Meriter

Persson John Olof, f 28 aug 1938 i Västanfors, Vm, d 8 maj 1989 genom flygolycka vid Oskarshamn (kbf i Sthlm, Kungsh). Föräldrar: bruksarbetaren John Axel P o Karin Linnea Gustafsson. Järnbruksarb vid Fagersta bruks ab 53–60, metallarb vid Atlas Copco ab, Nacka, 61–67, led av stadsfullm i Nacka 66–70, ombudsman i Sthlms arbetarekommun 67, sekr där 70–73 o 87–89, led av styr där 74–89, av kommunfullm i Sthlm från 70 (led av kommunstyr 70–73, ordf där från 86, borgarråd för drätselroteln 73–76 o 79–86, för gatu- o trafikroteln 76–79, ordf i borgarrådsberedn 73–76 o 79-86, i drätselnämnden 73–76 o 79–86, v ordf där 87, ordf i soc:dem kommunfullm:gruppen 74–87, i gatunämnden 76–79, i planeringsberedn:en 79– 86, v ordf där 87, ordf o led i ett flertal primärkommunala nämnder, styr:er o komm:er), led av Sthlms läns landsting 71–76, v ordf i förvaltn:utsk 72–73, suppl i Soc:dem arbetarepartiets (SAP) VU från 75, led av decentraliseringsutredn mars 75–maj 79, av bostadssociala delegationen april 75–juni 79, av styr för Sv kommunförb från 79, ordf 84–85, v ordf där från 86, ordf i komm ang statens regionalpolitiska o sociala ansvar på tele- o postområdena från maj 88, i arbetsmiljökommissionen från nov 88, generaldir o chef för Arbetsmarknadsstyr (AMS) 20 april 89 (tilltr ej).

G 9 juni 1962(–84) i Sthlm, Farsta, m försäkringstjänstemannen Anna Ingrid Margareta Ekblom, f 20 dec 1939 där, Osc, dtr till tulltjänstemannen Reinhold Axel Holger E o Elly Margit Fridh.

Biografi

P växte upp i ett arbetarhem i den utpräglade bruksorten Fagersta och började genast efter folkskolan arbeta på järnverket. Han drogs tidigt in i nykterhets- och arbetarrörelsen. I anslutning till värnplikten, som han gjorde på Skeppsholmen i Sthlm, bestämde han sig för att flytta till huvudstaden. Han anställdes på Atlas Copco i Nacka och inledde där sin fackliga karriär. Han blev huvudskyddsombud och ordförande i verkstadsklubben; snart blev han också stadsfullmäktigeledamot för socialdemokraterna. Under sin tid i Nacka "upptäcktes" P av socialdemokratin i Sthlm och erbjöds arbete på arbetarekommunens expedition. Han utsågs till sekreterare i arbetarekommunen, en maktpåliggande uppgift som vette mot såväl riks- som lokalpolitik. De ledande socialdemokratiska politikerna i stadshuset, Hjalmar Mehr (bd 25) och Albert Aronson, satsade på P.

P hade genom sin yrkesmässiga och fackliga bakgrund stark förankring i den traditionella arbetarklassen. Han uttryckte sig klart med ett vinnande folkligt idiom. Han utstrålade en direkt folklighet och – redan genom sin kroppshydda – betydande pondus. Redan efter tre år i Sthlms kommunfullmäktige utsågs P till finansborgarråd, den ledande positionen i stadshuset. Därmed hade han fått en framskjuten ställning inte bara i Sthlms politiska liv; finansborgarrådsplatsen i huvudstaden innebär traditionellt även en central plats i rikspolitiken. Detta manifesterades några år senare då P utsågs till suppleant i SAP:s VU. I slutet av 1970-talet var P en riksbekant politiker och utpekades även som tänkbar efterträdare till Olof Palme (bd 28) som ordförande i SAP.

P kom in i politiken under en tid då socialdemokratin utsattes för kritik från olika håll och dessutom drabbades av ständigt försämrade valresultat. Av de borgerliga partierna kritiserades den offentliga sektorns snabba tillväxt och bristande flexibilitet. Socialdemokratin anklagades för att utöva toppstyrning och prioritera storskalighet. Vänstern, delar av centerpartiet och de nya miljögrupperna, organiserade lokalt i Stockholmspartiet, centralt i miljöpartiet, kritiserade partiet för ensidig satsning på ekonomisk tillväxt och bristande miljömedvetenhet. I Stockholmspolitiken kom motsättningarna till uttryck redan under 1970-talets början i den s k almstriden. P tog då ställning för att man skulle ta bort Kungsträdgårdens almar och därmed ge plats för en tunnelbaneuppgång, ett beslut som på grund av starka folkliga protester aldrig kom att sättas i verket. Han var i egenskap av trafikborgarråd även stark anhängare av en ny – från miljögrupper starkt kritiserad – högbro vid Skanstull.

1983 presenterade skolstyrelsen ett förslag som innebar att det kända och välrenommerade musikgymnasiet i Sthlm, beläget i Adolf Fredriks folkskolas gamla lokaler centralt i staden, skulle flyttas till en nedlagd gymnasieskola i förorten Västertorp. P pläderade starkt för denna tanke och hävdade att musikskolan var gynnad i förhållande till stadens övriga skolor och att en renovering av dess lokaler i innerstaden skulle bli alltför dyr. En "folkstorm" bröt ut. P kritiserades bl a för att vara ointresserad av kultur och musik och för att inte acceptera att olika elever krävde olika insatser. Bland kritikerna fanns även ledande företrädare för socialdemokratin såsom utbildningsministern Bengt Göransson och Alva Myrdal (bd 26). Det var ingen tvekan om att P hade gjort en politisk felbedömning som ytterligare befäste intrycket av honom som rigid och dogmatisk. Regeringen grep in och garanterade en viss del av de erforderliga medlen, och konflikten kunde lösas, men bilden av P som en okänslig "betongpolitiker" hade stärkts.

P gav fram till 1980-talets början uttryck för en traditionell socialdemokratisk samhällssyn. Enligt denna skapades välståndet av en stark industri och en stor, ständigt växande, offentlig sektor. Kommunen framstod för P som politikernas mest effektiva redskap när det gällde att skapa ett mer jämlikt samhälle. I början av 1980-talet föreslog den borgerliga regeringen ett kommunalt skattestopp för att komma tillrätta med den offentliga sektorns expansion. P gick i spetsen för en proteströrelse och menade att kommunerna samfällt skulle negligera regeringens påbud. Efter den nytillträdda socialdemokratiska regeringens kraftiga devalvering i okt 1982 ville P kompensera kommunernas kostnadsökningar med en höjning av kommunalskatten, något som väckte stark kritik även från de egna leden. Regeringens ekonomiska politik med en kraftig satsning på exportindustrin och en återhållen inhemsk ekonomisk expansion, även inom den offentliga sektorn, vann inledningsvis föga förståelse hos P. Han argumenterade för att den ekonomiska krisen med åtföljande arbetslöshet skulle lösas genom kommunal expansion och kommunala investeringar.

Ett nytänkande var dock på gång. Under 1980-talets första år inledde P ett nära samarbete med den socialdemokratiske publicisten Hans Haste. De gav tillsammans ut ett par skrifter som handlade om aktuella politiska problem, framförallt den offentliga sektorns uppgifter, omfattning och finansiering. De propagerade bl a för avgiftsbeläggning av lån av böcker på kommunala bibliotek och införande av biltullar i Sthlm. Båda förslagen var när de presenterades ovanliga och kontroversiella. Ett återkommande tema i deras analyser av socialdemokratins läge i Sthlm vid 1980-talets mitt var partiets starka medelklassprägel. Det hade inte längre någon förankring hos de grupper som det avsåg företräda. Partiorganisationen bars upp av tjänstemän och byråkrater. I en motion till Sthlms arbetarekommuns årsmöte 1986 pläderade Haste för att P skulle avgå som finansborgarråd för att istället helt ägna sig åt politiskt mobiliseringsarbete. Annars skulle partiets kräftgång i Sthlm fortsätta. Vid denna tid trivdes P uppenbarligen inte särskilt väl i rollen som finansborgarråd eftersom socialdemokraterna tvingades lita till Stockholmspartiet för att få majoritet. Motionen – säkert väl förankrad hos P – kunde tolkas som ett försök att hitta en reträttplats för P. I nov s å meddelade P sitt beslut att avgå som finansborgarråd sedan Stockholmspartiet i budgetarbetet gått samman med de tre borgerliga partierna. P ansåg då att "överenskommelsen ... innebär en handlingslinje som långsiktigt leder till ett annat samhälle än det vi socialdemokrater önskar se ...". Överenskommelsen var ett genombrott för "privatisering och kommersialisering av gemensamma medborgerliga angelägenheter ...". P kvarstod dock ytterligare drygt ett år som gruppledare för socialdemokraterna i stadshuset men utsattes för mycken kritik, bl a i samband med en spekulationshärva, där en underordnad tjänsteman förlorade 400 milj kr av stadens pengar vid s k optionsaffärer. Transaktionerna hade påbörjats under P:s tid som finansborgarråd. Av revisionen fritogs senare P från allt ansvar i sammanhanget.

P gick tillbaka till den post han haft 15 år tidigare och blev åter sekreterare i arbetarekommunen. Bytet av uppgift förbryllade samtiden men för den som nära följt P i hans överväganden var det ett naturligt steg. Han ansåg att socialdemokraterna inte kunde vinna ny kraft genom arbetet i stadshuset. Partiet var tvunget att återskapa sin folkrörelsekaraktär med bred verksamhet ute i samhället. – P bibehöll sin ställning som ledande socialdemokrat trots att han lämnat sin ledande position i stadshuset. Han var välkänd ute i landet och en mycket anlitad talare. Det väckte därför ingen förvåning när han av regeringen hösten 1988 utsågs till ordförande i den kommission som skulle kartlägga riskfyllda arbetsmiljöer, de 400 000 farligaste jobben. Även beslutet våren 1989 att utse honom till ny generaldirektör för AMS var oomstritt. P hann dock inte tillträda den nya befattningen. I samband med en av P ledd studieresa med den statliga tele- och postkommittén omkom han och flera av utredningens ledamöter och sakkunniga i en flygolycka.

Författare

Per Thullberg

Arkivuppgifter

P:s arkiv (brev, koncept, utredn:ar, klippböcker m m) i Sthlms stadskanslis arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 70 kälkbackar. Sthlm 1977. 139 s. (Röster ur rörelsen.) – Förnyelse i folkhemmet. Sthlm 1984. 74 s. (Tills med H Haste; Tidens debatt, 84: 1.) – Folkhem eller systemförändring? [Omsl: ... systemskifte.] Sthlm 1985. 90 s. (Tills med H Haste.)

Källor och litteratur

Källor o litt: K Beckholmen, Hundra år med Metall-Ettan, 2 (1986); H Bergström, Rivstart? Om övergången från opposition till - regering (1987); K-O Feldt, Alla dessa dagar ... I regeringen 1982–1990 (1991); Socialdemokratins samhälle, ed K Misgeld, K Molin o K Åmark (1989); Sthlms stads/kommunfullm 1963–1988 (1990). – Nekr:er över P i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John Olof Persson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Thullberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7115
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John Olof Persson, urn:sbl:7115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Thullberg), hämtad 2024-04-19.