Olof (Olaus) Rudbeck

Född:1630 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län
Död:1702-09-17 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Anatom, Läkare, Arkitekt, Historiker, Naturforskare


Band 30 (1998-2000), sida 640.

Meriter

2 Rudbeck, Olof (Olaus), son till R 1, dp 12 dec 1630 i Västerås, Domk, d 17 sept 1702 i Uppsala. Elev vid gymn i Västerås 4447, inskr vid UU febr 48, disp där 22 maj 52, studerade utomlands sept 53juli 54, med adjunkt vid UU 55, e o prof 29 maj 58, prof i teor medicin 23 juni 6011 jan 91, rektor dec 61dec 62, dec 68juni 69 o majdec 79, en av kuratorerna 14 febr 63juli 70, allt vid UU, kommissarie för "landzculturen" i Kommerskoll 16 mars 65.

G 24 juni 1655 i Uppsala (bröllopsvers) m Vendela Lohrman, f 1637 trol där, d 1711, begr 8 juli s å i Uppsala, dtr till byggningsborgmästaren Thomas Lårman (bd 24, s 96) o Helena Gustafsdtr.

Biografi

R som för det mesta skrev sitt namn Olaus R, var det nionde barnet, av elva, i faderns andra äktenskap (det första hade varit barnlöst). Av denne tycks R ha ärvt sin organisatoriska läggning och sitt breda vetenskapliga intresse, kanske också sin musikalitet. Modern, som tillhörde präst- och lärdomssläkten Hisingh (bd 19), var kanske inte mindre betydelsefull. Hon beskrivs som ytterst generös och sympatisk och tycks ha mildrat den stränghet varmed fadern regerade i hemmet. Hon gör intryck av att ha haft ett livligt intellekt, som hon tillfredsställde på det sätt en dåtida oupphörligt barnafödande kvinna kunde utnyttja, nämligen genom en intensiv bibelläsning. Hon kunde för varje bibelcitat som lästes upp för henne ange bok, kapitel och vers  det är något av samma schvung i denna faktaglädje som i R:s hela lärda apparition. Det är knappast för djärvt att återföra R:s starka förkärlek för expressiva bibelcitat och hans förbehållslösa tillit till bibelordet på moderns tidiga inflytande.

R fick sin grundläggande utbildning i Västerås skola och gymnasium, faderns omhuldade läroverk. Han behandlades där med om möjligt större stränghet än andra elever, och flera exempel finns på hur all fåfänglighet i fråga om kläder och yttre apparition var honom förbjuden. Redan under gymnasietiden tycks han ha fått sin inriktning på naturvetenskapliga och medicinska studier. Han genomgick de två klasserna "mathematica" och "physica" på sedvanligt sätt. I den senare stannade han in på halva tredje läsåret, vilket var normalt. Men han inträdde aldrig i den tredje klassen, "ethica" vars inriktning nästan helt låg på förberedelse för prästkallet. Från denna tid finns också anekdoter om hans tekniska begåvning. Han skall egenhändigt ha tillverkat ett ur som slog timmarna med hjälp av en hammare och ett bleck. Det är också troligt att han mottog tekniska impulser i barndomsstaden, som vid denna tid genomgick en dramatisk omvandling från sitt medeltida utseende med slingrande och leriga gränder till en typisk barockstad med rätvinkliga gathörn och stenläggning. En kusin som också lystrade till namnet Olof Rudbeckius praktiserade som lantmätare under omvandlingsarbetet. I lärarkåren skymtar ett annat med teknik förknippat namn: Matthias Björkstadius (bd 4), som tillverkat ett astronomiskt ur för domkyrkan, skall ha skänkt Gustav II Adolf ett snabbskjutande flerpipigt gevär och enligt en anekdot gjort ett försök att flyga med konstgjorda vingar och därvid brutit benet. Även eventuellt falska rykten om sådana ting kan ha haft sin verkan på ett ungt sinne.

När R 18-årig kommit till Uppsala bodde han hos byggningsborgmästaren Thomas Lohrman och senare dennes änka, vilkas dotter Vendela han småningom skulle äkta. Han inriktade av allt att döma snabbt sina studier på medicinen, och, mer anmärkningsvärt, han började tidigt företa egna anatomiska undersökningar på diverse djur, som hundar och kattor. Vem som gav honom impulser till denna självständiga forskning har förblivit oklart. Johannes Franck (bd 16) var medicinska fakultetens ene professor och en dugande man men knappast någon förnyare av medicinstudiet men kanske viktig för att liva R:s botaniska intresse. Olaus Stenius, som 1648 tillträdde den andra medicinprofessuren, var egentligen astronom och måste ha haft en mycket begränsad anatomisk och medicinsk erfarenhet.

Redan 1651 ledde R:s undersökningar till att han kom att intressera sig för de ännu endast sporadiskt kända och vetenskapligt outredda lymfkärlen, och under 1651 och 1652 började han att till stor del helt självständigt kartlägga deras grundläggande anatomi. Han klargjorde bröstgångens roll som uppsamlare både av den mjölkliknande näringsvätskan från tarmarna och av den vattenklara vätskan från en rad olika lymfkörtlar och från levern, och han fann bröstgångens mynning i nyckelbensvenen. Genom förbindningar av lymfkärlen kunde han fastställa lymfans rörelseriktning, vilket framför allt klargjorde att den vätska som fanns i de med levern sammanhängande kärlen inte, som man tidigare antagit, strömmade till detta organ från tarmarna utan istället rann från levern till bröstgångens kylusblåsa. Detta var väsentligt, eftersom det var en upptäckt som grep in i den samtida polemiken mellan den traditionella galeniska medicinen och den nya syn som framför allt William Harvey 1628 lanserat genom sitt påvisande av att blodet fördes i ett omlopp genom kroppen via både vener och artärer  enligt den gamla doktrinen hörde blodet enbart hemma i venerna, sedan det bildats genom leverns bearbetning av den från tarmarna övertagna näringen.

Under arbetet med dessa undersökningar blev R anmodad av drottning Kristina att delge sina upptäckter vid en anatomisk demonstration på Uppsala slott i april 1652. Detta ledde till att drottningen fick ögonen på honom. Samma vår disputerade han på en avhandling om blodomloppet  han promoverades dock aldrig; sv medicine doktorsgrad utdelades inte, med ett undantag, på 1600-talet  och vistades denna och följande sommar periodvis vid hovet i Sthlm. På sommaren 1653 utkom hans skrift om lymfkärlen, Nova exercitatio anatomica, någon månad efter att dansken Thomas Bartholin offentliggjort i stort sett samma upptäckter. Det var Bartholin som införde beteckningen "lymfa".

Från hovet i Sthlm for R, sannolikt i sept 1653, till Holland och Leiden, där han skulle tillbringa ett studieår, utrustad med ett stipendium från drottning Kristina och Axel Oxenstierna. Sannolikt togs hans tid i anspråk lika mycket av demonstrationer för de holländska medicinprofessorerna av hans nya rön som av egentliga studier. Det har antagits att det också ingått i hans uppdrag att bedriva tekniskt spionage vid holländska varv och andra anläggningar, även om inga direkta bevis föreligger beträffande detta (Dahl). Hans plan att fortsätta studieresan till Italien fick överges.

1654 inträffade två historiska händelser i Sverige, som var mycket betydelsefulla för R: drottning Kristina abdikerade i juni och Axel Oxenstierna dog tidigt på hösten. Båda var R:s beskyddare, Oxenstierna hade utan tvekan kunnat beskrivas som hans patronus då R som medellös studiosus kunnat sälla sig som klient till denne förmögne och inflytelserike skyddsherre. På hemvägen från Holland fick R sällskap med diplomaten Mattias Biörenklou (bd 4)  en gång i sin tur beskyddad av R:s far under studietiden i Västerås, men denna förbindelse tycks ha blivit av mer tillfällig art, och R återvände till Uppsala utan klara försäkringar om akademisk befordran. Det hindrade honom inte ifrån att genast inleda den självpåtagna rollen som universitetets outtröttlige förbättrare. Från Holland anlände under hösten 1654 en av R beställd sändning av lökar och rötter som bildade grunden för den botaniska trädgård han anlade, först provisoriskt på den blivande svärmoderns tomt i Svartbäcken, senare på ett angränsande tomtområde som senare blev en del av Linnéträdgården.

1655 utnämndes R till medicine adjunkt och började sina föreläsningar som i enlighet med läroplanen för medicinska fakulteten omfattade stora delar av dåtida naturvetenskap, inklusive anatomi och botaniska demonstrationer. Då han blev e o professor i medicin hade en ny patronus dykt upp i hans liv, Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10), som dock kunde verka blott på avstånd fram till 1660, då hans uppdrag i Balticum upphörde. De la Gardie hade efterträtt Oxenstierna som universitetskansler och på flera vägar nåtts av ryktet om R:s begåvning och nitälskan om universitetet. Redan s å utnämndes också R till ordinarie professor och det långa samarbete mellan honom och kansler tog fart som bedömdes så olika och blev föremål för så många stridigheter.

R var uppenbart tidigt på det klara med att UU inte levde upp till de krav som kunde ställas på den främsta läroanstalten i en framväxande stormakt  på den punkten kan man förstå att kanslern delade hans mening. Dennes olika planer på en särskild avancerad skola för adelns behov (Edlund) svarar ganska väl mot R:s tanke att de olika världsliga ämbetena  inte bara det andliga  skulle baseras på en grundläggande skolning vid universitetet. Det var kanske i grunden denna universitetsideologi som i kombination med R:s självsäkerhet och av kanslern underbyggda egenmäktighet som gjorde honom så kontroversiell.

R fick tillfälle att omsätta sina universitetsideer i praktiken, när han efter påtryckningar från kansler vårterminen 1662 mot statuterna blev rektor och efterföljande termin omvaldes på denna post, ett uppseendeväckande förfarande. Han satte i gång en skoningslös kontroll av hur professorerna fullgjorde sin ganska påkostande undervisningsskyldighet, han återupprättade det subventionerade kosthållet (kommunitetet) för fattiga studenter och tog itu med en omfattande byggnadsverksamhet som under hans rektorsperiod och närmast föjande år inbegrep en anatomisk teater i universitetets främsta byggnad, Gustavianum, växthus för exotiska växter i botaniska trädgården, vattenledningar från slottet till staden, stenläggning av vissa gatupartier och exercitiehus för adelns undervisning i ridning, fäktning, dans och moderna språk. De flesta av dessa projekt belastade hårt akademins budget och väckte stark ovilja bland kollegorna i konsistoriet. R skaffade sig snart många fiender men fick starkt stöd av kansler, som uppenbarligen kom att lita mycket ensidigt på honom i ekonomiska frågor.

När rektorsåret var slut fick R fortsatta maktbefogenheter genom en institutionell innovation utan stöd i några statuter. De la Gardie utsåg nämligen R till att jämte teologiprofessorn Lars Stigzelius och landshövdingen Claes Rålamb verka som universitetets "kurator" med uppgift att vaka över att akademins anställda höll sig till universitetsstadgans bestämmelser. R:s många fortsatta företag tärde hårt på universitetets ekonomi. Det hela gick dock bra fram till 1667, då i samband med avslutandet av kriget mellan England och Holland spannmålspriserna kraftigt sjönk. Eftersom universitetet var helt beroende av sina akademihemman och deras avkastning, som levererades in natura, blev resultatet katastrofalt. R lyckades ge kanslern sken av att situationen inte var så farlig. Han hade ett ganska fast grepp om räkenskaperna, dels därför att hans näre vän Olof Verelius var universitetets räntmästare, dels genom att han åtagit sig att reda upp en oerhört komplicerad och kostsam förskingringshärva som förre räntmästaren Bo Chruzelius åstadkommit och som ledde till en utdragen process mot dennes änka. Efter diverse urladdningar och motgångar, särskilt framträdande sommaren 1670, förlorade dock R större delen av sitt forna inflytande. En av hans sista stora sammandrabbningar med kollegerna gällde hans ingifte släkting Henrik Curio (bd 9), akademins lärde men försumlige boktryckare, som konsistoriet småningom mot R:s starka motstånd lyckades få avsatt (1675).

Kontroverserna ledde bl a till att R under sju års tid från 1672 inte deltog i konsistoriets sammanträden. 1675 lät han dessutom skriva sig och sitt husfolk under stadens borgerliga rätt – universitetet och dess underlydande hade annars egen jurisdiktion. Det var ett led i hans manipulationer i processen mot Curio men kanske också en demonstration av hans främlingskap inför universitetet sådant det fortfarande var beskaffat. Det ledde till att De la Gardie för en gångs skull häftigt tog avstånd från honom och brevledes sträckte upp honom, men deras harmoniska förhållande återställdes snabbt. Kanslern hade efter Karl XI:s makttillträde 1675 hamnat i en betydligt svagare ställning än ens R i motgångens stunder kunde tillskriva sig och behövde alla trogna vänner som till äventyrs fanns tillhands.

Sedan Verelius dött tog 1680 en ny räntmästare Jakob Arrhenius (bd 2) över som ordentligt satte R på plats. Processen mot Chruzelius' änka slutade detta år överraskande med att hennes stora skuld avskrevs. R kunde dock med sina personliga förbindelser med kungen avstyra en för universitetet än mer drabbande dom. Detta hindrade dock inte att nya formationer i konsistoriet ställde R till svars för hans förvaltning. En regelrätt inkvisitionskommission tillsattes på k befallning 1684 för att bringa reda i universitetets trassliga ekonomi och utpeka de skyldiga, och den bestod av hans motståndare Jakob Arrhenius samt av Henrik Schütz, "teolog, biblioteksman, grälmakare" enligt en uttrycksfull men ovanlig yrkesbestämning (SMoK), med goda kontakter i det k kansliet och en svuren fiende till den expansiva akademiska kultur som R stod för. Med mycket kort varsel fick R befallning att göra reda för hela sitt fögderi allt ifrån inrättandet av den botaniska trädgården. Han förbjöds samtidigt att låna hem konsistorieprotokollen, vilket onekligen måste ha försvårat hans redogörelse, men det förefaller som om han i själva verket upplivades av åläggandet och lämnade en mycket omfattande redovisning, som tycktes ge vid handen att det snarare var universitetet som var skyldigt honom ersättning än motsatsen. Inkvisitionen fick heller inga ekonomiska följder för R. Sannolikt var hans ställning hos de makthavande trots allt mycket stark; han var bl a uppskattad av Karl XI personligen, och efter De la Gardies död (1686) upprättade R ett mycket gott förhållande till den nye universitetskanslern, den aktade Bengt Oxenstierna (bd 28).

Henrik Schütz kunde också på andra sätt göra livet surt för R. När sysslan som universitetsbibliotekarie blev ledig aspirerade R på tjänsten. Den gavs i allmänhet till äldre professorer och sågs som något av ett premium för lång och trogen tjänst och som en lindring i ämbetsplikterna. Den skulle också onekligen ha underlättat R:s atlantiska undersökningar som krävde tillgång till hela raden av klassiska författare och kyrkofäder jämte unika handskrifter i universitetets ägo. Men Schütz fick istället tjänsten och lyckades på olika sätt därtill försvåra för R att få låna de verk han behövde. R försökte med De la Gardies hjälp hindra att Schütz, som stod på tur, utsågs till rektor för höstterminen 1684, men den senares goda förbindelser omintetgjorde deras ansträngningar. R fick trösta sig med att musiken uteblev vid rektorsinstallationen; han hade nämligen gömt undan instrumenten. Schütz tidiga död 1693 gjorde slut på detta kapitel i historien om R:s universitetsinsatser. Sedan R 1691 frånträtt sin professur till förmån för sin son blev förhållandet till universitetet naturligen mera avspänt. Han stod ändå sitt lärosäte nära, erhöll pension och behöll ansvaret för botaniska trädgården, bevistade stundom konsistoriesammanträdena och upprätthöll en livlig korrespondens med universitetskanslern fram till sin död.

Även om oppositionen mot R:s ofta lättsinniga hantering av universitetets angelägenheter är förståelig, är det viktigt att se, att stridigheterna kring hans person till en viktig del bottnade i en grundläggande motsättning i synen på universitetets funktion och uppgifter i det sv 1600-talssamhället. Ända sedan återupprättandet genom Uppsala möte hade universitetet onekligen framför allt kommit att framstå som en garant för renlärig lutherdom och producent av lämpliga prästämnen för den sv statskyrkan. R var en varm förespråkare för att det i stället skulle tjäna hela den sv statsapparaten med dess växande behov av också tekniskt och naturvetenskapligt utbildade ämbetsmän. Detta krävde nya utbildningar och – i likhet med vad han sett i Holland – en friare syn på vad som kunde läras ut i de olika vetenskaperna och därmed en frigörelse från den skolastiska världsbild som fortfarande var allenarådande. När därför en ny filosofi, cartesianismen, som stod i nära förbund med den starkt offensiva moderna naturvetenskapen, dök upp vid universitetet på 1660-talet, ställde sig R tveklöst på de nya idéernas sida.

Striden mellan de nya åsikterna och den traditionella uppfattningen växte fram successivt från 1663. Från kyrkligt håll antyddes att de nya idéerna innehöll frön till kätteri – den stora processen mot biskoparna Johannes Terserus och Johan Matthiæ (bd 20) var aktuell – och både i den teologiska och den filosofiska fakulteten började man slipa motargument, när Petrus Hoffwenius (bd 19), R:s kollega i medicinska fakulteten, börjat avslöja cartesianska tendenser. Sedan en dissertation under Hoffwenius i tysthet och utan protokollföring förbjudits begärde denne i mars 1665, att han skulle få en öppen redogörelse från teologerna av på vilka punkter de ansåg att han förbrutit sig mot den rätta läran. Vid konsistoriesammanträdet 21 mars s å kom både teologerna och filosoferna med preciserade invändningar. De gällde subtila ting som själens fortplantning från föräldrar till barn (vilket berörde arvsynden) och Descartes' lära om materien som enbart utsträckning (vilket berörde läran om Kristi kroppsliga närvaro i nattvarden) samt mer påtagliga orosanledningar som att Hoffwenius inkräktat på filosofiska fakultetens revir genom att ta upp frågor som hörde hemma där och inte bland medicinarna. Hoffwenius' svar blev ganska hovsamt, men R skrädde inte orden: han accepterade inte censur av någon annan professor eller fakultet, och Cartesius' läror kunde snarare ses som stöd för den rätta läran än motsatsen.

Grälet i konsistoriet fortsatte 5 april s å, då även filosofiska fakulteten framlade anmärkningar mot Hoffwenius. R konstaterade att med en sådan censur vore det bättre att ha småpojkar till professorer, så fick man se vad följderna skulle bli. I aug tog universitetskanslern vid sitt besök i Uppsala upp frågan och sökte medla mellan de stridande, varvid R begärde besked om vilka författare han hade rätt att läsa, en uppenbart retorisk fråga. R:s sista inlägg i denna första cartesianska kontrovers, som blev till ett segdraget ställningskrig, kom 1668 med hans egendomliga dissertation De principiis rerum naturalium, där han med ett uppbåd av subtila skolastiska disdnktioner karikerade en typisk traditionell skolfilosofisk utläggning utan att med ett ord antyda någon egen avvikande uppfattning. Anticartesianerna var kloka nog att inte angripa dissertationen men klargjorde att de var väl medvetna om att R försökte driva med dem.

När R höstterminen 1679 åter valts till rektor annonserade han i universitetets föreläsningsprogram att han skulle föreläsa över "det högädla och högintressanta ämnet ingenting". Detta tilltag väckte mycket misshag, även på högsta ort, och några föreläsningar blev aldrig av, men även om, som R visade, det varit fullt möjligt att behandla ämnet seriöst utifrån dåtida idédiskussion, är det svårt att bortse ifrån att R haft baktanken att även förlöjliga sina skolastiska kollegor, som han i grunden betraktade som onyttiga och utan kreativitet. Samma höst hade teologerna hindrat Nils Celsius (bd 8) att disputera över Copernicus' astronomiska läror, som då allmänt förbands med den moderna cartesianska filosofin. Episoden är ett tecken på att idémotsättningarna vid universitetet fanns kvar under den till synes lugna ytan, och de bröt också på nytt fram 1686, när på Henrik Schütz' initiativ prästeståndet hos K M:t krävde förbud mot cartesianismen. Kungen krävde in remissvar på denna skrivelse från konsistoriet, vilket resulterade i att varje fakultet avlät ett eget yttrande i frågan. Man känner igen R:s uttrycksfulla stil i många av de formuleringar där han och hans dåvarande kollega Andreas Drossander (bd 11) avvisade alla tankar på vetenskaplig censur. Det kan räknas till hans akademiska framgångar att försöken till ytterligare strypning av den vetenskapliga diskussionen även denna gång misslyckades.

R:s roll som akademisk lärare är på ett komplicerat sätt hopflätad med hans övriga vidlyftiga verksamheter. Särskilt hans många uppdrag och företag av teknisk och praktisk natur företer en svåröverskådlig blandning av stadiga ämbetsgöromål, akademisk undervisning och privat entreprenörskap.

1665 tillsattes R av Kommerskollegium som "commissarius för landzculturen", dvs närmast för lantbruket – en av fyra kommissarietjänster, varav de övriga ansvarade för resp "commercien", "politien" och "manufakturerna" (Dahl, s 85 f). Han erhöll också under ett par år lön för sysslan. Tjänsten var ett uttryck för myndigheternas önskan att rycka upp landet ekonomiskt i merkantilistisk anda och tillika ett bevis för det förtroende man hade för R:s tekniska och praktiska färdigheter. Till de uppgifter som direkt kunde knytas till tjänsten hörde omsorgen om det barnhus och sannolikt också det manufakturhus som inrättades i Uppsala. Tanken var att pojkar från sådana barnhus, där man mest sysslade med spinneri och väveri, senare skulle få yrkesutbildning vid över riket spridda hantverkshus under vana hantverkares överinseende. Det är troligt att det manufakturhus som R inrättade 1669–70 skall ses som ett sådant hantverkshus – Kommerskollegiets vidlyftiga och landsomfattande projekt fullföljdes dock inte i övrigt. Till dess maskinuppsättning hörde stålkvarnar, polerkvarn för kopparsdckare, stampar för sämsk- och vantmakare, dubbla stampar för skomakare och garvare, borrbänk, blästrar för koppar- och järnsmide, hammare, träsvarv, slipstenar och kvarnstenar, allt drivet av ett gemensamt vattenhjul nedanför akademikvarnen. Här tycks bl a ha förekommit en betydande textiltillverkning samt tillverkning av kopparplåtar för finare och grövre ändamål jämte bearbetning av råmaterial för stadens egna hantverkare. Husets hantverkare åtnjöt en särställning genom kopplingen till Kommerskollegiums projekt, allt under R:s överinseende.

På grund av den åverkan genom skakningar i omkringliggande hus som särskilt den stora hammaren åstadkom flyttades det mekaniska huset vintern 1684–85 till Tegelhagen nära Islandsbron. Dit flyttades också den papperskvarn vars drift R genom arrende övertagit på 1670-talet och som försåg honom och akademin med tryckpapper. Likaledes skall han på privatbasis ha drivit ett betydande snickeri med ett tiotal anställda timmermän och snickare för tillverkning av byggnadsdelar och andra träartiklar (Dahl).

En stor del av R:s tekniska verksamhet var inriktad på husbyggen och park- och trädgårdsanläggningar. Hans första stora projekt inom detta område var den botaniska trädgård som han på eget initiativ anlade och utvidgade på delar av den nuvarande Linnéträdgårdens plats. De första växterna planterade R redan hösten 1654 efter hemkomsten från Holland. Först 1662 var trädgården genom hans donation otvetydigt i universitetets ägo. Då var han redan i gång med de växthus som hörde hit, innefattande bland annat ett s k pomeranshus med en avancerad värmeanläggning och borttagbara väggar. Till byggnaderna i trädgården anslöt sig på 1690-talet också det prefekthus vartill kungen gav ekonomiskt stöd och som i ombyggt skick en gång blev Linnés tjänstebostad. R arbetade vidare med reparation av Uppsala slott och anläggning av slottsträdgården – tillsammans med Jean de la Vallée – och med avancerade park- och trädgårdsanläggningar för högadliga godsinnehavare: Jakobsdal, Mörby, Venngarn, Karlberg, Ekholmen och Ekolsund jämte andra adliga eller offentliga byggnader, alltifrån kvarnar till torn på slott, kyrkor och rådhus. Ofta stod han för ritningar och modeller och för det mesta åtminstone för leveranser, bl a av monteringsfärdiga smärre byggnader, och för inspektion av byggnadsprojekten.

Till Uppsala förlades av naturliga skäl det mesta av R:s tekniska och kommersiella verksamhet. De viktigaste byggnadsarbetena har redan nämnts med växthus, exercitiehus och framför allt den anatomiska teatern på Gustavianum, hans märkligaste byggnadsverk. Det kan förefalla egendomligt att han tilläts förse universitetets huvudbyggnad, Gustavianum, med ett så uppseendeväckande tillskott som det praktfulla och iögonenfallande torn som teatern rymdes i. Här rörde det sig ju om en konstruktion som strängt taget framhävde betydelsen av bara en fakultet, den medicinska, som med sina två professorer var akademins minsta och som i de flesta avseenden framstod som mycket försummad. Teatern blir på detta sätt en demonstration av vilket inflytande R besatt under sina första professorsår. Byggnaden är i de flesta avseenden hållen i strängt vitruviansk klassicistisk stil, och dess enda tydliga barockdrag torde vara det lökformade taket med dess globformade solur jämte den tillfälliga fantasieggande inredning som bör ha funnits under de fåtaliga anatomiska demonstrationerna: instrument och planscher, uppstoppade djur, kanske skelett och deviser påminnande om människans dödlighet. Annars är konstruktionen ytterst stram med kolonner och brant stupande gradänger för ståplatserna, vilket tillät en mycket god vy över det anatomiska bordet och pågående demonstration. Bordet befinner sig på botten av rummet som bildar ett slags brunn av uppifrån fallande ljus, tack vare den lanternin med dubbla fönsterrader som Rudbeck placerade under taket. Det har påvisats att denna originella konstruktion främst inspirerats av Marekerk i Leidén som R hade tillfälle att se under året i Holland under det att vissa andra detaljer påminner om den berömda anatomiska teatern i Padua och andra samtida demonstrationslokaler (Lindahl). På väggarna satt kartor av olika slag som användes av matematikprofessorerna i deras undervisning – kanske också av R vid hans kurser i lantmäteri.

Bland övriga byggnadsverk i Uppsala av R:s hand kan nämnas det bibliotekshus han uppförde åt filologen Johannes Schefferus (professor Skytteanus), en bro med tekniska finesser över Fyrisån och det stenhus han själv bebodde nära Stora torget.

En viktig sida av denna byggnadsverksamhet var utan tvivel dess funktion i R:s tekniska undervisning. Denna, som låg helt utanför hans undervisningsskyldighet som medicinprofessor, får ses som ett tydligt uttryck för hans ambition att anpassa universitetet till det sv samhällets och främst statens aktuella behov. Han uppger själv att han imponerats av den likartade undervisning av matematikern Frans van Schooten som han bevittnat under sitt år i Leiden. R:s tekniska kollegier ägde en mycket större omfattning än vad som kunde inhämtas hos hans kollegor matematikprofessorerna, även om han själv också hämtat inspiration och lärospån från en Uppsalaprofessor, astronomen B C Hedraeus (bd 18), som ansvarat för en verkstad där studenter lärdes upp i instrumentmakeri. Från dennes död 1659 och fram till hans egen 1702 gav R kollegier i ett femtontal tekniska ämnen: lantmäteri, vattenkonster, artilleri, fortifikation, husbyggnad, mekanik, solur, geografi, skeppsbyggeri, åker- och skogsbruk, hushållning, slussar, kvarnar och verk till järn- och kopparbruk samt trädgårdskonst. Undervisningen byggde på enbart direkt tillämpbar teori och var alltså till sin huvuddel praktisk, där det mesta av hans byggnads-och övriga tekniska verksamhet, inklusive vad det mekaniska huset erbjöd, kunde tjäna till övning och åskådning. I anslutning till detta hade han tydligen också "värkkamrar" där olika mekaniska processer kunde studeras genom modeller i mindre skala. Han tycks också ha lärt upp rena hantverkare, under det att hans studenter, sammanlagt ett 40-tal, bestod av både adliga och ofrälse ynglingar. De förra uppfattade kollegierna som en del av sina exercitier under det att de senare kunde gå vidare till de blandade tekniska befattningar som erbjöds inom områden som krigsväsen, lantmäteri, gruvor och slottsanläggningar (Dahl).

Några av R:s tekniska projekt hade väl en mindre anknytning till denna undervisningsverksamhet, även om en sådan knappast någonsin helt saknades. Ett ofullbordat projekt blev de storslagna planerna på en kanal från Hjälmaren via Vänern till västkusten, som var på tal vid 1670-talets början men antog större konkretion 1686, då R äskade anslag för ett försök med en fullskalig slussmodell vid Fyrisån, avsedd som prototyp för den tänkta kanalen. 1688 genomförde R:s förre elev Ingebrecht Otto en noggrann rekognoscering av sträckan Örebro-Vänern och avfattade i samråd med R ett utförligt memorial i ärendet, där även kanalens passage vid Trollhättefallen diskuterades. Memorialet inlämnades emellertid till myndigheterna först 1696, efter Ottos död, och hela projektet strandade. Då hade emellertid R kommit långt med sin försökssluss, som originellt nog var helt i trä och byggd ovan jord. Resterna av denna sluss fanns länge kvar, även om virket till en del togs i bruk vid Uppsalas återuppbyggnad efter branden 1702. Platsen för slussbygget (nära Polacksbacken) gick länge under namnet "Rudbeckens fåfänga" (Dahl).

Mer lyckad blev R:s satsning på regelbunden jakttrafik på Mälaren mellan Uppsala och Sthlm efter en förfrågan från landshövdingen Jöran Gyllenstierna (bd 17). Den igångsattes 1667 och fortsattes ännu efter R:s död av familjens efterlevande och skedde med två fartyg av R:s egen konstruktion och försedda med kraftig järnköl. R tilläts inte frakta gods eller post utan enbart passagerare, men dessa inskränkningar kunde tydligen lätt mildras, och båtarna omtalas oftast som "postjakter". I anslutning till denna trafik anlade R ett varv vid Fyrisån för reparationer, möjligen också för båtbygge.

R ägde en betydande samling vetenskapliga och tekniska instrument och redskap. Däri ingick också åtskilliga musikinstrument av olika slag. Han trakterade själv flera av dem, och han tog sig an uppsättningen och inrättningen av den stora orgel som Karl XI skänkte till domkyrkan vid jubelfesten 1693. Redan i ungdomen utvecklade R sin sångröst och sin musikalitet, och han blev beryktad för sin röststyrka; vid Karl XI:s kröning 1675 skall han i en aria ha överröstat ackompanjemanget av tolv trumpetare och fyra pukslagare! Han kunde också roa sin omgivning med att genom att forma handen till en tratt för munnen härma starka blåsinstrument. Han uppträdde som både sångare och instrumentalist vid de flesta officiella högtider i Uppsala samt vid flera tillfällen vid hovet. Till bilden hör att han även själv komponerade musik. Dock har endast en komposition av hans hand bevarats, ett ungdomsverk komponerat till Axel Oxenstiernas begravning, Sorg- och klagesång, i tidens stil. Det antyds att han bidragit med musik vid flera andra officiella tillfällen som kröningar och begravningar, och han hade i uppdrag att tillsammans med Harald Vallerius svara för koralmelodierna till 1695 års psalmbok, men det är ovisst om några och i så fall vilka melodier som härstammar från honom. R har t ex nämnts som kompositör till melodin till psalm 14 i psalmboken.

En särskild roll spelade R när det gällde musiken vid universitetet. Redan under sitt första rektorat 1662 införde han nya statuter för deltagarna i universitetsmusiken – studenter och trivialskoleelever under ledning av en särskild rector cantus – och han hade ett fruktbart samarbete med Harald Vallerius, som verkade som rector cantus 1675–90. R lånade ut sina instrument och ställde sitt hem till förfogande för övningarna och berikade redan vid hemkomsten från hollandsresan universitetets musiksamling med ett rikligt antal nothäften (Moberg, Kyhlberg).

Mera i linje med R:s ämbete som medicinprofessor låg hans botaniska insatser. Redan katalogen över beståndet i hans botaniska trädgård vittnar om hans insikter på området. I dess första upplaga från 1658 uppräknas 1 052 olika växtslag, en siffra som i den tredje och sista upplagan från 1685 ökat till 1 873. Dessa kataloger har sitt särskilda värde i att de anger till vilka kategorier de olika arterna fördes, som läkemedelsväxter, frukter och grönsaker, prydnadsväxter, och, inte minst intressant, vilka som tillhör den vilda sv floran och som han flyttat in i trädgården.

Av helt andra dimensioner var ändå R:s stora projekt att avbilda all världens växter i naturlig storlek, det verk som han kallade Campus Elysii. En utgångspunkt för detta var att han övertalat hovrådet P J Coyet (bd 9) att till universitetet skänka det herbarium som han överkommit efter svenskarnas seger över Danmark och som förvarats på akademin i Sorö efter den tyskfödde läraren där, Joakim Burser. Detta herbarium hade anlitats av den framstående botanisten Caspar Bauhin för hans översiktsverk, bl a Pinax theatri botanici (1623). Bursers herbarium med sina omkring 3 000 pressade växter kom dll Uppsala 1669, och R fick idén att lägga detta jämte Bauhins arbete till grund för sitt eget storslagna projekt. Tanken var uppenbarligen att naturtrogna bilder av de olika växtarterna skulle göra slut på den nomenklatoriska förvirring som rådde i den samtida botaniken och som hade en av sina grunder i att de flesta arter beskrevs i ord, som kunde tolkas olika av olika läsare, under det att, om bilder funnes, dessa borde göra det otvetydigt vilka arter som avsågs med respektive namn.

Arbetet tog på allvar fart 1679, då R i herbariet antecknat att hans båda döttrar Vendela och Johanna Christina börjat avbilda växter därur. För detta arbete anlitade han också sin son Olof (R 3) och flera av sina ritkunniga elever. För verket anställdes en särskild formsnidare som skar figurerna i päronträ, och det erhöll ekonomisk stötta från Carl Oxenstierna (bd 28, s 473) och Karl XI. De färdiga figurernas antal hade 1697 stigit till 3 200, och R hann publicera två delar av verket (1701 och 1702), sedan sonen 1699 fått ett års tjänstledighet för att i större utsträckning kunna hjälpa till i arbetet. De två volymerna omfattade sammanlagt 1181 växtformer, mestadels enhjärtbladiga växter, uppställda efter Bauhins system. Vid denna tidpunkt hade planen vidgats till att sammanlagt omfatta ca 11 000 figurer, säkert som en följd av de allt mer omfattande växtinsamlingar från världens alla hörn som strömmade in till de lärda i Europa. Hur många träformar som låg färdiga i maj 1702 är inte helt klart, eftersom de praktiskt taget samtliga gick till spillo i den stora stadsbranden denna månad. Enligt R själv var det dock mer än 7 000.

Vid sidan av träsnittsverket finns efter R bevarade 12 tjocka handskriftsvolymer med färglagda växtavbildningar, som inte entydigt kan tolkas som förlagor för träsnitten. Om elva av volymerna gäller ändå att de har ett direkt samband med Campus Elysii. De är gjorda i Rudbeckskretsen och innehåller stundom intressanta anteckningar om växtplatser och synonymik. Sammanlagt har man räknat med att ca 6 300 bilder av växtformer bevarats i publicerad eller opublicerad form från det rudbeckska projektet (Swederus 1878).

Ytterligare minst en naturvetenskap kom att omfattas av R, nämligen astronomin. Tillsammans med astronomiprofessorn Jonas Fornelius (bd 16) jämte Magnus Celsius (bd 8) och Petrus Fontelius studerade han en uppmärksammad komet under dec 1664 och återigen våren 1665, vilket för R:s del bl a resulterade i ett utförligt brev, publicerat i Stanislav Lubienietzkis mäktiga Theatrum cometicum (1668) under rubriken Communicatio Upsaliensis. Där redogör R för sina observationer rörande kometens position och rörelse med hjälp av en rad illustrationer, som visar kometbanan och ger underlag för hans resonemang. R avvisar den gamla föreställningen att kometerna skulle vara illavarslande järtecken, diskuterar i nära anslutning till Descartes frågan om kometernas uppkomst och position – de kunde tänkas röra sig i utkanten av de atmosfärer som enligt den cartesianska teorin omger alla himlakroppar och uppfyller världsrymden – och sluter sig av oregelbundenheter i deras apparenta rörelser till att jorden inte kan befinna sig i solsystemets mitt. Han medger senare att det på hösten iakttagna första himlafenomentet inte var en komet utan Andromedanebulosan. Hans astronomiska bidrag stärker bilden av R som en uttalad modernist i naturvetenskapliga frågor.

Till astronomin ansluter den diskussion som fördes i Sverige vid 1600-talets slut om en eventuell övergång från den här ännu gällande julianska tideräkningen till någon mer precis. R yttrade sig på anmodan i frågan och rekommenderade en almanacksreform, baserad på den djupa insikt i tideräkningen som han under sitt arbete med Atlantica analyserat fram ur nordbornas gamla runstavar, men i K M:ts resolution i nov 1699 beaktades inte hans synpunkter.

R:s största vetenskapliga satsning låg långt från hans centrala ämbetsåtaganden. Enligt egen uppgift var det en begäran från vännen Olof Verelius om en karta över Mälaren för en utgåva av Hervararsagan som väckte hans intresse för den forskning som resulterade i verket Atland eller Manheim med latinsk parallelltext (övers Andreas Norcopensis, Nordenhielm; för del 3 sannolikt Nicolaus Salan, för del 4 sannolikt O Retzelius enl Nelsons utredning) under titeln Atlantica (I 1679, II 1689, III 1698–99, IV, ofullbordad, 1702, Taflor 1679). Kartans ortnamn påminde R om liknande antika namn från medelhavsländerna. I sina fortsatta studier anknöt han till den inhemska historiska traditionen som utvecklat göticismen till en alltmer innehållsrik åskådning, där inte bara öst- och västgoter identifierades med våra götar utan också flera i antika skrifter omnämnda folk, framför allt skyter, hyperboreer och amasoner, tillskrivits nordiskt ursprung och hemortsrätt. R fullföljde denna linje i extrem omfattning och rannsakade stora delar av den bevarade antika litteraturen liksom senare auktorer för att finna belägg för nordbornas världshistoriska betydelse. Detta öppnade häpnadsväckande nya identifikationsmöjligheter. Hans självständiga stora nummer härvidlag blev kopplingen av sagoön Atlantis, sådan den skildras i Platons dialoger Timaios och Kritias, till den skandinaviska halvön. Ytterligare stoff fann R i den fornisländska litteratur som under hans tid blev alltmer uppmärksammad i Danmark och Sverige.

R:s studier resulterade i en konstruktion av Sveriges forntidshistoria som började med syndafloden och folkens förskingring till följd av tornbygget i Babel. I överensstämmelse med de flesta samtida europeiska historiespekulationer härledde R sitt eget folk till Jafets släkt, närmare bestämt till sonen Magog. Denna stam utvandrade enligt R från Babel norrut och fann sin första fasta boningsort i Kemiregionen norr om Bottenviken i en trakt rik på fisk och fågel som kunde ge näring åt den ännu måttligt tillväxta folkgruppen efter syndaflodens förödelse. Där utvecklades först i världen en på astronomin grundad tideräkning, som behövdes för att beräkna den för en tid försvunna solens återkomst, vintertiden liksom årstidernas gång, som detta nordliga folk var mer beroende av än de sydligare stammarna. I samband härmed uppfanns också runstaven som ett kalendariskt hjälpmedel och därmed också det första alfabetet, runbokstäverna. En kärntrupp av detta folk flyttade snart till Uppsalaslätten, där man dyrkade de naturföreteelser som betydde mest för dess existensform: solen, månen och jorden, småningom omvandlade till den nordiska  och härlett även till den klassiska – mytologins huvudgudar. I sitt fruktbara land förökade sig nordborna mäktigt, och detta blev orsaken till en lång rad uttåg och krigiska erövringar som satt sina spår runt hela Medelhavet och ända bort till den ostindiska övärlden. Utvandringarna förlades i tid alltifrån ca 2 000 f Kr till senantik och tidig medeltid. Såväl atlantider som trojaner och galler var liksom bl a goterna av nordiskt ursprung. R:s intresse koncentrerades dock på de äldsta tiderna.


R:s gigantiska historiekonstruktion vilade på en komplicerad förening av källtolkning, etymologi och studier av olika naturförhållanden. En fast utgångspunkt var härvidlag bibelkronologin, där modernisten R lika renlärigt som en ortodox 1600-talsbiskop räknade med att världen skapades ca 4 000 år f Kr och att syndafloden inträffade 1 600 år senare. Han höll överhuvudtaget Bibelns alla historiska uppgifter för orubbligt tillförlitliga. I övrigt var han på ett paradoxalt sätt avancerat källkritisk. De källor som stod till buds för de äldsta tiderna delade han in i skriftliga och icke-skriftliga, d v s muntligt överförda sagor och myter jämte sedvänjor och riter. För dem alla gäller att de genomgått förändringar i förhållande till den verklighet de ursprungligen hänför sig till. Ytterst få, menade han, har upptecknats samtidigt med skildrade händelser, vilket medfört att många utsagor förvrängts och missuppfattats och många källor färgats av önskan att dölja exempelvis furstars misstag och omoral eller av behovet att använda liknelser och fantasifulla utsmyckningar för att underlätta minnet.

Det paradoxala ligger i att R på grund av denna kritiska granskning kom fram till att en rad forntida texter endast skenbart handlar om förhållanden i (företrädesvis) den antika medelhavsvärlden, eftersom de i grunden hänför sig till nordiska förhållanden och händelser. Denna styrda källkritik förenade R med ett fantasifullt och stundom fyndigt, stundom mycket långsökt etymologiserande som identifierade antika ord med svenska. Kung Menelaos visade sig på detta sätt egentligen heta "kung Menlös", Idaberg var i bärande sammanhang Idre, amasonen Penthesilea hette egentligen "Fäntan Siljan", Plutos maka Proserpina "Frossepina". Sådana etymologier upprättade R i oändlig mängd, trots att han hävdade att bevis av denna typ endast hörde till konstruktionens utsmyckningar, d v s var beroende av tycke och smak och alltför subjektiva. Delvis skall dessa etymologier ses som en tribut till de tänkta läsarna, som inte kunde vara några andra än den sv aristokratin.

Av annan karaktär är de bevis R hämtade från naturen. De var enligt honom själv de viktigaste och sträcker sig från jämförelser mellan avståndsuppgifter i Platons Atlantisskildring och egna mätningar vid Gamla Uppsala till kalendariska jämförelser som enligt R ådagalade att en rad antika folk hämtat sin tideräkning från Norden. R:s extremt tidiga datering av runornas ålder vilade dels på astronomiska beräkningar utifrån en analys av gamla runstavar, dels på en originell teori om svartmyllans djup som grund för tidsbestämning av fornfynd. Det är en förskjutning i gyllentalscykeln – som iakttogs av bönder kunniga i runstavens hantering vid beräkningen av distingens infallande efter en bestämd fullmåne – med ett snäpp för vart 304:e år som ledde honom till slutsatsen att runstavarna börjat användas strax efter syndafloden, då gyllentalsserien måste ha inletts med runalfabetets första bokstav (f, att jämföra med samtidens n). Eftersom den svartmylla som nästan överallt täcker orörd mark enligt R har sitt ursprung i för varje år anhopat organiskt material och nedfallande luftföroreningar, tillväxer den över tid och kan därför användas för datering. Hans mätningar av svartmyllans djup vid basen av de förment äldsta runstenarna ledde likaså till en datering av dem till några få århundraden efter syndafloden! Diskussionen av den nordiska kalendern avslöjar R:s för sin tid avancerade uppfattningar om bl a fåglarnas flyttningstider och häckningsplatser. För att belägga sin tes att det Idaberg från vilket trojanen Aeneas i Iliadens 20:e sång hävdar att hans folk stammar är den sv fjällkedjan (med Idrefjällen) sände R 1675 tre av sina tekniska elever till Jämtland, Härjedalen och Dalarna för att avteckna prominenta fjäll och mäta deras höjd och vidare Dalälvens lopp från källorna till havet. Att resultatet blev kraftigt överdrivna höjdsiffror – sannolikt på grund av en primitiv mätteknik  kan inte skymma själva ansatsens naturvetenskapliga karaktär. Exemplen på naturvetenskapliga och experimentella inslag i Atlantican skulle kunna göras längre.

Atlantican blir på så sätt nästan omöjlig att värdera ur vetenskaplig synpunkt, eftersom R:s vetenskapliga modernism och oförnekliga breda lärdom togs i bruk för en extremt fantasifull historiekonstruktion, ofta byggd på felläsningar och misstolkningar av de otaliga källskrifterna. Man förbryllas inte mindre av textens oerhörda komplexitet, som gör det svårt att följa argumentationen. Verket följer en bestämd disposition: del 1 analyserar i första hand en rad ortnamn ur antika och isländska texter för att visa att de alla är benämningar på Norden och att de utpekar en rad folk som i grunden svenskar. Del 2 sysslar med tolkning av våra fäders hedniska dyrkan av sol, måne och jord och därmed myter från samma källor, liksom av seder och bruk för att komma fram till på vilket sätt de belyser den sv fornhistorien. Tredje delen ägnas runskriften och kalendern och börjar en kronologisk genomgång av uttågen, vilken fortsätter i den ofullbordade fjärde delen. Men genom argumentationens snårighet och vidlyftighet och R:s vana att i de senare delarna bemöta invändningar som nått hans öra från läsare av de tidigare blir hans kompakta text svår att följa. Härtill kommer att R tycks ha skrivit i största brådska. Det ger stilen en charmfull livlighet men förbryllar läsaren med en frekvent syntaktisk inkonsekvens.

Inget av detta hindrar att Atlantican äger en poetisk styrka av ansenliga mått. R är en lysande retoriker, har en genial förmåga att kombinera bl a källuppgifter, självupplevda folkseder och naturiakttagelser på ett fantasieggande sätt. Det är uppenbart att han skrivit för en adelspublik och haft viljan att roa den. Hans översättningar från antika texter, ofta i sig poesi, har stor uttrycksfullhet om än mindre ofta särskilt stor trohet mot originalen. Härtill kommer hans humor och satiriskt väpnade debattlust. Resultatet blir en text som kan påminna om ett modernistiskt praktstycke som James Joyces Finnegans Wake. I båda finns ett underliggande världshistoriskt perspektiv och de bärs båda av sina glidande identifikationer, där verkliga personer i annan skepnad är mytiska väsen eller abstraktioner av egenskaper, allt i snabba rollbyten. Denna effekt är naturligtvis för R:s del oavsedd men kan knappast undgå att frappera en nutida läsare.

Atlantica mottogs av samtiden med blandade känslor. Till de positiva hörde Karl XI liksom Magnus Gabriel De la Gardie, som båda stöttade den ekonomiskt. Vännen Olof Verelius var givetvis positiv, medan Johannes Schefferus, inblandad i striden med den förre liksom med R om läget av Uppsalas hednatempel, fann mycken beläsenhet men också mycken galenskap i verket, när han mottog första bandet på sin sjuksäng strax innan han avled. Än mer negativa var antikvitetsarkivets fornforskare Johan Hadorph (bd 17) och Claes Örnhjelm, som stod för en mycket mer kritisk och långt mindre fantasifull tolkning av fornminnena. Bland utländska bedömare märks Leibniz som diplomatiskt yttrade att han var imponerad av hur kärleken till fäderneslandet kunde inspirera till en så stor uppslagsrikedom och lärdom, under det att den kände förupplysningsmannen Pierre Bayle skrev en utförlig, odelat positiv recension av första bandet i sin tidskrift Nouvelles de la République des lettres. I R:s vänkrets samlade man alla positiva omdömen som kom verket och författaren till del utom och inom landet till en volym Testimonia, som trycktes i ett par upplagor. Personligen var R, trots försäkringar om motsatsen, ytterligt stingslig inför all kritik, hur hovsamt den än framfördes, och sökte med all makt stävja all tendens till opposition inom universitetets murar.

R verkade kraftfullt inom praktiskt taget alla sina vida verksamhetsområden även efter sin avgång från professuren. I maj 1702 drabbades Uppsala av en katastrof, en brand som ödelade stora delar av staden, inklusive tak, torn och all inredning i domkyrkan. Där hade R förvarat i stort sett hela den kvarvarande upplagan av Atlantica, även den ännu inte färdigtryckta fjärde delen, och de tusentals träsnittsformarna till Campus Elysii. Allt blev lågornas rov. Även hans egen gård brann med större delen av inredningen, och åtskilliga böcker förstördes där. Men redan någon vecka efter branden tog han itu med reparationer av eget och andras hus, av botaniska trädgården och gamla akademin, deltog i konsistoriets sammanträden och uppgjorde planer för stadens återuppbyggnad. Emellertid insjuknade han i sept och avled efter en kort tid.

Motgångarna hade R mött med att utåt visa en storslagen resignation. När Atlantica och Campus Elysii förintats nästan bokstavligen inför hans ögon och därmed en stor del av hans livsverk gått upp i rök, blev hans kommentar Jobs ord: "Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn evinnerlig". Och säkert hade han själv författat orden på gravhällen i domkyrkan: "Immortalem Atlantica, mortalem hic cippus monstratur" – "att han är odödlig visar Atlantica, att han var dödlig denna sten", där ordningsföljden talar om en besinning i allt övermod, ett arv som R bar med sig från föräldrahemmet.

R:s vetenskapliga profil kan förefalla egendomlig. Hans noggranna, empiriskt mönstergilla studier av lymfkärlen kontrasterar mot de vidlyftiga spekulationerna i Atlantican. I sin samtid var han dock knappast unik i detta avseende, även om han var extrem. Grundläggande för all hans forskning var trots allt ett vetenskapsideal som stod nära det som Francis Bacon formulerat tidigare under seklet (snarare än det han kunde finna hos Descartes, som han visserligen försvarade vid universitetet men aldrig helt tycks ha accepterat). I grunden var R en empiriker, men liksom hos Bacon fanns hos honom övertygelsen att verkligheten inte var omedelbart given utan måste friläggas ur de lager av fördomar, förvrängningar och villospår som dolde sanningen. Det avskalande av hinnor och borttagande av kroppslig substans som bokstavligen måste företas i anatomin för att förstå hur organismen fungerar, hade sin jämförbara motsvarighet i det avslöjande av myter och källförvrängningar som måste lyftas bort för att den historiska sanningen skulle uppdagas. Och med tanke på spadens roll i arkeologin blev likheten mellan anatomi och historieforskning än mer uppenbar för honom: här var det jordlagren som måste avlyftas, genomskäras och begrundas för att frilägga historien. Detta motiv är framställt på den stora kopparvinjetten i Atlanticans planschband. Här finns en ingång till förståelsen av att R som flera andra samtida vetenskapsmän – Newton med sina teologiska och kronologiska spekulationer är bara en av dem – ägnade sig åt både naturvetenskapliga och humanistiska studier. Gemensamt för båda fälten var ett slags uppmärksam avläsning av det som skulle utforskas, något som kanske kan ses som ett konstituerande drag för barockvetenskapen. "Naturens bok" var i samtiden en populär metafor som R inte för inte fick användning av.

Med Bacon delade också R uppfattningen att vetenskapen skulle stå i den allmänna nyttans tjänst, att han arbetade för "public bästa", som han uttryckte det. I hans medicinska verksamhet var synpunkten självklar. Men R såg sin atlantiska forskning i samma ljus. Den skulle stärka fäderneslandets självkänsla och lända den nya stormakten till heder i det europeiska sammanhanget genom att påvisa den roll landet spelat i den internationella kulturutvecklingen. Han såg således sina vetenskapliga strävanden på samma sätt som han såg på universitetets uppgift i samhället och kunde med så mycket större självsäkerhet ta sig an sina många projekt som de i grunden tjänade samma allmännyttiga syfte.

R:s grundläggande universitetsidé blev bärande under det kommande seklet. Däremot förintades bokstavligen hans största vetenskapliga insatser från mannaåldern. De blev lågornas rov i maj 1702 men utplånades lika grundligt genom den vetenskapliga utvecklingen, som med Linné leddes in på andra metoder att bringa klarhet i naturens mångfald och genom att en allt strängare historieforskning tog död på hans atlantiska vision.

Författare

Gunnar Eriksson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:arna efter R är splittrade; större delen (10 vol: bl a ms till Atlantica del 4, anteckn:ar om runstenar, arkitektur, slussar mm) samt musikalier i UUB; anteckn:ar (bl a planschbandet till Atlantica med R:s notiser) o brev i KB. Ms även i RA (äldre kommittéarkiv 806) o i ULA. – Brev från R i KB (bl a till B Oxenstierna), LUB (många till M G De la Gardie), RA (till B Cronberg, M G De la Gardie o C G Wrangel), UUB (bl a till B Oxenstierna). En handskriven förteckn med reg på alla år 1912 kända brev av R finns i RA. Många brev bl a tr i Annerstedt 1893–1905, se Tryckta arbeten nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nova exercitatio anatomica, exhi-bens ductus hepaticos aquosos, & vasa glandularum serosa, nunc primum inventa, aeneisque figuris delineata. Arosiae 1653. 4:o. (48) s, 2 pl. [Faksimiluppl:] Upsaliae 1930. (54) s. [Utg av Upsala läkarefören.] Tills med avh 1652 se nedan 1977. [Nya uppl:] Messis aurea triennalis, exhibens; anatomica: novissima et utilissima experimenta: ex editione, S Hemsterhuis, Lugduni Batavorum 1654, s 238–312 [inkl brev till utg m m], omtr Heidelbergs 1659, s 255–335, [beskrivn av 13 nyinsatta kopparst:] (24) s; förkortad: Bibliotheca anatomica, ed D Le Clerc (Clericus) o J J Mangetus, T 2, [Geneva 1685,] fol, s 700–711, ed 2. [1699], s 729–740; övers: Ny anatomisk undersökning om leverns vattenklara utförsgångar och körtlarnas serösa kärl (R Tigerstedt, Dokument ur medicinens historia under sextonde och sjuttonde århundradetHfors 1921, s 363–401; tidigare i utdrag: Skrifter utg af Finska läkaresällskapet vid dess femtioårs fest, 9. R Tigerstedt, Om lymfkärlens upptäckt Hfors 1885, 4:o, s 8-12). – Insidiae structse, Olai Rudbeckli Sueci ductibus hepadcis aquosis, & vasis glandularum serosis ... a Thoma Bartholino ... Lugduni Batavorum 1654. 164 s. [Anon; genmäle till skrift av B:s elev M Bogdan.] -Ad Thomam Bartholinum Danum epistola qua sibi primam inventionem vasoruin serosorum hepads, invicds rationibus, contra Bogdani cuiusdam impuden-tissimas calumnias, sub apologia? nomine pro Bartholino editas, asserit ... Ubsalia? 1657. 72 s. [Faksimil-uppl, utg av O T Hult, Sthlm] 1930.  Catalogus plantarum tam exodcarum quam indigenarum quibus hortum academicum Ubsaliensem primum instruxit Anno 1657. Ubsalia? 1658. (24), 43 s. [Nya utg;] Hortvs Upsaliensis academia? ex auctoritate S. r. m.115 primum instructus, Anno 1657 ... Accedit ejusdem Auc-tarium novissimum. Vpsalia? 1666. (24), 43 s, [dteluppl utökad med:] Appendix Catalogi planta-rvm, 22 s. Hortus botanicus variis exoticis indigenis-qve plantis instructus. Upsala? 1685. 120 s. [Faksimil-uppk] ... Ad celebrandum eius natalem CCCmo anno ... Upps 1930. - Til predikan. Samtalet emellan Gudh, konungen och landet (Klage- och sorge sång öfver ... Carl Gustaff... sungen vthi... begraffning vthi Ridder-holms kyrckian den 7. Novemb. An. 1660., u o o å, fol, s [5-7]; "Componerataff O. Rudbeck").- Delicia? Val-lis Iacoba?a?, sive Jacobs Daal ... dn. Magni Gabrielis De la Gardie ... praedii et hortorvm prope Stocholmiam, elogium & descriptio. Vpsalia? 1666. (12), 36 s. [Även:... descriptio. Accedit Catalogus hord academici Vpsal. (då smbd med Hortus Upsaliensis... s å).] -[Reglemente för postjakttrafik Uppsala-Stockholm. Upps 1667?] Patentfol. [Undert.] Ex i Palmsköldska saml, omtr [av G E Klemming] i Svensk bokhandels--tidning, 1872, Sthlm, 4:o, n:o 3, o Skrifter utg af Svenska litteratursällskapet [3]: dens, Ur en antecknares samlingar, Sthlm 186873, 4:o, s 231233, [ny uppl] Upps 188082, s 212214.  [Avhandling om komet 1664-65] (S Lubienietski, Theatrum cometi-cum, p 1, Amstelodami 1668, fol, s 348-359, 8 kopparst, [ny utg] Lugduni Batavorum 1681).  Lacus Mele-ri inter Stockholmiam etVpsaliam delineatio. [1674.] Fol. 2 bl. [För O Verelius' utg av Hervarar saga, Upsala? 1672.] [Faksimiluppl] 1897. - Ex chronologia re-gum Sveda? (J Loccenius, Historia? Svecana? ... libri 9, Francofurti & Lipsia? 1676, 4:o, s 864; omtr: J Flachse-nius, Chronologia sacra Aboa? 1692, Appendix chronologicus, s [7-9]). - Atland eller Manheim de-dan Japhetz afkomne, de förnemste keyserlige och kungelige slechter ut dll hela verlden, henne att styra, utgångne äro ... Atlantica sive Manheim vera Japheti posterorum sedes ac patria ... [D 1.] Upsala? [167779]. Fol. 1 pl, (8), 891 s. [Även variant:] 1675, [feldaterad, troligen med avsikten att kunna kalla nästa:] Ed secunda ... 1679. [I titeln utlovas lärda uttalanden om arbetet, vilka dock vanligen fogats till d 2.] [Ny uppl] 1700. 891 s. [Utan titel, dedikation o förord.] [Senare utg se nedan 1937 ff.] [Utg på enbart latin:] Atlantica sive Manheim verajaphed posterorum sedes ac patria... In Romana antea ac Scythica, nunc vero Latina tantum lingua ... priore multö castigador edita ... Upsala? 1696. Fol. 1 pl, 311 [ngt felpaginerade] s.  [Atlas-band, utan titelbl, Upps 1679?] Stor fol. 1 gravtitelpl, (80) s. [Ny uppl 1698?] [Senare utg se nedan 1937 ff.]  Den mächtige k. Orres manhafftige och tappre bedriffter, beskrefne aff... Hans Hansson drömare. 1670-talet? Fol. [Nämnd av Palmsköld o tillskr R; inget ex känt.]  Seigneur Hans Hanszons drömmar. [Upps 1679?] (24) s. [Tillskr.] [Ny uppl tills med följ arb:] Seigneur Hans Hanssons drömmar. Sthlm 1915. 4:o. 66, XXII s. (De hundra böckerna, 1.)  Seigneur Hans Hanszons drömmar om sqwaller-collegio. [Upps 1679?] (22) s. [Ny uppl se föreg arb.] – Medici [medd om föreläsn om Nihil] (Lectiones publica? professorum Upsalensium å die Octobris Anno 1679. in idem tempus anni sequentis [rubr], [Upps 1679,] Stor fol, 1 bl). Omtr: J G Acrel, Tal om läkare-vetenskapens grundläggning och til-växt... den 10 aug 1796, Sthlm 1796, s 101 f, [P D A Atterbom,] Minne af professorn ... Olof Rudbeck den äldre, Sthlm 1849, s 86, o dens, Samlade skrifter i obunden stil, d 6: 1, Örebro 1869, s 54).  Atlands eller Manheims andra deel uti hvilken innehålles solens, månans och jordennes dyrkan ... Atlantica? sive Manheimii pars secunda ... Upsala? 1689. Fol. 1 pl, (16), 672 [ngt felpag], 38, (8) s, Index 36 s. [Senare utg se nedan 1937 ff.] - Atlands eller Manheims trid-ie del, vd hvilcken beskrifves våra fäders äldsta skrifter på stenar, böök och näfver ... Atlantica? seu Manheimii pars tertia ... Upsala? 1698. Fol. (13), 762 s, Index (56) s.   [Atland  Atlantica. D 4. Upps 1700-02. Utan titelbl.] Fol. S 1104, 107210*. [Tr avbruten av brand. Fotolitogr utg genom Klemming, med nytr titelbl:] Atlands eller Manheims fjerde del ... Atlantica? seu Manheimii pars quarta ... Upsala 1702. Sthlm 1863. [Härtill:] Klemming, Anteckningar till ... Atland. [Rubr.] 20 s. [Annan utg:] 8:o. 47 s.  Campi Elysii liber primus/secundus. Then första/andra delen af Glysis vald ... Upsala [1702,] 1701. Stor fol. 224*, 239 s. (Tills med O Rudbeck d y.) 1: [Utan titel; tr avbruten av Uppsalas brand. Fotolitogr utg genom Klemming, med nytr titel enl ovan:] Sthlm 1863. Senare avtr av bevarade trästockar finns, delvis publ i:] Reliquia? Rudbeckiana?, sive, Camporum Elysiorum libri primi... qua? supersunt... accedunt alia? qua?dam icones ... hactenus inedita?. CuraJ E Smith. Londini 1789. Stor fol. (7), 35 s. 2: [Omtr av förordet] (Nordisk tidskrift ... utg af Letterstedtska fören, 1878, Sthlm, s 559-561). - Bedencken wegen Verbesserung des Calendarii (Schwedische Bibliothec, [hrsg v] C Nettelbladt, St 5, Sthlm & Leipzig 1736,4:o, s 8188,1 tab).  Kongl. maj:ts confirmerade ordningar, som af O Rudbeck angående musiquen, som han anno 1662 under sin inspection mottog, stälte äro (Lunds vecko-blad, 1781, s 379382; omtr: Triaden, tidn Kr kyrkomusikens och folkskolans vänner, årg 1, 1852, Nyköping, fol, nr 6, s [1] f, o Kult och konst, 1908, Sthlm, s 3335).  Memorial dat. Carlberg d. 13Jul. 1693 [om Upps univ] (Det skandinaviske Literaturselskabs Skrifter 1813, Khvn, s 493-497; även i sep: RNyerup, Olof Rudbek den a?ldre og hans Atlantica, 1814, s 5963).  [Saml vitterhetsarb] (Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin Utg af P. Hanselli, d 12, Upsala 1869, s 1328). – Bref ... rörande Upsala universitet utg med inl af C Annerstedt. 1-4 (1661-1702). Upsala 1893-1905. 1. 16611670. 1893. 2. 16701679. 1899. 3. 16811685. 1905. 4. 16861702. 1905. CCLXXXV, 390 s. (UUÅ, 1893, Program, 1, 1899, d:o, 2, 1905, d:o, 1-2.) [Suppl:] Efterskörd. 1*. 16581662. 1930. 38 s. [Utg: A Grape.] (Ibid, 1930, d:o 6. Medföljde Inbjudning till den minnesfest varmed Upps univ högtidlighåller trehundraårsminnet ...)  Disputatio anatomica, de circulalione sangvinis, quam ... prasside Olao Stenio ... proposuit... 22. Maij ... 1652 ... U o 1902. 16 s, 1 pl. [Faksimil.] (Även: Minnesskrift utg å tvåhundraårsdagen af Olof Rudbeck den äldres död, Sthlm 1902, 1.... Afhandling om blodomloppet... 2. uppl, fotolito-gr aftr.) [Tills med avh 1653 se nedan 1977.] - "Min praefation ärnad till tom 2" (Atland). Upps 1912. Fol. 6 s. [Utg med kommentar av R Rudbeck.] - Atland eller Manheim ... Atlantica. Sv originaltexten ... utg av A Nelson. D 1-5. Upps ... 1937-50. (Lychnos-bibliotek, 2: 1-5.) 1-4. 4:o. 1. Atland eller Manheim. 1937. 590 s, 1 pl-bl. Atlands eller Manheims andra/tridie deel. 1938, 1947. 708 s, 1 pl-bl. 777 s. 4. 1950. Atlantica. Sv ... 297 s. 5. Taflor till ... Atlantica. Facsimileuppl ... 1938. Patentfol. 40 pl-bl, 9 s.  Disputatio anatomica de circulatione sangvinis. [+] Nora exercitatio anatomica exhibens ductus hepaticos aquosos et vasa glandularum serosa ... Facs. repr. ... foreword by W Kock. Sthlm 1977. (77) s. (Suecica rediviva, 71.) – Atlanti-cans naturalhistoria. En antologi. Urval, inl & kommentarer av Gunnar Eriksson. Sthlm 1998. 306 s. -Akad avh, Upps, 1652, 1661, 1664, 1668, se Liden, l,s 442 f, 402, varav omtr bl a i: Dispvtationvm anatomica-rvm selectarvm vol 7, hrsg v A v Haller, Göttingen 1751, 4:o, s 235-248, vidare (trol förf av respondens, G Lohrman) Horticvltura nova Upsaliensis 1664 (SLSÅ, 1994-1995, Upps 1996, s 20-31, latinsk-sv parallelltext); Rektorsprogram i Upps 1662, 1667, 1669, 1677, 1679, 1680 o 1682 (26 st), varav omtr avinbjudn bl a till begravn av J Lenasus (A A v Stiernman, Biblio-theca Suiogothica Sthlm 1731, 4:o, s 276-280), Jonas Rugman (dens, Centuria secunda anonymorum Holmias 1726, s 39-44), Israel Bringius (Bibliotheca Suiogothica s 295-298), Martin Brunnerus (C v Nettelbladt, Memoria virorum in Suecia eruditissimo-rum rediviva, seu semidecas 4. orationum funebrium ... cum adjecta decade programmatum funebrium & prefatiuncula editoris Rostochii & Lipsiae 1731, s 6674), på svenska till Petrus Hoffwenius anatomiska demonstration (Lärda tidningar 1752, Sthlm, s 339 f, Små-saker til nöje och tidsfördrif, [utg av B Bergius,] 4, Sthlm 1756, s 4346, o Acrel, Tal1796, s 9799), till begravning av ett dissekerat lik, med dess gravskrift på vers (Acrel, Tals 99101); Gravskrifter, vanligen [Upps] u å, Patentfol o sign O R, över: Hans Iacob [1677?] (verser, omtr i Små-saker [utg av Bergius,] 1, 1757, s 127, o Samlaren, årg 10, 1889, Upps, s 82), Johannes Loccenius 9/6 1678 (verser, omtr i P Rudbeckius' likpredikan över L, 1682, o Små-saker 1, s 127), Olof Verelius 9/2 1682 (stenstil, omtr i dens, Epitomarum historias Svio-Gothicas libri quatuor edidit P Schenberg, Sthlm 1730, 4:o, s [1013], o K Strömbäck, Gamla Uppsala, Upsala 1866, s 356-359), prins Ulrik 1685 (inget ex känt), Ulrika Eleonora d ä 27-28/11 1693 (verser, tills med O Rudbeck d y), Peter Salan 1697 (stenstil, undert) o Henrik Curio 20/3 1698 (stenstil) samt bröllopsskrift till Otto Vilhelm Königsmark o Katarina Charlotta De la Gardie 9/2 1682 (verser); Förord till (J Eenberg,! Kort berättelse af de märkvärdigste saker ... uti Upsala stad, Upps 1704; brev till: C J Oxenstierna 26/8 1693 (N Bergius, Kort beskrifmng af ... fru Christiana Juliana Oxenstiernas lefvernes lopp Sthlm 1704, s 139141, o [P A Sondén,] Minne af C J Oxenstierna, Sthlm 1836, s 84 f), Karl den XII 11/4 1697 om Karl XI.s död (Allahanda, [utg av B Bergius,] d 1, Sthlm 1757, s 124-127, o Den svenska fatburen, [utg av E Ekholm,] Opn 2, Sthlm 1767-68, s 129-132), Olof R d y 15 nov 1687 om dennes utlandsresa (Den svenska Mercurius, årg 3, 1757/58, Sthlm, s 192 f), Pontus Fredrik De la Gardie 24/10 1659 om universitetets behov (P J Bergius, Inträdes-tal om Stockholm ... i anseende till handel och vetenskaper, särdeles den medicinska Sthlm 1758, s 131 f), Eric Benzelius d y om Atlantican 17/11 1698 (Det svenska biblioteket, utg av C C Gjörwell, d 4, Sthlm 1760, s 131134), riksrådet om Adantican 12/11 1677 (Tidningar, utg i Upsala, 5, 1777, s 193198, o [Hemming,] Anteckningarom Rudbecks Atland [rubr], Sthlm 1863, 4:o, s 10 f, även 8:o, s 3539, Bengt Oxenstierna 5/2 1697 om professorernas behov av pengar (Stockholms magazin, 1781, s 371 f), Carl XI 15/11 1686 om Ingebrecht Otto (HSH, d 5, Sthlm 1818, s 315317), M G De la Gardie 25/3 1685 om universitetets stat m m (DGA, d 7, Lund 1836, s 203248), Carl XI 4/1 1689 om den tänkta kanalen mellan Göteborg, Vänern och Hjälmaren (HSH, 23, 1839, s 105-108), B Oxenstierna 25/4 1699 om polske ambassadörens besök i Uppsala (HSH, 34, 1853, s 8589), M G De la Gardie o B Oxenstierna [utdrag] (Klemming, Anteckningar om Rudbecks Atland, Sthlm 1863, 4:o, s 1113, även 8:o, s 3947), B Oxenstierna 17/6 1700 om tekniska studier (Norden, industritidning, 1896, Sthlm, fol, s 253), Erik Runell [Palmsköld] 24/10 1666 (Antiqu. tidskr. f. Sverige, 16: 4. V Gödel, Fornnorsk-isländsk litteratur i Sverige, 1*, Sthlm 1897, s 275 f), B Oxenstierna 17/5 1702 om Uppsalas brand, faksimil (Minnesskrift utg å tvåhundraårs-dagen 1902, 23, bilaga), universitetet 14/1 1662 om donation av tomt till Hortus botanicus (Urkunder och författningar angående fonder och donationer vid Upsala k univ ... utg af T Brandberg oj v Bahr, [1,] Upps 1902, s 243 f), M G De la Gardie 3/3 1663 om olägenheten av medicinsk fakultet i Stockholm (A A Retzius, Skrifter i skilda ämnen jämte några bref... utg af G Retzius, Sthlm 1902, 4:o, s 82 f, delvis omtr: Karolinska mediko-kirurgiska institutets historia Sthlm 1910, 4:o, d 1, s 10), Växjö domkapitel 1/7 1677 om anskaffande av organist (Smålandsposten, 1902, Växjö, 23/6, omtr i Ludvig Larsson, Bilder från fordom Sthlm 1908, 4:o, s 7), div institutioner o enskilda (Annerstedt, Upsala universitets historia, Bihang 2, Upsala 1910, s 38 f, 140, 235-237, 239245, 253255, 258 f, 272294, Bih 3, 1912, s 1 f, 2931, 5961), Axel Oxenstierna [sommaren 1954] (Lychnos, 1940, Upps ...); i avh även lyckönskan till: Andreas Grubb 1663, Johannes Rudhelius 1668, Daniel Lindelius 1681, Johannes Fahlström 1681 o 1682, Johannes Palmroot 1685, Benjamin Berg 1687, Lucas Halpap 1690 o Nicolaus Salanus 1691 samt dedikation till Ulrika Eleonora d ä 1685; verser till Karl XH:s kröning 14/12 1697, fol, (8) s; se vidare J Rudbeck, Bibliotheca RudbeckianaSthlm 1918, s 188-249.


Utgivit: Mono-syllaba Is-landica å Jona Rvgman collecta. Upsala? 1676. 32 s. [Anon.] - Thorstens Vii-kings-sons saga på gammal göthska af ett åldrigt ma-nuscripto afskrefven och uthsatt på vårt nu vanlige språk sampt medh några nödige anteckningar för-bettrad afjacoboj. Reenhielm. Upsala? 1680. (24), 140 s, ... Reenhielms Nota? in historiam Thorstani 130 s. [Föret.] [Ny uppl med latinsk övers se nedan 1695/96.] - O Verelius, Index lingva? veteris Scylho-Scandica? sive Gothica? ex vetusti a?vi monumentis; maximam partem manuscripds, collectus. Upsala? 1691. Fol. S 1–269, 280–304, C Lundii [tills med R] Nota? et animadversiones subitaria? ... ex requisitione primum auctoris, atque post etiam editoris ... conscripta, 14 s. – Saga om k. Oloff Tryggwaszon i Norrege ... Sammanskrefven på gammal svenska eller gothiska af Odde Munck ... nu på nya svenskan, sampt det latiniske språket öfvers af JJsthmen Reenhjelm ... Historia Olai Tryggwa? filii in Norrigia idiomate Gothico s. Svevico vetusto primum condita... nunc in lingua hodiernam Svedcam, quin & Lalialem translata ... Upsala? 1691. 4:o. (8), 285, (29) s, s 1-4, 7–116. [Anon.] – Typus charagtervm officina? typographica? b. Henrici Curio. Upsala? 1692. Patentfol. 1 bl. [Anon; även d:o stilprov tidigare s å o ngt senare utan rubr.] -Fostbrödernas, Eigles och Asmunds saga. Af gamla göthiskan uttolkad, och med nödige anmärkningar förklarad, af P Salan. [Grav titelpl: Fortissimorum pttgilum Egilli Sc Asmundi historiam antiqvo Gothico sermone exaratam transl: notis & indice vocum illust-ravitPS.] Upsala 1693.4:o. 1 pl, (12), 162, (14) s. [Föret. Ny uppl se nedan 1695.] – Sagann af Sturlauge hinum starfsama. Eller Sturlög then arbetsammes historia, fordom på gammal göthiska skrifven och nu på svenska uthålkad aff Gudmund Olofz-son. Upsala 1694. 4:o. 76 s. [Föret. Ny, rättad uppl:] Sagann af Stvrlauge ... uttålkad aff G Olofsson. 1694. – Sagan af Illuga Grydar fostra. Eller Illuge Grydar fostres historia. Fordom på gammal göthiska skrifven, och nu på svenska uttålkad af Gudmund Olofsson. Vpsala 1695. 4:o. 19 s. [Anon.] – Legum W.Gothicarum in Svionia liber, qvem e Gothico in Latinum convertitj Locceni-us, uberioribus nods ac animadversionibus illustravit C Lundius. Vpsalis [1694-95.] Fol. (22), 148 s. – Hier biriar Soguna af Eigle og Asmunde fosbradrum / Hic incipit Historia Egilli & Asmundi fratrum foederatorum. [Spaltrubr.] [Upps 1695?] Fol. 64 s. – Sagan af borsteine Wijkings syne / Haec est Torstani, Wiikingi filii historia. [Spaltrubr.] [Upps 1695–96?] Fol. 95 s. [S 44–95: Jacobi Jstmen Renhielms Nota? ...] – Ketilli Ha?ngii et Grimonis Hirsutigena? patris et filii historia seu res gesta? ex antiqva lingva Norvagica in Latinum translata? per Islefum Thorlevium Islandum. Upsala 1697. Fol. 17 s. [Isländsk o latinsk parallelltext.] [Tr tills med följande två:] Sagan af Orfuar Odde syne Gryms Lodinkinn / Historia Orvari Odde filii Grimonis Hirsuta facie. [Spaltrubr; titelbl saknas.] [Upps 1697.] Fol. 51 s. Sagan af Hiedine og Mogna / Historia duorum regum Hedini et Hugonis, ex antiqua lingva Norvegica, per dn. Jonam Gudmundi in Lati-num translata. [Spaltrubr; d:o.] [Upps 1697.] Fol. 8s. – Jus vetus Uplandicum, quod Birgerus Magni filius, Svionum Gothorumqve rex, a:o Chr. 1295 recognovit, et e Svionico in Latinum transtvlitj Loccenius; verum vernaculi codicis castigatissima editione, notis, anim-adversionibus, et prolegomenis collationem quandam legtim veterum Golhicarum et Grascarum, inprimis-que Atticarum, continentibus, illtistravit C Lundius. Upsalias 1700. Fol. (10), 22, 184 s. [Sv o latinsk parallelltext.]

Källor och litteratur

Källor o litt: G Acrel, Tal om läkare-vetenskapens grundläggn o tilväxt vid rikets älsta lärosäte i Upsala (VA, presidietal 10 aug 1796, 1796); C Annerstedt, UU:s hist, 2:1–2 (1908); dens, inledn:ar (O R d ä, Bref rör UU, 1–4, UUÅ 1893,1899 o 1905); dens, ORdä: kort lefnadsteckn (Fören Heimdals folkskner, nr 85, 1905); E Areen, UUB:s byggnadshist, 1 (1925); dens, O R:s anatomiska teater o dess förebilder (Konstvetensk essayer o studier tillägn August Hahr på 60-års-dagen, 1928); PDA Atterbom, Minne af ... O R d ä (SAH ifrån år 1796, 23–24, 1850–51); R Berch, O R:s lefvernes-beskrifh (Samkar i sv hist:en, 1, 1798); J Bernström, Om R:s solur o kartor (Ymer 1936); J B Busser, Utkast till beskrifn om Upsala, 1-2 (1769–73; faksimilutg 1979); Camena? Arosienses: festskrvid det sv gymnasiets Irehundraårsjubileum (1923); P Dahl, Sv ingenjörskonst under stormaktstiden (1995); S Edlund, M G de la Gardies inrikespolit program 1655 (1954); J Eenberg, En utförlig relation om den gruf-veliga eldzvåda ... åhr 1702 (1703); dens, Kort berättelse af de märkvärdigste saker ... uti Upsala stad (1704); U Ehrensvärd, Leufsta bruks fideikommiss-bibl (Biblis 1968); A Ellenius, Olaus R:s atlantiska anatomi (Lychnos 1959); G Eriksson, Botanikens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl, 17:3,1969); dens, Om ingenting (Lychnos 1979–80); dens, ORdä (ibid 1984); dens, Fåglarnas budskap: ett moment i barockens natursyn (Historiens vingslag, 1988); dens, Ro Linné: enmansinstitutioner (Kunskapens trädgårdar, 1988); dens, Hist o naturalhist hos O R (I idéhistoriens virvlar, 1991); dens, The Atlantic vision: O R and Baroque science (1994); J Esberg, Laudatio funebris, qua ... Olai Rudbeckio patri ... (1703); M Floderus, Då Västerås störste son var liten (Från Mälarstrand till Städjan, VLT, julnr 1915); Th M Fries, Naturalhistorien i Sverige intill medlet af 1600-talet (UUÅ 1894); dens, Naturalhistorien i Upsala under senare hälften af 1600-talet (NT 1911–12); A Garboe, Thomas Bartholin, 1 (1949); E Grip, ORdä (Sv märkesmän, 1, 1919); A Hahr, ORdä som arkitekt (Rud-becksstudier: festskr1930; även UFT, 44, bil, 1930); B Henningsen, The Swedish construction of Nordic identity (The cultural construction of Norden, ed O S0rensen o B Stråth, 1997); G Henriksson, Riksbloten i Uppsala (Gimle, nr 20, 1992); dens, Riksbloten o Uppsala högar (Tor, nr 27, 1995); K W Herdin, Uppsala på 1600-talet: borgerskapet (1929); dens, O R d ä:s födelse o tidigare ungdom (Rudbecksstudier: festskr 1930; även UFT, 44, bil, 1930); dens, Bygge o bo i äldre tider [1] (1932); N v Hofsten, Upptäckten av bröstgången o lymfkärlssystemet (Lychnos 1939); dens, Ett brev från O R till Axel Oxenstierna (ibid 1940); dens, Franskt inflytande på sv biologisk forskn före Linné med särsk hänsyn till cartesianismens genombrott i Sverige (1944); A Holmbäck, Två källor till Atlantican (Festskr till Östen Undén den 25 aug 1956, 1956; tillägg i Lychnos 1956); J Höyrup, Reflections on the Baroque in the history of science (Physis, 34, 1997); J V Johansson, De rudbeckianska förfalskn:arna i Codex argenteus (NTBB 1955); RJosephson, Det hyperboreiska Upsala (1940); G E Klemming, Anteckn:ar om R:s Atland (1863); B Kyhlberg, Musiken i Uppsala under stormaktstiden: bidr till dess hist grundade på en arkivinventering, 1 (1974); E Lewenhaupt, Med M G De la Gardie o O R i Uppsala 1685 (UFT, bd 8, 1918–21); G Lindahl, Universitetsmiljö: byggnader o konstverk vid UU (1957); R Lindborg, Descartes i Uppsala: striderna om "nya filosofien" 1663–1689 (Lychnos-bibl 1965); S Lindroth, Harvey, Descartes and young O R (Journal of the history of medicine 1957); dens, O R (Dicttonary of scientific biography, 11, 1975); dens, Sv lärdomshist [2]: Stormaktstiden (1975); G Löw, Sveriges forntid i sv historieskrivn, 1 (1908); N Mani, Die historischen Grundlagen der Leberforschung, 2 (Basler Veröffentlichungen zur Geschichte der Medizin und der Biologie, 21,1967); C-A Moberg, O R d ä o musiken (Rudbecksstudier 1930); A Nelson, Samuel Otto o Olaus R:s Atlantica (HVUÅ 1943); J Nordström, De yverbornes ö (1934); G Nyström, Olaus R o anatomiska teatern i Gustavianum (1961); J Rudbeck, Bibliogr anteckmar om O R d ä:s anatomiska skrifter o striden med Thomas Bartholin (Saml 1904); dens, Campus Elysii: några bibliografiska anteckn:ar (Saml 1911); dens, Bibliotheca Rudbeckiana (1918); dens, Sv postverkets fartyg o sjöpostförbindelser under trehundra år (1933); Rudbecksstudier: festskr ... (1930; även som UFT, 44, Bil, 1930); A Schnapp, The discovery of the past: the origins of archaeology (1996); R Sernander, O R d ä i den sv botanikens hist: tal vid UU:s fest den 13 dec 1930 ... O R d ä:s födelse, UUÅ 1930); SMoK; A Strindberg, Bondenöd o stormaktsdröm (1937); N Sundqvist, O R:s botan prefekthus (SLSÅ, 20, 1937); dens, O R:s "kungsbyggning" på Ultuna (Uppland 1940); dens, De arkitektoniska miljöerna i Uppsala före o efter branden 1702 (Byggnadsfirman Anders Diös: 30 år som byggmästare i Uppsala 1925–1955, 1956); M B Swederus, Botaniska trädgården i Uppsala 1655-1807 (1877); dens, O R dä hufvudsakligen betraktad i sin verksamhet som naturforskare (NT 1878); R Tigerstedt, Om lymfkärlens upptäckt (Finska läkaresällsk:s festskr 1885); P Vidal-Naquet, Atlantis and the Nations (Critical Inquiry, vol 18, nr 2, 1992); E Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (1897).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof (Olaus) Rudbeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6987
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof (Olaus) Rudbeck, urn:sbl:6987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se