen Ebba Munck (Bernadotte, bd 3), som varit hovfröken hos kronprinsessan. Det har uppgivits att S inför sin operation året innan lovat prinsen att han skulle få gifta sig om hon gick igenom den; annars behövdes han hos kungen. Prins Oscar skall senare ha krävt att detta löfte uppfylldes. Kungen vacklade och drottningen var mån om att prinsen skulle få behålla titeln kunglig höghet. Så skedde emellertid icke utan Oscar förlorade sina prerogativ och blev sv medborgare, dock med titeln prins Oscar Bernadotte. Han gifte sig i England med Ebba Munck, och S men inte kungen var närvarande vid bröllopet. 1892 förlänades Oscar Bernadotte av sin morbror storhertig Adolf av Luxemburg ärftligt adelskap med titeln greve Bernadotte af Wisborg.

Under 1890-talet gällde de politiska diskussionerna alltmer unionsfrågorna och kriserna kom allt tätare. S fortsatte sina ställningstaganden i brev till maken; de visar att hon i många avseenden hade förståelse för norrmännens synpunkter, exempelvis då det gällde konsulatsfrågan. Alla militära lösningar avvisade hon, utan att vara övertygad pacifist. Vintern 1904–05 insåg hon lägets allvar och skrev till Oscar: "Det närmar sig slutet! Om min bedrövelse vill jag inte tala, vi känna den ju bägge. -Min tröst är att om Unionen blir upplöst, så får Gut Mein [Oscar] framleva sina återstående dagar i fred." Efter upplösningen 1905 intresserade henne tronföljdsfrågan. Hon ogillade tanken på den folkomröstning om monarkins vara eller icke vara som dock kom till stånd. När den danske prinsen Carl (Håkon VII) väl hade utsetts till konung i Norge uppmanade S sin make att i brev till dennes föräldrar, det danska kungaparet, hälsa prinsen och önska honom lycka i hans gärning.

Såväl under kung Oscars sista år som efter hans död i dec 1907 ägnade S fortsatt intresse åt tidens politiska frågor, även om självklart hennes inflytande minskade betydligt. Hon besökte som tidigare de platser i England, Holland och på kontinenten där hon funnit avkoppling. I Sverige ägnade hon sig åt Sophiahemmets utveckling och social välgörenhet. Hon avled efter en kort sjukdom strax efter jul 1913 och slapp således uppleva 1914 med dess starka turbulens i Europa och i Sverige.

Sammanfattningsvis torde man kunna hävda att S var en av de mest begåvade och verksamma drottningarna i Sverige under tiden efter 1809. Hon intresserade sig hela sitt liv för politik, hon formulerade sig väl i skrift och utvecklade logiska resonemang. I de situationer hon satt som ordförande fungerade hon på ett stringent sätt. De unionella frågorna följde hon hela tiden med måttfullhet, stort intresse och god observans. I de sv politiska diskussionerna, om grundskatter och försvar, rösträtt m m var hon inte ointresserad men påtagligt mindre engagerad. Hon hade genom sin uppfostran och genom sina vistelser i England och Holland förvärvat en friare och mera flexibel syn på den politiska utvecklingen, utan att man fördenskull får betrakta henne som demokrat i senare tiders bemärkelse. En personlig konstitutionell kungamakt av engelsk typ synes ha varit hennes ideal och revolutioner fruktade hon.

S ömmade för sjukvården och gjorde sina för eftervärlden bestående insatser på detta område. Det hindrade inte att hon starkt betonade kvinnans uppgifter i hemmet som maka och mor och att hon inte gärna såg att kvinnan åtog sig fabriksarbete. Hennes religiositet var uppriktig och hon har haft betydelse för den inomkyrkliga utvecklingen i Sverige. Detta medförde emellertid att hon fjärmade sig från sådana som inte delade hennes uppfattning – hon kunde därför av dessa ibland betecknas som bigott. För kulturlivet har S inte haft särskilt stor betydelse. Av hennes efterlämnade boksamling framgår att hon mest intresserade sig för historia, politik och filosofi samt naturligtvis religion, mindre för skönlitteratur. Det har dock visats av hennes korrespondens att hon kring sekelskiftet mycket engagerade sig i Ellen Keys (bd 21) skrifter. Keys estetiska ideal påverkade drottningens sätt att förnya inredningen av sin bostad.

S var som politisk bedömare mera realistisk än maken. Hon hade en lugnande inverkan på honom, särskilt i unionella ärenden. Resultaten av hennes politiska aktivitet får naturligtvis inte överdrivas, eftersom kungamaktens betydelse vid denna tid kraftigt minskade i Sverige och ännu mera i Norge. Man kan dock jämföra med den politiska påverkan hennes efterträdare som sv drottning skulle komma att stå för och som var av ett betydligt aggressivare och mer ödesdigert slag.

Bilden av S var i tidigare biografier väl panegyrisk och glättad och dröjde framför allt vid hennes barmhärtighetsarbete. Denna syn präglar ännu i huvudsak den mera omfattande biografin av Nyström från 1943. Under 1950- och 1960-talen fördjupades bilden av henne och framför allt av hennes insatser inom unionspolitiken av Kaartvedt m fl. Bohm ger 1961 också en mera nyanserad bild av hennes insatser för sjukvården och Michanek förmedlar 1971 upplysningar av intresse om kungaparets familjeliv. Viktigast är den 2003 utkomna utförliga biografin av Eimer, som ger en samlad bild av S som politisk aktör.

Författare

Torgny Nevéus



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s stora arkiv (uppsats- o skrivböcker, korrespondens, ämnesvis ordn handl:ar m m) i BFA. - Brev från S i BFA, KB, LUB (till G Billing o A Posse), RA (bl a till A Lagerheim), UUB (bl a till J Kerfstedt o C Rogberg) samt i prins Eugens Waldemarsudde.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: J Almén, Ätten Bernadotte (1893); O Bexell, Folkväckelsens o kyrkoförnyelsens tid (Sveriges kyrkohist, 7, 2003); SJ Boéthius, Oskar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); E Bohm, Okänd, godkänd, legitimerad; Sv sjuksköterskefören:s första femtio år (1961); Carl [prins],Jag minns (1931); Edw Edholm, Från Carl XV:s dagar (1906); E af Edholm, Mot seklets slut (1948); B Eimer, Eine Königin macht Politik: Sophie zu Nassau 1836-1913, Königin von Schweden und Norwegen (2003); Eugen [prins], Breven berätta .. . 1886-1913 (1942); C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst: dagböcker, brev o skriftet-1879-1892,1-2 (1968); E Gullberg, Tyskland i sv opinion 1856-1871 (1952); I Hammar, För freden o rösträtten (2004); A Hasselgren, Oscar II (1908); Hist kring Oscar II, ed S Hadenius (1963); A Kaartvedt, Kampen mot parlamentarisme 1880-1884 (1956); A Lewenhaupt, Från gamle kungens tid (1939); J Linck, Konung Oscar II (1897); A Lundebeck, Krönt o okrönt på Sthlms slott (1955); Majestät i närbild: Oscar II i brev o dagböcker, ed S Hadenius o T Nevéus (1960); E Melander, Drottning Sophia (1914); G Michanek, Skaldernas konung (1979); Y Nielsen, Under Oscar II:s Regjering: Oplevelser og Optegnelser 1872-1884 (1912); V Nyström, Drottning Sophie: hennes liv o livsverk (1943); Oscar II, Mina memoarer, ed N F Holm, 1-2 (1960-61); B Pernow, Sophiahemmet i sin tid (1995); A Söderhjelm o C-F Palmstierna, Oscar I (1944).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sofia W M H, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6102, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6102
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sofia W M H, urn:sbl:6102, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se