Meriter

1 Schotte, Per Axel Victor, f 13 sept 1860 i Nyköping, Västra, d 13 juli 1923 i Umeå. Föräldrar: rektorn mag Gustaf Victor S o Maria Vilhelmina (Minna) Hollgren. Mogenhetsex vid H a l i Nyköping 11 juni 78, inskr vid UU 13 sept 78, jur fil ex 13 sept 80, JK 26 maj 86, allt vid UU, e o notarie i Svea hovrätt 4 juni 86, v häradsh 14jan 89, tf länsnotarie vid Länsstyr i Gävle 13 juli 89, länsnotarie där 11 dec 89–02, sekr hos stadsfullm i Gävle jan 90–maj 02, i Gävleborgs läns landsting juni 90–maj 02, ombudsman hos Gävle-Dala järnvägsab 95–02, hos Korsnäs sågverksab 96–02, vid Gävleborgs ensk bank, Gävle, juli 97–02, landssekr i Värmlands län 23 maj 02–15, led av komm ang bestämmelser för auto-mobiltrafik juli 03–mars 04, statsråd o chef för Civildep 7 nov 05–29 maj 06, 7 okt 11–17 febr 14 o 19 okt 17–28 nov 19, led av Frisinnade landsfören:s förtroenderåd 07, ordf där 14–17, ordf i landsfören:s VU 07–12 o 15–16, i komm ang sjukkassor april 08–juni 09, led av komm ang moderskapsförsäkring juni 08–dec 11, av departementalkomm dec 08–okt 11, av AK 09–19 lagt (led av bevillmutsk 09, av 2. särsk utsk 10 o 17, av 1. särsk utsk 11 o 15, av lagutsk 14B–17), led av FK 19 urt–21, ordf i komm ang lag om understödsfören:ar aug 09–dec 10, led av liberala saml:partiets förtroenderåd 09–19, av komm ang fattigvårdskonvention med Danmark o Norge sept–okt 14, sakk vid utarbetande av ny förordn ang automobiltrafik okt 14–16, ang skyddskoppsymp:en nov 14–15, ensamutredare ang ny hästutskrivn:lag 15, ang statsdepartementens verksamhetsområden o arbetsformer maj 15–febr 17, landsh i Västerbottens län från 15 aug 16, ordf i statistiksakk febr 20–maj 22, led av provinsialläkarkomm maj–dec 20, ordf i 1920 års automobilsakk jan 21–okt 22, ensamutredare ang medicinalärendenas handläggn okt 21–dec 22. – LPS 23.

G 4 maj 1890 i Sunne, Värml, m Maria Sofia Bergman, f 23 aug 1857 i Sthlm, Kat, d 13 dec 1949 i Nacka (enl db för Sthlm, Matt), dtr till handlanden Carl Petter B.

Biografi

Axel S:s far Gustaf Victor S (1823–88) studerade i Uppsala där han blev magister 1849. Han gjorde sina viktigaste insatser inom skolans värld; Victor S blev lärare, senare kollega, vid Elementarläroverket i Nyköping 1849, lektor i grekiska, historia och geografi 1864 och var tf rektor där 1877–87. Han tillhörde som ledamot flera centrala utbildningskommittéer, bla den angående undervisningen i historia och geografi vid elementarläroverk 1866–68. Victor S utgav bl a Lärobok i gamla tidens historia (1877), som kom i flera upplagor. 1861–76 var han tf folkskoleinspektör.

Victor S spelade även en viktig roll inom Södermanlands län som ledamot av och ordförande i Södermanlands enskilda banks och Nyköpings sparbanks styrelser. Han var stadsfullmäktig i Nyköping, landstingsman och ledamot av kyrkomötet. Från 1885 tillhörde han FK (invald i tryckfrihetsutskottet 1886 och i statsutskottet 1888), där han anslöt sig till protektionisterna. - Victor S blev AssMA 1856.

Efter mogenhetsexamen i hemstaden Nyköping kom Axel S till Uppsala, där han bedrev studier i juridik, som kröntes med en kandidatexamen. Därefter följde sedvanlig tingstjänstgöring och auskultation vid Svea hovrätt. 1889 kom han till Gävle som länsnotarie. Han skulle stanna där fram till 1902, från 1890 även som stadsfullmäktiges sekreterare. Under dessa år fick han också uppdrag i olika styrelser och blev känd som kunnig och dugande. Bruksägaren och den blivande statsministern Christian Lundeberg (bd 24) lärde känna och samarbetade med S i länets bank- och bolagsstyrelser. Dessutom kände Lundeberg väl fadern sedan 1880-talets riksdags- och utskottsarbete, vilket bidrog till välviljan. I samband med att S lämnade Gävle för att bli landssekreterare i Karlstad, skall också Lundeberg enligt S:s 1914 tillkomna memoaranteckningar ha antytt, att S i en framtid skulle kunna bli civilminister.

I samband med unionsförhandlingarna med Norge 1905 och dessas slutfaser uppstod flera och täta växlingar i regeringens ledning. S blev aktuell som civilminister både för Christian Lundeberg i dennes förhandssonderingar under juli månad 1905 för sin regeringsbildning och senare i nov för Karl Staaff i samma fråga. Ställningstagandena i dessa sammanhang är viktiga för att bedöma den 45-årige S:s inställning och hur andra såg på honom. S fick i slutet av juli 1905 anbud att ingå i Lundebergs ministär, vilket kungen inte hade några invändningar emot, även om han inte kände honom. S avböjde dock. Av Lundebergs dagboksanteckningar framgår, att S varit tacksam för anbudet men inte vågade anta det. Som skäl hade S anfört, att han aldrig tjänstgjort i Sthlm, var främmande för arbete i riksdag och regering och inte tilltrodde sig kunna uppträda offentligt - han hade enligt vad han uppgav misslyckats vid en bankbolagsstämma på våren s å. Han var heller inte fullt frisk och hade inte samma uppfattning i rösträttsfrågan som Lundeberg utan låg betydligt mer åt vänster. Detta var enligt Lundeberg nog den egentliga orsaken till avböjandet, "men det var skada, att han, den värme fosterlandsvännen o tidigare högermannen, i varje fall dugande mannen, ej kunde ingå i ministären". Omdömet är intressant ur flera synpunkter bl a för att det så klart visar uppskattningen av S:s kapacitet men också hans glidning mot vänster vid denna tid. S kommenterade i sin almanacka, att han avstod, då hans "politiska ståndpunkt för mycket avvek från den högerministärs, som nu, beklagligt nog ... är avsedd att bildas". S skulle 1908 i brev till Lundeberg återkomma i frågan. Han hade 1905 trott, att det rörde sig om en högerregering, inte en blandregering, där även vänstern skulle ingå. Han betonade också än en gång sin svårighet och ovana vid offentliga framträdanden och att detta 1905 inte var ett svepskäl. Uppenbart är, att händelserna 1905 satte djupa spår hos S. Även i hans 1914 nedskrivna memoaranteckningar återkommer de.

I nov 1905 fick S anbud att ingå i Karl Staaffs planerade ministär som civilminister. Att Staaff vände sig till S tycks inte ha berott på att de känt varandra tidigare eller på händelser under unionsförhandlingarna, som ibland hävdats, utan mer på att andra personer rekommenderat honom (Wåhlstrand). Det hör till bilden, att S veckan efter det att han fått anbudet från Lundeberg uppmanats av Mauritz Hellberg (bd 18) att kandidera som frisinnad kandidat för vänstern i Karlstad. Hellberg uppfattade honom som frisinnad "både i den sociala och rösträttsfrågan" och ansåg att han i nykterhetsfrågan hade "en tidsenlig ståndpunkt". S ställde sig inte avvisande men avsade sig i slutet av aug kandidaturen. Något senare uttryckte han det så, att han inte ville peta den annars aktuelle kandidaten och att han fann det svårt att förena en plats i riksdagen med uppgiften som ledamot i en bankstyrelse, vilken då erbjudits honom. I ett brev i början av nov till det blivande statsrådet Elof Biesèrt (bd 4) uttryckte S förhoppningen att "en liberal regering, såsom nära överensstämmande med mina åsikter och varav jag skulle vara mycket intresserad för en god lösning av stora inre frågor, kommer att övertaga styret". Några dagar senare kallades S till Karl Staaff, som erbjöd en plats i regeringen som civilminister, förmodligen som en följd av brevet dll Biesért. S accepterade, sedan han fått klart för sig, att hans gode vän E Marks v Würtemberg (bd 25) skulle ingå. Därmed hade S bestämt sig - hans uppträdande tidigare tyder på att han kände en viss osäkerhet både på sig själv och kanske också på sin egen uppfattning. Vägen låg därmed öppen för nya uppgifter och utmaningar. Tiden som civilminister i Staaffs första regering blev kort, då regeringen föll redan maj 1906. S kom dock att genomföra den tidigare utredda frågan om medling i arbetstvister trots hårt motstånd i riksdagens FK.

S blev under dessa år vid sidan av sitt arbete som landssekreterare och sitt engagemang i den värmländska företagarvärlden alltmer indragen i frisinnade och liberala frågor, bl a som valtalare, och hade flera nyckelpositioner i Frisinnade landsföreningen - som omfattade hela landets frisinnade och liberaler, medan Liberala samlingspartiet var namnet på riksdagsorganisationen. S framstod under dessa år alltmer som en av de ledande ideologerna på frisinnad och liberal sida. Det liberala samlingspartiet och dess sammanhållning hotades från två håll. Den s k Tällbergsfalangen nöjde sig med vad som uppnåtts genom beslutet om rösträtt 1907, medan partiets vänsterradikaler ville ha mer och drogs mot socialdemokratin. Enligt S hade de frisinnade förlorat stadsbefolkningen till socialdemokraterna, och bönderna hotade gå åt höger.

Under sommaren och hösten 1907 pågick ett intensivt programarbete inom de frisinnade leden, där S framträdde som en av landsföreningens främsta ideologer. Programmet skulle uppta krav på parlamentarism, referendum, åtskilliga socialpolitiska reformer av stor betydelse, grundlagsfäst neutralitet, trustkontroll och omfördelning av skattebördorna. Någon enighet kring den grundläggande frisinnade försvarspolitiken, ett välordnat försvar byggt på största planmässighet och sparsamhet, fanns dock inte. Försvarsfrågan skulle emellertid spela de frisinnade i händerna. Ett antal incidenter inom krigsmakten medförde, att de krävde allvarsam räfst, ökad kontroll och bättre förvaltning för att återställa tilltron. Denna problematik skulle sedan från frisinnad sida utgöra ett ledmotiv fram till första världskriget.

I Karl Staaffs andra ministär 1911–14 ingick S på nytt som civilminister och därmed som chef för den offentliga förvaltningen. Reformkraven återkom nu med förnyad styrka och fick åtminstone delvis lösningar. 1912 utbyggdes arbetarskydds-och norrlandslagstiftningen. Viktigast för framtiden blev kanske 1913 års folkpensionslag. Under denna tid upprättades också Socialstyrelsen och Pensionsstyrelsen. Grunden lades till en modern sv sociallagstiftning. S visade under dessa år prov på stor duglighet och förmåga att kunna driva sina frågor.

S:s brev till och från olika personer under 1910-talet är en viktig källa för vad som hände inte bara inom de liberala leden utan även i samhället i stort. Utan att vara sitt partis allra främste ledare kunde han dock driva olika frågor. Han var mycket välunderrättad om stämningar och ställningstaganden på olika håll, varför hans brev förmedlar mycken kunskap om tiden och inte minst om läget inom de frisinnades och liberalas led. Grupperingar och spänningar kommer tydligt fram liksom S:s engagemang och ställningstaganden. Han gav uttryck för åsikter och lösningar, där han gärna knöt an till de frisinnades radikala reformsträvanden, även i nykterhetsfrågan utan att dock själv vara absolutist.

Efter Karl Staaffs död i sept 1915 blev ledarfrågan brännande i de liberala leden. Lösningen blev i jan 1916 ett femmannaråd bestående av Nils Edén (bd 12), Daniel Persson i Tällberg (bd 29), Svante Kvarnzelius (bd 21), Alfred Petersson i Påboda (bd 29) och Raoul Hamilton (bd 18). Därmed hade de olika riktningarna inom partiet fått sina representanter, där försvars- och nykterhetsfrågorna var de centrala. Motsättningarna inom partiet skulle dock ställa ledargruppen på prov. S fanns inte med i gruppen, något som speglar hans ställning. Hans position inom landsföreningen hade bort ställa honom i centrum för strömningar och avgöranden inom Liberala samlingspartiet och dessutom visa, var han stod i olika frågor. Grupperingarna framstod klart vid ett av de första sammanträdena.

Vid landsföreningens VU:s sammanträde 20 maj 1916 gick oppositionen till angrepp mot den nya partiledningen. Eden hade ensam gjort upp ett förslag till uttalande i neutralitetsfrågan och mot krigsaktivismen. Ordföranden S, Påboda och C G Ekman (bd 13) förklarade, att de inte kunde biträda förslaget utan yrkade på genomgripande förändringar. Skarpast i sin kritik var S och Påboda, och förslaget till uttalande kom inte att föreläggas förtroenderådet. Diskussionen bör uppmärksammas inte bara för S:s roll och agerande utan också därför att den aktualiserade maktens fördelning inom partiet och landsmötets reella inflytande. Enligt Eden skulle landsmötet inte ha rätt till bindande uttalanden. I fortsättningen följde denna stridsfråga partiet till sprängningen 1923. S drog för sin del slutsatsen, att han inte kunde kvarstå som medlem eller ordförande i utskottet, vilket han lät meddela i slutet av aug med motiveringen, att han blivit utnämnd till landshövding i Västerbottens län. Han skulle dock även i fortsättningen vara med i diskussionerna och intrigerna. Konstateras kan, att han inte var förtjust i Nils Eden och motarbetade honom. Han ville i stället se Påboda som ledare i AK. I debatten i nykterhetsfrågan vid 1917 års landsmöte, där meningarna starkt stod mot varandra, avstod S, förmodligen helt medvetet, från att rösta. Även en del andra framstående men närvarande politiker och nykterhetsmän avstod, varför är okänt. Det kan ha berott på oppositionen mot Eden.

I den hösten 1917 bildade vänsterregeringen under ledning av Nils Eden fick S åter civilministerposten. Han hade redan tidigare visat sin benägenhet för samverkan med socialdemokratin och föll därmed väl in i ramen. Regeringen utgjordes av sju liberaler och fyra socialdemokrater, och dess grund var den i stort sett gemensamma uppfattningen i försörjnings- och författningsfrågorna, medan mer kontroversiella frågor som skatter och försvar ställdes på framtiden. Problemen fick också en lösning, i det förra fallet genom en uppgörelse om förbättrad livsmedelsinförsel, i det senare genom en författningsrevision med långtgående konsekvenser. I författningsuppgörelsen inom ministären i nov 1918 ingick också en lösning av arbetstidsproblemet. I dec avgav S i riksdagen en principdeklaration i frågan i samband med beslut om den kommunala rösträtten. Genom goda förberedelser och gott samarbete mellan S och Osten Undén från socialdemokraterna fastställdes åttatimmarsarbetsdagen utan större svårigheter. Enligt en samtida anteckning löstes problemet "märkvärdigt smärtfritt".

Den riksdag som tog upp författningsfrågorna var egentligen inkallad för en reglering av statstjänstemännens genom inflationen hårt pressade löner. Det var en fråga som föll direkt under S. Den föranledde dock slitningar inom regeringen, och i mars hade S hamnat i konflikt med andra regeringsledamöter, främst den sparsamhetsivrande Fredrik V Thorsson. Särskilt gällde motsättningarna kommunikationsverkets lönereglering och krigstidstillägg. Enligt S:s dagboksanteckningar var det "mycket bråk med avgångshot". Frågan kunde dock lösas enligt regeringens förslag, som S var ansvarig för. Andra områden där S drev på gällde arbetarsemester och hur bostadsnöden skulle avhjälpas. Även där fanns skilda meningar inom socialdemokratin, ytterst bottnande i om samverkan skulle fortsätta eller inte mellan liberaler och socialdemokrater.

I sept och okt 1919 blev frågan om ett fortsatt regeringssamarbete mellan de båda regeringspartierna aktuell. På båda sidor fanns svårigheter inför en fortsättning. S antecknade 3 okt: "Ser rätt så mörkt ut." Anteckningen visar i sitt sammanhang var S stod i dessa förhandlingar: Han ville ha en fortsatt samverkan. Ett samverkansdokument kunde också antas, men regeringen var försvagad. För S skulle ställningen dessutom snabbt förändras.

Häftiga angrepp kom i mitten av nov 1919 att riktas mot S och regeringskollegan Värner Rydén (s 81) för deras inblandning i det komprometterade kristidsföretaget Svensk import ab. Efter samråd med regeringens övriga ledamöter begärde de angripna statsråden sitt avsked. S och Rydén var aktieägare i det konkursmässiga företaget. Det hade bildats i början av 1918 av olika personer, främst liberaler och socialdemokrater, som hade anknytning till livsmedelsnämnder i stockholmsområdet, med syfte att importera livsmedel. Under hösten 1918 utvidgades affärsidén till att omfatta även export och transithandel, bl a under intryck av att händelserna i Ryssland skulle medföra en större östhandel. S och Rydén köpte aktier. Huvuddelen av aktiestocken hade vid bildandet förvärvats av en bankirfirma. Affärerna sköttes dåligt, och stora utdelningar gjordes till ägarna. När uppgifter om detta kom ut, blev kritiken hård bl a mot de två statsråden. Opinionsstormen bars fram av en ärlig moralisk indignation men saknade heller inte inslag av partipolitisk taktik. Statsråden hade dock inte medverkat i företagets skötsel eller varit närmare informerade om läget inom detta. Den socialdemokratiska partiledningen blev emellertid oroad, eftersom även andra socialdemokrater var inblandade i vad som upplevdes som tveksamma företagsaffärer. Bakom kulisserna fanns också inslag av andra intressen, som ville komma åt inte minst Rydén. Denne och S insåg det ohållbara i situationen och avgick ur regeringen men behöll sina riksdagsplatser.

Både S och Rydén hade varit framträdande medlemmar av Edens regering, och de kunde inte utan svårighet ersättas av andra. Regeringens prestige hade skadats, och dess ställning hade försvagats (Gerdner). Hur S själv såg på det ministerskifte som nu följde, framgår av ett brev från honom till Gustav Rosén (bd 30) 29 nov: "Stora slitningar förestå snart, och ej kan jag just säga att vederbörande lyckats så bra jag skulle önskat med att remplacera oss avgående."

En annan sida av S:s engagemang gällde riksdagen och dess arbete. Han hade under sin riksdagstid en rad uppdrag i olika utskott. 20 motioner kom från honom, bl a om anslag till undersökning av landets skogar och till järnvägsbyggande, införande av skogsvårdsavgifter, om kollektivavtal, arbetstvister, löner, pensionsförsäkringar och kristidshjälp. Motionerna visar hans intresseområden och var han menade att insatser krävdes.

Från 1920 var S borta från den aktiva rikspolitiken. Till det bidrog rimligen också den hjärnblödning som drabbade honom sommaren 1919. Sina återstående arbetsår ägnade han åt uppdraget att vara landshövding i Västerbottens län. Förutom ordförandeskap, exempelvis i länets hushållningssällskap, och deltagande i olika regionala organ medverkade han under denna tid i flera kommittéer.

Författare

Sven Lundkvist

Arkivuppgifter

S:s arkiv (26 vol: ms, dagböcker, korrespondens, klipp m m) i UUB. - Brev från S i GUB (bl a till Alfred Petersson), KB (bl a till A Molin), LUB (bla dll K Petrén), RA (bl a till F Berg o E Palmsderna) o i UUB (bl a till C Lundeberg samt många till D Bergström o K Staaff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om femtio år. Några minnen från 1950-talets Karlstad. Seniorsföredrag den 30 april 1904. [Karlstad] 1904. 8 s. [Anon.] - Tal... i Karlstad den 16 april 1906 (K Staaff, A S o D Bergström, Tre tal i rösträttsfrågan, Sthlm 1906, s 11-22). - Staten, kommunen och fattigvården. Föredrag hållet vid kongressen för fattigvård och folkförsäkring, den 5 okt. 1906. Sthlm 1906. 14 s. (Fattigvård och folkförsäkring. Skriftserie utg af Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté, Serie 2, h 4.) - Revision af lös-drifvarlagstiftningen. Några synpunkter. Sthlm 1907. 32 s. (Ibid, 2: 7.) - Tal i rösträttsfrågan hållet... å politiskt möte i Malmö annandag påsk den 1 april 1907. Karlstad 1907. 24 s. - En lagberedning för social lagstiftning (Social tidskrift, årg 7, 1907, Sthlm, s 559-565). - Programtal vid frisinnade valmötet i Karlstad lörd. den 5 sept. 1908. [Rubr.] Karlstad 1908. 16 s. -1 arbetsavtalsfrågan (Social tidskr, 9, 1909, s 372-377; även sep, 6 s). - Vänstern och näringslivet. Ur föredrag ... 12 december 1910. [Rubr.] Sthlm 1911. 4 s. (Frisinnade landsföreningen, Småskrifter n;r 7 = 1911: 2.) - Karl Staaff och de sociala frågorna. Några brottstycken (Social tidskr, 15,1915, s 385-395). - Betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. m. enligt nådigt uppdrag den 28 maj 1915 avgivet. Sthlm 1917. X, 541 s.

Utgivit: Kungl. förordningen om automobiltrafik den 30 juni 1916 ävensom andra författningar rörande automobiltrafik med anmärkningar och sakregister. 2. uppl med ändringar utkomna före den 1 mars 1921. Sthlm 1921. 143 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Civildep, registratur 15 aug 1916, konseljakter 23 maj 1902, nr 1, RA. C Lundebergs saml (F 940) o G Gerdners saml, UUB.

C V Bromander, Länsstyrelsen i Karlstad 1779— 1929 (1929); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917-1920 (1946); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa - o återfören 1917-1934 (1980); U Larsson, Värner Rydén - en av Brantings män (2000); S Lundkvist, Politik, nykterhet o reformer: en studie i folkrörelsernas polit verksamhet 1900-1920 (1974); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet: studier kring militieombudsmannaämbetets (MO) doktrin o tillkomsthist (1977); H-K Rönblom, Frisinnade lands-fören 1902-1927 (1929); SMoK; j Torbacke, Journalistik på osäkra villkor: den liberala Afton-tidn o dess föregångare (1966); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 5 (1992); J Widén, Dagboksanteckmar 1901-1913 (1984) o 1914-1917 (1984); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941). - VictorS: G Andolf, Hist:en på gymnasiet: undervisn o läroböcker 1820-1965 (1972); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 1 (1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Axel V Schotte, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6394, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6394
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Axel V Schotte, urn:sbl:6394, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-19.