Carl Wilhelm Scheele

Född:1742-12-09 – Tyskland (i Stralsund, S:t Nikolai)
Död:1786-05-21 – Köpings stadsförsamling, Västmanlands län

Apotekare, Kemist


Band 31 (2000-2002), sida 484.

Meriter

1 Scheele, Carl Wilhelm, f 9 (Hildebrand, s 97 f), dp 21 dec 1742 i Stralsund, S:t Nikolai, d 21 maj 1786 i Köping. Föräldrar: handelsmannen Joachim Christian S o Margaretha Eleonora Warnekros. Anställd vid apoteken Enhörningen, Gbg, 57, Fläkta örnen, Malmö, 65, Förgyllda korpen, Sthlm, 68, o Upplands vapen, Uppsala, 70, apotekare i Köping från 75, apotekarex vid Collegium medicum 11 nov 77. – LVA 75.

G 18 maj 1786 i Köping m Sara Margaretha Sonneman, f 31 aug 1751 där, d 9 nov 1793 där, dtr till handlanden o rådmannen Emanuel S o Rebecka Groth samt tidigare g m apotekaren Hindrich Pascher Pohl o senare g m apotekaren Mathias Georg Bölckou.

Biografi

Om S:s barndom och uppväxt är inte mycket känt. Fadern var köpman inom bryggerinäringen, familjen tysk, och tyska var S:s modersmål. S var sjunde barnet i en syskonskara på elva. På moderns sida var han avlägset släkt med fysikern Johan Carl Wilcke.

Fadern hade stundtals ekonomiska problem och gick medan S fortfarande var barn i konkurs. Han hade ändå av allt att döma tillräckligt med resurser för att ge S en god uppfostran. 1757 reste S till Gbg för att ta plats som lärling på Martin Andreas Bauchs apotek Enhörningen, där tidigare hans äldre bror Johann Martin arbetat. 1765 flyttade S från Gbg till Malmö för att arbeta vid Peter Magnus Kjellströms apotek. Där fick han sina första kontakter med den akademiska världen genom Anders Jahan Retzius (bd 30), vid den tiden docent vid LU. 1768 flyttade S till Sthlm för en ny anställning men också för att komma närmare de vetenskapliga aktiviteterna.

Ytterligare ett steg i den riktningen tog S när han våren 1770 kom till Uppsala. Efter, som de brukar kallas, de fem lyckliga åren där flyttade han till Köping för att bli apotekare. Där hade apoteket efter Hindrich Pohls död blivit utan innehavare, och S behövde för sin ekonomi en fastare ställning. Han övertog apoteket, men först efter flera turer, eftersom en konkurrent med ett förmånligt bud hade dykt upp, lyckades han förvärva privilegierna som hade övergått till Pohls änka Margaretha Sonneman. I överenskommelsen tycks ha ingått att S enligt gängse tradition också skulle gifta sig med änkan, men detta löfte uppfyllde han inte förrän några dagar före sin död. Hon hade under hela S:s tid i Köping fungerat som hushållerska, och giftermålet försäkrade henne om fortsatt innehav av privilegierna. Hon gifte sig senare med S:s efterträdare, som också övertog privilegierna.

S kom att stanna i Köping resten av sitt liv. Den enda resa han företog efter att ha bosatt sig där var en resa till Sthlm hösten 1777, dels för att inta sin plats i VA, dels för att formellt avlägga apotekarexamen. Akademin tillerkände honom samtidigt, på förslag av Torbern Bergman (bd 3), en årlig pension på 100 rdr, för att han skulle kunna fortsätta sina kemiska experiment. Han dog nio år senare, enligt Köpings dödbok av lungsot; själv hade han diagnostiserat sin sjuka som gikt, men huvudorsaken till hans dåliga allmäntillstånd och slutliga död torde ha varit det myckna umgänget med många giftiga kemikalier, som arsenik och cyanväte, i dragiga och illa uppvärmda laboratorier samt ett mycket flitigt användande av tidens gängse analytiska redskap inom kemin, lukt- och smaksinnena.

Om S:s egentliga utbildning i kemi är litet bekant. Som hans lärare nämns framförallt en gesäll Grun(en)berg, som tycks ha varit honom behjälplig vid hans första steg inom kemin på Bauchs apotek i Gbg, men också en apotekare (?) Rothborg som S skall ha stått i kontakt med under sin första tid i Uppsala. Kring bägge dessa personer råder i litteraturen en näst intill kompakt tystnad, och liksom beträffande mycket annat i S:s liv är uppgifterna svåra att belägga och de nämnda personerna näst intill omöjliga att identifiera. Säkert är dock att S aldrig följde någon egentlig utbildningsgång vad gällde kemin och att han aldrig var knuten till något universitet eller annan högre läroanstalt.

S:s intresse för kemin tycks ha börjat när han av eget intresse undersökte vad som fanns på hyllorna i Bauchs apotek. Detta var välfyllt både med olika ålderdomliga medikamenter och mer moderna kemiska preparat, allt av de mest skiftande slag. S analyserade det mesta, som det tycks urskillningslöst, och han läste allt som fanns i litteraturväg vid apoteket oavsett dess vetenskapliga status. Hans främsta intresse i vad han läste var de experiment som där beskrevs. Han repeterade dem och fann dem ofta behäftade med felaktigheter eller oklarheter, vilka han med egna experiment ville reda ut. Bland den litteratur han tog del av och inspirerades av brukar särskilt nämnas Johann Kunckels Laboratorium chymicum och Caspar Neumanns Praelectiones chemicae, bägge verk från början av 1700-talet.

Efter att ha flyttat till Malmö fortsatte S att vid sidan av det ordinarie arbetet på apoteket utföra kemiska experiment, och apotekare Kjellström gav honom där lika fria händer som Bauch tidigare givit honom. Tack vare den ökade kontakten med andra kemister, och inte minst stödet från Retzius, är det från denna tid de första tecknen på S:s kemiska verksamhet kan spåras. I första hand ger den bevarade korrespondensen med Retzius från slutet av 1760-talet upplysningar om vilka kemiska problem som sysselsatte S. Många gånger skickade S till Retzius vad som kan tyckas vara nästan tryckfärdiga artiklar, vilka dock aldrig publicerades.

S:s utveckling inom kemin är svår att i detalj följa, eftersom varken iver att offentliggöra sig eller intresse för att publicera sina rön var några av S:s kännetecken. Tack vare bevarad korrespondens och annat material är det dock klart att arbetet bakom mycket av det han publicerade under senare skeden i livet inleddes redan under Malmötiden. Karaktären på det bevarade källmaterialet medför emellertid att dateringsfrågor vad gäller S:s kemiska verksamhet är notoriskt svåra att reda ut och att prioritetsdebatter där S:s namn förekommer både är vanliga och svåra att avgöra. Hans handstil är därtill svårtolkad, och samtidigt som han sakta glömde den tyska grammatiken, lärde han sig aldrig riktigt den svenska varför han ofta uttryckte sig oegentligt på bägge språken.

Av breven till Retzius framgår att ett av S:s tidigaste intressen var berlinerblått, en substans vars egenskaper han enligt egen uppgift börjat studera 1765. Han misstänkte redan då, men kunde aldrig leda i bevis, att den färgande beståndsdelen i själva verket var en specifik syra. Intresset för denna kom att följa S livet ut; sina rön publicerade han i Försök, beträffande det färgande ämnet uti Berlinerblå (1782–83) där han redogjorde för hur syran (cyanvätesyra) kunde framställas samt för dess viktigaste egenskaper. I brev till Bergman kallade han syran för berlinerblåsyra, senare förkortat till blåsyra.

Intresset för syror och deras egenskaper kom att att karakterisera mycket av S:s framtida kemiska verksamhet och är också ämnet för vad som har benämnts S:s första vetenskapliga arbete. I ett brev till Retzius i dec 1767 redogjorde han för sina studier av en tidigare inte studerad syra, salpeter-syrlighet. Framförallt diskuterade han syrans salter, dess förhållande till salpetersyra och till andra kväveoxider.

Det var tack vare Retzius S:s namn för första gången förekom i tryck, karakteristiskt nog i samband med studiet av en syra, vinsyran. Retzius publicerade 1770 artikeln Om vinsten och dess syra och nämner där särskilt S som en läraktig "Pharmaciae studiosus" vars bidrag betytt mycket för undersökningen. Vem som gjorde vad i den undersökningen är oklart, men av S:s brev framgår att han redan 1768 hade isolerat den nya syran, och det förefaller troligt att allt väsentligt arbete utförts av S men att Retzius av honom ombetts att slut-redigera artikeln. Efter att ha flyttat till Sthlm sökte S för första gången publicera sig och skickade några av sina rön till VA. Manuskripten till dessa artiklar saknas, men en torde ha rört saltet sal acetosellae (kaliumoxalat), som enligt S bestod av en alkali och en syra, senare identifierad som oxalsyra, medan den andra förmodligen rörde så kallade järnpiller, globuli martiales, ett järnhaltigt farmaceutiskt preparat. Torbern Bergman utsågs att yttra sig om S:s manuskript, åtminstone det första, och även om han uppmanade S att fortsätta med kemiska experiment tillstyrkte han inte publicering. Skälen är oklara, men eftersom Retzius samtidigt menade att S:s försök kännetecknades av en viss oordning, är det rimligt att Bergman efterlyste mer struktur i arbetet innan det kunde publiceras.

För S innebar tiden i Sthlm att han blev säkrare som kemist, även om hans arbete i recepturen på Förgyllda korpen inte gav så stora möjligheter till kemiska experiment som han hade hoppats. Men samtidigt började S:s undersökningar i allt större utsträckning också omfatta substanser och preparat utanför de gängse apotekspreparaten, och han arbetade allt mer med problem inom den klassiska sv mineralkemin. Ett omedelbart resultat av denna utvidgning var undersökningen av fluss- spat, vilken resulterade i den första artikel han publicerade under eget namn, Undersökning om fluss-spat och dess syra (VAH 1771). Efter analys av olika flusspat-mineraler kunde S konstatera att flusspat bestod av kalkjord, mättad av en ny dittills okänd syra, som han benämnde flusspatsy-ra (fluorvätesyra). Syran hade han framställt genom att upphetta flusspat med svavelsyra och lösa den uppkomna gasen i vatten. Redan i denna sin första självständiga publikation visade S prov på vad som var utmärkande för honom som kemist, och som gjorde att han blev känd bland samtidens kemister. Dels påvisade han existensen av en ny kemisk substans, i det här fallet flusspatsyran, dels demonstrerade han sin experimentella skicklighet. Inte minst det senare var av stor vikt eftersom flusspatsyran genom sin egenskap att angripa glas är besvärlig att handskas med, och eftersom denna egenskap gör det särskilt svårt att framställa syran i ren form utan föroreningar av kiselsyra. S fick därtill försvara sina resultat i en ganska hård polemik med flera utländska kemister, framför allt när det gällde åsikterna att den nya syran skulle vara antingen en förorenad fosforsyra eller någon förening med saltsyra, som flusspatsyran i mycket liknade.

Tiden i Uppsala under första hälften av 1770-talet blev en viktig period i S:s liv. Upptäckterna och rönen från hans laboratorium var många, men han dröjde med att publicera sina resultat, och inte förrän från 1774 flöt artiklarna i en stridare ström.

Korrespondensen mellan S och Retzius upphörde när S flyttade till Sthlm, och därmed försvinner en viktig källa för kännedomen om S:s tidiga aktiviteter. Retzius' roll övertas från 1770 av Johan Gottlieb Gahn (bd 16). De uppges ha träffats i Uppsala när Gahn vid ett besök hos apotekare Lokk lagt märke till S. Mellan de två uppstod snart vänskap och S berättade för Gahn om sina kemiska experiment. Gahns minnesanteckningar från dessa samtal ersätter korrespondensen med Retzius som källa för kunskapen om S:s verksamhet. S berättade uppenbarligen också för Gahn om de experiment han utfört redan under sin tid i Malmö. Av Gahns anteckningar framgår att S redan under slutet av 1760-talet länge hade experimenterat på många områden och varit sysselsatt med en mängd olika kemiska undersökningar, många vars resultat han i vanlig ordning publicerade långt senare eller inte alls.

Med Gahn diskuterade S bl a sina studier kring fosfor, fosforsyran och dess salter. S hade funnit att hjorthorn efter förbränning visat sig innehålla inte bara vanlig kalkjord utan även kalkjord förenad med en främmande substans. Detta gav Gahn anledning att fortsätta försöken, och ett vanligt mönster vad gäller S:s förhållande till sina kolleger framträder: det är svårt att avgöra vem som gjorde vad och i vilken ordning de olika stegen togs. Gahn visade att den främmande substansen var ett salt av fosforsyran, och han kunde också framställa något fosfor ur saltet. S skall ha tvivlat på detta resultat men lär ha övertygats när han sommaren 1770 utvecklade metoder att i större skala framställa fosfor ur benaska. S kom därefter att under många år fördjupa sig i och lämna viktiga bidrag till förståelsen av fosforns och fosforsyresalternas kemi, men han publicerade sig inte i ämnet förrän 1785, bortsett från ett kort meddelande, förmodligen förmedlat av Rothborg, i Nya lärda tidningar 1774.

Händelseförloppet kring fosforundersökningarna visar att ett tagande och givande av vetenskapliga nyheter, utan meningslösa prioritetsstrider, tycks ha kännetecknat mycket av samvaron inom det sv kemistsamhället under 1700-talet. Varken S eller Gahn publicerade inledningsvis sina undersökningar över fosfor, fosforsyran och dess salter - Gahn gjorde det aldrig utan diskuterade dem endast i korrespondens, S inte bara med Gahn utan dessutom med Peter Jonas Bergius (bd 3).

Tack vare kontakten med Gahn hade S också kommit i förbindelse med Torbern Bergman, vars assistent Gahn då var. Mellan Bergman och S utvecklade sig ett vetenskapligt fruktbart samarbete, så nära att det med Bergmans yttrande "kostade på att skiljas" när S flyttade till Köping. Beträffande S:s relation till Bergman gäller samma sak som med Gahn; det är svårt att avgöra vem som gjorde vad, t ex i fråga om S:s undersökningar av luftsyra (koldioxid). Förmodligen hade S klart för sig redan omkring 1770 - Gahns anteckningar tyder på detta - att "fix luft" (koldioxid) uppträder som en svag syra. I vilken utsträckning Bergman använt S:s resultat i sin viktiga studie Om luftsyra (VAH 1773) är svårt att avgöra och kan väl heller aldrig bestämt redas ut. Under denna tid befann sig de två kemisterna i nästan daglig kontakt med varandra i Uppsala och utbytte ständigt erfarenheter. Samma sak gäller S:s undersökningar av oxalsyran, en syra som sysselsatte honom under Uppsalatiden och som av Bergman 1776 i De acido sacchari kallades sockersyra. Vem som har gjort vad i den undersökningen går ej att fastställa.

Desto tydligare framstår S:s insatser vad beträffar analysen av brunsten (pyrosulit, magnesia nigra, mangandioxid), ett arbete som förefaller ha påbörjats senast hösten 1771. Det tycks som om Bergman, som ville göra S:s namn känt, hade uppmanat honom att publicera sina resultat, och artikeln Om brun-sten eller magnesia, och dess egenskaper (VAH 1774) blev det första större arbete med vilket S presenterade sig för samtida kemister. Brunsten var ett mineral som varit känt sedan lång tid men vars sammansättning fortfarande var oklar. S behandlade mineralet bl a på det sätt han ofta gjorde med okända substanser, med olika syror. Framför allt var han intresserad av den gasutveckling som då ofta kunde iakttagas. Det visade sig att med saltsyra utvecklades en dittills okänd gas, som han kallade deflogisticerad saltsyra men av den engelske kemisten Humphry Davy i början av 1800-talet identifierat som det nya elementet klor. S misstänkte också att brunstenens väsentliga beståndsdel var ett okänt element, av honom uppfattat som en ny jordart. Bergman ställde sig tveksam och hävdade istället att det var fråga om ett ämne av metallkaraktär. För att lösa problemet bad S att Gahn med sina kraftiga ugnar, som kunde åstadkomma den värme som behövdes för en reduktion av mineralen, skulle utföra experimentet. Denne lyckades efter S:s instruktioner framställa metallen mangan. Slutligen kunde S i samma artikel dessutom meddela att han ur brunsten analyserat fram ytterligare en nyjord, barytjord (bariumoxid), vilken fanns i brunsten som förorening. Återigen löpte S:s undersökningar parallellt med Gahns, då denne samtidigt lyckats isolera samma jord ur mineralet tungspat (bariumsulfat), vilket förklarar jordens sv namn, tungjord.

Händelserna kring brunsten understryker hur nära varandra de sv kemisterna arbetade under denna tid och hur ointresserade de var av att deltaga i prioritetsstrider. Frågan om vem som upptäckte mangan eller tungjord får mot denna bakgrund närmast en skolastisk karaktär, och försök att fastställa vem som gjorde det fördunklar vad som egentligen skedde. I det nära samarbetet mellan Gahn och S beträffande tungspatens egenskaper är det omöjligt att exakt avgöra vem som utförde vad.

S gjorde också viktiga och uppmärksammade studier beträffande de s k metallsyrorna. Den första han intresserade sig för var arseniksyran, tidigare isolerad och studerad av engelsmannen Cavendish, som dock inte publicerade sina resultat. De första experimenten tycks S ha gjort i början av 1770-talet, då han framställde syran genom att behandla arseniktrioxid med den av honom själv nyligen upptäckta gas han framställt genom att behandla brunsten med saltsyra, dvs klor. Han undersökte syrans förhållande till andra substanser, inte minst andra syror, och framställde flera av dess salter. Studiet av arseniksyrans egenskaper ledde till att han också blev intresserad av de andra mineralsyrorna.

Molybdensyra fann S genom undersökning av mineralet molybdenglans (molybdendisulfid), av vilket han fått prov från bl a Gahn, Rinman och Bergman. Han behandlade mineralet med flera olika syror och kunde på så sätt framställa en nyjord, molybdenjord (molybdentrioxid). Resultaten meddelade han, återigen sin vana trogen, i brev till Gahn, innan de publicerades 1778. Den nya jorden kunde också bilda nya salter (molybdater), vilka S underkastade en noggrann undersökning. Han lyckades dock aldrig reducera den till dess metalliska beståndsdel, även denna gång på grund av svaga ugnar. I stället kunde Peter Jacob Hjelm (bd 19), på inrådan från S, 1781 framställa metallen och namnge den. I samband med undersökningen av molybdenglans, som ofta förväxlades med grafit, visade S även (1779) att den senare bestod av kol och att den innehöll varken bly eller molybdenglans.

Något senare inledde S sin undersökning av mineralet tungsten (kalciumwolframat, som givits S:s namn, scheelit) och kunde 1781 visa att det bestod av kalk och en dittills okänd syra, som mycket liknade molybdensyran men var skild från denna, och som han kallade tungstenssyra. Även här blev det så småningom andra kemister som lyckades ta fram den rena metallen, nämligen de spanska bröderna Juan José, som varit elev till Bergman, och Fausto d'Elhuyar, som 1783 lyckades framställa wolfram.

Ett annat viktigt forskningsområde där S var en av sin tids främste, även internationellt, var den organiska kemin. Genom sin bakgrund som apotekare hade han tillgång till många olika organiska substanser, och han befann sig inte heller så nära den mineralkemiska traditionen som så gott som alla andra sv kemister gjorde. Säkerligen medförde också bristen på en god ugn att de mineralkemiska undersökningarna kom i bakgrunden och att studiet av de organiska substanserna, som inte är möjligt att genomföra i för hög värme, fick en mer framskjuten plats.

Inom den organiska kemin var det framförallt syrorna som intresserade S, och den generella metod han utvecklade för att ta fram och isolera dessa var att framställa syrans kalcium- eller blysalt, rena detta och därefter frigöra syran med hjälp av salt- eller svavelsyra. Det andra steget var detsamma som han använde vid framställningen av flusspatsyra. Vinsyran hade han i samarbete med Retzius framställt redan på 1760-talet, och han fortsatte i rask takt med övriga organiska syror. Han isolerade först oxalsyra och fortsatte med att framställa och studera ett flertal andra, bl a citronsyra, äppelsyra, mjölksyra, slemsyra, pyroslemsyra och urinsyra.

Inom den svårbemästrade organiska kemin intresserade sig S också för fetternas kemi, och han publicerade 1783 resultaten av sina undersökningar av fetter och oljor, i vilka han lyckats isolera en substans han kallade för fett-sötma, senare kallad glycerol.

S:s plats inom kemihistorien har emellertid och framförallt allt bestämts av hans roll vid upptäckten av syre, redovisad i hans enda bok Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer (1777). Manuskriptet hade legat tryckfärdigt sedan 1775, men dels skötte boktryckaren Magnus Swederus inte sin uppgift som han skulle, dels väntade S på Bergmans förord. Frågan om eldens och värmens kemiska egenskaper hade alltid intresserat S, som också anslöt sig till den gängse uppfattningen att dessa skulle betraktas som kemiska substanser. Gasernas kemi visade sig snart vara en väsentlig del av detta studium.

S kunde först genom att förbränna olika substanser i slutna rum visa att en förbränning alltid åtföljdes av en volymminskning och att volymminskningen upphörde när förbränningen upphörde. Luften bestod således av två olika gaser, och endast den ena av dem kunde underhålla förbränning. Denna utgjorde ungefär en fjärdedel av luftens totala volym. Dessutom visade S att också vattenånga och luftsyra fanns som beståndsdelar i vanlig luft. Nästa steg var att framställa den del av luften som underhöll förbränning i så rent tillstånd som möjligt, vilket han gjorde framförallt genom att bl a upphetta substanser som brunsten, kaliumnitrat samt silver-, guld- och kvicksilveroxider genom att sönderdela arseniksyra. När S framställt och blivit klar över egenskaperna hos denna gas kallade han den eldsluft; senare gavs den benämningen syre. Luftens andra huvudsakliga beståndsdel kallade han skämd luft, eftersom den efter experiment visat sig inte kunna underhålla varken förbränning eller liv.

Att exakt avgöra när S första gången isolerade syre är svårt, och flera olika tidpunkter har presenterats. Försök har gjorts att förlägga upptäckten redan till någon gång under Malmötiden; det säkraste som nu (2001) kan sägas tycks dock vara att han gjorde upptäckten senast hösten 1772 med hjälp av några av de redan nämnda metoderna. S tolkade sina experiment i enlighet med den inom kemin under 1700-talet rådande flogistonteorin, som förklarade förbränning genom att antaga existensen av en substans, flogiston, som fanns i alla brännbara ämnen, och som lämnade den brinnande kroppen vid förbränning. När all flogiston hade försvunnit upphörde förbränningen. S:s syn på förbränning var en del av hans teori om eld och värme och utgick från flogistonteorin; han ansåg att det flogiston en brinnande kropp avgav förenades med eldsluften för att med den bilda den kemiska föreningen värme. Förenades eldsluften med än mer flogiston bildades den kemiska föreningen ljus. Värme var ett så subtilt ämne att det kunde tränga igenom de små hålrum som fanns i glaset i det omgivande kärlet, vilket empiriskt visades av att det faktiskt var varmt utanför glaset i vilket förbränningen ägde rum. Denna värme måste ha kommit någonstans ifrån.

Flogistonteorin var empiriskt mycket välgrundad och dominerade 1700-talskemin. Den var för S en självklar teoretisk utgångspunkt. Klor benämndes enligt teorin "deflogisticerad saltsyra", eftersom syror enligt flogistonteorin i princip skulle kunna framställas ur alla substanser som avgav flogiston vid förbränning. Svavelsyran (egendigen svaveltrioxid) bildades vid förbränning av svavel, och kol uppfattades av S som luftsyra (koldioxid) förenad med en stor mängd flogiston. Teorin gav därmed också en rationell förklaring till varför också metallsyror skulle kunna framställas - berövas en metall tillräckligt mycket flogiston bör en syra bildas. Det är ingen tvekan om att S med sina arbeten om metallsyrorna visade på flogistonteorins ändamålsenlighet och fruktbarhet i 1700-ta-lets kemi, och eftersom denna var den övergripande teori som band samman och förklarade alla de kemiska experiment han genomförde är det inte märkligt att han höll fast vid den. Den gav en logisk struktur åt S:s kemiska tänkande och stadga åt hans experimenterande. De nyupptäckta gaserna passade utmärkt till denna teori.

Andra resultat av S:s intresse för sammanhangen mellan eldens, luftens och ljusets kemi var att han under Stockholmstiden kunde visa att den svartfärgning av silversaker som uppstod när dessa utsattes för solljus bestod av metalliskt silver samt att ljusstrålarna från det violetta spektret visade sig kunna åstadkomma denna i större utsträckning, eftersom det, jämfört med vanligt ljus, innehöll mer flogiston som kunde överföras till saltet och bilda metalliskt silver. Det var också intresset för ljusets kemiska egenskaper som var en av orsakerna till att S började studera fluss-spaten, som hade fosforescerande egenskaper. I brevväxlingen med Wilcke, som av S:s bok 1777 hade inspirerats att studera analogier mellan elektricitet och värme, diskuterade S elektriciteten som kemiskt fenomen och försökte inkorporera den i sin teori om värme och eld.

Eftersom syrets upptäckt av hävd ansetts som den mest epokgörande upptäckten inom kemin under 1700-talet - vilket i för sig kan diskuteras - har prioritetsdebatten kring vem som upptäckt syret varit livlig bland historiker, däremot inte bland de inblandade själva. Engelsmannen Joseph Priestley hade sedan början av 1770-talet intresserat sig för luftens egenskaper och hade definitivt i aug 1774 framställt "de-flogisticerad luft", syre. Både han och S var övertygade om att luft bestod av två olika gaser, en som underhöll förbränning och en som inte gjorde det, men under alla omständigheter tycks S varit först med att i laboratoriet framställa den nya gasen och med att beskriva dess egenskaper, medan Priestley däremot publicerade sina resultat tidigare. Vilket som skall anses viktigast i kemins historia är en öppen fråga.

Frågan om S:s plats i den omvälvning kemin genomgick under slutet av 1700-ta-let, den s k kemiska revolutionen, där upptäckten av syrets roll var en av flera väsentliga delar, är omdiskuterad. I april 1774 hade den franske kemisten Antoine Lau-rent Lavoisier, till vars namn den omtolk-ning av förbränningsprocessen som var en viktig del av den kemiska revolutionen är kopplad, skickat sitt viktiga verk Opuscules till S via VA:s sekreterare Wargentin. Lavoisier hade där bl a beskrivit förbränningen av fosfor i slutna rum, ett ämne som i hög grad intresserade S, som i sitt svarsbrev da- terat sept 1774 redogjorde för ett relaterat experiment, upphettning av silverkarbo-nat. Det har hävdats att S därmed meddelade Lavoisier upptäckten av syre men S:s brev är inte helt lättolkat, och det tycks vara svårt att försvara åsikten om dess avgörande betydelse. Det var på sin höjd, liksom informationen från Priestley, som i okt 1774 muntligt meddelade Lavoisier sina upptäckter, ytterligare en pusselbit i Lavoisiers försök att kemiskt förklara vad som skedde vid förbränning. Han samlade kontinuerligt information om vad som hände inom gaskemins område, och det var efter hans omtolkning av förbränningsförloppet till att innebära att den nya gasen togs upp, som den fick namnet syre.

S accepterade aldrig Lavoisiers idéer. För honom gav flogistonteorin en empiriskt väl förankrad, korrekt och fruktbar teoretisk ram till kemin, och han slutade aldrig förvåna sig över att Lavoisier och hans anhängare överhuvudtaget betvivlade att värme bestod av flogiston och eldsluft. Det blev andra kemister än S som bidrog till den teoretiska omtolkning av experimenten som var en viktig del av den kemiska revolutionen.

S:s konkreta laboratoriearbete kännetecknades av stor skicklighet och en förmåga att med små och enkla medel utföra genomtänkta experiment. Han kom att utveckla en enastående analydsk skicklighet, desto märkligare med hänsyn till under vilka primitiva omständigheter han arbetade: han hade ingen kraftig ugn som kunde ge tillräcklig hetta för att genomföra fullständiga analyser av mineralier, hans apparatur var ofta enkel och lånad från apoteket och hans uppfinningsrikedom vad gällde experiment således delvis påtvingad av den apotekarmiljö han tillhörde. Experimentella svårigheter när det gällde att få fram rena preparat av organiska substanser eller genomföra undersökningar av luft och olika gaser fick han lösa utan värme. Han arbetade med egenskaper som kristallform, kokpunkter och löslighet för att karakterisera kemiska substanser eller, vilket var vanligt, undersökte hur substanser förhöll sig om de behandlades med andra kemikalier, oftast syror. S:s bakgrund som apotekare gav honom ett visst avstånd dll den klassiska sv mineralanalytiska traditionen, vilket i laboratoriet också yttrade sig i att han aldrig tycks ha utvecklat den skicklighet med blåsröret andra sv kemister i regel besatt. De kanske mest kända experimentanordningarna rörde studiet av gaser, där han utförde sina experiment med hjälp av enkla retortrar, kolvar och framförallt med en välpreparerad oxblåsa. Hans analysteknik var dock, i likhet med tidens kemi, kvalitativ. Han använde visserligen vågen i sitt arbete, men den hade ingen större betydelse för honom. Skillnaden till den moderna kemin som samtidigt växte fram i Frankrike blir här uppenbar. För att visa att den fällning som bildats i en glaskolv efter 100 dagars kokning med destillerat vatten verkligen var utlöst glas från kolven och inte jord genomförde S en kemisk kvalitativ analys av innehållet, medan Lavoisier vägde kolv, vatten och lösning före och efter försöket.

Det sägs att det inte var förrän Retzius uppmanade honom därtill som S började föra laboratoriejournaler och skriva ned sina försök. Vänskapen med Bergman medförde att hans arbeten blev än mer enhetliga och inte så skissartade och till synes slumpartade som tidigare. Hans kemiska tänkande blev mer organiserat, hans arbetssätt mer strukturerat och organiserat, men han fortsatte genom hela livet att konsultera Bergman i frågor av teoretisk natur. Att S saknade formell kemisk utbildning medförde dock att han kunde ge sig på uppgifter och utföra experiment vilka kanske inte alltid hade passerat inom skolkemin. Samtidigt kan detta utanför-skap förklara en del av hans oortodoxa inställning - eller rådvillhet - i teoretiska frågor. Men det skall inte tolkas så att hans experiment enbart byggde på slumpen, de var alla genomtänkta; hans sätt att presentera sitt arbete tillsammans med att han ofta genomförde många olika experimentserier samtidigt gör det emellertid ibland svårt att följa gången. Bergman med sin dagliga kontakt med S utnyttjade dock hans analytiska och experimentella förmåga-När S efter framförallt artikeln om brunsten 1774 i allt större omfattning publicerade sig, började han bli ett känt och aktat namn bland Europas kemister. Hans kontakter med utländska forskare gick framförallt via Bergman, som i sin korrespondens med kolleger i Europa aktivt spred och förmedlade nyheter eller besvarade frågor om S och hans kemiska resultat. S:s internationella berömmelse bekräftades när många av hans artiklar översattes, framförallt till tyska i Lorenz Crells olika kemiska tidskrifter och till franska i Observations sur la physique. Aret före S:s död utgavs hans samlade skrifter, genom kemisten Guyton de Mor-veau, på franska av akademin i Dijon, 1788-89 utkom de på latin i Leipzig och 1793 publicerades de på tyska genom den tyske kemisten Sigismund Friedrich Hermbstädt.

Trots den tilltagande världsberömmelsen stannade S resten av sitt liv i den lilla landsortsstaden Köping. Han avböjde till och med ett erbjudande förmedlat av d'Alembert att flytta till Berlin och kretsen kring Fredrik den store, som önskade honom som efterträdare till Andreas Sigismund Marggraf vid den preussiska akademin. S fick också mer eller mindre uttalade anbud att resa till Florens och England, men han tycks ha föredragit livet i Köping före de stora metropolerna och de stora laboratorierna.

Personen S är svåråtkomlig och kunskapen om hans privatliv nästan obefintlig. Källorna är få och tystlåtna. Detta har lett till att många myter skapats kring hans person och hans gestalt, och det har ofta varit en del av den omfattande mytbildningen att understryka det autodidaktiska draget hos S. Hans bevarade korrespondens innehåller ytterst sällan något om hans privatliv utan är helt ägnad kemiska ting. Det finns inte heller något känt porträtt av S från hans livstid. Många data i hans liv har varit omtvistade och kan i fortsättningen också utsättas för revision. Mytbildningen är omfattande, och många skrönor existerar.

S:s bevarade men slarvigt skrivna journaler från ett flitigt och ihärdigt laboratoriearbete antas beskriva mellan 15 000 och 20 000 experiment, av vilka bara en bråkdel publicerades under hans livstid. Det var laboratoriet som gav honom hans livsluft. Var det låg saknade betydelse: "Jag kan icke mera än äta mig mätt; om detta går an i Köping, behöver jag ej söka det annorstädes."

Författare

Anders Lundgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ms av S i UUB o VA:s bibi. - Brev från S i KB, UUB (bl a många till T Bergman) o i VA:s bibi (bl a till AJ Retzius o många till J G Gahn). I VA:s bibi även U Boklunds omfattande ms-saml innehållande renskr, över-sättmar o korrektur av främst S:s brev. Flera av S:s brev o anteckmar är utgivna: laboratorieanteckmar i C W S, Bruna boken, ed U Boklund, eng utg: the brown book (1968), brev o laboratorieanteckmar i C W S, Ef-terlemnade bref o anteckmar, ed E Nordenskiöld (1892), brewäxl med Wilcke i C W Oseen, Johan Carl Wilcke, experimentalfysiker (1939).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bref ifrån F. R. ... dat. Upsala d. 14 Febr. 1774; rörande et nytt chemiskt rön med phos-phorus [återger brev från S om beredning av fosfor ur bränt hjorthorn] (Nya lärda tidningar, årg 1, 1774, Sthlm, s 108-110; övers i Observations sur la physique, sur 1'histoire naturelie et sur les arts ... par 1'abbé [F] Rozier, T 9, Paris 1777, s 156: Procédé pour retirer l'a-cide phosphorique des os). - Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer. Nebst einem Vorbericht von T Bergman ... Upsala und Leipzig (tr Upsala) 1777. (8), 16, 155 s, 1 pl-bl. 2. verbesserte Ausg Leipzig 1782. 32, 286 s, 2 pl-bl. [Senare utg:] ... Hrsg v W. Ostwald. Leipzig 1894. 112 s. ([Omsl:] Ostwald's Klassiker der exakten Wissenschaften, Nr 58.) [Faksimil-uppl:] ... Feuer. Chemical treatise on air and fire. Mit Nachschrift auf schwedisch und deutsch v U Boklund. Sthlm 1970. (10), 16, 155 s, 1 pl-bl, (7) s. (Suecicare-diviva, 11.) Övers: Chemical observations and experiments on air and fire ... with a prefatory introduction ... To which are added Notes, by R Kirwan London 1780, XL, 259 s, 1 pl-bl, [i utdrag:] Chemical treatise on air and fire [rubr], Edinburgh & London 1894, 46 s (Alembic club reprints, no. 8 = The discovery of oxy-gen,part2), [nya uppl] 1901, 1906,1912,1923, 1952; Traité chimique de Pair et du feu... introd de T Berg-mann Paris 1781, XLIV s, s 45-268, 1 pl-bl, 2. éd 1787, [ny utg] 1878, Supplement au Traité Paris 1785, XIV s, s 13-214. Omtr ur förordet: Widerlegung der Meinung dass das reine Wasser in Erde verwan-delt werden könne (Allgemeinnutzliches chemisch--physikalisches Mancherlei, T 1, Berlin 1781, s 181— 183). - Bref... dl hr D. v. S[chulzenheim] rörande tyska öfversätningen af Pharmacopoea Suecica (Stockholms lärda tidningar, d 9-12, Sthlm 1778, s 169-172 [i n:o 22,19/3], omtr i nedan anf arb avj Nordström, Några bortglömda brev ... (Lychnos, 1942), s 224-226). - Chemische Untersuchung der Schwer-Spath-erde (Beschäftigungen der Berlinischen Gesellschaft naturforschender Freunde, Bd 4, Berlin 1779, s 611-613; även Sammlung vermischter Abhandlungen itzt-lebender Scheidekunstler, Hamburg 1782, s 39-42; sv övers i Samling af rön och uptäkter, gjorde i senare tider Bd 1*, Gbg 1781, s 250-253: Chemisk undersökning af tung-spatsjord ...). - Anmärkning vid herr Desaives Anmärkning... rörande praeperation af Mer-curi[u]s dulcis efter Pharm. Svec. ed. alt. (Veckoskrift för läkare och naturforskare, bd 3, 1782, s 145 f; sign S...e). - Bref til professor P. J. Bergius ... dat. Köping den 10 Mardi 1786 (ibid, 7, 1786, s 246-249). - [Me-thod ... til rena luftens respirerande] (ibid, s 288-291,1 pl). - Mémoires de chymie. Tirés des Mémoires de 1'Académie Royale des sciences de Stockholm, tra-duits du suédois fe de 1'allemand. Dijon ... 1785. VI, 269, VI, 246 s, 1 pl-bl. [Omtr av 26 avh.] [Andra övers:] The chemical essays ... translated from the Transactions of the Academy of Sciences at Stockholm with additions. London 1786. XIII, II, 406 s. [Omtr av 27 avh. Med företal avj Beddoes.] Faksimil-utg London 1966.... With a sketch of the life of Karl W Scheele by J Geddes MTntosh. Re-issued London 1901. XXX, 294 s. - Herstellung des Bleyweisses (Al-manach oder Taschenbuch fur Scheidekunstler und Apotheker, hrsg vj. F. A. Göttling, Jahrg 9, 1788, Wei-mar, s 126 ff [enl uppg, i brev från J Gadolin till utg]). - Opuscula chemica et physica ... Editus et praefatus est E B G Hebenstreit. Vol. 1-2. Lipsiae 1788-89. (8), 284 s, 1 pl-bl, 284, 22 s. [Omtr av 42 avh.] - Sämmtli-che physische und chemische Werke, nach dem Tode des Verfassers gesammlet, und in deutscher Sprache hrsg v S F Hermbstädt. Bd 1-2. Berlin 1793. XXXII, 264 s, 1 pl-bl, 446 s. [Omtr av 47 avh.] [Senare utg:] Berlin 1891. (Wissenschaftliche Classiker in Facsimi-le-Drucken, Bd 4-5.) Unveränderter Neudruck Va-duz 1993. [Ej i serie.] - Une lettre inédite de Scheele ä Lavoisier (Revue générale des sciences pures et ap-pliquées, T 1, 1890, Paris, 4:o, s 1 f [1774, originalet, omtr:] I Guareschi, Lavoisier, sua vita e sue opere, To-rino 1903,4:o, s 349 f; [konceptet:] U Boklund, A lost letter from Scheele to Lavoisier (Lychnos, 1957/58, Upps 1958), s 40 f). - Efterlemnade bref och anteckningar utg af A. E. Nordenskiöld. Sthlm 1892. 4:o. 1 pl-bl, XL, 490 s, 6 bl faks. [Annan utg:] Nachgelassene Briefe und Aufzeichnungen hrsg v... Sthlm 1892. 4:o. 1 pl-bl, XLIII, 491 s, 6 bl facs. - On manganese and its properties (Alembic club reprints, no. 13. The early history of chlorine, papers by C W Scheele [m fl], Edinburgh & London 1897, s 5-10, [nya uppl:] 1905, 1912, [även:] Edinburgh & Chicago 1902,1906,1912, Edinburgh 1944). - The collected papers of C W Scheele. Transl from the Swedish and German originals. London 1931. XV, 367 s. - Ueber das wesentli-che Galläpfelsalz (Incunabula of tannine chemistry, a collection of some early papers .... reprod in facsimile and publ by M Nierenstein, London 1932, 4:o, s 37-41; ur Chemische Annalen 1787). - Brevväxling mellan J. C. Wilcke och C. W. Scheele [mars 1784 -mars 1786] (C. W. Oséen, Johan Carl Wilcke Upps 1939, s 312-341). - Handschriften 1756-1777. Geord-net (2: Ausdeutung) von C. W. Oseen. Lichtdruck. Hrsg v der Kgl. Schwedischen Akademie der Wissenschaften, Stockholm. [Parallelltitel:] Manuskript 1756-1777. Ordnade (2: Tolkning) av C. W. Oseen. Ljustryck. Utg av K. Svenska vetenskapsakademien, Stockholm. [1-2.] Sthlm 1942. Tv-8:o. 182 s. 4:o. 173 s. - Bruna boken, utg i faksimil med dechiffrering o innehållsanalys jämte inl o kommentar av U Boklund. [Akad avh, UU.] Sthlm 1961.171 s, [Faksimil, dechiff-rering...] 339s, Kommentar, daterings 341-411, 2 pl-bl, Litteraturförteckning, s 413-424. Övers: C W Scheele: his work and life. 1/2. The brown book. Sthlm 1968. XII, 125, [Faksimil...] 339 s, Commenta-ry s 341-499, 3 pl-s. - Bidr i VAH, 1771, 1774-86, Sthlm (se A. J. Ståhl, Register öfver ... handlingar, Sthlm 1831, s 153-155); härur övers bl a i: Der K. Schwedischen Akademie der Wissenschaften Abhand-lungen, aus der Naturlehre ... aus dem Schwedischen ubers v A G Kästner, Bd 33, 36-38, 40-41, [för 1771-79,] o ... neue Abhandlungen ... 1-7, [1780-86,] Leipzig 1775-87; J R Forster, An easy method of assaying and classing mineral substances London 1772, s 29-44 [1771, om flusspat]; Observations sur la physique..., 2, 1772, 19-20, 1782, 22, 1783, 25, 1784, 28-29,1786, 30,1789, Paris, 4:o; L Crell (utg): Chemi-sches Journal fur die Freunde der Naturlehre T 2, 1779,4,1780, Lemgo, Die neuesten Entdeckungen in der Chemie, T 1 o 3,1781,5-7,1782,8 o 10-11,1783, Leipzig (delvis referat), Chemische Annalen fur die Freunde der Naturlehre 1784-87,1789, Helmstädt & Leipzig, Auswahl aller eigenthiimlichen Abhandlungen und Beobachtungen aus den neuesten Entdeckungen in der Chemie mit einigen Verbesserung-en und Zusätzen, Bd 1—3, Leipzig 1786, Chemical journal, 1791,1793, London; Sammlungen zur Physik und Naturgeschichte, 2, St5, Leipzig 1781, s 565—574 [1780, om flusspat]; Opuscoli scelti sulle scienze T 6, 1783, Milano, 4:o, s 61-65 [1778, om blyerts]; Bib-liothéque medico-physique du Nord, Classe 3, Lau-sanne 1784 [5 avh],JJ o F de Luyart [=d'Elhuyar y de Zabice], A chemical analysis of wolfram, and examination of a new metal, London 1785, s 4-13, [förut på sp 1783, annan övers:] Chemische Zergliederung des Wolframs Halle 1786, s 49-57 [1781, om wolfram]; Magazin fur Apotheker, Chemisten und Materialisten, hrsg vj. K. Ph. Elwert, St 2, Niirnberg 1786, s 516 f [1782, om ättika]; vidare brev 1778-81 i Hannoveri-sches Magazin, 30/10 1778,29/3 o 6/8 1779, 24/3,7 o 28/8 1780, 4:o, Hannover, o Neues Magazin fur Aerzte, hrsg v E G Baldinger, Bd 4, Leipzig 1782, s 289-292, 292-295, omtr i F Ehrhart, Beiträge zur Na-turkunde 1, Hannover und Osnabruck 1787, s 18-22, 25-33, 38-43, 79-84, 129-134, 158-164, o i Nordström, a a Lychnos 1942, s 201-222; titlar se Efterlemnade bref ... [se ovan], 1892, s XXXII-XXXVIII.

Källor och litteratur

Källor o litt: S är behandlad mer eller mindre utförligt o tillförlitligt i nästan alla kemihist översiktsverk, t ex H Olsson, Kemins hist i Sverige indll 1800 (197l),J R Partington, The history of chemistry, 3 (1962) o M E Weeks, Discovery of the elements (7. uppl 1968). En genomgång av lithen om S före 1936 ges i B Hildebrand, Scheeleforskn o Scheelelitt (Lychnos 1936). Utöver dessa arbeten även: E Nyström, Torbern Bergmans kallelse till Berlin (otr trebetygsuppsats vt 1971, Instit för idé- o lärdomshist, UU).

U Boklund, När Gahn upptäckte Scheele på Lokks apotek (Lychnos 1959); Carl-Wilhelm-Scheele-Ehr-ung 1986 (1987), ed W Girnus; A Fredga, C W S, min- nesteckn (Levnadsteckn:ar över VA:s ledier, 7: 1, 1943); T Frängsmyr, Sv idéhist, 1 (2000); B Hil-debrand, Scheeleforskn o Scheelelitt (Lychnos 1936); S Lindroth, Sv lärdomshist, 4 (1981); J Nordström, Några bortglömda brev o tidskriftsbidr av C W S (Lychnos 1942); dens, En edition avS.s efterlämnade ms (ibid); dens, Två notiser till S:s biogr (ibid); P Pooth, C WS (PommerischeJahrbucher, 28,1934); G Urdang, Plctorial life history of the apothecary che-mist C W S (1942); O Zekert, C W S, sein Leben und seine Werke, 1-8 (1931-35).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Wilhelm Scheele, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6369, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Lundgren), hämtad 2018-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6369
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Wilhelm Scheele, urn:sbl:6369, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Lundgren), hämtad 2018-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se