Fredric Sparre

Född:1731-02-02 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län
Död:1803-01-30 – Bettna församling, Södermanlands län

Riksdagsledamot, Riksråd, Guvernör, Hovkansler, Överstemarskalk, Rikskansler


Band 32 (2003-2006), sida 750.

Meriter

6 Sparre, Fredric, halvbror till S 5, f 2, dp 3 febr 1731 i Sthlm, Svea livg:s grenadjärbataljons förs, d 30 jan 1803 i Bettna, Söd. Föräldrar: generallöjtnanten o landshövdingen frih Fredric Henric S (s 709) o grev Ulrica Maria Tessin. Inskr vid UU 4 dec 45, e o kanslist i K kansliet 45, extra kanslijunkare i presidentskontoret där 47, hovintendents fullm 26 jan 48, ämnessven i VA 29 okt 48, kavaljer hos kronprins Gustav (III) 10 mars 56–61, deltog i riksdagarna 60/62–78/79 (led av kammar-, ekonomi- o kommersdeput 60/62 o 69/70, av handels- o manufakturdeput 69/70 o 71/72), fullm i Riksens ständers bank 19 jan 70–81, e o kansliråd 20 mars 70, hovkansler 23 juni 73–81, led av dir för barnsängshuset Pro Patria 74–77 o från 93, riksråd 26 juni 81–15 maj 89, guvernör hos kronprins Gustav (IV) Adolf 1 juli 81–16 juli 87, v kansler vid Åbo akad 83–84, led av dir vid K lasarettet 86–98, av HD 15 maj 89–16 juli 92, överstemarskalk hos änkedrottn Sofia Magdalena 16 april–juli 92, rikskansler o led av Rikets ärenders allm beredn 16 juli 92–17 dec 97, ordf i Allm statsberedn 29 aug 92, led av alla tf k regeringar 93–97, greve 1 nov 97 (introd 02). – LPS 70, LVVS 76, HedLFrKA 77, LVA 79 (preses 81 o 90), LFS 81, Serafimerriddare 1 sept 82, HedLVHAA 86.

G 1) 29 okt 1761 i Sthlm, Ridd, m sin syssling hovmästarinnan grev Brita Christina Sparre, f 11 jan 1741 (faderns uppg i Originalgenealxr, S:1, uppsl 323, RHA), d 23 maj 1766 i Sthlm, Klara, dtr till generalmajoren o överståthållaren greve Axel Wrede Sparre (s 708) o grev Christina Margareta Augusta Törnflycht; 2) 13 juli 1784 i Länna, Sth, m frih Sigrid Charlotta Wrede, f 27 maj 1763 i Kungslena, Skar, d 12 sept 1828 i Nyköping, Östra, dtr till generalen frih Fabian Casimir W o frih Catharina Charlotta Fleming.

Biografi

S hade nästan ställningen som fosterson till sin morbror Carl Gustaf Tessin, som betraktade honom som sin tilltänkta arvinge. Genom Tessin kom han i nära kontakt med hovet och kronprins Gustav. Under hela sin levnad ägnade S morbroderns minne den största vördnad, och det var hans önskan att ge ut dennes litterära kvarlåtenskap, en föresats som han dock aldrig lyckades förverkliga. S tillbringade många lyckliga stunder på Tessins gods Åkerö vid sjön Yngaren i Södermanland och 1770 blev han ägare till egendomen, där han vistades så ofta göromålen tillät. Åkerö är känt sedan medeltiden, men den nuvarande huvudbyggnaden stod färdig 1757 efter Carl Hårlemans ritningar och anses som ett av rokokons främsta byggnadsverk i Sverige. Om en av bibyggnaderna, troligen ritad av Fredrik Wilhelm Hoppe, fällde S omdömet "att få herrskapshus i landet äro bättre byggda än den bostad som Tessin nu låter uppföra åt gårdens betjänter" (Edenheim, s 113).

S inledde sin ämbetsmannakarriär tidigt och sysslorna skötte han nitiskt, för att inte säga pedantiskt. Tessin skrev att S "redan vid 17 års ålder under mitt presidentskap i kansliet med en gammal mans flit och tystlåtenhet hanterade rikets hemliga ärenden" (Leijonhufvud, s 14). 1752 beviljades han av Kanslikollegiet anslag dll att göra en utrikes resa med hänvisning till att "han städse i daga lagt besynnerlig flit, skicklighet och åhuga ..." (S:s handkar, E 5484, RA). S blev 1756 kavaljer hos kronprins Gustav och ger i sin dagbok en mycket detaljerad bild av dennes uppfostran. Det var dock en tjänst han vantrivdes med, eftersom bemötandet från i all synnerhet drottningen var mycket kyligt. Inte heller var han speciellt lämpad för sitt uppdrag; därtill var hans och kronprinsens skaplynnen alltför olika. 1761 blev han slutligen, med Tessins hjälp, till sin lättnad entledigad från sin befattning.

Med en hög position i dåtidens samhälle följde ofrånkomligen betydande utgifter, och S var under en stor del av sin levnad skuldsatt. I S:s efterlämnade papper, som kännetecknas av stort allvar och kompromisslös noggrannhet, ges en inblick i hans privatekonomi och tankar om hushållning. Där återfinns också talrika skuldsedlar, från såväl Diskontkompaniet och SA, vilken förmåddes bisträcka 3 000 rdr i mitten av 1790-talet, som en rad privatpersoner.

E o kansliråd 1770 och hovkansler tre år senare fungerade S 1771–81 som chef för utrikesexpeditionen. Sistnämnda år blev han riksråd och samtidigt guvernör för kronprins Gustav Adolf. Då rådkammaren upplöstes 1789 utnämndes S till ledamot av HD, som bestod av tolv ledamöter, varav hälften ofrälse. Efter mordet på Gustav III erhöll han fullmakter på flera höga befattningar, bl a rikskansler och ledamot av Rikets ärenders allmänna beredning.

Sitt värv som guvernör för kronprinsen skötte S av allt att döma med den största omsorg. I S:s dagbok kan prinsens uppfostran och levnad följas in i minsta detalj. Troligen var guvernörskapet den roll S fann sig bäst tillrätta med, emedan den beredde honom glädjen att få vistas i hovets närhet och delta i de många lustbarheterna och festerna. I brev till dottern Ulla berättar han om teaterföreställningar, slädpartier, operabesök och baler. S var inte främmande för att uppvakta flera av tidens skönheter, men 1784 inleddes ett nytt skede i hans liv när han ingick sitt andra äktenskap; den första hustrun hade avlidit 1766 varvid han blivit ensam ansvarig för två minderåriga döttrar. Den andra hustrun var 32 år yngre än S och kungen var till en början mycket missnöjd med förbindelsen. I det nya äktenskapet hade S två döttrar och en son, som dog ogift under tragiska omständigheter 1812, varmed ättegrenen slöts på svärdssidan.

Om S:s gärning har sagts att hans nit och arbetsförmåga förenades med "bristande vidsynthet i politiska angelägenheter, hans småaktiga sysslande med oväsentliga detaljer och hans mottaglighet för intriger och främmande inflytanden". Hans skicklighet som ämbetsman var inte oomstridd, och utgående expeditioner präglades ofta av omständlighet och tunga ordvändningar. Härtill kom en "ganska stor fåfänga och högfärd, ett föga imponerande yttre och ett löjligt uppträdande ..." (Forsstrand, s 9f). Han kallades gemenligen "gubben med peruken" – under senare delen av sin levnad brukade han nämligen ikläda sig en enorm lockperuk. En uppgift om att hans huvud var mer än dubbelt så stort som det rätteligen borde vara i förhållande till hans ganska ringa kroppshydda är dock med säkerhet överdriven. Alexander Roslins (bd 30) välbekanta porträtt av honom antyder inte någon ovanlig huvudstorlek.

Andra omdömen om S är mera fördelaktiga. Han beskrivs som en "väl icke betydande personlighet, en politisk karaktär, men i varje fall en kunnig och arbetsam ledamot" av riksrådet, med ett icke ringa inflytande och med ett stort intresse för bildning (Odhner, 2, s 39). S åtnjöt Gustav III:s förtroende som hovkansler och skötte förhandlingarna mellan kronan och banken i myntrealisationsfrågan i mitten av 1770-talet med "takt och självständighet". Det är tydligt att han vid denna tid ännu inte uppfattades som den tämligen svaga och smått löjliga figur som senare under karriären. I samband med lantmarskalksutnämningen 1778 prisade kungen hans bildning och arbetsamhet. S var väl förankrad inom den kulturella sfären, bl a blev han 1779 på grund av sin börd och rang invald i VA, trots att flera personer stod i tur före honom. Även om S "inte gått till hävderna som något stort ljus, älskade han dock lärdom och vetenskaper" (Lindroth 1967, s 29). Däremot lyckades han aldrig bli invald i SA, vilket fick till följd att han med liv och lust deltog i förföljelsen av denna institution.

S:s ämbetsmannagärning och inflytande har knappast fått den uppmärksamhet de förtjänar. Hans bevarade brevväxling med kansliämbetsmän är mycket omfattande och rör både formalia kring konselj-föredragningen och handläggningen av viktiga ärenden. Särskilt frekvent var korrespondensen mellan stats- och expeditionssekreterarna och S rörande föredragningen i konseljen, som under Gustav III utmärktes av en viss flexibilitet. 1720 och 1773 års kansliordningar är nästan helt likalydande när det gäller hovkanslerns arbetsuppgifter, nämligen att ha inseende över RÄ och KB, att vara närvarande när K M:t behandlar något av Kanslikollegiet utarbetat mål, att ta emot envoyéer från utlandet och att vid vissa tillfällen föra protokollet hos K M:t. I den nya kansliordningen infördes emellertid ett mindre tillägg, som trots sin skenbara obetydlighet fick nog så stor innebörd efter statsvälvningen. Hovkanslern skulle nämligen hjälpa till med handläggningen av de mål som inkom till kollegiet, "så ofta han ej genom Kungl Maj:ts nådiga befallning är med andra göromål sysslosatt". Det är tydligt att kungen, mer eller mindre genomtänkt, tog fasta på denna paragraf och tilldelade hovkanslern en roll som förmedlare mellan K M:t och förvaltningen.

1782 uppdrogs åt S att leda arbetet med en medaljhistoria över Gustav III:s liv och regering efter mönster av Ludvig XIV:s medalj historia. Syftet var att sprida en förhärligande bild av kungen, ett tydligt exempel på den utpräglat visuella politiska kulturen under det gustavianska enväldet. Arbetet med medaljer och planschverk pågick med varierande intensitet under 1780- och 90-talen, men trots att flertalet planscher var färdiga redan i slutet av 1790-talet publicerades verket inte förrän i mitten av 1800-talet.

Oavsett hur man bedömer S:s betydelse under förra hälften av hans karriär, är det ställt utom allt tvivel att hans inflytande avtog under dess senare del. S blev också alltmer missnöjd med sin ställning. Han stod emellanåt på spänd fot med kungen beroende på dels oenighet om kronprinsens uppfostran, dels de inskränkningar i sin ämbetsutövning han tid efter annan fick vidkännas. Kungen visste dock att genom artighet och smicker lindra missnöjet. Vid kungens resa till Finland 1788 blev S inte anmodad att medfölja och anmälde därför något överilat i rådkammaren, att det var på K M:ts nådiga befallning som han stannade hemma. Slutligen uppgjordes saken så att S tog tillbaka sin anmälan och kvarstod som ledamot av rådet men erhöll avsked som guvernör.

S:s upphöjelse till rikskansler 1792, en titel som inte förekommit sedan Magnus Gabriel De la Gardies dagar, kittlade hans fantasi och fåfänga men kom i själva verket att inleda hans minst minnesvärda tid. S kunde på intet sätt hävda sin ställning mot Gustaf Adolf Reuterholm (bd 30), som var fast besluten att samla hela regeringen i sin hand. Tryckfriheten inskränktes och ett väl utvecklat, hemligt underrättelseväsen organiserades. S fann sig i utrikesfrå-gor degraderad till expeditionschef, utan inflytande på de viktiga underhandlingarna med främmande makter. Den samtida memoarlitteraturen hänvisar ofta till S:s högdragna sätt och brist på tillmötesgående gentemot de utländska sändebuden, vilket också kan ha bidragit till hans bristande framgång. Med de politiska motgångarna förenade sig privata sorger.

Reuterholm var särdeles misstänksam mot gustavianerna och i all synnerhet mot Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2), som tjänstgjorde som sv minister vid de italienska hoven. I dec 1793 inleddes en aktion mot en förment rysk-gustaviansk sammansvärjning. Armfelts korrespondens innehöll antydningar om en statskuppsplan, vilket medförde att flera av de inblandade kunde dömas till förlust av liv, ära och gods. En episod under högmålsprocessen gav S smädenamnet "riskanslern". En av de inblandade, Magdalena Rudenschöld (bd 30), som var känd både för sin skönhet och sin oförsiktighet, hade retat S med sina nedsättande omdömen om honom, varför S föreslog att det straff hon ådömts skulle skärpas med en risbastu. Detta var inte så välbetänkt. Reuterholm, S:s gemål, de högre samhällskretsarna och huvudstadens breda folklager var alla eniga i sina fördömanden av hans förslag.

Efter ytterligare ett par missgrepp på politikens område tvingades S ta ledigt på obestämd tid och resa till Åkerö, där han i lugn och ro kunde ägna sig åt lantlivet och sin lille sons uppfostran. Efter Gustav IV Adolfs tronbestigning återkallades han, men redan året efter, 1797, nedlade han sitt ämbete. Hans avsked skedde under smickrande former, inte minst genom att han upphöjdes i grevligt stånd och fick en betydande del av sina skulder betalda.

Författare

Peter Nordström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (bl a konc, tal, pm, avskner, biografica, fullm:er, stor brevsaml, tjänste- o affärshandkar: E 2939-85, 5472-85) i RA; enstaka handkar även i UUB. - Brev från S i KB, RA (bl a till herdg Karl, Hedvig Elisabeth Charlotta, C E Lagerheim, C G Mörner, E Ruuth, S Sparre, Brita Stina Sparre o C F Törnflycht samt många till A v Fersen, N P Gyldenstolpe, G A Reuterholm, F Scheffer, C Sparrre, F H Sparre, Ulrica Eleonora Strömfelt o C G Tessin) o i UUB (bl a dll Gustav rV Adolf, P O v Asp, C Fleming samt många till Gustav III, S Rosenhane o Ulrica Lovisa Tessin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Discours prononcé le I. may 1772 dans la Loge des francs-macons de Stockholm dite de l'Union, å 1'occasion de 1'honneur signalé, reservé en ce jour å la dite loge, de voir Son Altesse Royale monseign. le prince hereditaire de Suéde Charles se charger desormais de sa direction. Sthlm 1772 (Fougt). 12 s. 8:o. [Anon.] - Inträdes-tal hållit den 2 april 1786, uti Kongl. Vitterhets historie och antiqui-tets academien (VHAAH, d 1, Sthlm 1789, s 90-93). -Hofvet i Adolph Fredriks tid (Ur rikskanslern grefve FS:s egenhändiga anteckningar) (Portefeuille, utg af ... [MJ Crusenstolpe], d 1, Sthlm 1837, s 93-130). -[Yttrande till protokollet över bouppteckningen över Gustaf III] (ibid, s 106-108). - Sveriges store okände, åren 1760-1780 (Portefeuille ... d 2,1841, s 43-108). [Biografi överJ F Beylon av MJ Crusenstolpe. Återger en brevväxling mellan FS och Gustaf III om Beylons sjukdom och död 1779, s 54-63.] - Gustaf III med sitt hof på Gripsholm. (Ur rikskansleren grefve Sparres egenhändiga anteckningar) (ibid, s 108-116). [Behandlar åren 1775 till 1779.] - [Protocoll, hållet i konungens guvernörsrum på Drottningholms slott, måndagen den 20 augusti 1792] (ibid, s 131-136). -Underrättelser, om upphävandet af trolofningen mellan konung Gustaf IV Adolf och prinsessan Lovisa Charlotta af Mecklenburg-Schwerin (Portefeuille ... d 3, 1842, s 6-20). [Innehåller bl a ett protokoll (s 111-117) och två cirkulär (s 118-121, 122-123) undert av FS.] - Bidrag till kännedom om förhållandena mellan excellencen Reuterholm och Carl XIII (ibid, s 191-208) [Innehåller en brevväxling mellan FS o G A Reuterholm från 1796, s 198-200.] - Handlingar rörande förmyndare-regeringens onåd mot hofkanslern Zibet (Portefeuille ... d 4, 1844, s 89-104). [Återger ett brev från FS till C B Zibet, daterat 30 mars 1793, s 94-96.] - Skrifvelse (upsatt i Kansliet) från rikskansle-ren Sparre till landshöfding af Nordin (Handlingar rörande förmyndare-regeringens onåd mot biskop Nordin, ibid, s 106-107). - Förmyndare-regeringen och excellencen Ruuth (ibid, s 121-137). [Återger ett yttrande av FS, s 130-137.] - Förmyndare-regeringen och rikskanslern Sparre (ibid, s 139-163). [Återger brev av FS (på franska) till Karl XIII, s 142-147, 155-157 (juni/juli 1796) samt en PM av FS, s 162-163.] - Om de sednare äktenskapsunderhandlingarna mellan konung Gustaf IV Adolph och storfurstinnan Alexandra (ibid, s 164-185). [Ur konseljyttranden av FS från 1797.] - Hattarnas emancipations-försök (Portefeuille ... d 5, 1845, s 47-50). [Består dels av ett brev från FS, daterat 9 mars 1762 till Carl Gustaf Tessin, dels av CGT:s svar till FS, 15 mars 1762.] - Ett år under Gustaf III. [1774-75.] (Ur rikskanslern Sparres dagbok) (ibid, s 117-148). [Övers från franska.]

Källor och litteratur

Källor o litt: M Alm, Kungsord i elfte timmen: Språk o självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772-1809 (2002); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772-89 (1940); Biographiskt lexicon öfVer namnkunnige sv män, 15 (1848); H E Charlotta, Dagbok, 1-5 (1902-20); R Edenheim, Åkerö (Carl Gustaf Tessin: kulturpersonen o privatmannen: 1695-1770, 1995); C Forsstrand, Den siste rikskanslern o hans döttrar (1927); C C Gjörwells brev till F S 1768-1795, edAMunthe (HH 32:1,1938); S LeijonhufVud, Carl Gustaf Tessin o hans Åkerökrets (1931-33); S Lindroth, VA:s hist 1739-1818, 1:1 (1967); dens, Sv lärdomshist: gustavianska tiden (1981); P Nordström, Reformer o rationalisering: kung, råd o förvalta under tidig gustaviansk tid, 1772-1778 (1991); Odhner, 2 (1896); SMoK.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Sparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peter Nordström), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6191
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Sparre, urn:sbl:6191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peter Nordström), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se