Nils J E Quensel

Född:1894-10-22 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1971-11-08 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Statsråd, Kammarrättspresident, Hovrättsråd


Band 29 (1995-1997), sida 565.

Meriter

4 Quensel, Nils Jacob Eberhard, syssling till Q 3, f 22 okt 1894 i Sthlm, Ad Fredr, d 8 nov 1971 där, ibid. Föräldrar: justitierådet Olof Eberhard Carl Q o Anna Jönsson. Studentex vid H latinlärov å Norrmalm, Sthlm, 11 maj 12, inskr vid UU 30 aug 12, FK 29 maj 15, JK där 16 april 20, eo notarie i Svea hovrätt 23 april 20, tingstjänstg i Lindes domsaga 20–22, bitr fiskal i Svea hovrätt 6 nov 23, tf fiskal 24 aug 24, adjung led 26 juli 26, assessor 16 mars 28, allt i Svea hovrätt, lagstiftn:sakk inom Finansdep 8 dec 30, byråchef för lagärenden där 12 juni 31, exp:chef där 17 febr 33, sekr vid riksdagens särsk utsk 33, led av komm ang kreditgivn åt företag inom näringslivet janfebr 34, av komm ang Bolidens gruvfyndigheter mars 34jan 35, statssekr i Kommunikationsdep 18 maj (tilltr 1 juni) 34, led av statsdep:ens antagn:nämnd 3436, av styr för ab Industrikredit 34, ordf där 5152, hovrättsråd i Svea hovrätt 3 april 36, konsultativt statsråd 19 juni 3611 okt 40 o 30 aug 4331 okt 51, president i Kammarrätten 11 okt 4061, v ordf i styr för ab Vin- o spritcentralen 4043, ordf där 52–66, ordf i komm ang lag om vapenfria värnpliktiga aug 41mars 42, i beskattn:organisationssakk sept 41nov 42, i krigskonjunkturskatterådet 20 dec 407 okt 43, led av kyrkorådet i Adolf Fredriks förs, Sthlm, 43–46, ordf i 1951 års utredn ang Riksbankens sedelutgivn:rätt nov 51nov 55, i Sv bibelsällsk från 51, i 1963 års bibelkomm febr 63juni 68.  Serafimerriddare 15 nov 1949.  Ogift.

Biografi

Nils Q växte upp i sekelskiftets högre stockholmska skikt. Barndomshemmet präglades av religiositet, och den kristna barmhärtighetstanken förblev levande för honom under hela hans liv. I sina minnen skrev Q att han kände sig mer hemma i 1800-talet än i det sekel där han kom att verka.

Vid UU bedrev Q, först humanistiska studier med latin som huvudämne men valde sedan, i likhet med sin far och farfar, den juridiska banan. Efter några års tjänstgöring som domare togs han i anspråk för uppgifter i Finansdepartementet, där han gjorde en snabb karriär. Redan 1934 utsågs han till statssekreterare i Kommunikationsdepartementet. Försommaren 1936 kom Q att träda in på en ny karriärväg: som konsultativt statsråd i Axel Pehrsson-Bramstorps (s 22) "semesterregering" efter rekommendation av Ernst Wigforss. Denna post behöll han i olika regeringar fram till 1951, dock med några års avbrott under andra världskriget. Genom konsultposten i den av bondeförbundet ledda regeringen kom Q att anses stå detta parti nära, trots att hans samhällsåskådning snarast var allmänt konservativ. Under studenttiden hade han för övrigt varit medlem i den högern närstående studentföreningen Heimdal. Genom hans inträde i bondeförbundsregeringen tillförde han denna en administrativ förtrogenhet med regeringsarbetet som regeringen i övrigt saknade. Q, kvarstod som konsult i den därpå följande koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, på en plats som ansågs vara vikt för det senare partiet, och inledningsvis även i samlingsregeringen.

Under denna tid, när departementen saknade utbyggda rättssekretariat, hade de två konsultativa statsråden en tung uppgift i att se till att regeringens lagförslag och beslut var korrekt utformade lagstiftningsmässigt. På Q:s ansvar föll Justitie-, Utrikes-, Försvars-, Finans- och Ecklesiastikdepartementens områden. Inte minst Per Albin Hansson (bd 18) kom att uppskatta honom för hans administrativa skicklighet, och även andra av Q:s kolleger har uttalat sin uppskattning av hans insatser.

Q inskränkte sig emellertid inte bara till den juridiska granskningen. Vid i varje fall några tillfällen spelade han en mer aktiv roll. Han tillhörde således dem som i likhet med bl a Gustaf Andersson i Rasjön, Pehrsson-Bramstorp och Wigforss stod för en försiktig linje när det gällde engagemanget för Finland den första krigsvintern. I frågan om utlämningen till Sovjet av de balter som tjänstgjort i den tyska armén och flytt till Sverige godtog Q först samlingsregeringens beslut men bytte därefter, liksom ett par andra medlemmar i den sommaren 1945 tillträdda socialdemokratiska enpartiregeringen, uppfattning. Av de sporadiska uppgifter som finns om Q:s regeringsmedverkan framgår att han även i mindre viktiga frågor deltog aktivt i utformningen av regeringens beslut. Han avstod dock från att under samlingsregeringens tid ta ställning i rent partipolitiska ärenden.

I den socialdemokratiska regeringen fick Q också  på Tage Erlanders önskan  överta beredningen av kyrkoärendena. Det var för övrigt på det kyrkliga området som han hade sitt enda allmänna förtroendeuppdrag, som ledamot av kyrkorådet i sin hemförsamling i Sthlm. Som kyrkominister hamnade Q i politiskt blåsväder i frågan om prästernas löne- och pensionsförhållanden. Ett propositionsutkast om reglering av dessa frågor våren 1949 avvisades av regeringen vid en allmän beredning med hänvisning till det rådande lönestoppet, men Q lyckades övertala bl a finans- och ecklesiastikministrarna att efter vissa ändringar lägga fram propositionen utan att ånyo anmäla den för sina kolleger. Propositionen väckte kraftig kritik från LO, och Erlander var missnöjd med hanteringen. Vid riksdagsbehandlingen röstade en stor majoritet av de socialdemokratiska ledamöterna mot propositionen, som dock gick igenom.

Under efterkrigsåren verkar Q ha blivit alltmer främmande för regeringens politik. Hans inställning till baltutlämningen liksom till samhällsförändringarna i stort avtecknar sig i hans minnen men också i av utrikesrådet Sven Grafström gjorda uppteckningar enligt vilka Q uttalade sig mycket kritiskt mot utrikesminister Östen Undén och Wigforss. Inom regeringen var samtidigt flera av kollegerna kritiska mot Q:s sätt att sköta konsultskapet.

Q förde som regeringsledamot en undanskymd tillvaro, men 195051 ställdes han i det massmediala strålkastarljuset. Han hade sedan 1930-talet bedrivit en omfattande privat hjälpverksamhet, framförallt till två personer. Redan vid denna tid förekom skvaller om att detta bistånd skulle vara ett uttryck för en homosexuell läggning. En av de två hjälptagarna, som senare kom att gå under namnet "Svensson" och som Q länge bistått, hade med tiden blivit särskilt påträngande, varför Q hade haft kontakt med olika myndigheter. Av egenartade omständigheter kom Q:s problem i samband härmed  han hade vänt sig till polisintendenten i Sthlm Alvar Zetterqvist för att få hjälp  att sammankopplas med den kritik som pastorn vid Stadsmissionen Karl-Erik Kejne riktade mot polisen för att denna inte med tillräcklig kraft utredde en anmälan som Kejne gjort om förtal och telefonterror. Kejne ansåg att den bristfälliga handläggningen från polisens sida bottnade i Q:s påstådda homosexualitet.

Särskilt aktiva i denna den första av 1950-talets "rättsröteaffärer" var Vilhelm Moberg (bd 25), den syndikalistiska tidningen Arbetaren samt flera tidningar och politiker med anknytning till eller tillhörande folkpartiet. Tidens syn på homosexualitet  som betecknades som en farsot med brott och korruption i släptåg  påverkade också debatten. Regeringen, som fann situationen politiskt besvärande, tillsatte en medborgarrättskommission som fritog Q från beskyllningarna men riktade en mild kritik mot att han inte iakttagit tillräcklig varsamhet i kontakterna med myndigheterna angående "Svensson". Något allvarligt kunde alltså inte läggas honom till last av det omfattande skvaller och de rykten som cirkulerade. Q, som ansetts vara "den mest hjälplöst utlämnade" i denna affär, hade visserligen rentvåtts "från den smuts man sökt dränka honom i" (Erlander 1974, s 202), men han kom likväl att utgöra en belastning för regeringen. Han lämnade denna hösten 1951 och återvände till domarbanan som president i Kammarrätten.

Q var mycket lärd, bl a väl förtrogen med de klassiska språken, men excentrisk i sitt sätt att vara. Hans förmåga att imitera och berätta är omvittnad. Ensamheten i hans liv bidrog dock till att berättarkonsten fick mer drag av sälta än av spiritualitet (Ohlin). Som juristkonsult var han uppskattad i alla läger för sin administrativa skicklighet, men till slut blev den "affär" som kretsade kring hans person en alltför svår belastning för den regering vars grundläggande värderingar han inte heller omfattade.

Författare

Ulf Larsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Q:s arkiv (12 vol, ej tillgängligt) i Q:ska släktarkivet, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Elsa Waldenström in memoriam (Elsa Waldenström född Laurin, * 21 jan 187017 febr 1939, Sthlm 1939, s [4]"f; ur SvD 12/2 s å).  Sekelskiftets Stockholm. Några minnesintryck (Stockholms stiftsbok, 19651966, Sthlm 1965, s 5567).  Minnesbilder. Sthlm 1973. 300 s, 6 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt:] E Almquist, Såsom fil o jur stud i Uppsala omkr 1915. Några minnesbilder (föredrag inför jur fak, StH 25 sept 1962, stencil); G Andersson, Från bondetåget till saml:regeringen (1955); T Erlander, 19401949 (1973); dens, 19491954 (1974); S Grafström, Anteckn:ar 19451954, ed S Ekman (1989); G Greider, Den hemlöse polemikern (BLM 1995); M Heuman, Rättsaffärerna Kejne o Haijby (1978); G Jonasson, Per Edvin Sköld 19461951 (1976); Justitiematr 1941 (1941); H Lindberg, Sv flyktingpolitik under internat tryck 19361941 (1973); Y Möller, Östen Undén (1986); dens, Rickard Sandler, folkbildare, utrikesminister (1990); O Nyman, Sv parlamentarism 19321936 (1947); B Ohlin, Memoarer. Ung man blir politiker (1972); O Ruin, I välfärdsstatens tjänst (1986); SMoK; Sv juristmatr (1964); J Torbacke, Det betvingade ordet (1976); Utredn ang myndigheternas förhållande i den s k Kejneaffären (SOU 1951:21); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 19371940 (1964); K G Westman, Politiska anteckn:ar april 1917aug 1939 o sept 1939mars 1943 (SkSH 13, 1987 o SkSH 6,1981); E Wigforss, Minnen, 3 (1954).  Nekr:er över Q i DN 10 nov 1971 (S-E L[arsson] SvD 10 o 11 nov 1971 (J Ericsson, G Hedborg o Åkerhielm).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils J E Quensel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7453, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson), hämtad 2019-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7453
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils J E Quensel, urn:sbl:7453, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson), hämtad 2019-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se