Meriter

Pilo, Carl Gustav, f 5 mars 1711 i Runtuna, Söd, d 2 mars 1793 i Sthlm, Hovf. Föräldrar: porträtt- o kyrkomålaren Olof Pilou o Beata Jönsdtr Sahlstedt. Målarlärling hos C Christman, Sthlm, gesällprov där maj 31, teckn där vid Landkadettskolan i Khvn 17 april 41, hovmålare vid danska hovet 45 (formellt 5 aug 47), prof vid danska konstakademin senast 48, teckn där för kronprins Christian (VII) aug 59, direktör för danska konstakademin 17 juli 71–17 sept 72, direktör för K målar- o bildhuggarakad från 17 dec 77 (tilltr 80). – Led av K målar-o bildhuggarakad 73.

Trolovad 1738(–47; lysn 1740 i Hofterup, Malm) m Eva Maria Malmgren, f omkr 1719, d 14 april 1799 i Herråkra, Kron, enl db 80 år gammal, sannolikt dtr till kyrkoinspektorn Peter M o Catharina Mohrbeck samt senare g Rubens; g 5 jan 1750 i Östra Sönnarslöv, Krist, m Charlotta Amalia Dorotea Desmarez (De Maré), f 31 dec 1719 i Khvn, Franska reformerta förs, d 6 april 1801 i Sthlm (Inrikes Tidn:ar o bou, Nedre borgrätten 1801:158, SSA; betalt för gravöppn mm i Sthlm, Klara), dtr till skådespelaren Nicolas D o Elisabeth Polas.

Biografi

P visade tidigt konstnärliga anlag, vilket föranledde fadern att ge honom en första handledning i måleri. Troligen vid 1720-talets mitt skrevs han in som lärling vid målarskrået i Sthlm och blev elev hos mästaren Christoffer Christman. Han avlade gesällprov och var ännu i början av 1732 bosatt i Sthlm. 1738, eller möjligen något tidigare, slog han sig ned i Hofterup i Skåne. P vann insteg i universitetskretsar i Lund och hos medlemmar av ätterna Lewenhaupt och Ramel. I Hofterup trolovade han sig med Eva Maria Malmgren och fick 1741 en son. Då hade P emellertid lärt känna Charlotta Desmarez, dotter till en fransk skådespelare i Khvn; hon tjänstgjorde som guvernant på Malte Ramels gods Viderup i Gårdstånga. Det nya förhållandet fick P att vid årsskiftet 1740/41 företa en veritabel flykt till Danmark, där han med hjälp av hennes rekommendation till en släkting genast fick plats som teckningslärare vid Landkadettskolan. Han fick möjlighet att studera i danska samlingar och vann en beskyddare i generalamiralen Frederik Danneskiold-Samsøe, vilket banade vägen till kungahuset.

1745 slog P definitivt igenom med ett porträtt av den populära kronprinsessan Louise. Han utnämndes till hovmålare och blev professor vid den med hans biträde reorganiserade danska konstakademin. Efter det att P blivit kronprins Christians teckningslärare spreds skandalrykten om hans skadliga inflytande på sin elev; det kom emellertid aldrig till öppna anklagelser.

Palatsrevolutionen, som störtade kabinettsministern J F Struensee, medförde också intriger mot P, som ledde till hans avsked och samtidigt formell utvisning ur Danmark. Han tycks ha beskyllts för spioneri för sv räkning; denna beskyllning, med all visshet oriktig, påstås vara grundad på det förhållandet att P 31 aug 1772, omedelbart efter Gustav III:s nationella, mot bl a danska intressen riktade revolution, mottog vasaorden.

I okt 1772 återvände P till Sverige. Under de gångna åren hade han flera gånger besökt hemlandet. Nu bodde han först hos Hans Ramel på Viderup. I sin oro för framtiden sökte han snart, dock utan omedelbar framgång, anställning hos Gustav III och gjorde även fruktlösa försök att återfå sin plats i Danmark. Han var kortare tider bosatt i Helsingborg och Sthlm men flyttade i början av 1775 till Nyköping. Från 1772 åtnjöt han dansk och från 1774 under några år även sv pension. 1777 fick P åter kontakt med Gustav III, som beställde en målning föreställande kröningen 1772. 1777 valdes P till direktör för FrKA i Sthlm. Han tillträdde tjänsten tre år senare.

Speciellt under 1750-talets förra hälft var P:s inflytande på målare, bosatta eller mer tillfälliga som elever på väg ut i Europa, påtagligt. J Hörner och I Wacklin hörde till dessa. Bland eleverna blev P Als och P Krafft d ä (bd 21) stilmässigt starkt beroende av sin lärare men övergav senare efter utlandsstudier P:s stildrag; en mer självständig hållning präglar eleven (bd 28) danska arbeten. Under sin senare tid i Sthlm framstod P som förebild för P Hörberg (bd 19) och J Åkerström. – Föga är känt om P:s deltagande i det sociala livet vid sidan om yrkesutövningen. Han intog en plats som "Broder Crayon" i en frimurarloge.

I Danmark hade P ett pålitligt stöd och en nära medarbetare i akademiarbetet i Frederik V:s mäktige vän A G Moltke. En annan politiskt dominerande grupp kring J H E Bernstorff tog däremot bestämt avstånd från hans konstnärskap. Under de sista åren av sitt liv i Sthlm var P, som framgår av samtida teckningar, medlem i den lilla kretsen av genialt begåvade konstnärer – och konstnärshustrur – som bestod av bl a Bellman, E Martin (bd 25) och Sergel. I en minnesskrift beskrivs P som sällskaplig, intelligent och impulsiv samt som en positivt inställd lärare (T Wennberg). Han var reslig till växten och hade välformade drag.

Flera självporträtt är kända, bl a ett skissartat i färgkritor, en miniatyr på Övedskloster, ålderdomsstudier i lavyr och det "officiella" porträttet i olja på FrKA samt – diskret insatt tillsammans med ett porträtt av Elias Martin – i kröningstavlan. Från danska tiden härrör ett miniatyrporträtt av C Høyer och J F Salys auktoritativa byst i brons. En liten i sten skuren profilrelief (NM), traditionellt tillskriven P själv, är utförd av en okänd skulptör, troligen verksam i Danmark.

Det kan förefalla som om P hade en något annorlunda bakgrund än resten av sin konstnärsgeneration, som växte upp med verk präglade av senbarockens mörka och kompakta stil. Fadern hade varit medhjälpare till freskomålaren J Sylvius i hans arbeten på Drottningholm, och själv hade han i Runtuna kyrkas kor "iscensatt" en av utskurna träfigurer i luftiga, ljusa färger hållen "Kristihimmelsfärds"-komposition. P:s egen första verksamhetstid är emellertid svept i dunkel. Om hans öden mellan 1732 och 1738 är intet känt. Hypoteserna att han varit elev, antingen vid den nygrundade konstskolan i Sthlm (T Wennberg) eller hos O Arenius (Strömbom) eller rest omkring i Tyskland, dock utan att där själv måla något (Büsching), är alla obestyrkta. Hans tidigaste kända arbeten, ett retuscherat porträtt av D Nehrman-Ehrenstråle (1738, LU) och originalmålningen av Amalia Wilhelmina Königsmarck (Övedskloster), är båda hållna i en ljus koloristisk ton. Det senare är, trots sina iögonfallande formella brister, ungdomligt frejdigt målat och förklarar, att han trots sin relativt sena utveckling kunde uppfattas som lovande.

P:s utveckling i Danmark ter sig numera (1995) – sedan en uppenbar feldatering av hans utmärkta porträtt av den för sin höga ålder legendariske sjömannen Christian Jacobsen Drakenberg (Statens Museum for Kunst i Khvn) konstaterats – klarare och mer konsekvent. Det är tydligt att hans studier i danska samlingar gav honom djupgående impulser av holländsk 1600-talskonst. Ett 1742 signerat karaktärsporträtt av Drakenberg har tydliga rötter i dessa intryck som också skymtar i porträttet av M Ramel från omkr 1750 (Övedskloster). Samtidigt kom emellertid en ström av modern konst från Frankrike, importerad för det nyuppförda k palatset Christiansborg i Khvn. P:s redan grundlagda tendens till ett ljust koloristiskt måleri bör därmed ha fått en stark stimulans. Han vinner efterhand större formell säkerhet men gör framför allt framsteg i koloristisk gestaltning och förfinar sitt stoffmåleri. Språnget till mästerskap kan ha ägt rum just i det tidigare omtalade porträttet av kronprinsessan Louise. Som hov- och societetsmålare använde sig P av det redan i barockens officiella bilder etablerade förrådet av gester och attityder, liksom av vedertagna accessoarer, t ex kolonner och draperien Det mest iögonfallande exemplet är hans transponering av H Rigauds Louis XlV-porträtt till Frederik V i kröningsskrud. Den traditionella massiva tyngden förvandlas i P:s dynamiska linjeföring, samverkande med den personliga ljusa koloriten, till ett helhetsintryck av fri rörlighet. P spelar i detta skede med dominerande färghållningar t ex blått i "friluftsbilder", kombinationer brunt-grönt, silvriga verkningar och speciellt i gruppen av helfigursporträtt av drottningen (Louise) med en skimrande tyngdlös tonalitet i grönt.

Totalt målade P ett hundratal porträtt av medlemmar av danska kungahuset, ca hälften av Frederik V i olika format och dräkt. 1754 utförde han det första av fyra, föreställande kungen i en i Europa ofta tillämpad utformning till häst, avtecknande sig mot himlen över en låg horisont. Till höjdpunkterna i hans officiella måleri hör de fyra bevarade helfigursporträtten av drottning Louise, vart och ett en inspirerad originalkomposition.

Som karaktärsskildrare är P ojämn. Buren av sympati och intresse kunde han göra inträngande psykologiska tolkningar, t ex i porträtten av J L Holstein och J Scheel, visheten och högfärden personifierade, av den originelle M Ramel, av sin maka och av den kloka gamla världsdamen, hertiginnan Antoinette Amalie. I sådana bilder lämnar P ofta de vedertagna porträttmallarna. I flera fall, bl a i porträtten av akademikollegerna, t ex Saly och C Biehl, använder han Rembrandts stränga själviakttagande och avslöjande enface-komposition. Men inte minst i många porträtt av medlemmar av kungahuset sviker P:s förmåga eller intresse att återge något av personligt liv. Dessa stereotypa ansikten kan vara svåridentifierade och porträtten bärs uteslutande av en suggestiv bildtonalitet och fördjupade måleriska kvaliteter. Denna brist på egentlig porträttkaraktär har troligen fördragits av samtida publik. Ett enda dramatiskt undantag har noterats: Drottning Lovisa Ulrika utdelade en klarsynt och mördande kritik av P:s porträtt av Gustav III:s blivande drottning, prinsessan Sophia Magdalena, en kritik som också medförde att P långt senare måste utföra hennes porträtt efter Roslins version i den stora kröningstavlan.

1750-talets senare del blev en brytningstid med nya anspråk på konstnärliga ställningstaganden för P. Från Rom kom med nyantiken och hemvändande elever kravet på enkelhet och stillhet, och det franska officiella måleriets precision och korrekta form demonstrerades 1758 i Danmark av den turnerande succesporträttören L Tocqué, som påtalade P:s extravaganta stil ("P peint en turc"). Över konstvärlden svepte en ny beundran för Rembrandt. P reagerade på dessa impulser med ett stilskifte, som kring 1760 framstod som en stillnad, fördjupat meditativ hållning, där ljuset, som hos holländaren, samlar sig kring modellen och där penselarbetet blir tätare men alltjämt bärare av en koloristisk tonalitet. Betydande verk i denna art är bl a porträtten av akademikollegan och skulptören L-A Le Clerc, Sophie Hedevig Rabén, gift med A G Moltke, och det redan nämnda av Sophia Magdalena (1765). Med Struensee-regimen trängde Rousseaus ideal om en återgång till naturen igenom i Danmark, och P målade ett bisarrt porträtt av en finklädd pojke med ett par katter men för övrigt ensam i ett vilt landskap (1771). Två större målningar från samma skede framställer romantiska "höga" ämnen: Grymheten i bilden av Kains brodermord och Barmhärtigheten i det klassiska Caritas romana-motivets form.

Några smärre bilder med folkliga motiv i D Teniers' anda och nature mortes härrör från de år då P under exilen från Danmark ännu inte knutits till akademin i Sthlm.

P:s målning av Gustav III:s kröning, påbörjad 1782, är i olika avseenden ett enastående verk. I yttre mening är det monumentet inte endast över en dominerande politisk personlighet utan också över det sv folkets författning under sekler, fyrståndsriksdagen. Kungens centrum är omgivet av vågor av skuggor och ljus som sveper över folkhavet av adel, präster, borgare och bönder. Akten utspelas i ett kyrkorum som förvandlats till en skog av smäckra kolonner. Individernas fysionomier skiftar i uttryck från värdig högtidlighet till vulgär nyfikenhet. För första gången under sin långa porträttmålarkarriär sammanställer P flera gestalter på samma duk; här finns över hundra, av vilka ett trettiotal kunnat identifieras (de flesta av B v Malmborg). Kompositionen med sin asymmetriska balans är unik bland mängden av internationella ceremonibilder. I kolorit och stoffbehandling når P här sin högsta frihet och gör sig till herre över den materiella verkligheten. Uppgiften fyllde praktiskt taget P:s hela återstående konstnärsgärning och nalkades sin fullbordan vid hans bortgång. Omständigheten att målningen inte är helt slutförd rubbar inte dess lysande ställning i den sv målarkonsten.

Ett litet antal teckningar har med skiftande trovärdighet tillskrivits P. Påståendet att han genom ihärdigt arbete "med åren blivit en god tecknare" (T Wennberg) kan i någon mån modifieras. Hans linje och form är vital men ofta trevande och oklar. Genom lavering tillför P sina teckningar atmosfärisk rikedom och lyster, och verkan blir till sist nästan ett monokromt måleri på papper. Framstående resultat är H W Peill på begravning och Frukosten. Endast några få pasteller av P är kända. De är fritt och obesvärat målade. "Porträttet" av grevinnan Ramels mops (omkr 1750; Övedskloster) ger uttryck åt en humor, som också gör sig bemärkt, ehuru diskret, i kröningstavlan.

Författare

Bo Wennberg

Arkivuppgifter

P:s konst kan i Danmark studeras bl a i Statens Museum for Kunst, Khvn, i Frederiksborgs museum, Hillerød, i Valdemarslot, Tåsinge.

Källor och litteratur

Källor o litt: A F Bösching, Nachrichten von dem Zustande der Wissenschaften und Könste in den königl dänischen Reichen und Låndern (Khvn o Leipzig 1753–57); C G P i Danmark (NM, utställn:kat 1985); DBL; C Elling, Senbarok og Rokoko (Danmarks Malerkunst, 1943); T Holck Colding, ms till art om P (Weilbachs Kunstnerleksikon); GJungmarker, P som tecknare (NM;s skriftser, 17, 1973); B v Malmborg, Sv porträttkonst genom fem århundraden (ibid, 18,1978); C Pilo, Släkten P:s ursprung – en gåta (SoH 1986); T Rosvall, Släkten P med släktgrenen Elvin (Släkten..., 1,1992); O Siren, C G P o hans förhållande till den samtida porträttkonsten i Sverige o Danmark (1902); SKL o där anf litt; SMoK; B G Wennberg, Sv målare i Danmark under 1700-talet (1940); dens, C G P (Fem stora gustavianer, ed S Strömbom, 1944); T Wennberg, Minne af C G P (1794).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Pilo, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7276, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Wennberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7276
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Pilo, urn:sbl:7276, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Wennberg), hämtad 2024-04-19.