Meriter

Rehn, Lars Gösta, f 14 febr 1913 i Lilla Malma, Söd, d 1 dec 1996 i Danderyd, Sth. Föräldrar: kommunalkamreren John Teodor R o Maria Elisabet (Lisa) Andersson. Studentex vid Eskilstuna h a l 9 juni 31, inskr vid Socialinst i Sthlm 7 sept 33, utex där 10 okt 36, inskr vid StH 19 aug 35, anställd vid Landsorganisationens (LO) utredn:avd 41–52 o 58–59, bitr sekr i utredn ang grunderna för beräkn av levnadskostnadsindex sept 42–febr 43, led av komm ang partiellt arbetsföra nov 45–april 49, FK vid StH 21 juni 48, led av 1948 års tullförhandl:komm okt 48–nov 49, av arbetsmarknadsstatistikkomm dec 48–okt 51, av 1949 års skatteutredn april 49–nov 51, av 1949 års tullförhandl:komm dec 49-nov 51, av Statens priskontrollnämnd 50-nov 51, av förhandl:delegationen för överläggn:ar ang den prisreglerande verksamhetens fortsatta bedrivande febr–maj 51, av 1951 års penningvärdeundersökn juni 51–dec 55, av Sthlms läns landsting 54–62, FL vid StH 16 maj 58, expert i stabiliseringsutredn aug 57–aug 61, led av stadsfullm i Solna 58–62, av värdesäkringskomm sept 59–okt 62, av komm ang näringslivets lokalisering dec 59–sept 63, chef för Finansdep:s ekon avd 59–62, led av arbetsmarknadsutredn sept 60–jan 65, Director for Manpower and Social Affairs vid Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) i Paris 62–74, prof i arbetsmarknadspolitik o chef för Inst för social forskn vid StU 2 febr 73–79, led av sysselsättn:utredn mars 74–79, av delegationen för social forskn juni 74–juni 80, av expertgruppen för regional utredn:verksamhet juli 74–79, av expertgruppen för utredn:verksamhet i arbetsmarknadsfrågor aug 74–79, ordf i expertgruppen för invandringsforskn dec 76–79, gästforskare vid University of California i Berkeley, USA, 79–80. – Ekon hedersdr vid Handelshögsk i Sthlm 71.

G 1) 6 okt 1937 i Sthlm, Kungsh, m Else Åkerman, f 27 jan 1909 i Vårdinge, Sth, d 1 aug 1978 i Solna, Råsunda, dtr till godsägaren Karl Alfred Isidor Å o Lydia Emilia Löfström; 2) 18 mars 1992 i Danderyd m Danielle Legoux, f 29 mars 1930 i Laignes, Frankrike.

Biografi

Gösta R blev som LO-ekonom bitr sekreterare i den kommitté som utarbetade arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Detta byggde på teorier om en aktiv konjunkturpolitik som redan hade praktiserats i Sverige under 1930-talet och på förmodanden om en lågkonjunktur efter kriget. De pessimistiska förväntningarna infriades inte. Sv näringsliv gynnades av en exportboom och en hög inhemsk efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror och nya bostäder. Tendenserna till ekonomisk överhettning under 1940-talets andra hälft förstärktes av en expansiv finans- och penningpolitik syftande till att uppnå full sysselsättning. R kom nu att helhjärtat ägna sig åt en fråga som han ständigt skulle återkomma till: Vilken ekonomisk politik förenar full sysselsättning med låg inflation?

R kritiserade den socialdemokratiska regeringens expansiva ekonomiska politik, främst beslutet i början av 1947 att avskaffa omsättningsskatten. Han kände också en allt större tveksamhet inför, men ställde sig –precis som LO-ledningen – ändå bakom, regeringens åtgärder för att uppnå prisstabilitet och bytesbalans under 1940-talets andra hälft. Helt i linje med den keynesianska Beveridgeplanen (1944–45) och arbetarrörelsens efterkrigsprogram använde sig regeringen av pris- och investeringskontroller, inkomstpolitik, importregleringar och vinstfrysningar samt en devalvering av sv kronan (1949) för att mildra överhettningen eller dess negativa effekter på bytesbalansen. R blev så småningom övertygad om att åtgärderna hämmade produktiviteten och var trubbiga eller rent av självdestruktiva vapen i kampen mot inflationen. Erfarenheterna från det av LO sanktionerade lönestoppet 1949 – som förlängdes 1950 trots R:s motstånd – visade att fackföreningsrörelsen inte bör ta på sig ansvaret för prisstabiliteten i en överhettad ekonomi. Centrala överenskommelser om återhållsamhet kan inte förhindra löneökningar genom marknadskrafternas inverkan – s k löneglidning – eller framtida kompensationskrav från de fackliga organisationerna. "Frivillig" inkomstpolitik är enligt R inte bara ett ineffektivt medel i kampen mot inflationen. Den försvagar också fackföreningarnas inflytande över lönebildningen och därmed deras legitimitet i medlemmarnas ögon.

Vid slutet av 1940-talet uppmanade R arbetarrörelsen att "hata inflationen", ett uttryck som han dock inte använde i skrift förrän 1957. Inflationen har negativa effekter på inkomst- och resursfördelningen, tillväxten och även på sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen. Genom sin kritik av en sangvinisk attityd till inflationen och de keynesianska botemedlen under 1940-talets andra hälft tog R avstånd från en expansiv finanspolitik för full sysselsättning. Generella ekonomiskpolitiska medel borde användas för att bekämpa inflationen, inte arbetslösheten. R:s djärva tanke i ett land som gått i spetsen för den keynesianska revolutionen var att finanspolitiken måste vara restriktiv och stimulansåtgärderna ha så små effekter på efterfrågan (multiplikatoreffekter) som möjligt.

Syftet med en stram finanspolitik var enligt R att minska vinstens andel av nationalinkomsten, ett argument som för övrigt gjorde det lättare att övertyga LO-ledningen i början av 1950-talet om politikens fördelar. Inflation uppstår när företagens vinstmarginaler är för höga. Vinstmarginalerna måste pressas samman genom en stram finanspolitik och en politik för full sysselsättning som höjer löntagarnas förhandlingsstyrka. Lägre vinstmarginaler begränsar löneglidningen och därmed utrymmet för en uppåtgående löne- och prisspiral.

R utarbetade under 1940-talets andra hälft, i samarbete med chefen på LO:s utredningsavdelning Rudolf Meidner, ett alternativ till regeringens ekonomiska politik. Deras ståndpunkter kom att utvecklas, systematiseras och sammanfattas i en rapport till LO-kongressen 1951, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen. Rapportens löne- och ekonomiskpolitiska program kallades inom den samhällsvetenskapliga litteraturen först för den Rehnska modellen av Erik Lundberg^[1] men så småningom för Rehn-Meidnermodellen. R satte sin prägel på rapportens stabiliseringspolitiska avsnitt, men den innehöll också en diskussion om strukturomvandling och rättvisa löner som främst bar Meidners signum. Rehn-Meidnermodellens helhetsperspektiv är unikt inom nationalekonomin. Modellen utgick från samtliga mål i den ekonomiska politiken under efterkrigstiden, full sysselsättning, prisstabilitet, tillväxt (strukturomvandling) och rättvisa. Vidare hade de föreslagna medlen fler än ett mål och även syftet att öka effektiviteten hos andra medel i modellen.

LO-rapporten rekommenderade en stram finanspolitik, främst en höjning av de indirekta skatterna, för att dämpa inflationstakten och öka det offentliga sparandet. De "arbetslöshetsöar" som uppstår genom den anti-inflatoriska finanspolitiken skall elimineras genom aktiv arbetsmarknadspolitik. Vissa befolkningsgrupper, företag och regioner bör gynnas av sysselsättningsskapande åtgärder och företagens rekrytering av arbetskraft underlättas genom förbättringar av matchningsprocessen, främst genom offentlig arbetsförmedling och utbudsorienterade åtgärder, som t ex omskolning och flyttningsbidrag. En viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken enligt Rehn-Meidnermodellen är att förhindra arbetslöshet vid utslagning och avveckling av företag genom solidarisk lönepolitik. Principen om "lika lön för lika arbete" förhindrar att ineffektiva företag kan leva vidare genom låga löner. En omfördelning av arbetskraften från stagnerande till expansiva regioner, näringar och företag genom stora löneskillnader uppfattades av R och Meidner som både orättvis och inflatorisk. Men den solidariska lönepolitiken måste kombineras med arbetsmarknadspolitik och en restriktiv finanspolitik för att resultera i en icke-inflatorisk strukturomvandling.

Rehn-Meidnermodellens målsättning om rättvisa löner omfattade inte bara den om samma ersättning för likvärdiga arbeten. Modellen förordade också en övergripande "objektiv" arbetsvärdering på arbetsmarknaden för att etablera rättvisa löneskillnader. Förhoppningen var också att arbetsvärderingen, tillsammans med arbetsmarknadspolitiken och den strama finanspolitiken, skulle förhindra inflatoriska lönekapplöpningar.

Rehn-Meidnermodellen kritiserades av E Lundberg i en artikel i Ekonomisk tidskrift 1950. R:s svar i samma nummer av tidskriften inledde ett meningsutbyte dem emellan som blev en tidig höjdpunkt i den sv ekonomisk-politiska debatten under efterkrigstiden. Den fördes i en atmosfär av ömsesidig respekt. Kontrahenterna hade förmågan att formulera sammanhängande ekonomisk-politiska visioner och att hålla isär de teoretiska och ideologiska argumenten. Lundberg ifrågasatte inte R:s teori om ett samband mellan vinster och inflation men framhöll att arbetskraftsbrist är en viktigare orsak till höga löneökningar. Hans invändningar fick faktiskt stöd av en empirisk studie av löneglidningen i sv industri som R genomförde tillsammans med nationalekonomen Bent Hansen vid mitten av 1950-talet. Lundberg hävdade också att en vinstdämpande politik skulle minska företagens investeringar genom sin negativa inverkan på vinstförväntningar och möjligheter till självfinansiering. Inflation – och tendenser till desorganisation i företagen – borde förhindras genom viss arbetslöshet enligt Lundberg. För R var full sysselsättning en restriktion i den ekonomiska politiken - inflation måste därför bekämpas med andra medel än arbetslöshet. R betonade i sitt försvar av en ekonomisk politik för låga vinster att privata investeringar kan finansieras med offentligt sparande. Han påpekade också att skillnader i lönsamhet mellan företag, branscher och näringar är minst lika viktiga drivkrafter för tillväxt som höga vinster i allmänhet. Dynamiska företag gynnas dessutom av Rehn-Meidnermodellens solidariska lönepolitik och arbetsmarknadspolitik genom att den tillfredsställer deras behov av arbetskraft.

R gav varken i debatten med Lundberg eller annorstädes en uttömmande förklaring av sambandet mellan vinstmarginaler, arbetsmarknadsläge och löneglidning. I R:s och Bent Hansens studie av löneglidningen i sv industri användes uppgifter om faktiska vinstmarginaler som mått på förväntad lönsamhet vid anställning av ytterligare arbetskraft. Höga vinster och hög efterfrågan på arbetskraft är då bara två separata förklaringar till löneglidning under vissa produktionstekniska förutsättningar. R antydde även att höga faktiska vinstmarginaler är en självständig drivkraft bakom löneglidning. Förmodligen antog han att höga vinster ökar företagens lättsinne i löneförhandlingar och deras finansiella förmåga att erbjuda nyckelpersonal högre löner. Denna tolkning är rimlig mot bakgrund av R:s senare argument för stimulanser av företagens lönsamhet vid ökad sysselsättning som alternativ till åtgärder som ökar företagens faktiska (genomsnittliga) lönsamhet.

R och Lundberg var också oeniga om stabiliseringspolitikens sammansättning. R förordade en stram finanspolitik med hänvisning till att en ökad offentlig andel av det totala sparandet var önskvärd av fördelningsskäl men också för att finansiera arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. R:s reserverade inställning till en aktiv penningpolitik kan också ha speglat att han accepterade den sv lågräntepolitiken under den tidiga efterkrigstiden och argumenten för denna av John Maynard Keynes och Gunnar Myrdal (bd 26). Lundberg föredrog penningpolitiska medel framför finanspolitiska i konjunkturpolitiken. Han befarade att kollektiv kapitalbildning och selektiv sysselsättningspolitik skulle leda till planhushållning och därmed på sikt hota demokratin.

Frågan är i vilken utsträckning som Rehn-Meidnermodellen kom att tillämpas under efterkrigstiden. Löneutjämningen mellan industribranscher och kön blev mer omfattande i Sverige än i andra OECD-länder under 1960- och 1970-talen. Rehn-Meidnermodellen ökade LO:s beslutsamhet att föra solidarisk lönepolitik och även låglöneförbundens förståelse för de negativa sysselsättningseffekterna. Arbetsmarknadens parter kom dock aldrig att prioritera frågan om en övergripande arbetsvärdering.

Rehn-Meidnermodellen bemöttes först med misstro av socialdemokratiska regeringsmedlemmar. R fortsatte dock envetet att propagera för den nya ekonomiska politiken under sin tjänstledighet från LO för arbeten i penningvärdeundersökningen och stabiliseringsutredningen och i Finansdepartementet 1959–62. Det politiska genombrottet skedde när Gunnar Sträng blev finansminister 1955 och Bertil Olsson generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) 1957. S å övervann Tage Erlander sin skepsis mot den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna kom att tillämpas för första gången på allvar under lågkonjunkturen 1957–58 och expanderade sedan kraftigt under 1960-talet. Utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder (som andel av BNP) blev betydligt högre i Sverige än i andra OECD-länder under 1970-talet. Den anpassningsfrämjande arbetsmarknadspolitiken ökade mer än den efterfrågeorienterade under 1960-talet. Dess utformning påverkades sannolikt av R:s – och även LO:s – betoning av fördelarna med rörlighetsstimulanser för individ och samhälle. R kände sig följaktligen träffad av kritiken under 1970-talet av AMS' "flyttlasspolitik". Han medgav att rörlighetspolitiken kanske drivits för långt under 1960-talet men underströk samtidigt att de sysselsättningsskapande åtgärderna hade dominerat och att han själv hade bidragit till regionalpolitikens genombrott genom sin medverkan i lokaliseringsutredningen i början av decenniet.

Finans- och penningpolitiken under högkonjunkturerna vid mitten och slutet av 1960-talet^[2] blev alltför expansiv mätt med Rehn-Meidnermodellens måttstock. Åtstramningsåtgärder sattes in för sent vilket förstärkte de efterföljande lågkonjunkturerna. R berömde dock regeringen för att den bemötte tendenserna till ökad arbetslöshet med aktiv arbetsmarknadspolitik i stället för med expansiv finanspolitik. Sverige lyckades bättre än andra OECD-länder med att balansera mellan inflation och arbetslöshet under lågkonjunkturen i början av 1970-talet. Gunnar Sträng hänvisade därvid till arvet från Rehn-Meidnermodellen. Men den ekonomiska politiken speglade i första hand ett stabiliseringspolitiskt misslyckande, inte en konsekvent tillämpning av modellen.

Den offentliga sektorns andel av det totala sparandet ökade mer i Sverige än i alla andra OECD-länder under 1960-talet och början av 1970-talet. Ökningen berodde visserligen inte på en stram finanspolitik utan på tjänstepensionsreformen (ATP). Men R bidrog till att ATP blev ett fördelningssystem med offentliga fonder. Han hade inflytande över LO:s linje i pensionsfrågan och bedrev också egen opinionsbildning bland ledande socialdemokrater. R uttryckte dock sitt missnöje över att den offentliga kapitalbildningen blev alltför liten och vissa höginkomstgruppers fördel alltför stor i det slutgiltiga ATP-systemet.

Arbetsmarknadspolitiken fortsatte att spela en central roll i den ekonomiska politiken från mitten av 1970-talet, oavsett regeringsfärg och konjunkturläge. R:s inflytande över arbetsmarknadspolitikens inriktning blev nu begränsat, men han gjorde sällan några allvarliga invändningar. Han kritiserade däremot den socialdemokratiska regeringen för att inte skriva upp värdet på den sv kronan 1973–74. Höga internationella priser på råvaror fick därmed utmynna i en vinstboom i sv industri. De höga vinsterna grundlade enligt R den sv "löneexplosionen" vid mitten av 1970-talet.

Den socialdemokratiska "tredje vägen" under 1980-talet avvek från Rehn-Meidnermodellen även om R:s egen kritik var försiktig. Regeringens strategi var att med hjälp av en undervärderad krona och överenskommelser med arbetsmarknadens parter om löneåterhållsamhet öka investeringarna och sysselsättningen i den konkurrensutsatta sektorn och minska underskotten i bytesbalansen. En kraftig devalvering 1982 och en obenägenhet att revalvera några år senare medförde, tillsammans med en avreglering av kreditmarknaden och ett skattesystem som favoriserade låntagande, en allvarlig överhettning av sv ekonomi under 1980-talets andra hälft. Finanspolitiken blev inte tillräckligt restriktiv för att förhindra en sådan.

Den ökade lönespridningen och arbetslösheten under 1980-talet resp 1990-talet utgjorde brott mot Rehn-Meidnermodellen. Med den som ledstjärna är det möjligt att påstå, att den höga arbetslösheten under 1990-talet var väntad med tanke på den inflatoriska ekonomiska politiken under det föregående decenniet. Den socialdemokratiska åtstramningspolitiken 1994-96 skulle också kunna betraktas som ett avsteg från den grundläggande keynesianska premissen i Rehn-Meidnermodellen att finanspolitiken måste få vara expansiv i en djup lågkonjunktur - modellen hade utformats för en överhettad ekonomi med "arbetslöshetsöar", inte för en ekonomi med negativ BNP-tillväxt och hög arbetslöshet som den under 1990-talets första hälft. R var dock medveten om att förutsättningarna för en självständig sv stabiliseringspolitik hade försämrats sedan 1950-talet.

R:s inflytande inom sv arbetarrörelse försvagades redan under 1960-talet. LO – liksom Gunnar Sträng – ställde sig bakom en lönemodell – den s k EFO-modellen – vars tillåtelse av en "jämviktsinflation" inte uppfyllde R:s stränga krav på prisstabilitet. R:s minskade inflytande förklaras av hans arbete vid OECD 1962-74 men också av att LO kom att prioritera låglönesatsningar, medinflytande, strukturomvandling och arbetsmiljö, prioriteringar som antingen gällde frågor utanför R:s specialområden eller som ifrågasattes av honom. Han poängterade ofta i linje med Rehn-Meidnermodellen att vissa löneskillnader är motiverade med tanke på skillnader i t ex utbildning, erfarenhet, ansvar och arbetsmiljö. R ställde sig också utanför den debatt inom fackföreningsrörelsen om ägandet i näringslivet som påbörjades vid slutet av 1960-talet. Han intog en avvaktande hållning till LO:s förslag om löntagarfonder vid mitten av 1970-talet, trots att det motiverades med hänvisning till de "övervinster" som uppstår genom solidarisk lönepolitik.

R återfick inte sin centrala position inom sv arbetarrörelse och samhällsdebatt vid sin återkomst till Sverige vid mitten av 1970-talet. Den "sociala ingenjörskonst" som R var en exponent för attackerades från både vänster och höger under 1980-talet. Vidare kom traditionell socialdemokrati och framför allt LO att sätta en allt mindre prägel på sv samhällsutveckling. Även fackföreningsrörelsen visade sig kallsinnig till Rehn-Meidnermodellen. LO accepterade löneåterhållsamhet för att lyfta upp vinsterna i näringslivet under 1980-talet och motsatte sig även generella åtstramningsåtgärder för att mildra överhettningen vid decenniets slut. LO-ekonomernas stöd för en teori om att bevara full sysselsättning genom upprepade devalveringar bekräftar att R:s idéer stod lågt i kurs inom LO vid 1980-talets slut. Hans förslag till åtgärder mot inflation och arbetslöshet under 1990-talet mötte heller ingen entusiasm inom LO.

R deltog inte i de strider mellan "traditionalister" och "förnyare" eller mellan keynesianer och Keynes-kritiker som blossade upp inom socialdemokratin under 1980-talet. Hans neutrala hållning speglade en djupt rotad partilojalitet men också svårigheterna att placera in honom i någon av grupperna. Rehn-Meidnermodellen – som R aldrig övergav – utgör en "tredje ståndpunkt" mellan monetarism och keynesianism. R framhöll själv vid mitten av 1970-talet, med hänvisning till sin opposition mot regeringens keynesianska politik vid slutet av 1940-talet, att han varken tillhörde vänster- eller högerfalangen inom socialdemokratin utan "borrade inifrån".

Det var E Lundberg som introducerade R:s teorier i sv nationalekonomi. Han var kritisk mot den R:ska modellens ekonomiska politik men samtidigt imponerad av dess logik och insiktsfulla beskrivning av inflationens och strukturomvandlingens drivkrafter. Genom sitt antagande om stabila skillnader i produktivitet och lönsamhet mellan företag var enligt Lundberg R:s teori en föregångare till den s k Saltermodellen från 1960. Sv arbetsmarknadsekonomer framhöll också under 1960- och 1970-talen att Rehn-Meidnermodellen hade föregripit diskussionen om den s k Phillipskurvan. Modellen sågs som ett medel att "förskjuta Phillipskurvan nedåt", dvs att mildra dilemmat mellan arbetslöshet och inflation.

R:s idéer gjorde emellertid inga djupare avtryck i sv nationalekonomi trots Rehn-Meidnermodellens innovativa innehåll och den sv arbetsmarknadspolitikens världsrykte. Nationalekonomer hävdade under 1980- och 1990-talen att löneutjämningen mellan yrkes- och åldersgrupper – som egentligen saknade förankring i Rehn-Meidnermodellen – och den offentliga kapitalbildningen hade reducerat de sv hushållens incitament för utbildning och sparande. Arbetsmarknadspolitiken beskylldes för att vara inflatorisk och tränga undan "riktiga" arbeten, en kritik som dock inte delades av alla sv nationalekonomer. Arbetsmarknadsteorin utvecklades delvis i en annan riktning än den rehnska under 1980- och 1990-talen. I s k fackföreningsmodeller ges stort utrymme för förhandlingar mellan ett fåtal stora aktörer vid bestämningen av löner och även av sysselsättning. I R:s löneteori är marknadskrafterna utslagsgivande – arbetsmarknadspolitik för att minska företagens vakanser är ett effektivare medel för att dämpa löneökningstakten i en överhettad ekonomi än utfästelser av arbetsmarknadens parter.

Genom sin huvudsakliga bakgrund som fackföreningsekonom och utredare var det svårt för R att bli helt accepterad inom den akademiska nationalekonomin. Men hans svaga ställning i sv nationalekonomi berodde även på hans "kreativa otålighet" och på att hans medverkan i den dagsaktuella debatten gjorde honom mindre intresserad av att precisera sina idéer i en inomvetenskaplig debatt eller bedriva tid skrävande empirisk forskning. R:s styrka låg i att formulera konsistenta välfärdspolitiska utopier baserade på djupa empiriska insikter, att utarbeta praktiska tekniska och organisatoriska lösningar samt att argumentera övertygande i skrift och tal för utopierna och deras konkreta uttryck. Men R hade inga ambitioner som nybliven professor i arbetsmarknadspolitik vid mitten av 1970-talet att utforma övergripande ekonomisk-politiska visioner eller invändningar mot den ekonomiska politiken i Sverige och andra OECD-länder. I stället ägnade han större delen av sitt återstående arbetsliv åt att försöka övertyga politiker, ekonomer och allmänhet om förtjänsterna hos ett specifikt medel i stabiliseringspolitiken – marginella sysselsättningssubventioner.

R hade beskrivit marginella sysselsättningsstöd i positiva ordalag redan under 1930-talet och även propagerat för dem under lågkonjunkturerna vid mitten av 1960-talet resp början av 1970-talet. Tanken är att företag erhåller en subvention antingen om de ökar sin sysselsättning eller för sin sysselsättning över en viss nivå som i R:s slutliga version. R föreslog under 1980-talet att inte bara sysselsättningen utan även investeringarna och produktionsökningarna i allmänhet kunde subventioneras. Marginella sysselsättningsstöd hade praktiserats bl a i Tyskland under 1930-talet – före Hitlerepoken – och även i begränsad skala i Sverige och andra västländer under 1960- och 1970-talen. R bidrog inte till teoriutvecklingen men däremot till att de marginella stöden sattes in i ett stabiliseringspolitiskt sammanhang. Han drev från mitten av 1970-talet tesen att rätt utformade marginella subventioner är effektiva medel i kampen inte bara mot arbetslösheten utan också mot inflationen. R lade tonvikten vid ett av argumenten för stöden – de ökar företagens benägenhet att sänka sina priser.

R:s lobbyverksamhet och artikelskrivande kan ha bidragit till det ökade politiska intresset för marginella sysselsättningssubventioner under 1990-talets första hälft. Temporära sysselsättningsstöd infördes av en borgerlig regering 1994 och av en socialdemokratisk 1995. De socialdemokratiska stöden utgick bara till företag som anställde arbetslösa. Enligt de flesta empiriska studier har marginella sysselsättningssubventioner – inklusive de som genomfördes vid mitten av 1990-talet – inte haft några betydande effekter på sysselsättning och inflationstakt. R:s reaktion var oftast att stöden var för små eller fel- konstruerade – de bör vara permanenta och även generella, dvs inte bara omfatta vissa regioner, näringar eller befolkningsgrupper.

Paradoxalt nog upplevde R sina största framgångar efter hemkomsten till Sverige i en fråga som inte primärt berörde stabiliseringspolitiken. Hans idéer om flexibel arbetstid fick ett allt starkare stöd bland politiker och ekonomer under 1980- och 1990-talen. R förordade individuella beslut och lokala kollektivavtal om arbetstiden framför generella arbetstidsförkortningar. Erfarenheter från arbetstidsreformer i Danmark bidrog till att popularisera hans idéer om flexibel arbetstid i Sverige. Idéer om betald ledighet (utöver den lagstadgade semestern) utvecklade R redan under 1940-talet. Han föreslog att centrala ledighetskassor skulle byggas upp med hjälp av arbetsgivaravgifter. Uttaget av ledighet borde normalt avgöras av arbetsmarknadens parter. Kassorna skulle fyllas på med statliga subventioner för att öka incitamenten att ta ut ledigheten under lågkonjunkturer. R utvidgade sin vision om ett flexibelt arbetsliv vid slutet av 1950-talet genom att föreslå rörlig pensionsålder. I hans färdiga förslag från 1960- och 1970-talen bestämmer individen själv inom vissa gränser över användningen av ett personligt konto som byggs upp genom en allmän inkomstförsäkring. Den enskilde kan utnyttja sin "dragningsrätt" för att t ex finansiera en förkortad vecko- och dagsarbetstid, studier, extrasemester eller förtidspensionering. R tänkte sig dock fortfarande att staten kunde ge ekonomiska fördelar till dem som utnyttjade sin ledighet vid hög arbetslöshet eller t ex för utbildning till bristyrken.

R:s världsbild var sammanvävd av liberala och socialistiska teorier och värderingar. Hans argument för offentligt sparande, liksom för att stärka arbetarklassens maktställning genom en politik för full sysselsättning, är svåra att förena med en liberal samhällssyn. R:s kritik av den kapitalistiska marknadsekonomin för dess inneboende instabilitet, ineffektivitet och orättvisa är också skarpare än de flesta liberala ekonomers, men de liberala idéerna var samtidigt tydligare hos R än hos andra reformistiska socialister i hans generation. Hans stabiliseringspolitiska modell utgjorde ett marknadskonformt alternativ till statliga regleringar och inkomstpolitik. R försvarade modellen med hänvisning till att "objektiva" arbetsvärderingar och solidarisk lönepolitik simulerade lönestrukturen på en perfekt arbetsmarknad. Hans välfärdspolitiska utopier vilade också på ett individuellt frihetsbegrepp. Den fulla sysselsättningen, den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken och de individuella dragningsrätterna skulle öka möjligheterna att byta arbetsgivare och därmed också öka den enskilda individens frihet och makt gentemot samhällets korporationer. R betonade denna "vingarnas trygghet" på bekostnad av "musselskalets trygghet" genom lagar och avtal om anställningsskydd och medbestämmande. R:s liberala samhällssyn är tydligast vid pläderingen för flexibel arbetstid och pensionsålder i termer av personlig valfrihet samt vid hans kritik av förmyndaraktiga regleringar på området. Hans huvudmotiv för statliga ingrepp och det "starka samhället" var inte att hävda folkflertalets intressen utan att öka den enskilda medborgarens frihet och värna om svaga minoritetsgrupper och individer. Hans reserverade inställning till politisk decentralisering och ekonomisk demokrati bottnade i en rädsla för att utsatta regioner och befolkningsgrupper skulle förlora.

R:s betydelse för sv ekonomisk politik under den tidiga efterkrigstiden är obestridlig. Oenigheten är dock stor om värdet av hans idéer idag (1997). En del menar att Rehn-Meidnermodellens politik för låga företagsvinster och solidariska löner är föråldrad i en värld av transnationella företag, snabba finansiella kapitalrörelser över gränserna och möjligheter för eftertraktad arbetskraft att flytta till andra länder; andra anser att modellen förtjänar en renässans - utbudsorienterad och "selektiv" sysselsättningspolitik inkluderande marginella expansionsstöd, inom ramen för en återhållsam finans- och penningpolitik, är den enda tänkbara nationella strategin i en tid av europeiska integrationssträvanden och internationella kapitalrörelser. Amerikanska ekonomers skepsis sedan slutet av 1970-talet mot möjligheterna att uppnå full sysselsättning utan inflation genom "keynesianska finjusteringar" utgör ett senkommet stöd för R:s idéer. Teorier om rationella förväntningar och naturlig arbetslöshet strider mot hans uppfattning om stabiliseringspolitikens mål och möjligheter men inte mot hans tilltro till arbetsmarknadspolitik - enligt kritikerna av stabiliseringspolitik kan en låg arbetslöshet bara bli varaktig om arbetsmarknadens funktionssätt förbättras. Utländska ekonomers beundran för "den svenska modellen", som ibland fick dem att polemisera mot sv akademiska ekonomer, gäller främst den aktiva arbetsmarknadspolitik som R dragit upp riktlinjerna för. Slutligen har empirisk forskning under 1980- och 1990-talen delvis bekräftat Rehn-Meidnermodellens bild av den sv arbetsmarknadens funktionssätt och den solidariska lönepolitikens effekter på inkomstfördelning och strukturomvandling.

R:s gärning speglar en rikt utrustad och sammansatt personlighet som bl a förenade teoretisk briljans med ett väl utvecklat sinne för ekonomiska och politiska realiteter. Han förenade en stark trohet mot och förtröstan på det socialdemokratiska partiet med en självständighet och kritisk uppriktighet som ibland gränsade till rabulism. R var på samma gång en ambassadör för den sv folkhemsmodellen och en europeisk intellektuell utan nationella lojalitetsband. Det fanns drag i hans personlighet som av somliga kunde uppfattas som motsägelsefulla. Han kombinerade "den sociale ingenjörens" tilltro till centralistisk samhällsstyrning med en växande oro för expertvälde, offentligt maktmissbruk och partilivets professionalisering, inte minst inom socialdemokratin.

R kallas ofta för "den svenska modellens fader". Som idégivare, debattör och opinionsbildare bidrog R till att en unik ekonomisk-politisk modell kom att utvecklas och delvis tillämpas i Sverige efter det andra världskriget. Genombrottet för R:s idéer underlättades av socialdemokratiska regeringsinnehav och LO:s pådrivande roll vid utformningen av stabiliserings- och välfärdspolitiken under den tidiga efterkrigstiden.

Författare

Lennart Erixon

Arkivuppgifter

R:s arkiv i AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: The structure and development of Swedish economic life (International federation of trade unions: Ztirich congress 1939 Paris 1939, [enl uppg,] s 134-156 [i häfte med omslagsdtel The world economic situadon: international survey and reports from national centres affiliated to the IFTU ...]; anon). – Prisutvecklingen och priskontrollen (Aktuella studiefrågor 1941, ABF:s studiehandbok, Sthlm 1941, s 28-49). – Krisbördornas fördelning. Sthlm 1942. [Omsl.] 80 s. [Anon.] ([Omsk] LO: Information och argument, 1.) - Så är det! Kommunistiska standardlögner vederlagda. Sthlm 1942. 40 s. ([Omsl:] LO: Aktuella frågor 2.) – Sant och osant i ekonomidebatten. Sthlm 1945. 76 s. (Ibid 3.) – Preliminär lönestatistik 1945. Utvidgat särtr efter Fackföreningsrörelsen 1945, nr 48 o 49. [Sthlm] 1946. 4:o. 10 s. – De 27 punkterna. Sthlm 1946. 55 s. (ABF [Stockholm], Studieplan nr 62.) - Kvinnoarbetet och kvinnolönerna. [Sthlm 19]46. 15 s. (Ibid 64.) – Bilaga B. PM angående industriarbetarnas löneutveckling åren 1935–46 (SOU 1946: 48, Finansdep. Betänkande med förslag till statliga löneplaner m. m., Sthlm 1946, s 165–171). – [Inlägg i dechargedebatten] (LO: Protokoll 1946. Landsorganisationens i Sverige 13:de ordinarie kongress i Stockholms konserthus 7–13 sept., Sthlm 1947, s 84–87,92 f). – Kommunisterna om pris-och lönestoppet. Sthlm 1948. 23 s. (LO: Aktuella frågor 5.) - Stabiliseringslinjen. Sthlm 1948. 16 s. (Ibid 13.) – Det ekonomiska läget. Information o argument. Sthlm 1948. 31 s. (LO, Propagandarådet.) -Arbetsmarknaden (Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Serie A: 15. Konjunkturläget hösten 1947, Sthlm 1948, s 76–121). – Lönerna och inkomstutvecklingen (ibid, 17. Konjunkturläget hösten 1949, Sthlm 1950, s 125–138). – [Debattinlägg om lönepolitiken] (Landsorganisationen i Sverige, 14:e ord kongr ... 8-15 sept. 1951, Protokoll, Sthlm 1951, s 186–188, 201, 227–232, 235, 263 i). – Kapitel 7. Direkt och indirekt beskattning (SOU 1951: 51, Finansdep. 1949 års skatteutredning: Betänkande angående den statliga direkta beskattningen, Sthlm 1951, s 96-111). – Särskilt yttrande (ibid, s 271–275; tills med [S H] Henriksson). – Särskilt yttrande av herr [E O] Åkerström (ibid, s 303–314; byggd på ett utkast av R till Kap 7). – The problem of stability: an analysis and some policy proposals (E Lundberg m fl, Wages policy under full employment, ed and transl by R Turvey, London ... 1952, s 30–54). – A reply to Erik Lundberg (ibid, s 72–79). – Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen ... Malmö 1953. 226 s. [Föret (undert aug 1951), tills med flera; enl egen uppg förf s 105-127 o delar av s 129-164 samt bilagan s 209-224 (ej i den oU' versionen 1951).] Övers: Trade unions and full employment. Sthlm 1953. 109 s. (LO, The Swedish con-federation of trade unions.) – On wage-drift: a problem of money-wage dynamics (25 economic essays... in honour of Erik Lindahl, Sthlm 1956, s 87-138; tills med Bent Hansen). Bearb övers: Försök till statistisk belysning av löneglidningens orsaker. [Solna 1956 (duplic).] 4:o. 50 bl. - Swedish wages and wage poli- cies (The Annals of the American Academy of political and social science, vol 310, Philadelphia 1957, s 99–108). – Unionism and the wage structure in Sweden (The theory of wage determinadon. Proceedings of a conference held by the International economic association, edj T. Dunlop, London 1957, s 222–237 o inlägg i debatt s 338-430 passim). – "Den nya arbetsmarknadspolitiken" ... Särtr ur Svensk sparbanks-tidskr ... 1959 (med vissa tillägg). Sthlm 1959. 12 s. – Wage drift in Sweden ([OEEC: European productivity agency (E. P. A.),] Trade union research and study de-partments. International trade union conference, Vienna 9–12 Dec 1958, [Amsterdam 1959?], [enl uppg,] även sep, [Solna, tr] Amsterdam u å, 7 s; annan utg: OEEC: Agence européenne de productivité: Les services syndicaux d'études et de recherche Rapports introductifs å la Session d'études syndicale internationale Vienne (9-12 déc 1958), Paris [1959?], s 285-292: Le glissement des salaires). - På väg mot en rationell finanspolitik (T Erlander m fl, Idé och handling, [Till Ernst Wigforss på 80-årsdagen d 2 jan 1961,] Sthlm 1960, s 76–92). – Bruttobeskattning (Studier och debatt, årg 8, 1960, nr 2. Framtidens företagsbeskattning. Föredr o diskussioner vid en SNS-konferens 1960 på Köjagården, Jämtland, Sthlm 1960, s 31–37 o inlägg i disk s 54-57). – Arbetsmarknadspolitik som samhällsidé (Femton år med Tage Erlander ... Red av Olle Svensson, Sthlm 1961, s 74–94). – Nationalbudgeten och konjunkturpolitiken. [Rubr.] Sthlm 1962. 4:o. 9 s. [Ur Skandinaviska bankens kvartalsskrift, april s å. Ur dess eng utg:] The national budget and economic policy ... 9 s. - [Särskilt yttrande] (SOU 1965:9, Inrikesdep. Arbetsmarknadspolitik. Betänkande avgivet av 1960 års arbetsmarknadsutredning, Sthlm 1965, s 547–549). – On incomes policy. Papers and proceedings from a conference in honour of Erik Lundberg. Sthlm 1969. 4:o. [Inlägg i disk s 86–97,139–157,163-170,179–181.] – Trends and innovations in manpower policy 1967–69. Third report on implementation of the recommen-dation on active manpower policy ... (derestricted by the Council at its 213th meeting on 17th March, 1970). [Omsl, tr.] U o 1970 [duplic]. 4:o. 59 s. - Pro-spective view on patterns of working time. Paris 1972 [duplic]. 4:o. 24s. (O.E.C.D.: International conference on new patterns for working time 26th-29th Sept 1972 Report no. 1 B.) – Recent trends in manpower policy. [Rubr.] U o o å. 4:o. S 82-112. [Ur European yearbook 1973.] ([Omsl:] Swedish institute for social research, Reprint series no 19.) – Relationen mellan avgång från anställning (retirement) och pensionering; flexibel pensionsålder. Paneldiskussion: In-ledningsanf (Pensionering och sysselsättning, aktivering av äldre. Red: Y Zotterman, Sthlm 1973, s 106-119). – Die Gesellschaft der freien Wahl (Beitrage zu einer Theorie der Sozialpolitik. Festschrift fur Elisabeth Liefmann-Keil... hrsg v D Kulp und W Stut-zel, Berlin 1973, s 317-351). - Manpower policy as an instrument of national economic policy (Manpower policy: Perspectives and prospects. Papers on the occasion of the tenth anniversary of the Manpower de-velopment and training act of 1962. Ed by S L. Wolfbein, Philadelphia 1973, s 171–192). – Une vie de travad å la carte (Preuves, les idées qui changent le monde, 14. 2' trimestre 1973, Paris, 4:o, s 106-115). -Die Verbindung von Arbeit, Bildung und Freizeit – ein Modellvorschlag (Gewerkschafdiche Monatshefte, Nr 25, 1974, Köln, s 424-433). – Pour un nouvel amé-nagement des temps dans la vie active (Prospectives, revue semestrielle, vol 4, Paris 1975, s 75-87). – To-wards flexibility in working life (Recurrent education, [omsb] papers deriving from the Georgetown University conference ... March, 1973 ... SJ. Mushkin, ed, Washington, D. C. [1974], 4:o, s 177–185). – Recent trends in Western economies: Needs and methods for further development of manpower policy ([US] National commission for manpower policy, Special report no. 10. Reexamining European manpower policies, Washington 1976, s 53–71 o Summary ... s 21–23). – [Inledning] (Erfarenheter av biandekonomin. Uppsatser o diskussioner vid Dahmén-symposiet om den sv biandekonomin Saltsjöbaden 18–19 okt 1976, Sthlm 1977, s 174–180; om J Broms: Om selektiv politiks generella verkningar på den industriella utvecklingen). - Samhällsekonomiska synpunkter på aktivering av äldre (Arbete och sysselsättning för de äldre, red: C Ström, Y Zotterman, Sthlm 1977, s 184–190). – Finansministrarna, LO-ekonomerna och arbetsmarknadspolitiken (Ekonomisk debatt och ekonomisk politik, Nationalekonomiska föreningen 100 år, utg avj Herin o L Werin, Sthlm 1977, s 201–227). – Arbetsmarknadspolitik (K-O Feldt m fl, Ekonomisk politik inför 1980-talet, [red Lars Hjalmarsson,] Sthlm 1977, s 67-99). – Towards a society of free choice (Compa-ring public policies: papers presented at the round table meeting atjablonna, Poland (May 14-19,1974) ed byj J. Wiatr o R Rose, Wroclaw 1977, s 121–157). – Särskilt yttrande (SOU 1978: 14, Arbetsmarknadsdep. Arbete åt handikappade. Betänkande av Sys-selsättningsutredningen, Sthlm 1978, s 254 f). – Särskilt yttrande (SOU 1978: 62, d:o. RegionalpoJitiska stödformer och styrmedel, delbetänkande från Sysselsättningsutr, Sthlm 1978, s 171 f). – Le travail: privilége, droit ou obligation (La sécurité d'emploi, [Compte-rendu du 33' congrés des relations indust-rielles de l'Université Laval, publ sous la direction de R Blouin,] Quebec 1978, s 155–165). – Expansion against stagflation - some unorthodox reflections based on the Swedish experience. [Rubr.] New York 1980 [duplic]. 4:o. 10 bl. (Working life in Sweden, [utg: Swedish information service, Swedish Consulate general...,] no 18.) - [P 1. Sweden] (GR& K. Helveg Pedersen, Education and youth employment in Sweden and Denmark. A study prepared for the Carnegie Council on policy studies in higher education, Berke-ley,Calif., 1980,s 1–175). – Idéutvecklingen (Lönepolitik och solidaritet. Debattinlägg vid Meidnersemina-riet d 21-22 febr 1980, Sthlm 1980, s 22–69). – Anti-inflationary expansion policies (with special re-ference to marginal employment premiums) ... Report to the Commission of the European communi-ties ... Sthlm [1980]. 83 s. (Institutet för statsvetenskaplig forskning, Meddelande [även eng tit], 1982: 4.) [Omsl.] Supplement: Marginal employment sub- sidies: experiences and reflections. Brussels 1982 [duplic]. 4:o. 36 bl. - Den svenska välfärdsstaten: uppgång, kris o framtidsutsikter. U o o å. S 20-38. [Ur Katsaus 1981.] ([Omsl:] Institutet för social forskning, Särtrycksserie nr 72.) - Koordination und Selektion im Bildungs- und Beschäftigungssystem Schwedens (Abstimmungs- und Auswahlprobleme im Bildungs- und Beschäftigungssystem, hrsg v L Bussman, Berlin 1982, s 305-342). - El modelo sueco en perspectiva (Temas, textos sobre problemas sociales contemporaneos, 2. El modelo sueco: una experencia social en la encruciada, Madrid 1982, 4:o, s 31 f). – Svezia verso una svolta del modello svedese: i fondi di capitale dei lavoratori (L'Europa sindicale nel 1981 ... a cura di G Baglioni e E Santi, Bologna 1982, s 193–285; tills med B Vi[k]lund; sv originalet publ av Arbetslivscentrum som Labor year book 1981/82 [duplic], 4:o, 95 bl, med omsl Labor developments in Sweden 1982–83 eller Working papers). – Svezia – per un reformismo piu avanzato senza compromesso di classe (L'Europa ... nel 1982 1982, s 183–230; tills med B Viklund). - [Recension av boken] (Dokumentation från seminarium kring boken Den stora skolreformen 26januari 1983 .... [Sthlm] 1983 [omsl], 4:o, s 47–52). – Individual drawing rights (Financing re-current education: strategies for increasing employ-ment, job opportunities, and productivity, ed by H M. Levin & H G. Schutze, Beverly Hills [1983], s 67–79). – Cooperation betweeen the government and workers' and employers' organizations on labour märket policy in Sweden. [Rubr.] Sthlm 1984 [omsl]. 34 s. (Svenska institutet.) Fr utg: La politique du marché du travail en Suéde. Le Iieu d'une cooperation entré le gouvernement et les partenaires sociaux. Sthlm 1986 [omsl]. 46 s. – Comment (Economic and social partnership and incomes policy, ed by: A A. Cavaco Silba, Lissabon 1984, s 165-173; till anförande av B de Melo). – The active labour märket policy: a historical review (Beleid in de tijd. Een bundel opstellen aange-boden aan L. A. Ph. van der Leij, 's-Gravenhage 1984, s 113-121). – Thewagesof success (Daedalus, Proceedings of the American Academy of arts and sciences, vol 113, nr2.Nordicvoices, Cambridge, Mass., 1984,s 137–168). – The role of training in the active labour märket policy – the Swedish example (A one day conference on May 19th 1984, Glaziers Hall, London Bridge, Conference report, [London 1984,] 4:o, s 5 f). – Swedish active labor märket policy: retrospect and prospect. [Rubr.] U o o å. S 62-69. [Ur Industrial relations 1985.] ([Omsl:] Swedish inst for social research, Repr ser 140.) – Hur bädda för en antiinflato-risk inkomstpolitik? (Förhandlad inkomstpolitik?, Sthlm 1986, s 71–89). – State, economic policy and industrial relations in the 1980s: problems and trends. [Rubr.] U o o å. S 61–79. [Ur Economic and industri-al democracy 1987.] (Swedish institute for social research, Repr ser 187.) - Economia e attori nelLEuropa degli anni '80 (Stato, politica economia e relazioni industriali in Europa, a cura di G Baglioni e C Squarzon, Milano 1987, s 98–119). – Full sysselsättning utan inflation. Skrifter i urval. Sthlm 1988. 527 s. – En rättvis och flexibel tilläggspension. Inlägg i pensionsde- batten inom arbetarrörelsen under 1950- och 1960-talen. Sthlm 1989 [omsl]. 82 s. (Institutet för social forskn, Medd, 1989: 7.) – Anålisis general de la eco-nomia sueca y su desarrollo. [Rubr.] Sthlm 1990. [Omsl.] S 19–37. [Ur Sistema, democracia industrial, 94–95.] (Swedish insdtute for social research, Repr ser 271.) - Medv med Examiner's report mm i OECD: Manpower policies and problems in Austria, Paris 1967, Manpower policy in the United Kingdom ... 1970, ... in Japan ... 1973 o ... in Germany ... 1974 (OECD, Reviews of manpower and social policies [5, 7, 11 o 13]); bidr, vanligen tr Sthlm, i: Metallarbetaren, 1936: nr 48, 1937: 2-3,3-8,10,12,14,16,18, 20, 22,24, 26, 28, 30,32, 34,37-39,42-44, 46, 48,1938: 3, 5, 7,10,12,14,16,18, 20, 22, 24, 26,30, 33, 37, 39, 42, 44-46,48,1939:1, 4-5, 7-9,12,16,19, 23-24,26, 36, 39, 47, 49/50, 1941: 5, 1942: 9, 12, 1943: 8, 24/25, 1944: 39, 1946: 21, 1952: 35/36, 1953: 45, 1954: 5, 1974: 35, 39-41,1975: 4, 4:o, Clarté, 1936: 6,14,1937: 1, 7, 15, 1938: 1/2, 5/6, 7, 9, 16, 1939: 3/4, 5-7/8, Fackföreningsrörelsen, 1939, 1941-42, 1944-45, 1949, 1953, 1959, 8:o, forts: LO-ddningen, 1980: 49, fol, Ekonomisk tidskrift, 1942, 1948, 1950, 1953, Nationalekonomiska föreningens förhandlingar, 1942, 1944, 1947, 1958, 1961, (diskussionsinlägg,) Frihet, 1944: 2, 1952: 22, 4:o, Förbundskamraten, 1946: 6, 4:o, Mål och medel, 1946: 6, 4:o, SIA, Skogsindustriarbetaren, 1946: 25/26, 4:o, Tiden, 1948,1953, 1957, 1959, 1961, 1976, 1981-82, Vi, 1953: 16, 19, 1958: 2, 4:o, Svensk sparbankstidskrift, 1959-60, 1971, Ekonomisk revy, 1961, SACO ddningen, 1961, Skandinaviska bankens kvartalsskrift, april 1962, 4:o, o dess utg Skandinaviska banken Quarterly review o ... Viertel-jahresbericht s å, The OECD Observer, no 1,1962, 8, 1964, 21,1966, 31,1967, 62,1973, Paris, 4:o, Industri-al relations, 1963: 2, 1985: 1, Berkeley, Vårt ekonomiska läge, 1970,1974, Byggnadsindustrin, 1972: 39, 4:o, Annuaire européenne / European yearbook, 1973, La Haye / The Hague 1975, Universities Quarterly, 1973/74: 3, London, Ekonomisk debatt, 1975, 1977, 1979, 1985, 1989, Invandrare och minoriteter, 1976: 2, Erwachsenenbildung in Osterreich, 1976: 9, Wien, Droit social, 1978: 7/8, Paris, 4:o, Mitteilungen aus der Arbeitsmarkt- und Berufsforschung, 1980, Stuttgart, 4:o, Katsaus, 1981: 1, Hfors, Administra-tions-TEMA, 1982:1, 4:o, Inside Sweden, 1986: 5, 4:o, Economic and industrial democracy, 1987, London Tervgazdasågi Forum, 1987: 4, Budapest; Sistema, democracia industrial, no. 94-95, Madrid 1990, Arbe-tarhistoria, 1989-90, 4:o; vidare Folket, Eskilstuna, 1933: 16/5, 8, 29 o 30/6 (sign: En), Social-demokra-ten 1940: 7 o 12/12,1941:19/1,1943: 29/5, 2 o 17/6, 6/7, forts: Morgon-tidningen 1951: 20/12, 1955: 17/6, 1957: 4/12, Afton-tidningen 1944: 26/1, 1951: 30/12,1953: 26/5, 8/6, 8, 9 o 11/8, 29/12, DN 1953: 4/6, 1978: 1/4, 1982: 18/12, 1985: 28/7, 1988: 17/1, 1990: 24/6,1992: 9/5,1993: 25/2, Ny tid 1953: 3/10, Oskarshamns Nyheterna 1953: 3/10, Östgöten 1953: 7/10, Värmlands Folkblad 1955: 27/4, Östergötlands Folkblad 1955: 2/5, Eskilstuna-Kuriren 1957: 16 o 19/3, 1/4, St-T 1957: 15/10, 1962: 26/2, 25/4, 1964: 6/10, 1981: 28/9, 1982: 2/4, 1983: 15/2, 1984: 19/1, Arbetet 1959: 5/9, 1975: 2/10, 1990: 14/9, Aftonbladet 1981: 21/1, 27/7, 1983: 10/1, 1985: 16/11, 1987: 25/9,1989: 16/6, 1990: 31/3, 20/8, 1991: 6/4,15/7, SvD 1981: 27/1, 11/2, Dala-Demokraten 1981: 28/9; se vidare bibliografi i Full sysselsättning ovan 1988, s 485–526, som i stor utsträckning även upptar maskinskr handl i arkiv o duplicerade PM.

Källor och litteratur

Källor o litt: Utbildn:dep:s konseljakter 2 febr 1973, nr B 11, RA.

L Erixon, Rehn-Meidnermodellen, en tredje väg i den ekon politiken (Arbetslivscentrum, Research Report 1994:4); R Meidner, G R as an LO Economist (The Journal of Economic and Industrial Democracy, 1988:4); dens, Helgjuten sanningssägare i ekonomin (DN 10 dec 1996); N H Schager, G R:s utopi (Ekon debatt 1989:8); E Wadensjö, A Dahlberg o B Holmlund, Inledande presentation o analys (G Rehn, Full sysselsättn utan inflation, 1988).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
L Gösta Rehn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7576, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Erixon), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7576
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
L Gösta Rehn, urn:sbl:7576, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Erixon), hämtad 2024-04-25.