Meriter

Sophia Magdalena (Sophie Magdalene), f 3 juli 1746 på Charlottenborgs slott, Khvn, d 21 aug 1813 på Ulriksdals slott, Solna, Sth. Föräldrar: konung Fredrik V av Danmark o Louise av England. Sveriges kronprinsessa 1 okt 66, Sveriges drottning 12 febr 71, krönt i Storkyrkan i Sthlm 29 maj 72.

G 1 okt 1766 i Christiansborgs slottskyrka, Khvn, par procuration, vigd i slottskapellet i Sthlm 4 nov 1766 m kronprins Gustav av Sverige, sedermera konung Gustav III, f 24 jan 1746 i Sthlm, d 29 mars 1792 där, son till konung Adolf Fredrik o Lovisa Ulrika av Preussen.

Biografi

S var såväl äldst som längst i syskonskaran, "stor, väl växt och blond" – hela figuren "majestätlig" – "hög panna", något utböjda men "blå, milda och stora" ögon, "krum näsa, nog tjocka läppar, skönt huvud" (Stålhane, s 110). Så beskrivs S av kammarherren Adolf Ludvig Hamilton (bd 18), på plats vid det danska hovet 1766 inför resan till Sverige och bröllopet med kronprins Gustav. Förlovningen hade in-gåtts redan 1751, då båda var fem år gamla. Föreningen var ett utpräglat politiskt arrangemang som avsåg att ytterligare stärka banden mellan rikena. Trots att S aldrig återsåg Danmark skulle de känslomässiga banden bestå. Hon höll sig fortlöpande informerad om danska förhållanden, brevväxlade med sina syskon och behöll sin från Danmark medföljande kammarfru Ingrid Maria Wenner, f Möller, fram till dennas död 1793.

Äktenskapet blev olyckligt. Med undantag för kortare perioder av närhet utmärktes det av en alltigenom märkbar kyla och distans. Orsakerna var sammansatta. Äktenskapet hotades från början av "tre ogynsamma faktorer": Gustavs "i sexuellt avseende svala och tillbakadragna natur", S:s "till ytterlighet blyga, osmidiga och föga charmfulla väsen" samt Lovisa Ulrikas "utpräglade ovilja mot hela äktenskapet och [S] i synnerhet" (Hennings 1935, s 239). Äktenskapsfrågan hade varit föremål för intensiva konflikter, där hovet – särskilt Lovisa Ulrika – hade motsatt sig rådets och ständernas danska arrangemang. Konflikterna upphörde inte med bröllopet, och de bidrog effektivt till att fjärma de två från varandra. Situationen blev inte bättre efter tronskiftet 1771.

Det dröjde nio år innan äktenskapet fullbordades; på bröllopsnatten hade brudgummen vänt vid dörren till brudens sängkammare. Turerna kring den äktenskapliga bädden har beskrivits som "den bäst dokumenterade sängkammarepisoden i Sveriges långa kungahistoria" (Lönnroth, s 61). Samlivet mötte inledningsvis motgångar – hösten 1775 drabbades S av ett tidigt missfall – men 1 nov 1778 föddes den efterlängtade kronprinsen. Lyckan grusades av den ryktesflora som tidigt hade uppstått kring drottningen, och i vilken även Lovisa Ulrika deltog. Ryktena gjorde gällande att kronprinsen var av oäkta börd, och att fadern var hovstallmästare Adolph Fredric Munck (bd 25). Denne hade såsom förtrogen varit kungen behjälplig som medlare gentemot drottningen. Ryktena var av allt att döma osanna och framförallt grundade i oppositionen mot den gustavianska regimen; det finns inte "någon större anledning att betvivla, att Gustaf Adolf inte blott juridiskt utan även biologiskt var Gustaf III:s son" (Carlsson, s 13). Ryktena visade sig dock seglivade, och skandalen orsakade en brytning inom kungafamiljen. Gustav III och Lovisa Ulrika försonades hjälpligt först på den senares dödsbädd 1782, medan S var oförsonlig gentemot svärmodern. Samlivet fortsatte en tid. I aug 1782 föddes en andra son, döpt till Karl Gustav och utnämnd hertig av Småland, som dock plötsligt och tragiskt dog i mars 1783. Därefter gled makarna isär, och den kyliga distansen tog åter överhanden.

Medan rollen som maka och moder grumlades av motgångar, spelade S till synes outtröttligt sin representativa roll. Hennes offentliga funktioner inleddes redan som kronprinsessa under frihetstiden. Ett exempel är brudfärden 1766, då hon åtföljd av kronprinsen och en talrik hovsvit färdades från Helsingborg till Gbg, genom Västergötland, Närke, Västmanland och Uppland till Sthlm. Resvägen kantades av äreportar, saluter, uppvaktningar, illuminationer och andra högtidligheter, och kulminerade i ett ståtligt intåg i huvudstaden där vigseln firades under storslagna fesdigheter. Den offentliga rollen växte när hon som drottning vid Gustav III:s sida deltog i den hovetikett som denne byggde upp efter mönster av Ludvig XIV:s Versailles. Utöver den löpande ritual av courer, supéer, baler och audienser som inrutade vardagen, tarvades hennes närvaro vid större ceremoniella akter som riksdagars högtidliga öppnande och avslutande, liksom vid återkommande spektakel som teaterföreställningar, karuseller och tornerspel.

Efter Gustav III:s död drog sig S alltmer tillbaka från offentligheten. Hon fullgjorde under sonens omyndighet och regering sina representativa plikter som änkedrottning, men hennes tillbakadragna tillvaro med decimerad hovstat på Ulriksdals slott, som hon 1808 förvärvade i utbyte mot Strömsholms slott, stod i bjärt kontrast mot tillvaron vid makens hov. Med sonen hade S en till synes nära och kärleksfull relation. Under dennes många resor inom och utom landet brevväxlade de flitigt varvid hon alltid skrev på franska och han som regel på svenska. Kontakten upprätthölls också efter avsättningen 1809; brev växlades med såväl den kringresande ex-kungen som hans familj i Baden. S undantags också, tillsammans med Karl XIII, från det stränga förbud mot allt samröre med den avsatta kungafamiljen som utfärdades i dec 1812. S spelade aldrig någon faktisk politisk roll. Gustav III saknade uppenbarligen förtroende för sin hustru och hon tilldelades ingen politisk funktion utöver den representativa. Hon invigdes exempelvis inte i planeringen och genomförandet av statskuppen i aug 1772; måhända tvivlade kungen på sin danska gemåls lojalitet i denna utrikespolitiskt känsliga fråga. S fick heller inget inflytande över kronprinsens uppfostran, ett företag som Gustav III själv tog fullständig kontroll över. Belysande är att kronprinsen redan några veckor efter förlossningen flyttades från drottningens våning till rum närmare kungens egna. Bland undantagen från obemärktheten finns det förtroendeuppdrag S fick under kriget sommaren 1788, då hon av kungen ombads att skriva till sin bror, Kristian VII, för att avstyra ett danskt anfall mot Sverige. S tycks heller aldrig ha varit hotad under periodens många politiska omvälvningar. I de sammansvurnas planer 1792 fanns tvärtom tankar på att sätta henne i en tillförordnad regering under Gustav IV Adolfs omyndighet, och även vid regimskiftet 1809 blev hon kvar i orubbat bo. Ehuru politiskt anonym tycks S inte ha saknat ståndpunkter; hon uttalade exempelvis diskret förståelse för de arresterade adelsmännen under den stormiga riksdagen 1789, och hon intog en avmätt kritisk hållning gentemot hertig Karls och Reuterholms antigustavianska politik under förmyndartiden.

S har ofta beskrivits som en "ensam drottning". Man har då avsett hennes tilltagande isolering, vilken var ett sammantaget resultat av en självpåtagen tillbakadragenhet och ett ålagt utanförskap genom konflikterna inom kungafamiljen, Gustav III:s kallsinnighet samt malisen kring henne vid hovet. Samtidens omdömen är skiftande och motsägelsefulla. Å ena sidan skrivs berömmande om S:s skönhet, värdighet och vänlighet, å andra sidan nedlåtande om hennes blyghet, försagdhet, avsaknad av bildning och estetiska intressen samt lättsinniga fallenhet för juveler och kläder. S:s egentliga vänkrets inskränkte sig till hennes två hovfröknar Maria Aurora Uggla, gift Ehrengranat och Virginia Charlotta Duwall, gift Manderström.

Ehuru drottning vid ett kulturellt hov intog S aldrig den roll som konsternas och vitterhetens mecenat som hennes företrädare Lovisa Ulrika dessförinnan spelat. Samtidens negativa omdömen till trots framträder dock tydligt ett kulturellt intresse hos S. Om bildning och intresse minner det ansenliga bibliotek hon genom åren byggde upp. Innehållet sträckte sig från historiska verk till botaniska, och där rymdes även flera reseskildringar – till skillnad från sin make och son lämnade S aldrig Sverige efter 1766 – liksom religiös litteratur som speglade S:s djupa religiositet. Det franska språket dominerade, men S:s språkliga bildning återspeglas i böcker på tyska och engelska, liksom naturligtvis på danska och svenska. Ett annat livslångt intresse var teater och opera. S utövade även, särskilt som änkedrottning, en omfattande välgörenhet.

S stod inte heller helt utanför tidens livliga konstverksamhet. Hon anlitade exempelvis för sin räkning flera av de främsta konstnärerna; av Johan Tobias Sergel (s 52) beställdes 1780 en byst av kronprinsen, och av Carl Fredric v Breda (bd 6) 1784 en målning föreställande kronprinsen på sin gunghäst dragen av en page i en av slottets salar; bägge beställdes som presenter dll Gustav III. Även i tidens byggenskap och inredningsarkitektur gjorde hon avtryck, inte så mycket som byggherre men miljöerna skapades likväl för och kring henne. Vid ankomsten till Sverige iordningställdes en våning på Sthlms slott samtidigt som Karlbergs slott iståndsattes som kronprinsparets lustslott. Även hennes av ständerna tilldelade änkesäte, Strömsholms slott i Västmanland, genomgick inredningsarbeten under ledning av överintendenten Carl Fredric Adelcrantz (bd 1). Med Gustav III:s trontillträde följde flera k inredningsprojekt, såväl på Sthlms slott som på lustslott som Drottningholm och Gripsholm. Särskilt kan nämnas drottningens praktfulla paradsängkammare på Sthlms slott (idag Sveasalongen) som stod färdig 1778 med arbeten av Jean Eric Rehn (bd 29) och Louis Masreliez (bd 25). 1795 inleddes åter arbeten på Sthlms slott med en våning för S såsom änkedrottning. Också på Ulriksdals slott genomfördes efter 1792 arbeten, och möjligen var det i samband med dessa som de gamla hörntornen på borggården försvann och slottet exteriört fick sitt nuvarande utseende.

Avtryck av S finns även i den k konsten, som fick ett uppsving under den propagandamedvetne Gustav III:s regering. Utöver statsporträtt återfinns S på flera av de målningar med ceremoniella motiv som kungen lät utföra, exempelvis Carl Gustav Pilos (bd 29) monumentala men ofullbordade kröningstavla och Pehr Hilleströms (bd 19) målning av en publik spisning på Sthlms slott, liksom i den av Gustav III omhuldade medaljkonsten, där hennes bröstbild, namn och titeljämte kungens pryder flera adverser.

Länge plågad av ögonsjukdom och vacklande hälsa, och i maj 1813 drabbad av ett slaganfall, avled S på Ulriksdals slott i aug s å. Hon begravdes under stor högtidlighet i det gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan. Personalierna författades och lästes av statssekreteraren Nils v Rosenstein (bd 30).

Författare

Mikael Alm

Arkivuppgifter

S:s arkiv (K 272-275, bl a korrespondens, arvshandl:ar o bouppteckn:handl:ar) i RA; konc o mottagna brev i arkivet på Bellinga (mikrofilm i RA). - Brev från S i LUB, RA (bl a många till Gustav IV Adolf o Karl XIII), UUB (många till Gustav III o Gustav IV Adolf) o i LSB (bl a till P N Filenius).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Gustaf IV Adolf (1946); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); dens, Gustav III (1957); A Larson, Sammansvärjmen mot Gustav III (1959); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); B v Malmborg, De k slotten (Slott o herresäten i Sverige, 1-2, 1971); O Nikula, Adolph Fredric Munck ... en hovgunstlings uppgång o fall (1991); M Olsson, Sthlms slotts hist, 3 (1941); G Ribbing, Gustav III:s hustru Sofia Magdalena (1958); dens, Ensam drottning: Sofia Magdalena 1783-1813 (1959); H Stålhane, Gustaf III:s bosättn, brudfärd o biläger (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sophia Magdalena, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6156, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mikael Alm), hämtad 2024-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6156
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sophia Magdalena, urn:sbl:6156, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mikael Alm), hämtad 2024-11-14.