Reuterskiöld, släkt



Band 30 (1998-2000), sida 48.

Biografi

Reuterskiöld, släkt härstammande från överkommissarien Daniel Leffler (bd 22, s 423), 1719 adlad med namnet Lagersparre, vilket hans barn fick utbyta mot R då han som räntmästare 1734 för förskingring dömdes från adelskap och tjänst samt till livstids fängelse på Marstrand. Sonen Axel Didrik R (1714–86) hade i äktenskap med Eva Anna Wefverstedt nio till vuxen ålder komna barn, av vilka tre blev stamfäder för ännu (1997) levande grenar av ätten R.

En av Axel Didrik R:s söner var Carl Gustaf R (1758–1815), som – i likhet med sina sex bröder – gjorde en militär karriär och blev löjtnant vid Livdragonregementet 1778 och kapten vid Änkedrottningens livregemente 1785. Han deltog i kriget i Finland 1788 och blev överstelöjtnant vid Närkes och Värmlands regemente 1794. R erhöll avsked 1801 och arrenderade därefter Gripsholms kungsgård, där han effektiviserade jordbruket. Genom sina kontakter, bl a som kreditgivare, med grosshandlar- och brukspatronkretsar i Sthlm, blev han 1806 delägare i och disponent för en kemisk-teknisk fabrik vid Gripsholm. På grund av tvister med de andra delägarna drog sig R ur företaget men förvärvade genom ett av honom grundat bolag 1811 Holmens bruk i Norrköping, där tillverkning av blyvitt planerades. Någon sådan kom dock inte till stånd; istället anlade R ett såpbruk, och 1814 hade han även inrättat ett mindre bomullsspinneri. Genom inköp av en svenskbyggd mekanisk spinnmaskin blev han något av en pionjär på området. Störst ekonomisk utdelning gav dock Holmens pappersbruk, för vilket R:s disponenttid har betecknats som en nydaningens och uppryckningens period (Helmfrid).

Bror till Carl Gustaf R var Heribert Conrad R (1765–1821), som 1785 blev löjtnant vid Adelsfaneregementet, 1788 kapten vid Stackelbergska regementet, med vilket han deltog i kriget i Finland; följande år togs han till fånga under slaget vid Svensksund. 1796 blev Heribert R major vid Åbo läns regemente och var med detta med om belägringen av Stralsund 1807. Under kriget i Finland 1808–09 deltog han i flera drabbningar och sårades vid Siikajoki i april 1808; i maj utnämndes han till överstelöjtnant och utmärkte sig som brigadchef. Han inbegreps i konventionen i Kalix i mars 1809, genom vilken finska armén fick rätt att återvända hem med bibehållna löner och boställen, reste till Finland och fick följande år avsked ur sv tjänst. 1811 blev R ledamot av regeringskonseljens, senare senatens för Finland, ekonomidepartement. Han blev slutligen generalmajor och chef för senatens militieexpedition och anses som en av förgrundsgestalterna vid organiserandet av armén i storfurstendömet. 1797 hade han varit en av grundarna av Finska hushållningssällskapet.

En annan bror var Leonhard Allexander R (1767–1832). Han blev löjtnant vid Livregementet till häst 1783 och ryttmästare vid Adelsfaneregementet 1786, varefter han var i fransk tjänst 1787–89. Återkommen till Sverige blev han fånge under slaget vid Svensksund 1789. Som major, vid Göta livgarde sedan 1800, deltog han i pommerska kriget 1805–06 som befälhavare för Sv gardet, varpå han blev överstelöjtnant vid Dalregementet 1809 och var brigadchef vid Norra arméns södra fördelning till dess upplösning. 1810 utnämndes han till överste i armén med placering vid Dalregementet, och 1811 blev han brigadchef för Gotlands nationalbeväring liksom militärbefälhavare och tf landshövding. Där kunde han med framgång slutföra det av företrädaren inledda organiserandet av den nyuppsatta Gotlands nationalbeväring. 1813 blev R överste och chef för Södermanlands regemente, vilket han ledde under krigen i Tyskland och Norge. Under det tyska fälttåget var han också chef för de sv truppernas andra brigad vid Norra armén, tjänstgjorde en kortare period i kronprinsens stab samt var kommendant i Liège. R blev generalmajor 1814 och kvarstod i tjänst till 1821. 1815 hade han blivit HedLKrVA.

Den yngste brodern till Carl Gustaf, Heribert och Leonhard Allexander R var Casimir R (1770–1848), som 1786 blev löjtnant vid Livregementets värvade infanteribataljon och deltog i 1788–90 års krig i Finland. 1791 blev han kapten vid bataljonen, 1806 major vid Finska gardesregementet och 1808 överstelöjtnant i armén, varefter han som överadjutant under 1808-09 års krig tjänstgjorde vid kustarmén och deltog i striderna vid Sävar och Ratan. 1810 blev R, som tidigt intresserat sig för militär förvaltning och sjukvård, ledamot av kommittén för den allmänna läkarvården. S å utnämndes han till överste och chef för Älvsborgs regemente, som han ledde under kriget i Tyskland 1813–14, då han också var chef för fjärde infanteribrigaden och deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. 1814 blev han generaladjutant och var med om fälttåget i Norge.

1816 utnämndes Casimir R till generalmajor och chef för sjunde infanteribrigaden, en post han innehade till brigadindelningens avskaffande 1834 med undantag för sex månader 1820–21, då han var guvernör för Krigsakademin på Karlberg. Där inledde han den reformering av undervisningen, innebärande bl a växelläsning och avskaffande av de bestämda klassflyttningarna, som sedan fullföljdes av efterträdaren J P Lefrén (bd 22). Med denne hade R haft ett nära samarbete, då båda 1819 tillsammans med B E Franc-Sparre och C v Cardell (bd 7) utsetts att fullborda kronprins Oscars militära utbildning. Som ledamot av 1819 års befästningskommitté fick Lefrén även motta synpunkter från R, som oroades över arméns tillstånd och förväntade sig genomgripande reformer. R framförde själv förslag till dylika, i första hand ett bättre utnyttjande av beväringen; fältmässighet borde betonas på bekostnad av paradexercis. De ökade kostnaderna kunde finansieras genom en minskning av den indelta armén.

Efter att åter ha varit chef för Älvsborgs regemente blev Casimir R 1836 generallöjtnant och följande år generalbefälhavare i tredje militärdistriktet. 1840 lämnade han aktiv tjänst. 1816 hade R blivit HedLKrVA och 1838 LVVS.

Casimir R:s sonson Edgar Hans Casimir R (1872–1932) studerade efter i Gbg avlagd mogenhetsexamen vid UU där han blev fil lic 1904 och 1908 disputerade på en avhandling i religionshistoria betitlad Till frågan om uppkomsten av sakramentala måltider, med särskild hänsyn till totemismen. Han antogs till docent i ämnet 1910 men fick 1912, efter avlagd teol kand-examen, förordnande på att vid teologiska fakulteten uppehålla den professur i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi som innehades av Nathan Söderblom. 1916 blev han Söderbloms efterträdare på professuren. Som doktorand hade Edgar R tjänstgjort vid Naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning och sin fortsatta forskning ägnade han till en del åt samernas religiösa föreställningar och kult-bruk. När det gällde att utnyttja figurerna på de samiska spå- eller trolltrummorna som religionsvetenskaplig källa gjorde han en viktig insats, och han samlade ett omfattande material som senare kom att utnyttjas av bl a Ernst Manker (bd 25). Det var också R som till Trocadéromuseet i Paris spårade Carl v Linnés berömda lapptrumma. R var en omtyckt akademisk lärare; hans egen studiegång hade varit långtifrån rätlinjig, och han ansågs visa en ovanlig inlevelse i sina studenters situation.

Prästvigd 1913 och med ett stort intresse även för kyrkans praktiska angelägenheter fick Edgar R många uppdrag, bl a som ledamot av styrelserna för olika kyrkliga undervisningsanstalter, och han var en av landets mest eftersökta talare vid kyrkliga möten och konferenser. Han verkade som kyrkoherde i prebendeförsamlingar, och hade redan 1920 varit aktuell för ett biskopsämbete när han 1928 utsågs till biskop över Växjö stift. Denna befattning, där hans personliga egenskaper ansågs allra bäst ha kommit till sin rätt, kunde han dock uppehålla blott i knappt fyra år.

En brorson till Carl Gustaf, Heribert, Leonhard Allexander och Casimir R var Axel Didrik R (1779–1834). Denne blev 1806, via sin hustru Maria Gustava Le Febure, ägare till bruken vid Gimo i Skäfthammar, Upps, Rånäs i Fasterna, Sth, och Robertsfors i Bygdeå, Vb. Hon var dotter till bergsrådet Jean Le Febure Lillienberg (bd 22, s 419) och ansedd som landets rikaste arvtagerska. Den driftige Axel R hävdade väl sin ställning som en i kretsen av ytterst framgångsrika järnproducenter i Roslagen – det föga lönsamma Robertsfors avyttrades redan 1811 – och när han 1826 blev både friherre och hovmarskalk var detta yttre tecken på en ekonomisk styrkeposition. R var mycket lojal mot Karl XIV Johan, deltog i ståndsriksdagarna och hade plats i bankoutskottet från 1817 men saknade egentliga politiska ambitioner. Han blev ett av de socialt sett mest bemärkta offren för 1834 års koleraepidemi i Sthlm.

Axel R:s son Carl Leonard R (1816–1905) erhöll vid arvskiftet efter fadern Gimo bruk och inköpte 1891 även Rånäs. Egendomarna lät han 1894 överföra på familjebolaget, Gimo bruks ab, där han själv var disponent till 1899. Han var känd som "den siste Dannemorapatronen"; vid hans bortgång hade alla bruk kring det stora järnberget bolagiserats, nedlagts eller uppgått i större enheter. Carl R var en skicklig bruksägare som väl förkovrade vallonsmidet vid Gimo och även gjorde en uppskattad insats som fullmäktig i Jernkontoret 1865–83, vid avgången belönad med dess stora guldmedalj. Under hans mångåriga regim på Gimo kom dock järnhanteringen att relativt sett stå tillbaka för jord- och skogsbruket. Som föregångsman vad gällde dikningar, särskilt skogsdikningar, vann han väldiga arealer för uppodling eller för givande skog och vid slutet av hans bana låg tyngdpunkten i brukskomplexets produktion på trävarorna. R var ledamot av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut 1856–67 och v ordförande i Uppsala läns hushållningssällskap 1857–59 och 1863–64. Han tjänstgjorde vid hovet 1838–54, deltog i de flesta ståndsriksdagarna efter 1844-45 och representerade hemlänet i FK 1873–81.

Carl R var far till Gustaf Leonard (Lennart) R (1843–99) som efter kansliexamen vid UU inträdde i UD och var legationssekreterare i S:t Petersburg 1871–77 och i Paris 1877–84. Han utnämndes till envoyé i Washington 1884, i Konstantinopel 1888 och i S:t Petersburg 1890. På den sistnämnda posten kom Lennart R att verka under en period när problemen kring Finlands förryskning trädde i förgrunden. Han var bl a genom släktförbindelser på moderns sida – hon var dotter till presidenten Johan Fredrik Aminoff (bd 1) – personligen starkt engagerad i Finlands sak och utvecklade en betydande aktivitet för att avleda den ryska statsledningens missnöje över radikala opinionsyttringar i Sverige-Norge.

Lennart R:s brorson Carl Bernhard R (1871–1945) gjorde militär karriär, i huvudsak vid Upplands artilleriregemente där han blev major på reservstat 1916. Med partipolitisk plattform i uppsalahögern erhöll han många offentliga uppdrag, bl a som ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1911–21 och av landstinget 1913–18. Inom länsavdelningen av Allmänna valmansförbundet var han ordförande för verkställande utskottet 1911–17. Carl R tillträdde 1922 en befattning som VD för Sthlms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom och överflyttade sin politiska aktivitet till huvudstaden där han bl a var ledamot av stadsfullmäktige 1929–38. R blev ledamot av styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund vid förbundets bildande 1914 och var ordförande där 1928–38. Som förbundets ledare kom han att verka under hyresgäströrelsens genombrottstid, och han gjorde en betydande insats för att ge det splittrade och ofta föga samarbetssinnade fastighetsägarkollektivet en förhandlingsduglig centralorganisation. R var far till Gustaf R (1907–92), VD för Uplands enskilda bank 1952–73, och farfar till Clas R (f 1939) som 1994 tillträdde motsvarande befattning vid ab Industrivärden.

Brorson till bruksägaren Carl R på Gimo och kusin till envoyén Lennart R var Carl Lennart Adam Emanuel R (1859–1944). Han blev 1884 förvaltare på det av hans mor då ägda Sturehovs gods i Botkyrka, Sth, och arrenderade egendomen 1901–07, sedan den av hänsyn till stadens vattenförsörjning förvärvats av de kommunala myndigheterna i Sthlm. Under denna tid var han landstingsman och ordförande i Sthlms läns skogsvårdsstyrelse. Lennart R verkade som landshövding i Södermanlands län 1906–27, en för länschefer mycket lång tjänstgöringsperiod. R:s namn är företrädesvis knutet till den pånyttfödelse av det sv vägväsendet som en framväxande bilism framkallade. För att skapa en rationell växelverkan mellan vägen och bilen, där bilskatter och andra pålagor via statskassan leddes ut till vägbyggnader runt om i landet, fordrades ett förberedande upplysningsarbete av stora mått. R stod som en av initiativtagarna till den kanske främsta exponenten för dessa strävanden, Sv vägföreningen, och var ordförande där från dess tillkomst 1914 till 1936 liksom i två statliga kommittéer på området, 1920 års vägsakkunniga och 1927 års motorfordonssakkunniga. 1918–42 beklädde han också ordförandeposten i ett av entreprenadföretagen, ab Vägförbättringar. I hans person kom således flera skilda intressen inom vägsektorn att förenas, och han omnämndes ofta som "landsvägshövdingen". En betydande insats gjorde R inom Husqvarna vapenfabriks ab. Han inträdde 1902 i styrelsen för bolaget, som då ännu stod under ledning av hans svåger Wilhelm Tham, och var sedan ordförande där 1912–40.

En yngre bror till landshövdingen Lennart R var Arvid Adam Natanael R (1866–1915) som utexaminerades från Ultuna lantbruksinstitut 1887 för att därefter verka inom släktens bruksföretag. Han var således lantbruksinspektor vid Gimo 1887–92, förvaltare vid Rånäs 1893–98 och, som efterträdare till sin farbror Carl R, disponent för Gimo bruks ab 1898–1904. Arvid R var ingift i ätten Wachtmeister och nära lierad med godsmagnaten och politikern Fredrik Wachtmeister (1855–1919). Båda hade ett gemensamt affärsintresse i Hellefors bruks ab för vilket R var disponent 1905–14. R var verksam i hushållningssällskap och landsting i flera län och representerade 1903-05 Olands härad, Upps, i AK. Han slöt sig där till Lantmannapartiet, visade en med sociala skäl motiverad re-formvilja på flera områden men vann knappast något större inflytande.

En annan brorson till Carl Gustaf, Heribert, Leonhard Allexander och Casimir R var Alexander Fabian Zefanias R (1804–91). Alexander R blev fänrik vid Västmanlands regemente 1822, kapten i armén och vid regementet 1840 resp 1842. Genom giftermål med brukspatronen Magnus Schenströms dotter Anna Birgitta Charlotta fick R också möjlighet att förvalta flera egendomar i Västmanland, där han även hade olika kommunala uppdrag. R blev överstelöjtnant 1847 samt överste och chef för Hälsinge regemente 1856, varifrån han 1860 fick transport till Upplands regemente. I samband med de oroliga marsdagarna 1848 hade han varit kommenderad till Sthlm, där hans insats rönte positiv uppmärksamhet.

Som regementschef understödde Alexander R den i Uppsala begynnande skarpskytterörelsen, något som gjorde honom populär i studentkretsar. Ytterligare stöd till denna rörelse gav R senare som statsråd. 1860 och 1861 blev R ledamot av exercisreglementskommittén resp lantförsvarskommittén, och särskilt i den senare – där J A Hazelius (bd 18) var en tongivande ledamot – var han aktiv och tillhörde bl a dem som förordade en omorganisation av Krigskollegium, som ansågs otidsenligt och långsamt. Vid utnämningen till statsråd, och samtidigt generalmajor, 1862 blev R tvungen att lämna denna kommitté, men som chef för Lantförsvarsdepartementet anslöt han sig till dess förslag och lade i riksdagen den proposition som ledde till att kollegiet 1865 omvandlades till Arméförvaltningen. Statsrådsposten hade R endast med största tvekan accepterat; han hade för kungen förklarat att han "blott var knekt och icke hade någon fallenhet för det politiska livet" (De Geer, 2, s 56).

Under de förberedelser till en allians med Danmark som inleddes 1863, i samband med den befarade konflikten med Preussen, var Alexander R inledningsvis inte informerad. Väl insatt i frågan och med god kännedom om arméns tillstånd tillhörde han de skarpaste motståndarna i ministären till ett svenskt-norskt militärt ingripande på Danmarks sida. Hans i adelsståndet hållna, av politiska skäl sällsynt öppenhjärtiga tal om det sv försvarets brister, kommenterades ironiskt i den tilltänkta fienden Preussens press. I Sverige krävde de ivrigaste skandinavisterna R:s avgång.

Den dansk-tyska konflikten ledde dock till att krigsmakten relativt snabbt fick nyare och tidsenligare utrustning. Andra reformer som moderniserade armén genomfördes också under Alexander R:s statsrådstid: 1863 utfärdades den första instruktionen för Generalstabens fältövningar och 1865 beslutades att Högre artilleriläroverket i Marieberg följande år skulle ombildas till en arméns krigshögskola. Tillkomsten 1866 av en statistisk avdelning inom Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition blev något av ett embryo till den generalstab som skapades som en självständig kår 1873. 1866 har för övrigt betecknats som ett märkesår i officersutbildningens historia (Militärhögsk o dess förhist, s 22); då tillkom även en inspektör och en överstyrelse för militärläroverken, Krigsundervisningskommissionen, med uppgift att samordna de militära skolornas verksamhet.

Under sista ståndsriksdagen lade Alexander R fram ett nytt härordningsförslag, som bl a innebar att indelningsverket skulle behållas som stam och utökas med en genom lottning utsedd kontingent värnpliktiga, medan övriga, icke utlottade, helt skulle frikallas. Förslaget, särskilt den s k blodslottningen, blev starkt kritiserat och förkastades av riksdagen. 1867 begärde R entledigande från krigsministerposten, varpå han utnämndes till generallöjtnant och chef för andra militärdistriktet; 1872 lämnade han aktiv tjänst. R hade 1860 blivit LKrVA. – Dotter till R var Agda R, g Montelius (bd 25).

Son till Alexander R var Axel Magnus Otto R (1834–1915). Han avlade officersexamen 1853, genomgick Falu bergsskola 1857–58, blev löjtnant vid Västmanlands regemente 1858, tjänstgjorde vid Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1865–66 samt blev kapten i armén och adjutant hos Karl XV sistnämnda år. 1867–73 var Axel R adjutant hos överståthållaren i Sthlm och utnämndes 1870 till kapten vid Västmanlands regemente. 1874 blev han major vid Närkes regemente och följande år utnämndes han till överstelöjtnant vid Västmanlands regemente, där han 1884–97 var överste och chef.

1877–92 var Axel R medlem av stadsfullmäktige i Västerås (v ordf 1879–81 och 1891–92, ordf 1882–88), där han med sin praktiska begåvning och uppslagsrikedom aktivt bidrog till stadens utveckling. Redan i början av sin tid i fullmäktige genomdrev han inrättande av tull- och sjömanhus, och på hans initiativ effektiviserades kontrollen av stadens finanser genom att nämnder och kommittéer ålades sända in verksamhetsberättelser. Han var även en av de drivande vid beslutet om uppförande av ett nytt epidemisjukhus. R var medlem av styrelsen för stadens slöjdskola och tekniska skola, ordf i styrelsen för Mälareprovinsernas enskilda bank (från 1903 Ab Mälareprovinsernas bank) 1880–1911 (under många år ordf) samt landstingsman 1886–94. Han var statsrevisorssuppleant 1880–82 och ordinarie statsrevisor 1883–84. Son till R var prof Carl Axel R (nedan).

Författare

Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o lilt: Allmänt: Elgenstierna; SMoK.

Carl Gustaf R: B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954); C O Nordensvan, Värmlands reg:s hist, 2 (1904).

Heribert Conrad R: Carpelan; Kansallinnen elämä-kerrasto o där anf litt; Sveriges krig åren 1808 o 1809, 2:1 (1895), s 134 f o 393, 2:2 (1895), bil 21, 26, 29 o 75, 3:1 (1902), bil 15, 4:1 (1905), s 179, 5:1 (1910), s 215, 237, 242 f, 246, 249 ff, 253, 330 f o 333, 5:2 (1910), bil 33, 47, 69 o 70, 8:1 (1921), s 344 o bil 25a.

Leonhard Allexander R: K K:son Leijonhufvud, KSö-dermanlands reg:s hist (1919); Sveriges krig 1808 o 1809, 7:1 (1919), s 32 o bil 7, o 9:1 (1922), s 350; H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen (1889); A Wijkmark, Gottlands trupper (1904); S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1947).

Casimir R: En bok om I 15, K Älvsborgs reg 16241974, ed T Bondestam (1974); AJansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 ull Krimkriget (1935); K krigsakad o K krigsskolan åren 17921935, ed T Wennerström (1936); Sv biogr lex, N F, 8 (187981). Edgar Hans Casimir R: H Brulin, Från nittitalets Skytteanum (Hågk o livsintr, 18,1937); E Manker, Die lappische Zaubertrommel, 1 (1938); G Samuelsson, Biskop E R (Växjö stifts hembygdskal 1933); Växjö hm; O Ödquist, Biskop E R. Minnesteckn vid prästmötet i Växjö 1934 (1934).

Axel Didrik R: B Boëthius, Robertsfors bruks hist (1921), s 51 o 117; H Gillingstam, Ur Fasterna (Fasta o Esterna) hist (1947), s 40 f; Helmfrid, a a; K-G Hildebrand, Sexton- o sjuttonhundratalen (Fagerstabru-kens hist, 1, 1957), s 207 f; Lindahl, 8 (1903); C Sten-hammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 1 (1902), s 138 f; V Svensk, Rånäs slott, dess ägare o traditioner (Hundare o skeppslag, 5, 1943); S Svärling, "Många blev borta av upplänningarna" (1994).

Carl Leonard R: F v Dardel, Minnen, 14 (191113); E Söderlund, Anteckn:ar ur Gimo bruks o Skäftham-mars sockens hist (1979); O Tigerstedt, Kavalkad (Fagerstabrukens hist, 4, 1957); Tvåkammarriksdagen 18671970, 1 (1988); B Werner, Gimo bruk (Oland. Ur en kommuns hist, ed S Björklund, 1973).

Gustaf Leonard (Lennart) R: C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 12 (1968); SJungar, Ryssland o den svensk-norska unionens upplösn (1969); G Åselius, The "Russian menace" to Sweden. The belief system of a small power security élite in the age of imperialism (1994).

Carl Bernhard R: S Ahlmark, C R f (Sveriges fastig-hetsägareudn 1945, nr 16); S Ambrosiani, Sthlms stads brandstodsbolag till försäkr av lösegendom 18431943 (1943); C R 70 år (NDA 23 juli o SvD 24 juli 1941); C Rf (Sthlms-Högern 1945, nr 14, o SvD 26 juni 1945); Sthlms stadsfullm 1913-1938 (1938).

Carl Lennart Adam Emanuel R: G Fridh, Landshövdingarna o deras okända möten (1994); E Göransson, Husqvarna vapenfabrik 16891939 (1939); L R, landsh i Södermanlands län 19061927. Några minnesblad (1927).  Nekr över R i SvD 13 juli 1944.

Arvid Adam Natanael R: O Falkman, Wargön-Helleforskoncernens hist till omkr 1951 (1954); V Millqvist, Sv riksdagskal 1903 (1903); Tvåkammarriksdagen 18671970, 1 (1988); J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901-1913, ed A Wåhlstrand (SkSH 10, 1984); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941).

Alexander Fabian Zejanias R: L De Geer, Minnen, 12 (1892); Generalstaben 18731923 (1923); H Hamilton, Anteckn:ar rör förhållandet mellan Sverige o Danmark 1863-1864 (1936); E Hedin, Den skandinaviska alliansfrågan 18571863 (1953); N F Holm, Sv försvarspolitik under den dansk-tyska krisen 18631864 (Hist studier tillägn Sven Tunberg ... 1942, 1942); A Jansson, 18441872 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:3, 1961); Militärhögskolan o dess föregångare 1961–1986, ed B Kjellancler (1986); S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 5 (1933); B Steckzén, Krigskollegii hist, 23 (1937); Sv biogr lex, N F, 8 (1879-81).

Axel Magnus Otto R: E Edholm, Från Carl XV:s dagar (1906); S Olsson, Parlament i Aros (1963); Sparre, a a.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reuterskiöld, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6611, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6611
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reuterskiöld, släkt, urn:sbl:6611, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se