Meriter

3 Rappe, Axel Emil, kusin till R 2, f 2 okt 1838 i Arby, Kalm, d 18 dec 1918 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: landshövdingen frih Axel Ludvig R o Lisette Emilia Augusta Björnstjerna. Elev vid Uppsala katedralskola, studentex vid UU 19 maj 57, inskr där 22 maj 57, kansliex där vt 60, underofficer vid Upplands reg 16 febr 58, officersex 5 o 8 mars 59, underlöjtn i Upplands reg 13 juli 59, vid reg 9 maj 60, elev vid H artillerilärov 63, löjtn 8 sept 63, generalstabsofficer 23 maj 65, deltog i riksdagen 1865–66, kapten i armén 29 dec 70, tjänstg vid franska armén 70–72, sekr i komm för granskn av 1875 års härordn:förslag okt 73–april 74, stabsadjutant o kapten vid Generalstaben 19 dec 73, lär i krigskonst o krigshist vid Krigshögskolan 73–79, överadjutant o major vid Generalstaben 4 dec 74, sekr i komm för granskn av förslag till övergång till ny härordn 74-mars 75, överstelöjtn o förste major vid Bohusläns reg 18 april 79, led av lantförsvarskomm juni 80–juni 82, tf chef för Bohusläns reg 4 febr 81, överste i armén 6 maj 81, överste o chef för Bohusläns reg 7 juli 82, tf chef för Generalstaben 14 juli 82, generalmajor o chef för Generalstaben 30 dec 85, led av styr för Evangeliska fosterlands-stiftelsen 87, v ordf 99, ordf där 06–18, led av komm ang granskning av inskriptionerna på arméns fanor o standar 88–april 92, av fältförvaltn- o etappreglementeskomm okt 88–91, av neutralitetskomm dec 88-maj 90, v ordf i Allm försvarsfören:s verkst utsk 90, led av komm för granskn av härordn:förslaget ("generalskomm") nov 90–mars 91, statsråd o chef för Lantförsvarsdep 22 juni 92–27 okt 99, generallöjtn i armén 2 dec 92, led av komm för besvarandet av K M:t:s frågor rörande en härorganisation enligt 1901 års sammanjämkn:förslag maj 01, general i armén 4 dec 03–23 dec 15 (i generalitetets reserv från 3 nov 05), led av utrustn:kommissionen 16 nov 05, ordf där 20 juli 06–15, ordf i komm ang trofésaml i Riddarholmskyrkan juni 06–febr 07, ombud vid allm kyrkomötena 08 o 09, led av styr för Karolinska förb från 10. – LKrVA 73 (styresman 91–92 o 09–10), HedLÖS 90, serafimerriddare 1 dec 04.

G 2 maj 1875 i Sthlm, Klara, m Anna Sandahl, f 16 maj 1855 där, Kungsh, d 8 febr 1946 där, Engelbr, dtr till prof Oskar Teodor S o Jenny Magdalena Fredrika Huss.

Biografi

Axel R föddes på godset Christinelund i Småland, som den fjärde av sex bröder. Han bestämde sig för att följa fadern på den militära banan men avlade även grundläggande ämbetsmannaexamen vid UU. Efter fortsatta studier vid Artilleriläroverket i Marieberg var R kvalificerad för inträde i generalstabskåren, som utgjordes av högt utbildade officerare som vid behov kunde tjänstgöra vid Lantförsvarsdepartementet och vid regionala staber. Hösten 1862 deltog han också i Generalstabens första fältövning, där deltagarna hade till uppgift att på plats rekognoscera operationsvägarna mellan Mälarområdet och Roslagen. Sådana avancerade studier hörde vid denna tid inte till vanligheterna i den svagt professionaliserade sv armén. Att ha examen från krigsskolan vid Karlberg blev exempelvis först 1867 ett krav för tillträde till officersbanan. Dessförinnan var den enda fordringen att man antagits av sin regementschef. Tjänstgöringsskyldigheten var i allmänhet begränsad till ca 60 dagar per år och någon lön brukade inte inflyta förrän efter 4–5 år, varför yrkesvalet förutsatte någon form av privat förmögenhet. Det är mot denna bakgrund R:s livsgärning bör ses. Tillsammans med Hugo Raab (s 591) blev R den främste förkämpen i Sverige när det gällde att göra officersyrket till en modern profession.

En viktig roll för R:s övertygelse om officersutbildningens betydelse spelade hans erfarenheter från Frankrike. De franska motgångarna i kriget med Preussen 1870–71 skyllde R på befälets oduglighet. De franska soldaterna ansåg han däremot vara de bästa i världen. R hade 1869 av Lantförsvarsdepartementet sänts till Paris för att studera den franska härordningen. När kriget utbröt i juli 1870 lyckades han få tillstånd att delta. Han var med i flera slag, och för att ha hejdat och återfört flyende soldater till stridslinjen vid Vionville-Mars-la-Tour dekorerades han på slagfältet med hederslegionen. Sårad genomled han även det blodiga slaget vid Gravelotte-Saint-Private. Sedan den franska Rhenarmén dragit sig tillbaka till fästningen Metz, där den inneslöts av preussarna, deltog R i flera utbrytningsförsök ur fästningen, och ett par veckor efter Metz' kapitulation lyckades han fly till det neutrala Luxemburg. Via Belgien återvände han sedan till franskt territorium och förenade sig med den franska Nordarmén i Lille. Han deltog i ytterligare strider och trivdes uppenbarligen med livet i fält. På order av den sv regeringen, som i slutet av 1870 börjat svänga till en mera tyskvänlig linje, lämnade han dock Nordarmén i jan 1871.

R begav sig istället till Alger för att tjänstgöra vid de franska trupperna i Nordafrika. Som adjutant åt generalerna Pouget och Lallemand deltog han i två expeditioner mot kabylstammarna vid tunisiska gränsen. Med tillåtelse från lantförsvarsminister G R Abelin (bd 1) kvarstod han sedan i fransk tjänst till 1872. Under denna tid bevistade han även den italienska arméns höstmanövrer. I sept 1872 återvände R till Sverige, och han är (1996) den siste sv general som haft någon mer omfattande krigserfarenhet. Med sina varma sympatier för Frankrike, som han kom att bevara livet ut, blev han med tiden också alltmer unik i det annars tyskorientera-de Sverige.

Efter hemkomsten invaldes R som blott 35-årig kapten i KrVA. Han var tillika självskriven som lärare vid Krigshögsskolan. En elev från kursen 1878–80 har karakteriserat R:s föreläsningar som intressanta genom hans krigserfarenhet, även om de var väl teoretiska. R tjänstgjorde också som chef för krigshistoriska avdelningen i den nyorganiserade Generalstaben. Hans militärhistoriska studier bar många år senare frukt i föredraget Carl XII:s plan för fälttåget mot Ryssland 1708–09 (1892), som har betecknats som upptakten till 1890-talets Karl XII-renässans (Hildebrand). R beskriver kungen som "en av världens störste härförare", och hans analys av dennes strategiska tänkande röjer inspiration från Jomini och Clausewitz (Artéus).

1882 förordnades R som tf generalstabschef. Även detta var en karriärpost, men den hade ännu inte förvärvat den status av "inofficiellt OB-ämbete" som den senare fick. Genom att staben under R:s tid hade att utarbeta underlag till lantförsvarsministerns propositioner i de viktiga värnplikts- och fästningsfrågorna kom befattningen dock att bli synnerligen betydelsefull. Viktiga för tjänstens status var även R:s insatser för att anpassa det paradmässiga uppträdandet vid sv fältövningar till det moderna krigets krav, som han hade upplevt dem i Frankrike. I memoarer (Tingsten, De Champs) av den officersgeneration som fick sin utbildning på 1880- och 90-talen framträder R som en fruktad övningsledare, vars sardoniska kritik drabbade såväl hög som låg.

Ett led i utbildningen av generalstabsofficerarna – liksom i handhavandet av arméns operativa planering – var Generalstabens regelbundna fältövningar. Under R:s tid kom särskild uppmärksamhet att ägnas Norrbotten, som dessförinnan varit en bortglömd landsända i sv strategiskt tänkande. Bakom det uppvaknande intresset låg dels järnvägsbyggena i norra Finland, dels den begynnande exploateringen av skog och malmfyndigheter i landskapet. Sedan den finska kustjärnvägen nått Uleåborg genomförde R en rekognosceringstur till Norrbotten och varnade i ett betänkande 1887 för att Sveriges strategiska läge i grunden hade förändrats, eftersom landet inom några år skulle kunna invaderas landvägen. Han förordade en snabb förlängning av stambanan till Haparanda och åtgärder för att stärka sv språkets ställning i Tornedalen. Annars kunde befolkningen i gränsområdena komma att orientera sig mot storfurstendömet Finland. Följande sommar hade Generalstaben sin första fältövning i Norrbotten, varvid förutsättningarna för en fördröjningsstrid i området mellan gränsen och byn Boden analyserades. I betänkandet från neutralitetskommittén 1890, i vilken R medverkade, underströks på nytt risken för ett ryskt besättande av Norrbotten.

Redan 1882 hade R fått i uppgift av K M:t att analysera rikets framtida behov av befästningar. När betänkandet slutligen avgavs 1892 var en av huvudpunkterna ett förslag att anlägga en fästning vid Boden. I ett längre perspektiv framstår detta initiativ utan tvekan som R:s viktigaste insats. I skuggan av Bodens fästning skulle mycket av det sv försvarets operativa planering under 1900-talet komma att ske. R:s betänkande är ett magnifikt aktstycke också genom den storslagna geopolitiska bakgrundsteckning som fick motivera fästningskravet. Det ryska hotet mot Sverige framställs inte som följd av en bilateral konflikt länderna emellan, utan som ett led i tsarrikets globala strategi. Ambitionen att se Sveriges säkerhetspolitiska läge i ett större, världsomspännande sammanhang representerade något nytt i den sv militära utredningstraditionen.

Genom den sk kompromissen 1873 hade riksdagen beslutat om en avveckling av indelningsverket och en övergång till ett renodlat värnpliktsförsvar, något som skulle verkställas i takt med grundskatternas avskrivning. R var en övertygad anhängare av den allmänna värnplikten efter sina erfarenheter från Frankrike. Detta var dock ingen allmän hållning hos den med indelningsverket starkt lojala officerskåren. Genom sin hopkoppling med skattefrågorna kom värnpliktsfrågan att segslitas under decennier. R engagerades redan från 1870-talet som expert i ständiga kommittéarbeten. Tillsammans med Gustaf Björlin (bd 4) grundade han dessutom 1890 Allmänna försvarsföreningen. Dess syfte var att samla de försvarsvänliga krafterna och överbrygga klyftan mellan värnpliktsvänner och indelningsvänner, frihandlare och protektionister. R, som var politiskt konservativ och som i egenskap av ledamot av riddarhuset 1865–66 röstat nej till representationsreformen, var själv protektionist. Till skillnad från Björlin deltog han dock inte aktivt i föreningens agitation.

Sedan regeringen Boströms försvarsproposition om 90 dagars övningstid fallit igenom i riksdagen våren 1892 utsågs R – som varit påtänkt som statsråd redan vid Gillis Bildts (bd 4) ministärbildning 1888 – till lantförsvarsminister efter den avgående Hjalmar Palmstierna (bd 28). Genom en intensifiering av försvarsagitationen under sommaren och hösten, som underlättades av att förhållandet till unionspartnern Norge tillfälligt försämrats, blev det i nov möjligt för regeringen att få riksdagen med på propositionen. R försäkrade kamrarna att Sverige nu fått en helgjuten härordning. Som tack för sin insats befordrades han till generallöjtnant. Härordningsförslagets seger skapade stora förväntningar på R som krigsminister. Denna inledande framgång blev emellertid hans enda betydande under den sju år långa statsrådstiden.

R:s anseende som statsråd försvagades bl a sedan han en dag i okt 1895 hade setts korsa Norrbro iförd hög svart hatt till sin generalsuniform. Förtvivlad över sin tankspriddhet och över skämtpressens elakheter bad R kung Oscar att få undergå disciplinstraff, och han dömdes till 48 timmars arrest i eget rum.

Allvarligare var dock den s k Thorénaffären, som rullades upp i början av 1896. Som svar på en interpellation av S A Hedin (bd 18) i AK hade R hävdat att upphandlingen till kronans förråd skedde öppet enligt lagens föreskrifter, utan att tjänstemän vid intendenturförvaltningen användes som mellanhänder. Hedin förklarade sig inte nöjd med R:s svar och kunde med stöd av en mötesrapport rikta ett förödande angrepp mot R. Rapporten avslöjade att R:s besked varit direkt vilseledande. Armén hade föregående år frångått de normala rutinerna för upphandling av uniformspersedlar, sedan man med anledning av de spända relationerna till Norge velat höja beredskapen utan att väcka uppseende. Eftersom förhållandet till unionspartnern i början av 1896 åter förbättrats, var avslöjandet om de hemliga mobiliseringsförberedelserna synnerligen pinsamt för den sv regeringen.

R sade sig ha grundat sitt svar till Hedin på en rapport från generalintendenten Adam Thorén. Parallellt med sin konflikt med riksdagen utvecklade R nu en personlig schism med Thorén, vars vårdslösa formuleringar han menade hade vilselett honom. Om texten i dennes rapport verkligen kunde tolkas på det sätt R gjort i kammaren ifrågasattes emellertid. Dessutom framkom att det var R som i början av 1895 instruerat Thorén att organisera den hemliga persedelupphandlingen, och att han då även givit tillstånd att utnyttja de ordinarie munderingsanslagen för ändamålet. Enligt samstämmiga ögonvittnen (Billing, Hult) hade R i samband med unionskrisen 1895 befunnit sig i en synnerligen krigisk stämning.

Sedan Thorén vägrat acceptera erbjudandet om en reträttplats avskedades han från sitt ämbete i nov 1896. Denna åtgärd, som skedde under hänvisning till en sedan nästan 50 år outnyttjad paragraf i RF om ämbetsmäns avskedande när "rikets tjänst det fordra", har betecknats som ett rättsövergrepp och en sv "Dreyfusaffär" (Åberg). Även bland regeringens meningsfränder i FK uppfattades R:s beteende som "föga ridderligt" (Billing), och kungens förtroende för R rubbades.

R misslyckades också med att föra frågan om Bodens fästning i hamn. Den begäran om anslag för inledande fästningsbyggen som presenterades i 1897 års statsverksproposition remitterades till utredning, men när resultatet förelåg hade R bestämt sig för att lämna regeringen. Avgången aviserades sedan hans proposition om en omorganisering av Arméförvaltningen avvisats av AK i början av 1899. När även en framställan om medel till en försöksmobilisering kort därpå fälldes, bekräftades R:s obefintliga parlamentariska stöd inför kungen och statsminister Boström. För dessa två torde hans beslut ha kommit som en lättnad, men avgången fick dock inte ske för snabbt, då detta kunde tolkas som ett prejudikat för parlamentarismen.

R återvände nu till posten som generalstabschef. I denna befattning kvarstod han ännu sommaren 1905, när unionen med Norge slutligen upplöstes. De uppmarschplaner som funnits sedan tidigare var då inte längre aktuella, eftersom rysk-japanska kriget medfört att betydligt större styrkor än förr kunde disponeras för ett fälttåg i väster. R ordnade så att en sv militär underrättelsetjänst i syfte att samla kompletterande information för första gången organiserades. Hans förslag till beredskapshöjningar avvisades dock av regeringen, och hans roll som militär ledare under unionskrisen måste beskrivas som sekundär. Initiativet till underrättelseverksamheten och den nya planeringen togs inte av honom utan av chefen för Generalstabens kommunikationsavdelning, Erik Oxenstierna (bd 28, s 479). Den sv hållningen i befästningsfrågan formulerades av krigsminister Lars Tingsten förhållandevis oavhängigt av det underlag R lämnat till regeringen, och de avgörande råden till de sv förhandlarna i Karlstad kom från generalstabskaptenen Jochum Åkerman. I ett brev till en vän förklarade Tingsten i aug 1905 att R inte visat sig situationen vuxen och att han så snart krisen var över måste ställas "utom spelet". Så skedde också. I nov efterträddes han som generalstabschef av den man han föreslagit till sin efterträdare som statsråd, Knut Bildt (bd 4). R hade före sin avgång utnämnts till general och till serafimerriddare, något som markerar den status generalstabschefsbefattningen förvärvat under hans tid.

R var religiöst intresserad. När den engelske väckelsepredikanten lord Radstock besökte Sthlm hösten 1878 och omvände stora delar av societeten till sin ekumeniskt och filantropiskt färgade kristendom, drogs även R med. Det är omvittnat att R:s fromhetsiver kunde komma i konflikt med den extravaganta livsstil som präglade delar av den yngre officerskåren (Douglas). Genom en affär kring den frånskilde och omgifte generalstabskaptenen Elvir Berling blev denna sida hos R föremål för offentlig uppmärksamhet.

Under sina sista år knöts R genom sin son Axel (R 5) och sitt engagemang i Karolinska förbundet till den krets av yngre, utrikespolitiskt aktivistiska generalstabsofficerare som engagerade sig på kungamaktens sida i borggårdskrisen. Han förmåddes i nov 1913 – på årsdagen av sin flykt från Metz – att uppvakta Gustav V med en promemoria som manade till ståndaktighet mot regeringen Staaff i försvarsfrågan. Vid publiceringen av broschyren Sverige inför avgörandet (1916) varnade han för de ryska befästningar som uppförts på Åland, ett inlägg som mötte våldsamma genmälen från den politiska vänstern. Den åldrande R framstår i dessa sammanhang främst som en staffagefigur för andra och yngre krafter.

Författare

Gunnar Åselius

Arkivuppgifter

Handl:ar (korresp, handlar från fransk krigstjänst, foton m m) i KrA. – Brev från R i KB (bl a dll G Gauffin o H Wieselgren), LUB, RA o i SSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några ord med anledning af "Kongl. maj:ts nådiga proposition till Rikets ständer, angående tillökning i arméens nuvarande kavalleri-styrka; gifven Stockholms slott den 28 april 1863". [Rubr.] Sthlm 1863. 20 s. [Anon.] – Korrespondens från Algier (KrVA, Tidskrift, 1871, Sthlm, s 266–273, 303–313, 526–540, 560–573, 609–622, 1 kartbl, s 646–662; anon). – Franska nordarméns fälttåg 1870–1871. Sthlm 1874. VIII, 232 s, 4 kartbl. Övers: Campagne de l'armée francaise du Nord en 1870–71 ... annoté par M Communal, Paris 1884, 243 s, 2 kartbl. – Reserapport. (Aflemnad den 11. september 1875.) Sthlm 1876. 68 s. [Om fr bärens organisation.] – Årsberättelse af föredraganden i krigskonst (KrVAH, 1875, Sthlm, s 1–47, 1876, s 60–112, 1877, s 32–82). – Tankar om anordnandet och utförandet af stridsöfningar vid indelta infanteriets regementen och korpser. Föredr, hållet inför Militärsällskapet i 2. militärdistriktet ... i Linköping den 13. jan. 1876 (KrVA, Tidskr, 1876, s 33-42, 65-80, 1 pl). – Hvad innebär det kungl. härordningsförslaget? Föredr ... vid Föreningen Värnpligtens vänners årssammantr d 9 april 1883. Sthlm [1883]. 24 s. – Karl XII:s plan för fälttåget mot Ryssland 1708 och 1709 (KrVAH, 1892, s 321–344; även sep, 24 s, o som bilaga till Post- och inrikes tidningar, 1892, nr 266). – Styresmannens tal på akademiens högtidsdag den 12. november 1910 (ibid, 1910, s 167–174). – Hälsningstal (A. E. Rappe o N. Beskow, Till norrländingarne! Tal i Blasiebolmskyrkan ... bondetågsdagen d 6 febr år 1914, Sthlm 1914, s 3–7; även med titel Tal i Blasieholmskyrkan). – Sverige inför afgörandet. Sthlm 1916.14 s. – Anon återgett Riksdagsförhandlingar rörande försvarsverket (KrVA, Tidskr, 1865–1867).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Hult, Minnesan teckn:ar (ms), i KB. L Tingstens brev till H Ekelund, UUB.

Arméns ledn från Vasadd till nutid, ed L Rönnberg (1995); G Artéus, Krigsteori o hist förklaring (1970); Å Bernström, Affären Rappe-Thorén (PHT 1979); dens, Officerskår i förvandl (1988); G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893–1906, ed C Hallendorff (1928); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); A Cronenberg, Gustaf Björlin o Allm försvarsfören (Aktuellt o historiskt. Meddel från militärhist avd vid K militärhögsk 1969); dens, Från Karlsborg till Boden (Boden. Fästningen-garnisonen-samhället, 1990); H De Champs, Från gången tid (1948); A Douglas, Jag blev officer (1950); Generalstaben 1873–1923 (1923); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); S Hedin, Försvarsstriden 1912–14 (1951); K-G Hildebrand, Till Karl XII-uppfatlms hist, 2 (HT 1955); B Holtze, Krigsministerskiftet 1899 (Meddel från KrA, 7,1980); G Johanson, Efter borggårdstalet – nya kupp-planer (Sc 1993); K krigshögsk 1878–1928 (1928); Karlstadkonferensen 1905. Prot o aktstycken, ed A Wåhlstrand (1953); Militärt kring 1905 (Försvarsstabens krigshist avd, 1, 1958); O Norberg, A R (1922); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); S Oredsson, Stormaktsdrömmar o stridsiver. Ett tema i sv opinionsbildn o politik 1910–1942 (Sc 1993); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); E Rang, A R (Evangeliska fosterlands-stiftelsen genom 75 år, 2, 1931); L Rosell, Sveriges lantförsvar 1873–1905. En studie rör strategiska principer (Meddel från KrA, 9, 1982); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Äkerhielm (1961); L Tingsten, Hågkomster (1938); J Torbacke, "Försvaret främst" (1983); A Åberg, Nytt ljus över sv Dreyfusaffär (SvD 30 jan 1970); G Aselius, Affären Berling (PHT 1990); dens, The "Russian Menace" to Sweden (1994).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel E Rappe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7546, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7546
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel E Rappe, urn:sbl:7546, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2024-11-08.