Sophia Albertina

Född:1753-10-08 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1829-03-17 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Prinsessa


Band 32 (2003-2006), sida 680.

Meriter

Sophia Albertina, prinsessa av Sverige, f 8 okt 1753 i Kungshuset, Sthlm, d 17 mars 1829 i Arvfurstens palats, där. Föräldrar: konung Adolf Fredrik o Lovisa Ulrika av Preussen. Coadjutrice i jungfrustiftet Quedlinburg, Tyskland, 20 sept 67, regerande abbedissa där 30 mars (tilltr 16 okt) 87–03.  – Ogift.

Biografi

Den k börden formade S:s levnadsöde, alltifrån det att hennes födelse firats på sedvanligt maner med Te Deum, fyrverkerier och hyllningsadresser. Frimurarna inrättade ett Frimurarbarnhus till hennes ära och kyrkan i Landskrona uppkallades efter S. Uppfostran av prinsessan, den första som fötts i Sverige på mer än ett halvsekel, anförtroddes i tur och ordning hovmästarinnorna Ulrika Adlersten, Kristina Kurck och Magdalena Stenbock. Hennes informator var från 1765 Eric af Sotberg (nedan) och hon erhöll instruktion i en rad olika färdigheter, bl a i dans av dansösen Maria Du Londel, i teckning av konstnären Jean Eric Rehn (bd 29) och i musik av Francesco Antonio Uttini.

Under sina första 30 år levde S mycket nära modern Lovisa Ulrika. Den temperamentsfulla och dominanta drottningen slösade ömhet på sin enda dotter, som kom att efterlikna henne i en del mer påfrestande avseenden. S:s svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta (Charlotta, bd 8) noterade att S "blivit mycket bortskämd av sin moder, som alltid avgudat henne, vilket gjort henne nyckfull och svårhanterlig". Även brodern Gustav (Gustav III) talade om systerns bortskämdhet.

S:s stora teaterintresse var omvittnat. Lovisa Ulrika tog med dottern på komedien redan 1755, och tvååringens förtjusning i skådespel kom att utvecklas till en livslång passion. Hon uppträdde själv ofta i små pjäser vid hovet, och vid något tillfälle noterade hovmannen Claes Julius Ekeblad (bd 12) att S var den enda av de agerande vars repliker kunde höras av publiken. En annan uppskattad sysselsättning var ridning, men tydligen red S hellre än bra. 1782 kastades hon av sin häst och ådrog sig sådana skador att den nyfödde hertigens av Småland dop fick uppskjutas. Att Bellman i ett av sina poem namnger alla S:s 13 jakthundar antyder också ett visst jaktintresse.

Adolf Fredriks plötsliga död i febr 1771 förändrade S:s situation drastiskt. Nu blev hennes bror kung medan den dyrkade modern tvangs träda tillbaka. S följde på hösten s å sin mor på dennas resa till Preussen och vistelsen där stärkte banden till anförvanterna på moderns sida. Genom morbroderns, kung Fredrik II:s, försorg hade S redan 1767 utnämnts till coadjutrice i jungfrustiftet Quedlinburg. Nu knöt hon vänskapsband med andra släktingar, som hon sedan korresponderade med i decennier. När Lovisa Ulrika och S var på hemväg och hade kommit till Stralsund i aug 1772 nåddes de av budet om statsvärvningen i Sverige. Inom den k familjen hade kampen för ökad kungamakt länge varit det allt överskuggande målet, och S mottog nyheten med jubel. I brev till Gustav skrev hon: "Du har gjort underverk. Gud vare lov, att det ej mera är präster och borgare, som skola utdela välgärningar!"

Trots kungamaktens seger befann sig S i en svår situation. Mellan kungen och änkedrottningen uppstod ständiga konflikter. Tillsammans med S försökte Lovisa Ulrika ge courer (mottagningar) liknande kungens men kunde inte helt imitera dennes mer imposanta hovhållning. S tog städse den tämligen tyranniska moderns parti, och tillsammans med brodern Fredrik Adolf (bd 16) var hon henne obrottsligt lojal. S försökte dock agera medlare vid olika tillfällen, men de ständiga bråken med kungen ledde till att hon, modern och deras uppvaktning levde i relativ isolering på Svartsjö slott utanför Sthlm och i vinterbostaden Fredrikshov. Lovisa Ulrikas sjuklighet och dåliga hu- mör bidrog ytterligare dll eremittillvaron, och hertiginnan Charlotta ömkade i sin dagbok S för "det ledsamma liv hon nödgas föra".

Den slutgiltiga schismen kom 1778 efter att änkedrottningen uttryckt tvivel ifråga om den väntade arvingens (Gustav IV Adolf) äkta börd, vilket resulterade i skandal och hysteriska uppträden inom den k familjen. Efter ett par försök till medling, vartill hon dock var sällsynt illa skickad, tillbringade S ytterligare flera år på Svartsjö och Fredikshov tillsammans med modern. Lovisa Ulrika var nu utestängd från hovet, men S sände 1779 julklappar till den späde kronprinsen och följande år noterades att hon återigen uppträdde vid hovet.

Moderns bortgång 1782 var uppslitande för S och kungens beslut att utlysa endast sex månaders hovsorg upprörde henne ytterligare. Samtidigt innebar änkedrottningens död början till en ny livsföring för den nästan 30-åriga S. Av brodern erhöll hon egen hovstat med ett 70-tal anställda och fick även disponera Stenbockska (nu Bååtska) palatset på Blasieholmen. Till S:s missnöje ansåg dock kungen att hon under somrarna skulle vistas med honom på landet och att hon därför inte hade behov av någon egen lantegendom. 1783 inköptes emellertid för hennes räkning det Torstensonska palatset, som efter ombyggnad blev det som senare kom att kallas Arvfurstens palats.

S:s integrerades alltmer i hovlivet; bl a anordnades ett s k divertissement med henne som huvudperson. Umgänget och kontakterna förefaller ha bestått av den k familjen, de preussiska släktingarna samt enstaka personer bland S:s hovfolk, särskilt den tidigare hovfröken Caroline Rudenschöld. Några tänkbara friare hade under åren hunnit besöka hovet, men under 1780-talet förefaller hoppet om äktenskap för hennes del ha givits upp.

Vid mostern Anna Amalias död 1787 tillträdde S som abbedissa för stiftet Quedlinburg, dit hon avreste under hösten. Redan vid jul begav hon sig dock till Berlin eftersom hon fått ett diplomatiskt uppdrag av brodern Gustav. Hos deras kusin den preussiske kungen skulle S sondera terrängen för ett förbund mellan Preussen och Sverige. Uppdraget misslyckades dock helt; kungen förefaller inte ens ha tagit henne på allvar. Sommaren 1788 lämnade hon Tyskland; hemresan påskyndades av krigsutbrottet mellan Sverige och Ryssland och av den sv kungens stundande avfärd till Finland.

S tog snart ställning mot kriget och sällade sig därmed till oppositionen. Hon försökte i sept 1788 övertala kungen att sammankalla en riksdag och avbryta kriget. Deras relation blev nu ytterst ansträngd, och S:s hov blev ett tillhåll för oppositionen mot den alltmer auktoritäre kungen och hans krigsäventyr. Med sitt omvittnat häftiga lynne – "allt upprör mig på det våldsammaste" som hon själv uttryckte det – var S dessutom tydlig i sitt ställningstagande.

Gustav III var uppenbart tagen av brytningen med systern vilket framgår av brev till gunstlingen G M Armfelt (bd 2). Denne var minst av allt någon beundrare av S och hennes agerande under kriget. "Vad skulle denna prinsessa vara med all sin fetma, om inte hennes bror vore kung av Sverige", skriver han till hustrun och undrar vad "denna stackars toka gör av hat till sin bror". En av S:s hovmän, Gustaf Stenbock, blev också förbjuden att visa sig vid hovet då han i protest mot kungen tagit avsked från krigstjänsten. Det bör dock påpekas att S försökte lugna den upprörde brodern Fredrik Adolf, som sades vilja ta till våldsamma åtgärder mot kungen och vars agerande därför i än högre grad kunde ha orsakat politiska problem för denne.

Efter mordet på Gustav III 1792 reste S till Italien med sin svit. Där anslöt sig på förmyndarregimens uppdrag Armfelt till hennes uppvaktning. Med tanke på den ömsesidiga antipatin var detta inte någon lycklig situation, och fler än Armfelt fann den svåruthärdlig. S lät sig bl a styras av sin kammarfru Charlotta (Lolotte) Forsberg och stallmästaren Gustaf Stenbock, vilket väckte indignation. Följande vår reste det trätande följet till Quedlinburg. Där tillbringades ett år under vilket S som abbedissa höll hov på gustavianskt maner i den lilla staden.

Vid återkomsten till Sverige 1794 hade S:s hovfröken Magdalena Rudenschöld (bd 30) – Armfelts älskarinna och mellanhand mellan honom och andra oppositionella – arresterats för stämplingar mot förmyndarregeringen. Även om S var kritisk mot både Rudenschöld och Armfelt uppväckte behandlingen av den förra hennes ursinne, vilket ledde till en konflikt mellan henne och regeringens ledande man G A Reuterholm (bd 30).

S lyckades också fjärma sig från sin släkt genom en famös affär kring Lolotte Forsberg 1795. I vad som förefaller vara en av bröderna Gustaf och Magnus Stenbock iscensatt mystifikation bragtes S att tro att Forsberg var utomäktenskaplig dotter till Adolf Fredrik och därmed halvsyster till henne själv. S, som sade sig alltid ha velat ha en syster, var lycklig. Mindre förtjust var den k familjen liksom släktingarna till den hovfröken som utpekats som moder. Under resten av sitt liv förblev S emellertid övertygad om att Forsberg var hennes syster. Denna giftes ihop med Gustaf Stenbock och detta redan från Rom beryktade par kom att bli de som utövade störst inflytande över S under hennes sista decennier.

Freden som 1801 slöts mellan Frankrike och Preussen fick direkta följder även för S. Stiftet Quedlinburg sekulariserades och föll under preussisk suveränitet, och 1803 lämnade S för alltid den lilla staden i Harz. Inkomsterna från stiftet och övriga rättigheter fick hon dock behålla till sin död. Under sin tid som abbedissa hade hon låtit genomföra åtskilliga reformer inom kyrko- och skolväsen.

Återkommen till Sverige residerade S dels i sitt palats i Sthlm, dels på Tullgarn som hon från efter hertig Fredrik Adolfs död 1805 disponerade som sitt sommarresidens. På sin ålders höst förefaller S ha varit föremål för visst löje – Armfelt anmärkte apropå den korpulenta prinsessans danslystnad att "när hon dansar, borde man sätta på affischen: Danse et spectacle" – men hon upprätthöll likväl en ganska ståndsmässig hovhållning. Under 1800-ta-lets första decennium stod hon och hertiginnan Charlotta för en viktig del av kungafamiljens representation. Gustav IV Adolf var själv obenägen för ceremonier, den övriga k familjen av olika skäl likaså. Därför kom S och hennes svägerska att få ett stort ansvar för kungahusets representativa uppgifter, en viktig funktion i ett närmast enväldigt styrt rike.

Statskuppen i mars 1809 förändrade S:s situation. Hon skulle ha medföljt sin brorson vid den planerade flykten till Skåne men fick istället stanna i Sthlm och anpassa sig till den nya regimen. Hennes försök att tala för den fängslade monarken avvisades bryskt. Under sina sista två årtionden levde S som en alltmer isolerad relik från den gustavianska epoken. Hon ägnade sig mest åt sömnad och kontrollerades – "tyranniserades fullständigt" enligt sin svägerska – av makarna Stenbock och sin hovmarskalk Isak Lars Silfversparre.

S deltog dock fortfarande i vissa större ceremonier. Kring 1820 var hon den enda kvinnliga kungligheten som residerade i Sthlm. Såsom den sista representanten för huset Holstein-Gottorp bidrog hon till att viss "legitimitet" gavs åt den nyetablerade dynastin som ännu saknade behövlig hävd. Relationerna till Karl XIV Johan och dennes familj var, om inte hjärtliga så i alla fall goda. Kungen var angelägen om att den åldrade S visades tillbörlig respekt och såg till att hon slapp lida någon ekonomisk nöd. S testamenterade visserligen det mesta av sina tillgångar till grevinnan Stenbock och hennes son, men i testamentet fanns också flera legat till den nya kungafamiljen.

S:s låter och godtrogenhet lockade till löje. Samtidigt skötte hon sina representativa plikter väl och var för det bernadotteska kungahuset ett betydelsefullt band till dynastisk legitimitet. Hon har också efterlämnat ett varaktigt minnesmärke, nämligen Arvfurstens palats med dess devis "Sophia Albertina aedificavit".

Författare

Fabian Persson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv är splittrat men huvudsakl i RA (K arkiv K 386-388: brev, testaments- o bouppteckn:handl:ar m m; Ericsbergsarkivet: bl a konc, ca 8000 mottagna brev, handkar ang Quedlinburg o Tullgarn, räkenskaper; Stenbock-Chermsidesaml: bl a Memoire de ma vie; Tosterupssaml: bl a skrivelser till S:s hovmarskalk). Kassaböcker i NordM. Journal över resan till Rom i BFA. - Brev från S i LUB, RA (bl a till G E Frölich o C v Stedingk samt många till Karl XIII, G M Armfelt, G C A A Ehrensvärd, I L Silfversparre, Lovisa Sparre o M Stenbock), UUB (bl a till Karl XIII o C A Fleming samt många till Gustav III, Gustav IV Adolf o Sofia onorajennings) o i BFA (till Karl XIV Johan).

Källor och litteratur

Källor o litt: Allgemeine Deutsche Biographie, 34 (1892); GJ Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, ed E V Montan, 1-2 (1877-78); A v Fersen, Dagbok, ed A Söderhjelm, 1-4 (1925-36);FA v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 1-8 (1867-72); C A Fleming, Personalier uppläste vid . .. S;s begrafn i Riddarholms-kyrkan den 27 april 1829 (1829); H E Charlotta, Dagbok, 1-9 (1902-42); B Hennings, Gustav III (1957); N Lundh-Eriksson, S; hist kavalkad (1946); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); J Mårtenson, S: en prinsessas palats (1997); S Norlander, Prinsessa på vift: om S:s resa till Rom 1793 (Drömmen om Italien, NM:s utställmkat 637, 2004); A Söderhjelm, Gustaf III:s syskon (1945); E Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt: studier ur Armfelts efterlemnade papper, 1-3 (1883-87).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sophia Albertina, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fabian Persson), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6155
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sophia Albertina, urn:sbl:6155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fabian Persson), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se