Quensel, släkt



Band 29 (1995-1997), sida 550.

Biografi

Quensel (Quensell), släkt, vars förste i Sverige kände medlem Wilhelm Quensell (f ca 1590, d mellan 1663 o 1666) invandrade från Tyskland 1630. Han hade varit myntmästare hos hertig Wilhelm av Braunschweig-Lüneburg, kom ursprungligen från Hessen (Eschwege) och var proberare, dvs malm- och metallprovare. Efter en tid på kronans myntverk i Sthlm kom Quensell i mitten av 1630-talet i tjänst hos Jakob De la Gardie (bd 10). Han verkade från 1638 som dennes bruksförvaltare eller fogde över Väster Silvbergs bruk i Norrbärke, Kopp, som jämte stora delar av Bergslagen arrenderades av De la Gardie.

Med Wilhelm Quensell, vars ansvarsområde snart ytterligare utvidgades – 1651 med hela Västerbergslagen och året därpå med Ludvika bruk – inleddes en ny epok i Väster Silvberg, eftersom han lade ned det olönsamma silverbruket och istället med framgång började utvinna järn; en masugn anlades också. 1655 utlöpte De la Gardies arrende, och Quensell frånträdde sin förvaltning.

Sonson till Wilhelm Quensell var Wilhelm Johan Quensell (1648–1727), som inskrevs vid UU 1659. Han gick därefter som sin far och farfar i familjen De la Gardies tjänst och blev kanslist hos Magnus Gabriel 1670. Han avancerade till sv sekreterare – en av de viktigaste posterna i dennes kansli – och skötte under tilltagande svårigheter men utan att mista uppdragsgivarens förtroende sin tjänst till 1683. Redan föregående år hade Wilhelm Quensell på De la Gardies rekommendation utnämnts till häradshövding på Åland. Efter tolv år utsågs han i april 1694 till assessor vid Åbo hovrätt. Hans verksamhet där avbröts 1713 av den ryska ockupationen som varade till 1721. Under denna tid kunde hovrätten dock i viss mån fungera i Sthlm, dit den tagit sin tillflykt. 1719 utnämndes Quensell till hovrättsråd, och han var senare ett par gånger på förslag som v president men ville inte komma ifråga med hänsyn till sin ålder.

Bland Wilhelm Johan Quensells söner var professorn Conrad Q (Q 1) och Otto Wilhelm Quensell (1681–1765). Den senare tjänstgjorde från 1704 vid estländska likvidationsverket, från 1708 vid ekonomikontoret i Pernau, från 1710 vid finska arméns fältkommissariat, var 1713–16 fältkassör vid finska armén och förordnades därefter att som landsbokhållare i Viborgs län i Sthlm ombesörja avslutandet av länets levererade räkenskaper. 1719 utnämndes Otto Quensell till landskamrer i Viborgs, från 1721 Savolax och Kymmenegårds, län. Han hade där att under stora svårigheter och personliga uppoffringar efter den ryska ockupationen reorganisera den kamerala förvaltningen. Även problem förorsakade av den nya gränsen mot Ryssland liksom ett nytt indelningsverk krävde insatser utöver de normala. Quensell erhöll avsked 1747.

Son till Q 1 var Jacob Q (1724–1802). Han skrevs in vid LU 1731 och var jämsides med studierna från 1743 under en period informator i Karlskrona. Han blev 1748 magister på en avhandling i astronomi och anställdes av ärkebiskop H Benzelius (bd 3) som sekreterare och bibliotekarie. 1753 utnämndes Q till konrektor vid Malmö skola och tre år senare blev han rektor där. Skälet till Q:s utnämning var bl a hans goda kompetens i "naturalhistorien", och hans rektorat har betecknats som en betydelsefull tid i skolans historia; framför allt var han en god och human pedagog. I Malmö kom Q i kontakt med herrnhutismen och medverkade aktivt i den krets som bildats i staden och som tack vare Q:s verksamhet, bl a som uppskattad predikant, avsevärt vidgades. 1766 (tilltr 1767) blev Q, som prästvigts 1753, kh i Ausås, Krist. Den prästgårdsanläggning han 1774 lät uppföra efter en brand anses idag (1996) som en av stiftets mest fascinerande kulturminnen och inrymmer prästgårds- och hembygdsmuseum. Från 1780 (tjänstl från 1797) var Q kontraktsprost i Södra Åsbo.

En av Jacob Q:s söner var Conrad Q (1767–1806), som inskrevs vid LU 1783, blev magister där 1787 och MD i Uppsala 1797. Efter att från 1791 ha varit amanuens vid Botaniska trädgården i Uppsala tillträdde Q 1798 en nyinrättad tjänst som intendent för VA:s naturalhistoriska samlingar; han var från s å lärare i kemi och naturalhistoria vid Krigsakademin på Karlberg. 1789 och 1791 hade Q, företagit forskningsresor till Lappland – den senare bekostad av G Paykull (bd 28) – där han upptäckte flera nya insektsarter, t ex okända gräs- och pärlemorfjärilar, som han beskrev bl a i VA:s handlingar. En insektsart, Bombyx Quenseliana, uppkallades efter honom.

En betydande insats gjorde Conrad Q vid ordnandet av VA:s naturaliekabinett; han lade upp en användbar katalog över samlingarna, och genom hans initiativ utökades dessa avsevärt, bl a med den s k Drottningholmssamlingen och genom byte av dubbletter med universiteten i Uppsala, Åbo och Lund. Han uppmanade även akademiledamöterna att skänka material. En genomtänkt museiteknik introducerades i vad som tidigare kunnat betecknas som ett kuriosakabinett. Conrad Q ägde själv en stor entomologisk samling. – Han deltog även i de försök med elektrokemiska experiment som J Berzelius m fl utförde inom den tillfälliga sammanslutning som kallades Galvaniska sällskapet.

Förutom genom uppsatserna om insekter har Conrad Q blivit känd – särskilt inom bibliofila kretsar – som medarbetare i de första banden av de 1802 och 1806 påbörjade, av J W Palmstruch (bd 28, s 712) utgivna vackra planschverken Sv botanik resp Sv zoologi. Q svarade där för texterna, som dock i VA utsattes för kritik av framför allt A Sparrman. Orsaken var dock snarast personlig eftersom Q mot dennes vilja erhållit intendentstjänsten. Q:s främsta vetenskapliga verk anses vara (Lindroth 1981) hans omfattande avhandling om de sv flundrefiskarna (VAH 1806). 1804 blev han LVVS, och året därpå blev han professor i medicin och farmaci i Sthlm.

Bror till Conrad Q var Isak Johan Q (1776–1837), som skrevs in vid LU 1790, blev magister 1796, avlade juridisk examen och bergsexamen 1797 samt blev auskultant i Bergskollegium s å. 1802 utnämndes Q till bergmästare i Västerbottens bergmästardöme, där han 1807 köpte Törefors bruk. 1810–11 var han ledig för resor i Ryssland. Q:s betydelse ligger i att han aktualiserade och med stor entusiasm åter uppmärksammade de malmfyndigheter som fanns i Gällivareområdet. 1817–18 var han ledamot av den kommitté som hade att undersöka hur malmfyndigheterna i Norrbotten bäst kunde utvinnas: Mindre älvar borde göras farbara för transporter, och Q föreslog att en central masugn borde anläggas i Överkalix. Transportproblemen var huvudorsaken till att inget av förslagen realiserades.

1822–24 var Q också tillsyningsman över Karl XIV Johans egendomar i Norrbotten, en svårskött post som han i onåd skildes från. En bidragande orsak var hans delägarskap i gruvföretag som upplevdes konkurrera med kungens. – I sina berättelser till Bergskollegium varnade Q, för den spekulationsanda som redan under 1820-talet började göra sig gällande kring gruvor och andra egendomar. 1833 tog han avsked från sin bergmästartjänst.

En yngre bror till Conrad Q och Isak Johan Q var Eberhard Q (1782–1859) som inskrevs vid LU 1790 och avlade juridisk examen där 1798. Han antogs därefter vid landskontoret i Malmö, blev länsbokhållare 1801 och var ordinarie landskamrerare 1824–55, från 1828 med kammarrättsråds n h o v. Han var tillika syssloman vid Malmö hospital 1807–24 och 1817–31 skattmästare i det under denna period dock svagt utvecklade Malmöhus läns hushållningssällskap. Q hyste liksom brodern Conrad ett stort intresse för naturstudier. I sin gård vid Östergatan i Malmö skapade han ett kuriosakabinett och han var en av de främsta tillskyndarna av stadens naturhistoriska museum. Från honom härstammar alla senare medlemmar av släkten som bär namnet Q.

Eberhard Q:s äldste son Jakob Andreas Christopher Q (1809–90) slog liksom sin far in på juristbanan. Efter skola i Malmö och studier vid LU antogs han som auskultant i Svea hovrätt 1829, blev fiskal där 1837 och assessor 1841. Revisionssekreterare 1846 utsågs Jakob Q 1850 till byråchef i Justitiestatsexpeditionen, blev expeditionschef där 1852 och var 1853–75 justitieråd. Han var 1848–51 "arbetande ledamot" av lagberedningen, som under denna period avlämnade bl a ett förslag till rättegångsbalk i tvistemål och brottmål. Q promoverades till juris hedersdoktor vid UU:s jubelfest 1877.

Jakob Q:s son Olof Eberhard Carl Q (1855–1946) avlade jur kand-examen vid UU 1881 och gjorde sedan en domstolskarriär nästan parallell med faderns. Eberhard Q blev assessor i Hovrätten över Skåne och Blekinge 1888, tf revisionssekreterare 1890, revisionssekreterare 1897, expeditionschef i Justitiedepartementet 1898 och var justitieråd 1902–25, det första som också haft sin far i HD. Som justitieråd blev han tidigt uppmärksammad för sin effektiva granskning av regeringens lagförslag och kom när lagrådet inrättades 1909 att fungera som dess ordförande. Q var ett av de två justitieråd som 1909 deltog i regeringens handläggning av den dödsdömde Amalthea-mannen Anton Nilssons nådeansökan. Som den ende i konseljen förordade han då att det av HD fastställda dödsstraffet skulle verkställas. Liksom fadern var Q, en stöttepelare i Adolf Fredriks församling i Sthlm och tillhörde under en följd av år församlingens kyrkoråd.

Äldsta dotter till justitierådet Eberhard Q var Alice Hedvig Kerstin Q (1892–1986). Hon avlade studentexamen vid Åhlinska skolan i Sthlm 1911 och tjänstgjorde vid RA 1912–23 för att sedan påbörja studier vid StH, där hon blev fil mag 1926 och fil lic 1932. Alice Q var 1934–39 studierektor vid Åhlinska skolan och 1939–57 undervisningsråd och ledamot av Skolöverstyrelsen, där hon tjänstgjorde på läroverksavdelningen och efter 1952 års omorganisation på undervisningsavdelningen. I skriften Svensk flickskola (1942) trädde Q upp till försvar för denna då hotade skolform men synes för övrigt inte ha spelat någon framträdande roll i debatterna kring den stora omdaning av sv skolväsende som inleddes efter andra världskriget. Q:s fackämne var historia och hon publicerade flera i arkivmaterial väl förankrade studier, bl a de församlingshistoriska delarna av arbeten om kyrkorna Sankt Jakob (1928) och Sankt Johannes (1934) i Sthlm (Sveriges kyrkor, Sthlm, bd 4) och en serie skrifter om den egna släkten i äldre tid. Hon uppmärksammade också historieämnets pedagogiska sida och underströk därvid gärna studiernas syfte att befordra elevernas kritiska medvetenhet. I memoarboken Äldsta dotter (1958) ger Q en nostalgiskt präglad tillbakablick på sekelskiftets ämbetsmannamiljö.

Syskon till Alice Q var statsrådet Nils Jacob Eberhard Q (Q 4) och Sven Gösta Ludvig Q (1896–1984). Den sistnämnde avlade studentexamen vid H a l å Norrmalm i Sthlm 1915 och jur kand-examen vid StH 1922 och inträdde efter tingstjänstgöring i Svea hovrätt där han blev assessor 1931 och hovrättsråd 1937. Han var regeringsråd 1946–63. Gösta Q deltog i lagstiftningsarbete i Kommunikationsdepartementet 1938–39. Han var också verksam inom kommittéväsendet där han var sekreterare hos 1935 års vägsakkunniga 1935–38, sakkunnig ang vägväsendets förstatligande 1938–41 samt ledamot och sekreterare hos fastighetsbildningssakkunniga 1939–46. Q var konstintresserad, målade själv och tillverkade dockmöbler i empire och rokoko.

En yngre son till kammarrättsrådet Eberhard Q i Malmö, och helbror till justitierådet Jakob Q, var far till Johan Oscar Q (1845–1915). Uppvuxen i ett köpmanshem i Gbg inskrevs Oscar Q vid UU 1863 men övergick efter någon tid till privata studier, närmast med tanke på att senare inträda i faderns affärsverksamhet. En inre religiös avgörelse fick honom dock att byta levnadsbana; han avlade teologiska examina och prästvigdes 1875 för Gbgs stift. Kyrkoherde i Marstrand 1878–88 återvände Q sedan till UU där han 1887 blivit docent i praktisk teologi. I detta ämne förestod han på förordnande en eo professur 1888–93 för att 1898 utnämnas till eo professor. Han promoverades 1907 till teologie doktor, tillerkändes 1908 ordinarie professors rang och var, efter att ha kallats till tjänsten, professor i pastoralteologi 1909–10. Tjänstgöringen vid UU var förenad med befattningar som kyrkoherde i Börje 1898–1909 och i Gamla Uppsala 1909–10. Som forskare sysslade Q företrädesvis med predikokonstens teori som han behandlade i ett större verk, Homiletik (1–2, 1894-96), vilket kom att tjäna generationer av blivande präster till vägledning. Han var också en betydande liturgi-och psalmhistorisk kännare och utgav flera arbeten på dessa områden, bl a Bidrag till svenska liturgiens historia (1–2, 1890–93) och den mer populärt avfattade Vårt högmässoritual historiskt restaureradt och förklaradt (1891). Under sin studietid, och även senare, stod Q i ett nära vänskapsförhållande till filosofen Pontus Wikner och han utgav en postum samling av dennes predikningar (1889–90).

Oscar Q, hade en tillbakadragen men starkt kritisk läggning som ej utan svårighet lät sig förenas med hans tjänsteåliggande att handleda prästkandidaterna i predikoskrivning. Med en "avgjord smak för det andligt tillbakadragna och förnäma" (Löwenhjelm, s 294) avvisade han stilgrepp som syftade till att göra intryck på den stora massan. Fastän huvudhandledare vid den praktiska prästutbildningen visade han en påfallande obenägenhet att predika och hans framträdanden inskränktes till blott några enstaka snävt akademiska eller familjära förrättningar. Genom arv efter fadern blev Q en av universitetets mest välbärgade professorer och även hans hustru Florence, född Dickson, var mycket förmögen. Makarnas rymliga bostad i engelsk stil, den s k Trädgårdsvillan, utgjorde under lång tid en samlingsplats för kristligt intresserade studenter och studentskor. Q var också en förstående och frikostig mecenat; välkänt är t ex hans understöd till den unge Hugo Alfvén (bd 1), och åtskilligt i hans privata samling av liturgiska tryck och handskrifter donerades till UUB. Son till Q var mineralogen professor Percy Dudgeon Q (Q 3).

Son till kammarrättsrådet Eberhard Q i Malmö i hans andra äktenskap, och halvbror till justitierådet Jakob Q, var Johan Ulrik Q (1824-94). Denne blev magister vid LU 1844 och var 1850–61 ordinarie adjunkt vid Malmö högre elementarläroverk men övergick till bankmannabanan. Omvittnat skicklig chef för Skånes enskilda banks snabbt expanderande avdelningskontor i Malmö utsågs han i samband med att huvudkontoret 1876 flyttades dit från Ystad till bankens VD och kvarstannade på denna befattning till sin död. Ulrik Q var från 1886 styrelseordförande i Kockums mekaniska verkstads ab. Han var också ordförande i Malmö stadsfullmäktige 1873–78 och 1886–92. Son till honom var läkaren professor Johan Ulrik Theodor Q (Q 2).

En son till Q 2 var 1930–33 gift med skådespelerskan Anna-Lisa (Isa) Q (1905–81), född Schulz. Hon teaterdebuterade 1929 i titelrollen i operetten Rose Marie på Vasateatern i Sthlm och var under de närmast följande åren i första hand operettartist men gjorde insatser även i komedin och i den tidiga sv ljudfilmen. Efter debuter som Rosina i Barberaren i Sevilla och Susanna i Figaros bröllop på K teatern var Isa Q engagerad där 1935–40 och 1946–56. Med sin ljusa sopran blev hon särskilt uppskattad i subrettroller, och hennes stora operatriumf var som Despina i Fritz Buschs nyskapande instudering av Cosi fan tutte 1940. Q var 1941–46 operettprimadonna på Stora teatern i Gbg och spelade ofta mot teaterns chef Lars Egge (1894–1965), sedan 1940 hennes make. Tillsammans utgjorde de också ett uppburet par inom folkparksoperetten. Även på K teatern fick Q efterhand överta primadonnerollerna i de klassiska operetterna, vilka blev stora framgångar där under 1940-talet.

När Isa Q lämnat operascenen började hon en ny karriär som pedagog, regissör och skådespelerska. 1955–65 var hon lärare i scenisk instruktion vid Musikhögskolans operaklass. Själv balettutbildad var hon väl skickad att råda bot på de blivande sångartisternas plastiska svårigheter. Som regissör ägnade sig Q särskilt åt operetten. Hon bearbetade de gamla texterna och lyckades med stor framgång anpassa genren ull en nyare tids krav. Även på scenen fick Q under denna period många succéer, inte minst i rollen som Golde i Spelman på taket 1968–69. Under hela sin karriär fortsatte hon att arbeta vid filmen; sammanlagt blev det över 40 filmroller. Q var en artist som med sin mångsidighet och temperamentsfulla utstrålning under en lång period vitaliserade nära nog alla delar av sv teater. Betecknande för hennes förmåga till förnyelse är att hon mot slutet av sin bana fick ett stort genomslag även i ett helt nytt medium, TV-underhållningen.

Brorson till Q 2 var Carl-Erik Q (1907–77) som blev fil mag 1930, fil lic 1935 samt fil dr och docent i statistik 1938, allt vid LU. Han var tf professor i ämnet där 1939–41 och ordinarie 1941–74. I sin forskning kombinerade Q framgångsrikt två i mål och medel egentligen svårförenliga inriktningar, samhällsorienterad statistik och den statistiska metodlärans teori. För sin doktorsavhandling valde han ett teoriämne, men eljest kom huvudparten av hans produktion att falla inom det förra fältet. Q publicerade en mängd skrifter på befolkningsstatistikens område, bl a i anslutning till uppdrag som sakkunnig i 1935 års befolkningskommission och 1941 års befolkningsutredning. Han behandlade också statistiska problem i anslutning till samhällsföreteelser som inkomstfördelning, skattetryck och studiesociala förhållanden. För den akademiska undervisningens behov utgav han Lärobok i den teoretiska statistikens grunder (1944). Inom universitetet utnyttjades ofta Q:s administrativa förmåga och han biträdde även institutionerna med statistisk sakkunskap. Som erkänsla för dessa insatser utnämndes han 1967 till hedersdoktor vid den medicinska fakulteten. Q deltog i det utredningsarbete som föregick inrättandet av Statens samhällsvetenskapliga forskningsråd och inträdde 1950 i rådets styrelse. Han var också politiskt engagerad och kommunalt verksam i Lund, bl a som ledamot av stadsfullmäktige 1955–66.

Författare

Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Arkivet: Q:ska släktarkivet, RA, innehåller förutom Q 4:s arkiv framför allt Alice Q:s handl:ar samt arkivfragment från andra medlemmar av släkten.

Allmänt: Biographica, RA; Leijonhufvud; A Quensel, Vandring med släkten Q genom hist miljöer (1978); SMoK; Sv släktkal 1950 (1949); Örnberg 2 (1885). Wilhelm Quensell: E Grill, Jacob De la Gardie (1949); A Quensel, a a, s 953.

Wilhelm Johan Quensell: R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); dens, d:o, Supplement (1964); Lags o doms; O Nikula, Åbo stads hist 17211809, 12 (1972); A Quensel, a a, s 83144; A W Westerlund, Åbo hovrätts presidenter, led:er o tjänstemän 16231923 (1923).

Otto Wilhelm Q: Kammarkoll, kansliet, befordringsakter, 18 maj 1747, R A; A Quensel, a a, s 144147.

Jacob Q: G R Ahlman, Rektor Jakob Q, Malmö (ÅSU 63, 1942); Lunds hm, 2:10 (1985); H Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); A Quensel, a a, s 195200.

Conrad Q: S Lindroth, VA:s hist, 12 (1967); dens, Sv lärdomshist, 3 (1981); A Lundgren, Berzelius o den kemiska atomteorin (1979); Y Löwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952); SLH 1:1 (1822); SMoK; H G Söderbaum, Jac Berzelius, 13 (192931); T Wennerström, Kkrigsakad o K krigsskolan åren 17921935 (1936).

Isak Johan Q: G Ahlström, De mörka bergen, en krönika om de lappländska malmfälten (1966); Bergskoll; A Quensel, a a, s 200f.

Eberhard Q: O Lindberg, Landsstaten i Malmöhus o Kristianstads län 17191917 (1919); A Quensel, a a, s 201204; SjSk 1; C Sprinchorn, Malmöhus läns hushålln:sällsk:s hist (1922).

Jakob Andreas Christopher Q: A Quensel, Äldsta dotter (1958); N Quensel, Minnesbilder (1973); SjSk 1; W Swalin, Bidr till K Maj:ts kanslis personalhist (1892); KWarburg.Johan Gabriel Richert, 2 (1905).

Olof Eberhard Carl Q: N A[lexanderson], E Qin memoriam (SvJT 1946); A Borgström, K Hofrätten öfver Skåne o Blekinge 18211900 (1901); Justitiematr 1941 (1941); L Kihlberg, Karl Staaff, 1 (1962); A Quensel, a a 1958; N Quensel, a a; I Seth, Överheten o svärdet. Dödsstraffdebatten i Sverige 18091974, ed S Jägerskiöld (1984).  Nekr över Q i SvD 10 maj 1946.

Alice Hedvig Kerstin Q: G Andolf, Historien på gymnasiet. Undervisn o läroböcker 18201965 (1972); Å Kromnow, A Q:s minnen (rec; PHT 1959); G Rothstein, A Q 50 år (SvD 6 sept 1942); SMoK; Väd 194185.  Nekr:er över Q i SvD 17 mars o i DN 18 mars 1986.

Sven Gösta Ludvig Q: SMoK; Sv juristmatr 1964 (1964); Väd 194585.  Nekr:er över Q i SvD o DN 13 dec 1984.

Johan Oscar Q: ED:s konseljakter 23 juli 1909, nr 2, RA; H Alfvén, Tempo furioso. Vandringsår (1948); O Bexell, Liturgins teologi hos U L Ullman (1987); J T Bring, Uppsala-minnen (Hågk o livsintr, 6, 1925); Broomé; D Lange, Pontus Wikner som vitter förf (1946); Lindahl, 1 (Johan Peter Q); C Löwenhjelm, En Uppsala-gestalt (Hågk o livsintr, 2,1922); N Quensel, a a; SMoK; W Swahn, Umgänges- o sällskapsliv i Uppsala i senare hälften av 1890-talet o omkr sekelskiftet (Hågk o livsintr, 17, 1936); UUM 1906 (1906); L Wahlström, Trotsig o fårsagd (1949); P Wikner, Psykologiska självbekännelser (1971).

Johan Ulrik Q: Kockums mek verkstads ab. Malmö. 18401940 (1940); SjSk2; E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist 18641914 (1964).

Anna-Lisa (Isa) Q: Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 12 (1992); SMoK; Sohlman; S G Winquist o T Jungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).  Nekr:er över Q i AB, DN, ST o SvD 5 nov 1981.

Carl-Erik Q: T Husén, En obotlig akademiker (1981); LUM 196768 (1968); SMoK; C-E Särndal, C-E Q (VSLÅ 1978); M Weibull, Minnesord över C-E Q, (HVL:s årsber 19771978).  Nekr över Q. i SvD 14 april 1977.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Quensel, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7441, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7441
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Quensel, släkt, urn:sbl:7441, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund Andreas Tjerneld), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se