Meriter

Rydeberg, Olof Georg, f 21 juli 1907 i Örgryte, Göt, d 22 (enl db) febr 1983 i Sthlm, Osc. Föräldrar: sjökaptenen Olof Yngve Georg R o Anna Maria Wilhelmina Blume. Elev vid Lorensbergsteatern, Gbg, 28–29, vid Dramatiska teaterns elevskola, Sthlm, 29–31, skådespelare bl a vid Blancheteatern, Sthlm, 31–34, vid Gbgs stadsteater 34–36, vid Dramatiska teatern 45 o 57–74, vid Vasateatern, Sthlm, 46, filmskådespelare 32-81, kontraktsanställd vid ab Sv filmindustri, Sthlm, 36-45. – Litt et art 70.

G 1) 16 jan 1931 (–34) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Karin Margareta Bergman, f 20 aug 1910 i Sala, d 7 juli 1982 i Sthlm, Osc, dtr till kamreraren Karl Hjalmar B o Selma Olivia Lindstedt samt senare g m Emilio De Frey; 2) 26 mars 1934(–41) i Sthlm, Finska, m skådespelerskan Birgit Lovisa Sergelius, f 13 mars 1907 i Hfors, d 29 jan 1979 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till rektorn, industrirådet Maximilian (Max) Sergelius (Sergejeff) o Ragnhild Nyberg samt senare g m konstnären Ivan Erik Ohlin; 3) 25 jan 1942(–48) i Sthlm, Osc, m Marga Lettström, f 6 dec 1911 där, ibid, dtr till bankdirektören, överintendenten Harald Wilhelm L (bd 22) o Elin Gerda Svanström samt tidigare g m advokaten Carl Olof Frunck o senare omg m Berndt Sigvard Johannes Lundmark; 4) 14 jan 1950(–79) i Gbg (kbf i Sthlm, Hedv El) m Eugenia (Eugénie) Bodil Trullemans, f 26 juni 1909 i Khvn, Valby, dtr till oboisten Eugen T o Bodil Hansen samt tidigare g m konsuln Sven Torvald Jahnsson.

Biografi

För den unge Georg R var yrkesvalet självklart eftersom såväl hans far som hans morfar hade varit sjökaptener. Han var mässkalle under sommarloven och hade avancerat till jungman när han drabbades av en så svår malaria att planerna på en framtid till sjöss måste överges. Efter ett års handelsutbildning i Gbg hamnade R på kontor och vantrivdes. Någon tyckte att han borde "gå in vid filmen". R for till Sthlm och sökte upp Ragnar Hyltén-Cavallius (bd 19), då scenarioförfattare vid ab Sv filmindustri. R fick rådet att gå via teatern och börja med Dramatiska teaterns elevskola. Efter ett år som oavlönad praktikant vid Lorensbergsteatern i Gbg och studier för den legendariska talpedagogen Karin Alexandersson i Sthlm kom R in vid elevskolan.

Innan elevtiden ännu var slut skrev Harry Roeck Hansen, chef för Blancheteatern vid Västra Trädgårdsgatan i Sthlm, kontrakt med R som blev kvar på Blanche till 1934, då han gick till Stadsteatern i Gbg där Torsten Hammarén (bd 18) var chef. Han blev där i två år för att sedan ägna en längre tid åt filmen. Efter korta engagemang vid Dramaten och på Vasateatern bosatte sig R oväntat i Danmark där han – med undantag för en vinterturné i Sverige med Eugene O'Neills Welded (Kärlek utan nåd) – blev kvar bortåt fem år. Sv tidningar skrev att han gått i exil. Själv är R även i sin memoarbok, Ridån går alltid ner (1970), förtegen om denna period. Han uppger bara att orsaken till att han lämnade Sverige var av helt privat natur men framhåller att han gjorde en del roller i Khvn och i den danska landsorten.

R återvände till Sverige 1951 och gjorde, med Gunn Wallgren som motspelerska, comeback i Marcel Aymés Clérambard på Per-Axel Bränners Nya Teatern i Sthlm. En recensent noterade att "han kom tillbaka som en ny konstnär, mognad och renad, med den skärpa och klarsyn i människotolkningen som inte köps billigt" (I Harrie i Expressen). Nya Teatern, Intima Teatern och Lilla Teatern, alla i Sthlm, var R:s spelplatser fram till 1957, då han efter mycken vånda - han trodde inte att han skulle trivas med att vara "kunglig ämbetsman" - tackade ja till Karl Ragnar Gierows erbjudande om fast anställning på Dramaten. Han pensionerades där 1970. R medverkade också i radio och TV.

R fick då och då läsa att han var Gösta Ekmans (bd 13) arvtagare, ett beröm han fann besvärande eftersom denne inte motsvarade hans scenideal. Det är inte svårt att förstå hans irritation på denna punkt. R hade - utefter en imponerande vid skala - sin spelstil och den liknade ingen annans. Inte minst hans direktör Sjöwall i TV-teaterns uppsättning av Ett resande teatersällskap (1972) vittnade om detta. Där framträdde en förtjust R som tyckte om att arbeta för TV-mediet och här uppförde en gammal nött roll så att den blev oefterhärmlig i sin fräschör och sin humor.

Teatern var R:s naturliga spelplats; det var där han var störst. Men han hann också med närmare sjuttiofem filmroller. Särskilt uppmärksammade blev de spekulativa filmerna med R som älskare, ofta till den sensuella skådespelerskan Viveca Lindfors. De båda hade också en riksbekant privat relation. Under en period föreföll R att ha fastnat i maner som sv films charmör. Dessa roller skymmer dock prestationer av en annan kaliber: Han gjorde Doktor Glas i Rune Carlstens filmatisering (1942) av Hjalmar Söderbergs roman. Han medverkade också i några av Arne Mattssons bästa filmer, de som han gjorde under 1950-talet: Kärlekens bröd (1953), Storm över Tjurö (1954) och Hemsöborna (1955). I Hasse Ekmans Ombyte av tåg (1943) spelade R en stor teaterdiva. Minnesvärd är även hans gestaltning av titelrollen i Alf Sjöbergs Domaren (1960).

Men det behövde inte vara huvudroller för att R:s närvaro skulle uppmärksammas. 11 ex Ingmar Bergmans Vargtimmen (1968) hade R en liten roll som arkivarie Lindhorst, en av filmens "demoner", och den exemplifierar hans förmåga att ge en roll spänning genom att samtidigt spela på flera plan, här pendlande mellan magi och infami. Det brukar dubbelbottnat sägas att R hade en förmåga att göra även biroller till huvudroller. Detta kan gälla på teatern, men på film torde den saltomortalen knappast vara genomförbar. Där kommer saxen fram om något skulle ta för stor plats i ett givet sammanhang. Så skedde i Vargtimmen till R:s besvikelse.

I sin memoarbok ger R en fin analys av sitt samarbete med Bergman. Framför allt är det dock deras teatersamarbete han skriver om; det gäller bl a uppsättningen av Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? (1963). Det var en pjäs som R till att bölja med tog avstånd från; han var inne på att avsäga sig rollen, men han fick uppleva hur Bergman under repetitionstidens gång "drog upp ridå efter ridå för mig, i scen efter scen". Föreställningen blev en stor framgång.

En av sina främsta rollskapelser, ryttmästaren i Strindbergs Fadren, gjorde R både på scenen (1968) och filmduken (1969), bägge i regi av Alf Sjöberg. Filminspelningen gjordes under samma period som pjäsen spelades på Dramaten. R:s gestaltning har blivit ihågkommen. Det gäller också många andra av hans teaterroller. Berömda är hans Shylock i Köpmannen i Venedig (1962) liksom titelrollen i Lars Forssells Galenpannan (1964). Han var även en fin tolkare av ett flertal roller i Pär Lagerkvists dramatik. R:s starka personliga utstrålning var kanske inte enbart en tillgång; han fick arbeta hårt för att ge rollen största utrymmet. Som den stora skådespelare han var lyckades han för det mesta och då blev det lysande.

R:s sista framträdande kom ironiskt nog att anspela på hans gamla framtoning som charmör och kvinnotjusare, 1940-talsfilmernas R. Han övertalades att i febr 1983 vara med i det populära TV-programmet Här är ditt liv, som just den gången var uppbyggt kring Viveca Lindfors. När R senare s å hittades död i sin lägenhet på Östermalm i Sthlm hade han, av post och tidningar att döma, varit avliden i en månad. Omständigheterna vittnar om en tragisk ensamhet. Den var delvis självvald; R var inte någon enkel människa.

Författare

Elisabeth Sörenson

Arkivuppgifter

Brev från R i KB (bl a till H Grevenius kvist).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Ridån går alltid ner. Memoarer. Sthlm 1970. 232 s. [Ny tr] s å. [Ny utg] 1979. 196 s, 8 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Bergman, Bergman om Bergman, [intervjuer av] S Björkman, T Manns oj Sima (1970); P-A Bränner, Vår lilla teater (1944); L Furhammar, Fil- men i Sverige (1991); dens o J Åhlund, En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör (1993); B Liljenberg, 100 spelar: från 90-tal till 90-tal i sv teater o film (1994); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 13 (1993); H Sjögren, Ingmar Bergman på teatern (1968); SMoK; Sv filmografi, 3-8 (1977-97); E Sörenson, G R: de stora rollernas gestaltare (Anno 1984); S G Winquist o T Jungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O Georg Rydeberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elisabeth Sörenson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O Georg Rydeberg, urn:sbl:6273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elisabeth Sörenson), hämtad 2024-04-19.