Hampus A Post, von

Född:1822-12-15 – Skedevi församling, Östergötlands län
Död:1911-08-16 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Arméofficer, Botanist, Bruksidkare, Lantbruksskolelärare


Band 29 (1995-1997), sida 475.

Meriter

1 von Post, Hampus Adolf, f 15 dec 1822 i Skedevi, Ög, d 16 aug 1911 i Uppsala. Föräldrar: majoren o postmästaren Ernst Reinhold v P o Emelie Ulrika Borgstrand. Skolstudier i Linköping o Norrköping, volontär vid Första livgrenadjärreg 18 sept 38, inskr som examinandus vid UU ht 39vt 40, studentex där 9 maj (fullst ex 16 okt) 40, furir vid Första livgrenadjärreg 4 juli 40, officersex 26 febr 41, underlöjtn vid Västmanlands reg 28 aug 41, studier vid UU okt 46–april 47, vid L Svanbergs lab i Sthlm janmars 48, lär i geognosi o kemi vid Ultuna lantbruksinst 3 mars 48 (tilltr okt 49)51, löjtn vid Västmanlands reg 8 febr 5028 sept 52, disponent vid Reijmyre glasbruk i Skedevi 26 mars 52sept 68, lär i kemi och geologi vid Ultuna lantbruksinst o förest för Ultuna försöksstationjan 69-92, prof:s n h o v 12 nov 75.  LVA 58, LLA 61, fil hedersdr vid UU 6 sept 77, HedLLA 94.

G 1) 4 okt 1851 i Julita, Söd, m sin kusin Beata Eleonora Hedvig Charlotta Aurora v Post, f 17 okt 1826 i Skedevi, d 28 aug 1875 i Helga Tref, Upps, dtr till generaladjutanten Stafs v P o frih Christina Sofia v Ungern-Sternberg; 2) 28 febr 1877 i Sthlm, Hovförs, m Olga Maria Berg, f 10 dec 1850 i Hfors, Evangelisk lutherska förs, d 10 jan 1936 i Uppsala, dtr till maskinisten Carl Gustaf B och Ulrika Pettersson.

Biografi

När Hampus v P föddes ägde hans far Tisenhults gods i Skedevi. Fastän fadern tvingades flytta till Norrköping och postmästarbefattningen där redan 1828, när lantbruket inte längre bar sig, kom en stor del av P:s barndom och ungdom att tillbringas i Skedevi, där nära släktingar gästfritt lät honom vistas. Det var här han grundlade det stora naturintresse som skulle sätta så starka spår i hans liv och verk. Han gick i skola i Linköping och Norrköping där han lärde sig leva under knappa förhållanden. Han valde från början en militär levnadsbana, inte en akademisk, både därför att den militära utbildningen innebar mindre ekonomiska påfrestningar och därför att det fanns starka militära traditioner i hans släkt. Han blev volontär vid Första livgrenadjärregementet 1838, knappt 16 år gammal, och gjorde sitt första möte på Malmslätt 1839. För att ta studentexamen – nödvändig för officersutbildningen – studerade P en kortare tid i Uppsala till våren 1840, då han avlade examen. Han måste dock komplettera för att få bättre betyg i matematik, vilket skedde påföljande höst. Under Uppsalavistelsen åhörde han föreläsningar av de båda botanikprofessorerna Elias Fries (bd 16) och Göran Wahlenberg. Sedan han utnämnts till furir begav han sig till Sthlm för att genomgå den utbildning till officer som ordnades av J A Hazelius (bd 18) och utnämndes till underlöjtnant vid Västmanlands regemente. P har själv berättat att han under alla militära övningar och förflyttningar iakttog och samlade stenar, insekter och växter, och han uppger att det innebar en chock för honom, när han vid en frukost varit med om att tömma några buteljer madeira och portvin och upptäckte att han inte kunde lägga in den rätta skärpan i sina observationer. Från den dagen – som inträffade när han var 17 år – iakttog han stor måtta ifråga om alkoholförtäring.

Snart uppträdde P också som författare i vetenskapliga ämnen. Hans första publicerade skrift blev uppsatsen Några ord till fäderneslandets yngre botanister (Botaniska notiser 1842), där han anslog ett tema som skulle bli något av en signatur för hans naturalhistoriska insats: behovet av noggrann uppmärksamhet inte minst på den natur som oftast betraktas som trivial, alldaglig och inte värd ett mer ingående studium. P vistades denna tid främst i Köping, där fadern 1838 blivit postmästare. Han fortsatte och utvidgade sina samlingar och företog 1843-45 naturalhistoriska resor genom Västmanland och Dalarna och besökte även dalafjällen. Han etablerade kontakter med specialister på olika naturområden – så vände han sig till Elias Fries ifråga om bestämningen av svampar.

P:s stora naturintresse ledde till att han ännu en gång sökte sig till UU. Han vistades där läsåret 1846–47, understödd av sina välvilliga släktingar, läste kemi, varvid han också flitigt besökte laboratoriet, och åhörde föreläsningar i botanik, fysik, geologi och litteraturhistoria. Särskilt intressanta fann han Fries' föreläsningar över vegetationens utveckling efter rullstensperioden och Lars Peter Walmstedts om geologins historiska utveckling. Därmed var P:s universitetsstudier till ända – han trivdes inte särskilt väl med de akademiska vanorna och attityderna, och hans ekonomiska ställning tvang honom att söka sina kunskaper på annat håll.

P fick nu i uppdrag av Reijmyre glasbruk, som stod P:s släkt nära, att företa en studieresa till tyska glasbruk, vilket skedde hösten 1847, varefter han trots de inte alltför ljusa framtidsutsikterna i dec s å förlovade sig med sin kusin Beata Eleonora v Post. Ett tillfälle hade yppat sig för honom att söka lärartjänsten i kemi och geognosi vid det under inrättning varande lantbruksinstitutet i Ultuna, och på uppmaning av sina akademiska vänner kompletterade han sina kunskaper inom detta område genom en kurs 1848 under Lars Fredrik Svanberg på dennes laboratorium i Sthlm, vilket övertagit traditionerna från Berzelius. Mötet med Svanberg, senare professor i Uppsala, ledde till en livslång vänskap.

Trots det sporadiska i P:s vetenskapliga utbildning och den förvånande korta tid han fick ägna åt denna, gjorde han uppenbarligen ett djupt intryck på de lärare han fick kontakt med. Fries skrev senare till honom: "Du är det största naturgeni, som av instinkt bättre reder dig och självständigare uppfattar naturen än våra doktrinära Academici, som ofta låter kringföra sig av allahanda länders väder och tro sig stora genom tillägnande av stora männers brister" (Fries till P 28 nov 1864, UUB). Både Fries och hans docent Johan Arrhenius satt i den kommitté som föreslog inrättandet av lantbruksinstitutet på Ultuna, och Arrhenius (bd 2), som uppskattade P lika mycket som Fries, hade rekommenderat honom att gå den svanbergska kursen.

P antogs till lärare vid institutet på villkor att han skulle inleda sin anställning med en studieresa till tyska lantbruksinstitut. Resan, som skedde i maj 1849, gick till Greifswald och Berlin. På hösten s å flyttade P till Ultuna och gick med stor energi upp i sitt nya, blygsamt avlönade arbete. Dess tyngdpunkt låg inom undervisningen i kemi, men han tog också upp ett samarbete med Fries för att bestämma de svampar han med stor flit insamlade i trakten. Redan efter två år fick dock P lämna sin lärarbefattning sedan släktingar vädjat till honom att efter en farbrors frånfälle överta disponentskapet för Reijmyre glasbruk.

P visade sig kunna sköta glasbruket med stor kompetens. Säkert hade han nytta av sina kemiska studier. Reijmyre blev under hans tid den dominerande leverantören av laboratorieglas till de vetenskapliga inrättningarna i Sthlm och Uppsala och vann medalj vid industriutställningen i Sthlm 1866. Till bruket hörde i vanlig ordning inte enbart glashyttan utan även skog och jord. P företog stora nyodlingar och införde nya gödslingsmetoder som avsevärt höjde avkastningen från lantbruket. Under 1860-talet infördes ny teknik i den kontinentala glasindustrin och Reijmyre hamnade i ett svårt konkurrensläge. P föreslog att moderna gasugnar skulle inköpas men fick nej från ägarna, som samtidigt började klaga på att bruket gav för liten utdelning. Detta föranledde P att lämna bruket – typiskt nog utan att ha någon garanti för sin försörjning; han hade nu familj med sex barn.

Trots att bruksverksamheten torde ha givit P fullt upp att göra blev åren vid Reijmyre hans vetenskapligt mest fruktbara. Han var med om att grundlägga en helt ny syn på Sveriges kvartärgeologiska bildningar. I uppsatsen Om sandåsen vid Köping i Westmanland (VAH för år 1854) gav han den första uttömmande och korrekta beskrivningen av en rullstensås. Han var där – och förblev länge – oklar över hur en sådan ås uppkommit, men hans teckningar och beskrivningar hade en sådan empirisk exakthet att skriften kanske mer än någon annan bidragit till förståelsen av denna åstyp som en rest av istidens naturförhållanden. Med en andra uppsats från s å, Om krosstensbädden i Skedvi socken (VA:s Öfversigt... 1856) visade sig P redan vara klar över att hela Norden varit täckt av en mäktig landis genom att tolka det som numera kallas morän som uppkommet genom en glaciärs rörelser. Han kunde visa att räfflor efter en glaciär förekom på de orgelbundet formade stenarna i materialet, och att en stor del av dess innehåll härrörde från den sedimentära berggrunden på Närkeslätten. P var den förste som riktade uppmärksamheten på denna ytterst vanliga marktyp, och genom att sätta den i samband med landisen blev han en pionjär i Sverige för teorin om den stora nedisningen. P delar äran med Otto Torell och Axel Erdmann (bd 14) – den senare stod i livlig korrespondens med honom och bidrog till att de båda uppsatserna publicerades med VA:s prestigefyllda sanktion – först senare uppstod ett missförhållande mellan de två som verkar lika svårförklarligt som beklagligt.

En tredje uppsats från samma tid hade också ett märkligt innehåll, Kort beskrifning om medlersta Sweriges jordmåner (1855). Skriften, som var utformad som en populär framställning för praktiskt arbetande lantmän i Västmanlands län, innehåller beskrivningar av de olika jordslagen, däribland lerorna, och termen "varvig lera" myntades där för första gången. Lika litet som i skriften om Köpingsåsen utredde P de behandlade jordarternas samband med nedisningen, men, återigen, hans beskrivning har den exakthet och empiriska förankring som möjliggjorde för senare forskare, främst G De Geer (bd 10), att åberopa den till stöd för egna forskningar. Ett par senare kvartärgeologiska skrifter, Glacierlager vid Strökärr i Södermanland, blottade vid genomgräfningen för Västra Jernvägen (1862) och Bidrag till jättegrytornas kännedom (1866) kompletterar bilden av P:s uppfattning men fick inte samma pionjärställning som de tre förstnämnda. I Studier öfver nutidens koprogena jordbildningar, gyttja, dy, torf och mylla (VAH, N F 4, 1862) tog han upp än recentare jordbildningsprocesser och urskilde som den förste gyttja och dy; den förra benämningen avsåg den jordart som uppkommer genom att djur-exkrementer avsätts på botten av sjöar med klart vatten, och den senare fick namnge de utfällningar av lösta humusämnen som är karakteristiska för bottnarna i sk humussjöar med brunfårgat vatten.

Under disponentåren fördjupade P också sin botaniska åskådning. Av växtgeogra-fisk karaktär är uppsatsen Om vextgeografiska skildringar (Botaniska notiser 1851), publicerad strax före detta skede, och inte minst avhandlingen Försök till en systematisk uppställning af vextställena i mellersta Sverige (1862). P anknöt där till en aktuell debatt i växtgeografin som gällde det generella angreppssättet vid undersökandet av olika vegetationstyper. Enligt en vanlig åskådning kunde man sluta sig till vilka växter och associationer av växter som skulle finnas inom ett visst område från områdets jordmån och klimat – det var ett i viss mån deduktivt åskådningssätt som därmed förespråkades. Enligt en annan skola, som P ivrigt anslöt sig till, måste först de enskilda växtarterna och de därmed associerade övriga arterna studeras innan man kunde undersöka under vilka betingelser de uppträdde – här var det induktionen som skulle bestämma undersökningens inriktning. P var i Sverige tämligen ensam om att formulera ett så precist växtgeografiskt program, under det att de flesta botanister sysselsatte sig med den traditionella systematiken och floristiken.

Ett närbesläktat botaniskt område där P gick sin egen väg var växtstatistiken, kompletterad även av djurstatistik. Tanken var att i flororna och faunorna vanligen förekommande karakteriseringar av arters förekomst med uttryck som "allmän", "tämligen allmän", "mindre allmän" etc borde ersättas med kvantitativa mått som gav ett begrepp om både vilken andel en viss växt-grupp hade i den totala vegetationen och i vilken mängd den förekom. För djurens del, exempelvis fiskarnas i en insjö, framhöll P också betydelsen av att uppskatta kvantitativt de smådjur och andra organismer som utgjorde näringsbasen för arterna ifråga. - P:s idéer vann ingen omedelbar anslutning. När liknande tankegångar började genomsyra zoologin och botaniken var det från internationellt håll som inspirationen kom.

Under Reijmyreåren fördjupade P också avsevärt sina botaniska artkunskaper och böljade utforma sin egen syn på artbildningen. Han öppnade 1861 en brevväxling med Elias Fries, som blev vetenskapligt fruktbar och innehållsrik. Han sände sällsynta svampar, som han hade en enastående förmåga att upptäcka, till Fries, gjorde teckningar av dem och beskrev deras uppträdande. Förvånansvärt snabbt lärde han sig examinera dem med hjälp av Fries' mykologiska arbeten, kända för sin ordknapphet, och han blev den främste representanten för den viktiga "friesiska" traditionen i sv mykologi, en tradition som han förmedlade till Lars Romell och därmed till 1900-talets svampforskning. En annan grupp, där Fries och P hade gemensamma intressen, var de svårutredda fibblorna (släktet Hieracium), där P företrädde en egen starkt markerad uppfattning om artavgränsningar och giltiga karaktärer.

Även om åren som disponent på Reijmyre blev de för P vetenskapligt mest fruktbara, upphörde han inte med sina forskningar efter denna period. När han efter att ha sagt upp sig flyttade med sin familj till Sthlm, skedde det med förhoppningen att han skulle antas som LA:s kemist, eftersom tjänstens förre innehavare 1868 avgick med pension. Så blev dock inte fallet; C E Bergstrand (bd 3), som varit lärare på Ultuna, utnämndes istället, men P erhöll då dennes anställning vid Ultuna. Det var i praktiken samma plats som han lämnat 1851, möjligen med den skillnaden att uppgifterna som rymdes inom tjänsten blivit än mer vittomfattande. Den innebar nämligen att också tjänstgöra som föreståndare för Ultuna försöksstation. Förutom undervisningsbördan hade P alltså att dels leda utprovningen av olika sorters nya eller mindre kända nyttoväxter i Sverige – han blev en av de första i riket som regelbundet åt tomater – dels att kemiskt undersöka jordarter och näringsämnen för både människor och husdjur. Hans undersökningar kom att inrikta sig främst på de tre områdena agrikulturkemi, de odlade växternas varieteter, formbeständighet, ärftlighetsförhållanden och odlingsvärde samt skadesvampar och skadeinsekter. Resultatet publicerades i en lång följd av årsberättelser och uppsatser; i fråga om åkerbrukskemin blev dock hans viktigaste bidrag troligen de föreläsningar som samlades och utgavs av Robert In de Betou (bd 19, s 774) under titeln Grundlinier till åkerbrukskemien (1877).

Bland de nyttoväxter, vars olika former P studerade med särskilt intresse, märks oljeväxterna, humle och kanske allra främst potatis. I fråga om skadesvampar och skadeinsekter förde han utförliga journaler om angreppen år efter år. Till de publicerade observationerna hörde de över sädesblåsfoten, kornflugan, slösades-flugan och brunrandsjukan.

När P avgick med pension var hans fyra yngsta barn ännu i skolåldern. Han flyttade till en mindre lägenhet i Uppsala, där utrymmet var så knappt att det allvarligt hämmade hans intentioner att ordna sina stora samlingar av växter och andra naturföremål. Hans sista tryckta vetenskapliga bidrag blev ett meddelande om några nya svampfynd i Uppsalatrakten (Botaniska notiser 1897). Mest har P från pensionsåren blivit ihågkommen för sina besök på sammanträdena med Botaniska sektionen av Naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala, där han alltid satt framme till höger med det punschglas som traditionsenligt serverades till föredragen.

Fastän P hela livet behöll intresset för naturalhistorien i hela dess bredd, inklusive de kvartärgeologiska frågorna, var det kanske ändå i botaniken han var mest engagerad. Han nöjde sig inte med att samla - han utformade också en egen åskådning om artbildningen. När han diskuterade släktet Hieracium med Fries blev hans alldeles egna uppfattning på detta område mycket klar. Här tycktes naturen erbjuda former som så kontinuerligt förband den ena arten med den andra, att det föreföll omöjligt att sätta bestämda artgränser. Enligt P var detta fenomen skenbart: hur nära den ena varieteten än låg den andra fanns det ändå ett distinkt avstånd mellan de två, ett avstånd som dementerade påståendet att "naturen gör inga språng", och som avslöjade sig bara man jämförde de olika karaktärerna tillräckligt noggrant. Samma synsätt präglade P:s studier av de olika potatissorterna: så länge man drev fram nya individer vegetativt, alltså ur potatisknölar och inte ur frön, höll sig enligt hans erfarenhet varje sort alldeles konstant och med samma egenskaper i fråga om avkastning och utseende. Det tycks som om dessa iakttagelser förstärkte hans motvilja mot Darwin, en motvilja som han gav uttryck åt redan få år efter publiceringen av dennes Origin of Species (1859). Att P:s inställning till tanken på arters successiva förändringar hade en av sina grunder i en för 1800-talets tidiga biologi typisk idealism tycks framgå av hans kritik av darwinisten Hermann Mullers Die Befruchtung der Blumen (1873): "Den tankegång som ligger till grund för det hela har jag icke förmåga att tillägna mig – eller att Skapelsen – gör sig själv –, avpassas och tillkommer på grund av sig själv – och efter naturens eget –  behov; eller för nödvändigheten skull! Allt är fjättrat vid materiens band, och representerar ingen idé – intet mål – Omöjligen kan jag så uppfatta naturen" (P till Fries 6 juli 1873, UUB). P torde ha behållit sin antidarwinism livet ut, liksom sin misstro mot hypoteser som inte hade sin grund i ett ytterst exakt empiriskt studium av naturen.

I själva verket låg bakom P:s natursyn – och hela det sätt varpå han utformade sitt liv – en djup personlig religiositet som avslöjas i hans intressanta självbiografiska anteckningar från 1858 (ms, VA). Där framgår att han fann Swedenborg vara den tänkare som skrivit bäst i religiösa frågor. Det finns också något av en swedenborgiansk atmosfär över det sätt varpå han uttrycker sig utanför de publicerade vetenskapliga skrifterna. Den djupaste religiösa dimensionen ansåg dock P att han funnit i kärleken till sin första hustru. Han hade blivit förälskad i henne redan när han var tolv år gammal och hon åtta. I denna kärlek förenades för honom kropp och sinnen med andligt och himmelskt. Även naturstudiet såg P i ljuset av detta religiösa perspektiv. Redan i tonåren formulerade han den livsplan som han sedan förblev trogen: 'Jag skulle därför leva, men leva ett liv för Naturens studium och betraktande, och söka lösningen av livets hemligheter och fenomener uti utforskandet av Guds uppenbarelse och hand i naturen, eller att skönja Hans Ande under klädnaden och formerne i naturvärlden." Det var utifrån denna existentiella grundhållning P under besvärliga yttre förhållanden genomförde sin imponerande forskningsinsats – den gjorde honom stundom oemottaglig för andras argument, men i sin principfasthet imponerar han både moraliskt och vetenskapligt. Han fick en undantagsställning i sv vetenskapshistoria där han under andra omständigheter kunnat spela en än större roll.

Författare

Gunnar Eriksson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

P:s stora arkiv (dagböcker, reseanteckn:ar, självbiogr, vetenskapl ms o anteckn:ar, korrespondens mm) i VAB; brev till P även i UUB. P:s botan o ento-mol sambar (inkl teckn:ar) i Naturhist riksmuseet. -Brev från P i KB (bl a till O Eneroth), LUB (bl a till S Törnquist), UUB (bl a till O Arenander o många till E Fries, T Fries o L F Svanberg) o i VAB (bl a Ull A E Nordenskiöld, G Holm o A Nathorst samt många till Nils Andersson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Agrikulturkemiska relationer (Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien, 1850, Upsala, s 2545).  Om åkerjordens beståndsdelar. Agrikultur-kemiska ... (ibid, 1852, s 32-49). – Åkerjordens beståndsdelar. Agrikultur-kemiska ... (ibid, s 65-86).  Kort beskrifning om medlersta Sweriges jordmåner (Samling af upplysningar och underrättelser för landthushållare inom Westmanlands län  årg 6,1855, Westerås, s 155–177).  Anmärkningar [till anon uppsats Om urinens tillgodogörande för landtbruket] (ibid, 7, 1856, s 128 f; sign H. v. P.). – Om sandåsen vid Köping i Westmanland (VAH, 1854, Sthlm 1856, s 345–403). – Undersökningar af åkerjordarter, o försök till praktisk anv af deras resultater. 1-2 (Tidskrift för svenska landtbruket och dess bina- ringar, årg 3, 1857, Slhlm, 4:o, s 226229, 258263; även sep, 15 s, 1 pl-bl).  Om odling af torfmossar samt försök till ett nytt gödslingssätt å detsamma (ibid, 5, 1859, s 1518, 26-29).  uercus Lin. Ek. 1 Q. Robur L. ... B lanceolata / Cörylus Lin. Hassel. 1 C. AvellanaL.... B laciniata (C.J. Hartman, Handbok i Skandinaviens flora 8. uppl utg ... af C Hartman, Sthlm 1861, s 205 o 205 f). - Studier öfver nutidens koprogenajordbildningar, gyttja, dy, torf och mylla... inlemnad d. 16 nov 1860. Sthlm 1862. 4:o. 59 s. (VAH, N F, bd 4, [1861-62,] n:o 1.) Övers, starkt förk: Land-wirthschaftliche Jahrbucher, Bd 17, 1888, Berlin, s 405-420; i E Ramann, Die von Post'schen Arbeiten iiber Schlamm, Moor, Torf und Humus).  Försök till en systematisk uppställning af vextställena i mellersta Sverige. Sthlm 1862. 41 s.  Om användning af vext-dun till väfnader. [Rubr.] Sthlm 1863. 8 s. [Undert.] [Ny tillök uppl] 1866. Ils. Fortsättning af berättelsen om gödsling å torfmossar med syre-ben-kalk-sand (Tidskrift för sv landtbruket 9, 1863, s 2 f).  Försvar för törnebuskarne omkring åkerfälten (ibid, 10, 1864, s 7072).  Om bergoljan (petroleum) och dess borrning (Ny illustrerad tidning, 1868, Sthlm, fol, s 402406; anon).  Om pudretten och dess olika beredningssätt (Upsala läns kungl. hushållnings-sällskaps handlingar, h 51, Upsala 1869, 2, s 6270).  Kalkgranit funnen i Sverige (Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, 1, [187173,] Sthlm 187274, s 37).  Föredrag vid Hushållnings-sällskapets allmänna sammanträde i Upsala den 12 juli 1872 [Hvilka olika sädesslag odlas inom Upsala län och hvilka fördelar hafva de särskilda varieteterna af dessa visat sig erbjuda?] (Upsala läns k hushållnings-sällskaps bandi, 55, 1873, s 96-107). – Grundlinier till åkerbrukskemien efter föreläsningar hållna vid Ultuna landtbruksinstitut. Utg af R In de Bétou. D 13 o Tabell. Upsala 1877. [Inl.] XII s. 1. Fysiologisk och kosmologisk grundläggning. 65 s, 2 tab. 2. Marklära och gödsellära. 210 s, 1 tab. 3. Läran om näringsmedlen. 94 s. Tabell öfVer näringsmedlens beståndsdelar. 29 s.  Om trädgårdsbönornas rätta kännedom (Svenska trädgårdsföreningens tidskrift, [årg 1,] 1878, Sdilm,4:o,s 101-110). – Om sandstenen vid Flottsund (Upsala-Posten, 1880, 11/10, s [2] f).  Odling af sidlända marker utan bränning. Sthlm 1881. 32 s.  Om betesmarkernas och ängarnes förbättring. Sthlm 1884. 56 s. ([Omsl:] Småskrifter i landtbruk, 1.)  Bidrag till dödskallefjärilens (Acherontia atropos) lefnadshistoria (Entomologisk tidskrift, årg 5, 1884, Sthlm, s 193 f).  – Berättelse öfver odling af fröslag, erhållne från Upsala trädgårdssällskap år 1888 (Tidning för trädgårdsodlare, årg 28, 1889, Sthlm, 4:o, s 60 f, 68 f).  Om kulturen af oljeväxter. Anförande i Landtbruks-akad vid dess sammankomst d 17 mars 1884. [Rubr.] Sthlm 1884. 12 s. [Ur LA, Handl o tidskr, s å.]  Några iakttagelser öfver tvenne härjningar å sädesslagen under sommaren 1883. [Rubr.] Sthlm 1884. Ils. - Nya eller försummade medel till åkerjordens gödsling och förbättring (Det XVI. allm. svenska landtbruksmötet i Stockholm. Ultuna landtbruksinstitut, Upsala 1886, s 4881).  Kalkgranit med bergbeck (Geologiska föreningens ... för- handlingar, 8, 1886, s 453 f)-  Studier öfver po-talisvarieteterna. [Rubr.] Sthlm 1889. 17 s. [UrLA...s å.]  Om tillblandning af dy och torf i gödsel (Landt-mannen, årg 1, 1890, Linköping, s 253255). Några iakttagelser öfver pingborren (Rhizotrogus solstitialis Lin.) (Entomologisk tidskrift, 13, 1892, s 49 t).  akttagelser öfver Adimonia tanaceti Lin, (ibid, s 50-52). – The formation of peat-mosses (Bulletin of the Geolo-gical institution of the University of Upsala, vol. 1 (18921893), Upps 189394, s 284288; föredragsreferat).  On the structure of the different layers of the Eskers [text] (ibid, 2 (18941895), tr 189596, s 364 f; d:o).  Huru skall jordbrukaren enklast lära känna och bedöma värdet af kraftfodermedlen? Föredr vid Upsala landtbruksklubb (Landtmannen, 7, 1896, s 302307; även sep; Hur skall... kraftfodermedeln, 12 s).  Bidrag i: Botaniska notiser, 1842, 1844, 1846, 1851-52,1856, Sthlm, 1858, Upps, 1863, Sthlm, 1865, Upps, 187475, 1895, 1897, Lund; VA, Öfversigt af ... förhandlingar, 1848, 1856, 1860, 1862, 1866, 1867, Sthlm; LA, Tidskrift, 187074, 1876, Handlingar o tidskr, 187779, 188487, 1889, Sthlm; Uppsala läns kungl. hushållnings-sällskaps handlingar, 187993: Berättelse rörande de (agrikultur-)kemiska analyser som/vilka ... blifvit utförda (å det kemiska laboratoriet) vid Ultuna försöksstation/försöksanstalt under år 1879/-1892, Upps; Östgötha kongl. hushållningssällskaps handlingar; lantbruks- o naturforskaremötens förhandlingar, medd till fornminnesföreningar i Östergötland o Uppland; se vidare Förteckning öfver H v Posts utgivna skrifter (Geologiska föreningens ... förh, 34, 1912, Sthlm 1913, s 174177, o Svensk botanisk tidskr, bd 6, 1912, Sthlm 1913, s 322325).

Källor och litteratur

Källor o litt: Lantförsvarsdep:s konseljakter 28 aug 1841, RA.

G Eriksson, Elias Fries o den romantiska biologien (Lychnos-bibl, 20, 1962); T Frängsmyr, Upptäckten av istiden (ibid, 29, 1976); H Hesselman, minnesteckn över P (VAÅ 1942); R Sernander, biogr över P (Geol fören:s förhandkar 1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hampus A Post, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7397
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hampus A Post, von, urn:sbl:7397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se