Oscar II

Född:1829-01-21 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms Slott)
Död:1907-12-08 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Kung


Band 28 (1992-1994), sida 377.

Meriter

Oscar II (Oscar Fredrik), f 21 jan 1829 på Sthlms slott, d 8 dec 1907 där. Föräldrar: konung Oscar I o Josefina av Leuchtenberg. Erhöll vid födseln titeln hertig av Östergötland, sjöofficersex 19 juni 45, kapten i flottan 1 febr 50, kommendörkapten 19 april 53, led av komm ang sjökrigsundervisn dec 53–mars 54, kommendör 17 jan 55, konteramiral 3 april 56, viceamiral i flottan o generallöjtn i armén 1 dec 58, ordf i komm ang Sthlms befästande nov 64–aug 65, i militärlärov:kommissionen sept 65–juli 66, Sveriges o Norges konung 18 sept 72, krönt i Sthlms storkyrka 12 maj 73, i Trondheims domkyrka 18 juli 73, abdikerade som Norges konung 26 okt 05.

G 6 juni 1857 i Biebrich, Nassau, Tyskland, m prinsessan Sofia Wilhelmina Mariana Henrietta av Nassau, f 9 juli 1836 där, d 30 dec 1913 på Sthlms slott, dtr till hertig Georg Wilhelm August Heinrich Belgicus av N o prinsessan Pauline Friederike Marie av Württemberg.

Biografi

O och hans äldre bröder Karl (Karl XV) och Gustav kom att uppfostras och undervisas av i stort sett samma personer. Prinsarnas sv informatorer hämtades från UU; sålunda var C J Boström (bd 5) brödernas lärare 1833–37. Han efterträddes av F F Carlson (bd 7), som f ö långt senare skulle bli ett av O:s statsråd. Carlson hade i sitt författarskap visat stark motvilja mot allt partiliv; det är möjligt att han därvid kan ha påverkat O, som under hela sitt liv gärna gav uttryck åt sådana tankegångar. Carlson förde kortfattade anteckningar om prinsarnas undervisning och har därvid nämnt, att O var ytterligt svag för smicker. Prinsen hade "det teoretiska huvudets förtjänster och dess fel: Distraktion, glömska, obeslutsamhet. Envishet, ytterlig noggrannhet." Carlson var informator till 1846. Av unionella skäl var det viktigt att prinsarna också fick undervisning av norrmän. Otto Aubert tjänstgjorde som informator 1834–37. Han skulle undervisa i norska språket och i matematik. Han var livlig och aningen hårdför och ville bibringa sina elever raskhet och pli. Mycket tyder på att han var uppskattad av O och hans bröder.

Redan tidigt bestämdes att O:s militära bana främst skulle ägnas flottan. En viktig undervisare i dessa sammanhang var den norske officeren W W Haffner. Från 1839 varvades O:s studier med militära aktiviteter. Sjöresorna blev alltmer omfattande och kulminerade i en årslång kommendering på fregatten Eugenie i Östersjön och Medelhavet 1846–47. 1849 förde han för första gången fartygsbefäl. Före och efter medelhavsresan slutförde han sina bokliga studier under några terminer vid UU. Uppenbarligen trivdes O bättre med kamratumgänget i flottan än med samvaron i studentkretsar; i de senare ansågs han avgjort mera reserverad än de äldre bröderna. Även om O som kung gärna uppmärksammade universitetet hör han inte till dem som sett studietiden där i ett särskilt skimmer.

Under O:s uppväxt tydde ingenting på att han skulle bli regerande monark, men i början av 1850-talet ändrades förhållandena i och med att den äldre brodern Gustav avled 1852 och tronföljaren Karls son Karl Oscar två år senare. O kom i denna ställning stundom att utnyttjas som ett slags handsekreterare av fadern, Oscar I. När Karl XV uppsteg på tronen 1859 blev O tronföljare, en ställning som han skulle komma att inneha i 13 år; titeln kronprins fick han aldrig.

O:s marina tjänstgöring stimulerade hos honom ett intresse för sjömilitära och flotthistoriska frågor. Hans åsikter gjorde att han råkade i konflikter både med fadern och dennes efterträdare, brodern Karl. I den stora marinpolitiska debatten tog han klart ställning för en sammanhållen flotta och motsatte sig det förslag som sjöministern Baltzar v Platen framlagt till 1850–51 års riksdag och som skulle innebära satsning på skärgårdsflottan med motsvarande minskning av örlogsflottan; propositionen föll dock. Hösten 1856 höll O vid ett inspektionsuppdrag i Karlskrona ett tal till sjömännen som ansågs kontroversiellt. Han angreps med anledning av detta en tid hårt i tidningarna, särskilt i Aftonbladet och Östgöta Correspondenten. Med hjälp av vänner vid flottan planerades dock en meningsfull tjänst åt O inom vapnet. Allt ansågs klart då Oscar I själv sade nej under ett långt och upprört samtal med O, som tog saken hårt och ansåg att fadern påverkats av pressen.

Under 1860-talet återkom v Platen som sjöminister. Han föreslog och genomdrev 1866 en uppdelning av marinen i sjögående flotta och skärgårdsartilleri. O uttryckte starkt missnöje med saken och blev på egen begäran befriad från uppdraget att vara inspektör för flottruppernas exercis. I den debatt som föregått beslutet hade utvecklingen av pansarfartyg och ångmaskiner samt inte minst John Ericssons monitorer, prövade under amerikanska inbördeskriget, spelat en stor roll. Anskaffandet av monitorer motarbetades av O på olika sätt, bl a i föredrag inför militärsällskapet – en sammanslutning som han själv initierat. I den debatt som följde 1869–70 deltog Ericsson själv. O förmådde sedan aldrig uppskatta denne. Vad flottan angick, fattade riksdagen beslut om dess återförening, något som kunde verkställas då O själv blivit kung.

Redan tidigt märktes det att utrikespolitiken var ett annat av O:s stora intressen. Han var kunnig, berest i Europa och hade betydande konversations- och sällskapstalanger, allt egenskaper som var betydelsefulla i sammanhanget. Hans känslosamhet och brist på verklighetssinne kunde dock hindra en klar bedömning. Tidigt betraktade han Ryssland som arvfienden, något som särskilt kom till uttryck under Krimkrigets dagar. "Den ryska expansionen tedde sig för honom nära nog som ett naturfenomen, vilket förr eller senare måste resultera i ett explosionsartat utbrott" (Lindberg 1958, s 29). Redan som ung hade O också fått nära danska vänner, och han omfattade en form av skandinavism som kom till klart uttryck i olika politiska sammanhang. När Danmark genomgick krisen och kriget 1863–64 hörde han till de aktivister som förordade ingripande på den danska sidan, och personligen hade han rent av funderingar om att gå ut som frivillig och kämpa vid Dannevirke. Han fann brodern Karl XV för obeslutsam. Under 1860-talets senare del var de gryende motsättningarna mellan Frankrike och Preussen en dominerande fråga. Medan kungen satsade klart på Frankrike var O, fastän i huvudsak också franskvänlig, mera benägen att i ett starkt Preussen se en motvikt mot den ryska faran. Vid fransk-tyska krigets utbrott hoppades han på en fransk seger, som bl a skulle kunna innebära att Danmark kunde frigöra Slesvig. I och med det franska sammanbrottet låg dock vägen öppen för den omorientering i tyskvänlig riktning som senare skulle komma till klart uttryck hos O.

I de inrikespolitiska frågorna, undantagandes vad som gällde flottan, agerade O i regel inte öppet under tronföljaråren. Han var återhållsam i fråga om tidens stora problem, representationsreformen. Att han inte oförbehållsamt gillat den förändring som medfört att adelns makt minskade och utvecklingen klart bäddade för parlamentarism, är dock tydligt att döma av många uttalanden han gjorde under senare år.

Om O:s privatliv före trontillträdet kan nämnas att han som 19-åring mötte sin stora ungdomskärlek i den jämnåriga adelsdamen Camille af Harmens. Känslorna var besvarade men giftermål givetvis otänkbart. 1856 företog hertigen sin "grand tour" på kontinenten. I Rhenlandet träffade han Sofia av Nassau, och i sept så ingicks förlovningen som följdes av vigsel påföljande år. Alla hertigparets fyra söner, Gustav (Gustav V, bd 17), Oscar (Bernadotte, bd 3), Carl och Eugen (bd 14) föddes innan O besteg tronen 1872.

Något år innan O ingick äktenskap hade han på allvar börjat skriva dikter; inspirationen kom genom uppsalastudenten Fredrik Sander, som han träffade 1855. Vissa dikter var närmast centrallyrik men åtskilligt ägnades den värld han var förtrogen med, således flottans. Ur svenska flottans minnen ingavs anonymt till SA 1857 och vann andra pris. Åren därefter fortsatte O sin diktarverksamhet men ägnade sig också åt översättningar ur världslitteraturen. Det har ansetts att hans intensiva litterära aktivitet dessa år hängde samman med att han inte fick utlopp för sin verksamhetslust inom flottan på det sätt han önskade.

När O i sept 1872 besteg tronen efter Karl XV:s död var han knappast opinionsmässigt varmt välkomnad i Sverige. Olikheterna mellan bröderna var alltför påtagliga, och det torde ha varit allmänt känt att förhållandet mellan dem inte hade varit det allra bästa, något som också indirekt bekräftas av O:s memoarer. Påfallande snabbt lät O på Sthlms slott vidta förändringar i fråga om möblering och sådant som konkret alltför mycket kunde tänkas påminna om brodern. Andra detaljer bidrog också till en viss skepsis hos undersåtarna. En sådan var, att O lät införa flaggning på Sthlms slott, en senare naturlig åtgärd, som då väckte kritik. Utan tvekan bidrog han dock därigenom till att göra den sv flaggan mera populär och överhuvudtaget känd av allmänheten. Han beslöt även att låta sig krönas trots en viss opinion för att han skulle avstå. Anslagen till ceremonin föranledde debatter i AK liksom även frågan om det k apanaget.

Det viktigaste beslut som riksdagen fattade under O:s första regeringsår föll inom ramen för "de stora frågorna", d v s diskussionen om grundskatter och försvar. Kamrarna avgav våren 1873 den riksdagsskrivelse som i samtiden och den historiska litteraturen fått namnet "kompromissen". Den innebar, kortfattat uttryckt, att indelningsverkets avskaffande endast skulle få ske samtidigt med att grundskatterna också avskrevs. Forskningen har övertygande visat, att åtskilliga som i riksdagen stödde kompromissen, exempelvis lantmannapartisterna Arvid Posse och Emil Key (bd 21), i själva verket fruktade att en lösning av de stora frågorna skulle innebära en för dem icke önskvärd omfördelning av skattetrycket. Kompromissen blev också, trots att den presenterades som ett positivt beslut, i själva verket en hårdknut. De stora frågorna kom därigenom, med mångas mer eller mindre tysta samtycke, att paralyseras i mer än ett decennium. Att O medvetet skulle ha deltagit i detta "dubbelspel" kan dock inte anses bevisat och är knappast troligt. I memoarerna omtalar han allmänt initiativet som taget av "några fosterländska män" i båda kamrarna. Vad gäller kompromissbeslutet och de många försvarsdebatterna under de kommande årtiondena torde ha gällt att ett starkt försvar, som i varje fall ytligt och ceremoniellt gav kungamakten ett visst stöd, vägde tyngre för O än de privatekonomiska intressena hos de medlemmar av "överklassen" som han förvisso i övrigt solidariserade sig med. För grundskatteproblemen intresserade han sig mycket litet, men försvarsfrågorna ägnade han uppsatser och anonyma tidningsartiklar; det får inte glömmas att den utbildning han hade var officerens.

Om än O vid trontillträdet bemöttes med viss skepsis i Sverige var, egendomligt nog, sett i ljuset av den senare utvecklingen, stämningen positivare i Norge. En fråga som dock väckte viss oro gällde ståthållarskapets borttagande. Ärendet hade länge varit aktuellt genom att norrmännen uttryckt önskan att bli av med denna för dem förödmjukande symbol. Karl XV hade lovat sanktionera beslutet, men eftersom detta väckt en våldsam opinion i Sverige, fann han för gott att avstå (1860), något som i sin tur åstadkom indignation i Norge. O insåg att ståthållarämbetet, som f ö inte var besatt, sedan den siste innehavaren avgått på 1850-talet, utan svårighet kunde avskaffas. Han beslöt därför sanktionera det beslut som stortinget senast fattat i maj 1873. I memoarerna ger O relativt stort utrymme åt sin egen medlande roll i sammanhanget. Uppenbart är dock att det sv statsrådet, trots en viss tidningskampanj, inte fann frågan vara av den vikt att man önskade blåsa till strid. Beslutet blev emellertid betydelsefullt i så måtto att det, när ståthållarskapet upphörde, inrättades ett norskt statsministerämbete vid sidan av det som redan fanns vid den norska statsrådsavdelningen i Sthlm.

Vid 1874 års riksdag beslöt justitiestatsministern Axel Adlercreutz (bd 1) att avgå, och O fick därmed ett första tillfälle att agera som regeringsbildare. Med syfte att skapa ett brett underlag gjorde han ett försök med en "koalitionsregering" under ledning av Louis De Geer (bd 10) och Arvid Posse. De Geer avböjde, även då han senare av O uppmanades att ingå i ministären utan att Posse skulle komma i fråga. Slutet på ministerkrisen blev att Edvard Carleson (bd 7) utnämndes till justitiestatsminister. Under diskussionerna om regeringsbildningen hade O låtit införa i Posttidningen en notis om att De Geer tillfrågats men avböjt. Detta uppfattades av De Geer som en förtäckt beskyllning att han skulle ha svikit sin plikt mot det allmänna. Förhållandet mellan honom och O, som aldrig varit förtroligt, blev härigenom mera ansträngt, även om de också senare skulle komma att samverka. O:s första ministerkris visade tydligt vad som för honom i dessa sammanhang blev det stora problemet: det låg i hans intresse att ministären skulle vara arbetsduglig och kunna lösa uppkommande frågor, något som emellertid inte kunde ske utan att den hade en riksdagsmajoritet i ryggen. Samtidigt fick regeringsbildningen inte innebära något som helst erkännande av parlamentarismens princip, som han ansåg osvensk och skadlig och stridande mot den uppfattning han hade om kungamakt och riksdag.

Ministären Carleson saknade politisk enhetlighet, och en partiell ministärkris uppstod redan hösten 1874. O gjorde året därpå nya försök att bredda ministären genom att först vända sig till Arvid Posse ensam, sedan till De Geer och Posse gemensamt för att åter få till stånd en koalitionsministär. Försöken misslyckades eftersom personer tänkta att ingå i dessa ministärer tackade nej. Särskilt starkt var motståndet hos medlemmar av den sittande ministären. I början av april innehöll NDA, språkrör för den konservativa majoriteten, artikeln Antingen – eller, som i förtäckta men dock fullt klara ordalag angrep kungen för hans försök att bredda ministären. Där hävdades att en ministär Posse skulle vara ett politiskt missfoster och en ministär Posse-De Geer en politisk-moralisk vidunderlighet. Det har senare fastställts att artikeln skrevs av den konservative FK-ledamoten Curry Treffenberg, som därtill inspirerats av ecklesiastikminister Gunnar Wennerberg. Den väckte ett stort uppseende och O kände sig mycket sårad av påhoppet. Krisen löstes slutligen genom att De Geer förmåddes inträda, och han lyckades i maj bilda en ministär som knappast hade någon utpräglat politisk karaktär men kunde tänkas fungera. Fem statsråd, däribland Carleson och Wennerberg, avgick. Bland de nya i ministären märktes Hans Forssell (bd 16) och F F Carlson.

1875 företog O viktiga resor i Europa: på försommaren ett kortare besök i Danmark omedelbart följt av en resa till det tyska riket. Vistelsen i Berlin betraktades av kungen som en stor framgång, och den förvisso smärtsamma utrikespolitiska omorientering som han efter fransk-tyska kriget företagit fick här sin kraftiga accent. Anknytningen till det tyska kejsardömet skulle under återstoden av O:s regeringstid bli central för honom. Medan hans fäders land Frankrike var besmittat av republikanism, stod det wilhelminska Tyskland för ordning och konservativ stabilitet. För Bismarck hyste han numera en stor beundran. På högsommaren företog O en resa till Ryssland, där han också mottogs väl och på allt sätt fick framhålla för sin värd tsaren att han representerade en fredlig granne. I radikalare sv tidningspress kritiserades O:s tyskvänliga hållning, och från danskt håll framhölls att besöket hos preussarna gott hade kunnat dröja några år.

1876 medförde en förändring som inte blev utan betydelse för kungamaktens ställning i och med att ett statsministerämbete utan direktanknytning till departement ersatte justitiestatsministerposten. O tycks inte ha motsatt sig denna reform även om han insåg att ledningen av ministären mera accentuerat kom att glida ur kungens händer. I juni blev kronprins Gustav myndig, och det låg närmare till för kungen att hädanefter låta honom biträda i vissa ärenden. Följande år lade regeringen fram ett förslag i de stora frågorna, som anknöt till kompromissen från 1873. Övningstiden för beväringen skulle förlängas, indelningsverket tills vidare behållas men successivt avskrivas i samma takt som grundskatterna. Motståndet i AK var dock för starkt och propositionen fälldes. Regeringsengagemanget var påfallande lamt, och O riktar i sina memoarer en anklagelse mot De Geer för detta: "Excellensen själv, klok och ädel som han är, saknar en egenskap, näml: beslutsam tilltagsenhet, och just denna egenskap hade här varit på sin plats." Nästa år kom lantmannapartiet med ett stort upplagt förslag i de stora frågorna, som dock fälldes av en obetydlig FK-majoritet. Förmodligen var det hela en gest av lantmannapartiet, vars ledare knappast lär ha sörjt över förslagets fall. O torde ha varit ganska svalt inställd till förslaget, som han ansåg militärt otillräckligt; dessutom skulle det ha varit generande om ett förslag lyckades som inte hade sitt ursprung hos hans regering.

1880 förelade ministären De Geer riksdagen ett begränsat förslag till värnpliktsreform. Statsministern förlorade och fann för gott att avgå. Uppenbarligen hade han räknat med att hans popularitet bland bönderna i förening med en viss splittring inom lantmannapartiet skulle kunna ge honom framgång. Förslaget framlades i samförstånd med O, som inte hade något emot en begränsad försvarsreform, även om denna skulle strida mot 1873 års kompromiss. Nu ställde De Geer kabinettsfråga och när reaktionen på denna visade sig, insåg kungen, att propositionen inte skulle gå igenom. I och för sig hade han inget emot att bli av med De Geer, men för att fria sig mot eftervärldens dom för slapphet agerade han kraftigt för förslaget. O vände sig sedan till Arvid Posse, som inte var svårövertalad utan bildade regering. Några av de gamla statsråden avgick medan andra tillkom.

O tycks ha haft en viss personlig förkärlek för Arvid Posse, trots att dennes politiska rykte i vida kretsar ansågs ganska skamfilat. Tillsättandet av honom som statsminister var emellertid – O och hans samtida må ha förnekat det hur mycket som helst – en parlamentarisk handling, som den politiska situationen tvang kungen till. De närmaste årens politiska utspel av statsministern hade också klart parlamentariska drag; senare minskade hans ambitioner i detta avseende. Det stort upplagda och väl förberedda förslaget till lösning av de stora frågorna som förelades 1883 års riksdag föll efter ett fullkomligt politiskt virrvarr, varvid gamla partiband sprängdes. I detta komplicerade läge fungerade O knappast som en målmedvetet och följdriktigt arbetande statsman, och hans uttalanden var inte konsekventa. Att han insåg att en ökad värnplikt hade ett värde för kungamakten och att han personligen var intresserad av flottans upprustning står dock klart.

Våren 1885 lyckades Robert Themptander, vilken inträtt som statsminister året innan, genom politisk skicklighet genomdriva en ganska blygsam reform inom de stora frågornas sfär, som äntligen medförde en uppluckring. Tveklöst spelade även O en viss roll vid tillkomsten av detta förslag. I en utförlig PM 9 maj 1884, en vecka innan Themptander blev statsminister, framhöll O inför regeringen att en strävan att låta de stora frågorna "successivt och samtidigt ordnas" inte var "detsamma som att helt genomföra båda genom ett enda beslut, eller efter en fastspikad tidtabell". Mycket tyder på att O stimulerats att utarbeta denna PM efter kontakter med vännen Sigfrid Wieselgren, som hade en klar bedömning av läget inom riksdagen.

Svårigheter av mera komplicerat slag än de sv politiska avgörandena mötte O under dessa år i Norge. Tre storting hade beslutat, senast 1880, att statsråden skulle ha rätt att delta i stortingsdebatterna; avsikten var att regeringen närmare skulle bindas till den parlamentariska verkligheten. O kunde inte acceptera detta utan vägrade varje gång sanktion. Frågan kom därför att röra sig om huruvida kungen hade absolut veto i grundlagsfrågor, något som hävdades av regeringen och högern. Vänstern ledd av Johan Sverdrup menade att monarken bara hade uppskjutande veto och lyckades genomdriva att ministären ställdes inför riksrätt för att lagstridigt ha gjort bruk av det kungliga vetot. Rättens dom blev fällande och i febr 1884 avsattes statsminister Selmer och de flesta statsråden. O lät bilda en högerministär men denna blev inte långlivad; redan i juni tvangs O acceptera Sverdrup som statsminister. Därmed var parlamentarismen som princip klart accepterad i Norge.

För O bör dessa år ha varit svåra. Han menade att det var hans oavvisliga plikt att vidmakthålla unionen, och han insåg att kungamakten var ett av de mycket få band som höll den samman. Därtill kom att statsminister Selmer var en av hans närmaste politiska vänner i Norge; deras förhållande präglades av ömsesidig tillgivenhet. Björnstjerne Björnsons agerande väckte O:s starka motvilja och kungen var närmast maniskt fientlig mot honom. Sommaren 1882 företog O en rundresa i Norge, en färd som var utpräglat politiskt markerad. De rojalistiska hyllningar som därvid förekom felbedömde han och tolkade som en allmän politisk omsvängning. Stundom tänkte han på abdikation, stundom på möjligheten av att få till stånd ett tyskt ingripande i Norge. Särskilt svårt fann O det vara, när han erfor att lantmannapartister och andra i den sv riksdagen i slutet av april 1884 arrangerat en sexa där det förekommit hyllningstal för den norske venstremannen Viggo Ullmann. Å andra sidan saknades inte de i Sverige som ville ha hårda tag mot norrmännen. Det är dock troligt att Themptanders tillträde som sv statsminister innebar en avkylning av de heta känslorna. Vidare tyder mycket på att drottning Sofia från och med april 1884 insett att fortsatt kamp bara skulle skada kungamakten och gått in för att övertala O att acceptera Johan Sverdrup.

I Sverige kom under senare delen av 1880-talet tullstriderna att avlösa de stora frågorna i politiken. Personligen var O frihandlare men han synes inte med engagemang ha ingripit i tulldiskussionerna. Regeringskrisen i febr 1888, då Themptander avgick, var ovanligt långdragen och präglades av stark kunglig aktivitet. Det har tidigare hävdats att protektionisten Gillis Bildt (bd 4), som slutligen utsågs till statsminister, i hög grad var O:s man. Det torde dock snarare varit så att O inte hade särskilt stora valmöjligheter, eftersom tullvännerna dominerade riksdagen. Däremot har det legat i hans intresse att framhäva sin roll i sammanhanget och liksom tidigare betona att det inte var fråga om någon parlamentarism av norsk typ också i Sverige. De konservativa protektionisterna hade heller ingen anledning att försvara den parlamentarism som de i praktiken hade accepterat. – Redan efter ett år ersattes Bildt av Gustaf Åkerhielm, som i sin tur, efter ett oförsiktigt yttrande om att tala svenska med norrmännen, efterträddes av E G Boström sommaren 1891. Denne var utpräglad tullvän. Under den ganska långa protektionistiska dominansen sköts tullfrågorna successivt i: bakgrunden samtidigt som stämningen överhuvud taget blev mera fosterländsk. Därigenom öppnades möjligheten för ministären att vid en urtima riksdag hösten 1892 genomföra den försvarsreform som slutgiltigt löste de stora frågorna, avskaffa indelningsverk och grundskatter och införa allmän värnplikt. O:s glädje över detta beslut var uppriktig och känd är den symbolhandling som han själv beskriver sålunda: "Därpå avtog jag mitt eget blåa band och löste seraphimerstjärnan från mitt bröst samt lämnade båda till Boström, ty honom var jag och riket en särdeles stor tack skyldig, och jag ville i hans person utmärka hela statsrådet."

Om O hade anledning att vara nöjd med utvecklingen i Sverige var förhållandena i Norge så mycket mera betänkliga. Vänstern hade visserligen splittrats 1888 men gick 1891 till seger i stortingsvalet på ett program med krav på Norges likställighet inom den unionella utrikespolitiken och ett eget norskt konsulatväsen. Särskilt upphetsad var stämningen våren 1895, då man inte uteslöt att problemen skulle avgöras med vapenmakt. Stortinget gjorde emellertid sådana eftergifter att temperaturen kunde sänkas även om motsättningarna kvarstod. Man begärde förhandlingar med Sverige. O var i detta läge hårt pressad; inom hans egen familj var kronprinsen och prins Carl aktivister, medan drottningen och prins Eugen var mera modererande. Kejsar Wilhelm, som befann sig på besök i Sthlm, menade att man från Sveriges sida skulle ingripa militärt. Själv lekte O med tanken att bege sig till Fredrikshald och tillsammans med en kungatrogen norsk ministär marschera till Kristiania.

De förhandlingar som 1895 kommit till stånd mellan unionsländerna – i en sk unionsrevisionskommitté – avslutades resultatlösa 1898 och i Sverige präglades stämningen närmast av resignation. Då inföll i dec den s k flaggkrisen. O förelades ett tredje beslut av stortinget med innebörden att unionsmärket skulle strykas från den norska handelsflaggan. Han stretade emot men pressades av den norska statsrådsavdelningen i Sthlm. Följden blev att flagglagen utfärdades utan kunglig sanktion men med O:s namnteckning under. Det torde ha varit ett av de obehagligaste sammanträden O deltagit i; vittnen omtalar att han var blek och medtagen. Det som inträffade var otvivelaktigt en norsk seger och reaktionen i Sverige lät inte vänta på sig. Boström, med vilken O i övrigt hade goda relationer, blev förbittrad. Han menade att kungen handlat oärligt gentemot det sv statsrådet och oskickligt, eftersom det hade varit möjligt att uppskjuta ärendet. Han ville avgå, varvid O för sin del talade om att abdikera. Sålunda pressad insjuknade kungen, uppenbarligen i en nervös åkomma. Drottningen ingrep och lyckades tillsammans med andra som stod Boström nära få denne att kvarstanna på sin post. Uppenbart är att O visade svaghet i detta ärende, men samtidigt har det framhållits, att Boström fann det angeläget att genom en häftig reaktion visa att han inte förde någon efterlåtenhetspolitik.

Dramats slutakt kom i början av det nya seklet. En unionskommitté arbetade första halvåret 1902 på att söka lösa konsulatfrågan, som nu åter var aktuell. Initiativet till denna kommitté kom från utrikesminister Alfred Lagerheim (bd 22), som stod kungen nära. Hans tro var att konsulatförhandlingarna skulle kunna lyckas och därmed även övriga unionella problem lösas. Allt tyder på att det också var O:s uppfattning vid denna tid. En viss enighet uppnåddes mellan parterna vid diskussioner på statsrådsnivå våren 1903; samförståndet var dock skenbart, eftersom det gav utrymme åt olika tolkningsmöjligheter av överenskommelsen. I slutet av 1904 skärptes situationen betydligt, då sv regeringen framlade förslag till likalydande lagar om konsulatväsendet, som inte kunde antas av norska regeringen. Alla förhandlingar var i slutet av jan 1905 avbrutna, och norrmännen tog saken i egna händer.

Forskningen har visat att O, efter att i början ha trott på konsulatfrågans lösning, inte insett att ett sammanbrott verkligen skulle kunna leda till att unionen upphörde. Boström spelade också högt. Man reagerade i Norge skarpt mot hans agerande och hävdade att det sv förslaget innebar ett löftesbrott mot tidigare överenskommelser, vilket det i formell mening inte var; däremot torde han redan våren 1904 ha beslutat sig för att bryta konsulatförhandlingarna. O har på denna punkt med en för honom ovanlig konsekvens rentav inspirerat Boström (Weibull). – Både O och Boström underskattade situationens allvar. Vid besök i Kristiania i mars 1905 uppfattade emellertid kronprinsen krisläget och gick därefter in för en omorientering av den sv politiken. Boström, som inte längre hade kungamaktens stöd i unionsfrågan, fann i början av april för gott att avgå. De sista månaderna insåg också O att unionsepoken led mot sitt slut.

Unionsbrottet i början av juni 1905 gick så fort att varken O eller svenskarna i allmänhet hann reagera förrän de ställdes inför fullbordat faktum. När O fick reda på det norska beslutet tycks han närmast, trots att han borde ha varit förberedd, ha brutit samman. Han vände sig till Boström –  något som inte blev känt i samtiden – och bad att denne skulle ställa upp som statsminister. Förfrågan var mera ett uttryck för desperation än politisk klokhet och Boström avböjde raskt. I Sverige kände man en stark sympati för kungen, eftersom Norge, som det ansågs, hade upplöst unionen i en bisats till en bisats; detta förfaringssätt ansågs framför allt vara en skymf mot den åldrade O. Det s k Bernadotte-anbudet, nämligen att en sv prins skulle bli kung i Norge, avvisades med stor bestämdhet av O (Wedel Jarlsberg). Ett positivt mottagande skulle ha givit intrycket av att han accepterade norska regeringens beslut av 7 juni. Uppgifter föreligger också om att norska planer på att välja egen kung av Bernadotte-ätten, när O en gång gick bort, skulle ha förelegat redan åren före unionsbrottet, men att kungen i skarpa ordalag skulle ha avvisat förslaget.

O:s liksom kronprinsens politik var under sommaren 1905 defensiv. Unionen skulle avvecklas på ett sätt som var så hedersamt för Sverige som möjligt. Härigenom vann kungahuset sympati i kretsar som annars var republikanskt sinnade. A andra sidan ansåg aktivisterna att den sv politiken var alltför efterlåten. Inte heller i Karlstadförhandlingarna som följde i aug och sept 1905 tycks O ha spelat någon större roll; avgörandena låg nu i de folkvalda politikernas händer. På senhösten s å abdikerade O formellt som norsk konung och ändrade sitt valspråk till Sveriges väl.

Inte heller när det gällde den inre sv politiken tycks O:s aktivitet under hans sista levnadsår ha varit stor, även om han ansträngde sig för att sköta sina representativa plikter. Kronprinsen fick föra kungamaktens talan; det gällde i än högre grad vid de utrikespolitiska avgöranden som Sverige efter unionsbrottet ställdes inför. Kungahuset, en term som bör användas under dessa år, måste också finna sig i att den parlamentarism som O så ivrigt motarbetat blev ett faktum i och med att Karl Staaffs första ministär på hösten 1905 efterträdde den koalitionsregering som tillkommit under unionskrisens dagar. Det var tillika det första fullständiga regeringsskiftet sedan 1809. O gav Staaff fria händer att utse sina ministrar. Situationen tycks i initialskedet inte ha varit särskilt pressad – de hårda motsättningarna mellan Staaff och kungahuset skulle visa sig senare. När ministären Staaff redan året därpå led nederlag i rösträttsfrågan begärde statsministern att AK skulle upplösas. Visserligen var det FK som hade avslagit propositionen, men statsministern hoppades att ett nyval skulle ge liberala vinster. Kungen vägrade dock att bifalla Staaffs begäran varför denne avgick och efterträddes av Arvid Lindman (bd 23) vars ministär blev O:s sista. O hade ett gott förhållande till den konservative och resolute sjöofficeren Lindman. – Åren efter sekelskiftet besvärades O tid efter annan av svaghet och bristande koncentrationsförmåga. 1906 insjuknade han för en längre tid men tillfrisknade. Efter endast några dagar i sjuksängen avled han vid 78 års ålder följande år. Dödsorsaken angavs vara åderförkalkning.

Det kan inte helt uteslutas att O, som vissa iakttagare antyder, innerst inne anslöt sig till teorierna om kungamakten av Guds nåde. I varje fall ansåg han att det var hans plikt som ledare att styra sina riken, och sedda i ljuset av ett sådant betraktelsesätt var orden "min regering" för O inte bara en trontalsformel. Samtidigt hade O fullt klart för sig en konstitutionell monarks stora svårigheter; han hade egna åsikter och en stark pliktkänsla men sina händer bundna. Mot bakgrunden härav är det inte förvånande att O som politiker i stort sett misslyckades. För Sveriges del genomfördes under hans tid parlamentarismen stegvis och långsamt, men obevekligt. O erkände aldrig dess principer, eftersom detta skulle vara ett accepterande av kungamaktens begränsningar. Själva partiväsendet såg han som något ont, och om han måste erkänna partiernas existens, betraktade han sig som stående "över" dem. Medan han i de flesta ärenden solidariserade sig med det konservativa etablissemangets ideal och saknade förståelse för ideologier som liberalism och socialism, drev han gärna – särskilt under senare år – tesen att hans verksamhet medlade mellan partierna.

Under O:s tid brast den svensk-norska unionen. Tidigare än i Sverige ställdes kungen i Norge inför parlamentarismens krav, motsatte sig dem och led ett förödmjukande nederlag genom riksrättsdomen 1884. Vid ett tillfälle yttrade O: "Är jag då den ende som skall försvara unionen?" Bakom det harmsna yttrandet låg en sanning. Kungamakten blev det enda bandet mellan de två rikena, och det fanns inga andra som på djupet hade intressen av att vidmakthålla unionen, även om kravet på dess fortsatta existens användes som ett viktigt politiskt slagträ i vissa sv kretsar.

I ljuset av O:s politiska dilemma blir det naturligt att han – i högre grad än förmodligen någon annan sv politiskt verksam person – på ett patetiskt sätt vädjade till eftervärlden att "frikänna" honom och uppenbara hans storhet. Det är därför närmast tragiskt att en senare tid än mindre kan tillerkänna honom en stor statsmans egenskaper och agerande, även i beaktande av de osedvanligt stora svårigheter han faktiskt ställdes inför. O:s verbala förmåga låg honom som politiker snarast i fatet i det att han lätt tog till bombastiska och tvärsäkra uttalanden, präglade av en maktfullkomlighet och en orubblig fasthet, som han inte kunde fullfölja. Både i personliga samtal och i brev hemföll han gärna åt en retorik som han under skeendets gång inte kunde leva upp till. I den rojalistiska yran bland folkmassorna vid officiella framträdanden som t ex järnvägsinvigningar såg han gärna uttryck för politisk omsvängning till hans förmån. Han hörde också till de personer som, drabbade av beslutsångest, hyser det fåfänga hoppet att fortsatta utredningar skall utplåna motsättningar och leda till att problemen löses av sig själva. Vid kriser blev han lätt påtagligt nervös, och det finns exempel på att han kunde lägga sig sjuk när påfrestningarna blev alltför stora.

För tidens stora sociala och ekonomiska problem stod O främmande, även om han i patriarkalisk anda à la Bismarck hade en viss känsla för behovet av arbetarförsäkringar. Vid oro på arbetsmarknaden uppmanade han gärna till hårda tag. "Långmodigheten måste hava en gräns", telegraferade han till landshövding Treffenberg i samband med Sundsvallsstrejken 1879. Han hade en stark känsla för behovet av ett försvar, och trots att hans direkta möjligheter att påverka lösningen av de stora frågorna varit begränsade, var hans glädje uppriktig, när indelningsverket till sist ersattes av en mera tidsenlig anordning. Det politiska fält där han uträttade mest var utrikespolitiken. Även om den protyska omorienteringen på 1870-talet inte helt och hållet var O:s verk gjorde han dock här icke föraktliga insatser genom sina kontakter, sin outtröttlighet och sin verbala förmåga.

O:s konstnärliga intressen är mycket omskrivna, även om bedömningarna skiftat; obestridligen visade han en osedvanligt stark aktivitet inom dessa områden. Han uttryckte sig gärna i bunden form (som Oscar Fredrik) och anlitade därvid vänner som kritiker och granskare; de främsta var Snoilsky och Sander. Hans poetiska ideal var den romantiska efterklangens, och dikterna är visserligen stundom talangfulla men inte av den arten att de överlevt. Att han var sjöman påverkade hans bildspråk. O ägnade sig också åt översättningar av exempelvis Goethe och Herder och var tveklöst bättre som translator än som diktare. Hans talekonst, som han lade ner stor möda på, är för en senare tid alltför överlastad. Den väckte dock ofta entusiasm hos mottagarna, och därigenom hade han uppnått den effekt som är den väsentligaste för en retoriker.

O brevväxlade med en rad berömda skönlitterära författare. Närmast stod honom Snoilsky, men han hade också kontakter med Topelius, Rydberg, Lie och Ibsen. För s k radikala skribenter, främst Strindberg och Björnson, hyste han enbart avsky. Framväxten av en ny litteratur främjade han inte på något sätt, tvärtom. Han kunde inte acceptera realismen inom litteraturen och konsten. Inom SA, vars beskyddare han var, spelade han en aktiv men för akademins anseende snarast ofördelaktig roll genom att låta sina personliga preferenser påverka valen. Således utsågs O:s nära vän, den som skald medelmåttige Sander, till ledamot, men Henrik Schück kunde inte inväljas förrän efter kungens död. Att O som hertig var preses för MA var inte enbart en dekoration; tvärtom understödde han verksamheten genom att aktivt främja akademins byggnadsplaner. Han var långt upp i åren en god sångare och ägnade sig även åt komposition. I fråga om främjande av konstlivet stod O klart efter brodern Karl, men det var på O:s initiativ det ganska förfallna Sthlms slott åren kring sekelskiftet restaurerades grundligt. Anmärkningsvärt är att O på Bygdöy utanför Oslo omkring 1880 lät arrangera ett friluftsmuseum tillgängligt för allmänheten. Detta skedde ett decennium innan Skansen upprättades av Artur Hazelius.

O framställdes under sin livstid och även senare som Europas lärdaste monark. Om han jämförs med dem som satt på tronerna under hans tid, torde det, bortsett från måttlöst panegyriska uppskattningar, ligga en viss sanning i denna bedömning. Hans brev och skrifter präglas av en omfattande beläsenhet i historiska och litterära ämnen samt visar på en god receptivitet och levande associationsförmåga. Han var även aktiv som prosaförfattare och påbörjade 1849 några sjömilitära skrifter, bl a en "avhandling" om Striden vid Eckernförde. Han lät senare trycka Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713 (1859–65), ett verk som bl a uppges ha bidragit till att han 1868 som första furstliga person i Sverige promoverades till filosofie hedersdoktor. Det mest kända i O:s författarskap är hans först på 1960-talet utgivna memoarer i tre band. Dessas karaktär av försvarsskrift med flitiga inskott av rapporter gör dem inte särskilt njutbara, men de har glimtar av väl uttryckta iakttagelser av personer och händelser.

O hade goda språkkunskaper; han talade tyska och franska samt även engelska. Hans insikter i latinet var sedan ungdomen stora, och då han blev hedersdoktor i Cambridge improviserade han ett tal på detta språk. Som unionsfurste behärskade han fullständigt norska; när han blev upprörd kunde det dock hända att han blandade in sv uttryck i sitt tal och han säges ha haft en lätt sv accent.

Lärd i bemärkelsen forskningsmässigt framstående var inte O. Med sin känslomässiga läggning var han främmande för den avvägda noggranna analysen, och hans djupa, närmast oreflekterat konservativa livssyn hindrade honom från att vara konstruktivt framåtblickande i vetenskapliga sammanhang. Hans obestridligen stora aktivitet inom de konstnärliga och kulturella områdena gav emellertid ett slags status åt dessa i Sverige. För åtskilliga härinom verksamma svenskar har det förhållandet att deras monark inte enbart ägnade sin fritid åt jakt, spel och nöjen säkert känts som ett stöd.

O var svag som statsman men ägde en utomordentlig skicklighet i att fullgöra sina representativa plikter. I sättet att spela kungarollen påminner han – alla olikheter till trots – om Gustav III. Han hade en stor arbetsförmåga, och han var en sällsynt flitig brevskrivare. Eftervärlden får intrycket att han förmådde väl planera sin tid. Hans ställning i Sverige som kung stärktes på det emotionella planet avsevärt under 1890-talet, inte genom det politiska skeendet utan genom framväxten av den estetiska och nationella rörelse som gynnade rojalismen. O fick känna glädjen av att vara uppskattad i vida kretsar, och en höjdpunkt i denna utveckling var jubileumsåret 1897, accentuerad genom Stockholmsutställningen.

När O gifte sig med Sofia av Nassau var det ett klokt val. Hon blev en god och lojal hustru, och när man hos henne kan spåra ett politiskt inflytande på maken har det alltid varit modererande och besinningsfullt. Hennes attityd i äktenskapet måste också ha varit den överseende hustruns, eftersom O ingalunda var trogen. O lyckades dock både för samtid och eftervärld ge bilden av en alltigenom god make och familjefar, och han dolde sina utomäktenskapliga affärer så väl att de först sent blivit mera allmänt kända.

O förstod, av egen erfarenhet, att sönernas möjligheter till meningsfull verksamhet var begränsade. Han gjorde därför under 1880-talet flera försök att förbättra situationen för dem. Ibland var propåerna mindre välbetänkta som när han för regeringsledamöterna framkastade förslaget att göra den 22-årige inte särskilt boksynte Gustav till universitetskansler. I slutet av 1887 inträffade en djup familjekris, då prins Oscar ville gifta sig med Ebba Munck (Bernadotte, bd 3). Detta var första gången en sv prins begärde att få ingå äktenskap med enskild sv mans dotter och man ställdes inför besvärliga statsrättsliga problem. O:s handlande präglades länge av stor rådvillhet men han gav med sig. Något år tidigare hade prins Eugen också börjat gå egna vägar, då han insett sin konstnärliga kallelse och fått moderns stöd. Det framgår indirekt att O i det längsta motsatte sig den bana den yngste sonen sökte. Först i slutet av 1890-talet, då Eugen bad att få slippa vidare militärtjänstgöring som prins, accepterade kungen slutgiltigt situationen. Kronprins Gustav var i politiska och officiella sammanhang O:s naturliga och främsta stöd, inte minst när det gällde unionsfrågorna.

O var ombytlig, kunde byta åsikt från en dag till en annan. En iakttagare menar att han saknade karaktär, d v s viljans fasthet och målmedvetenhet (Fleetwood). Han hade många som han räknade som sina vänner, och han ägnade dem stor uppmärksamhet, i varje fall så länge de inte gick honom emot. Hans uppträdande mot besökande och mot underlydande var i regel angenämt. Om det hände att han någon gång förgick sig, brukade han ångra sig. På samma sätt som han intresserade sig för sitt eftermäle, var han mån om att vara populär. Alla uppfattade dock inte O:s vänlighet som helt naturlig utan som en form av rollspel. Han var en angenäm sällskapsmänniska.

"Oscar-bilden" har undergått stora förändringar. Skildringarna från kungens livstid o åren närmast efter hans bortgång var synnerligen högaktningsfulla. Ett exempel är biografin Konung Oscar II (1897) av den konservative publicisten Josef Linck. Verket, som har en nästan officiös prägel, innehåller vissa värdefulla sakupplysningar men är påfrestande panegyriskt. Även S J Boëthius' historik (1925) är i huvudsak mycket uppskattande o betonar O:s vilja att medla o utjämna motsättningar, att stå "över partierna", ett synsätt som f ö kan komma till uttryck också i moderna uppslagsböcker. En något mera kritisk men idylliserande o mild bild ges i samlingsverket Från gamle kungens tid (1939). Under decennierna efter andra världskriget blev uppfattningen av O avsevärt mera nyanserad. Tidsavståndet hade vuxit o källmaterial gjorts tillgängligt. I en rad vetenskapliga monografier o uppsatser inom historia o statsvetenskap analyserades O:s verkliga agerande vid ministärkriser o i unionsfrågor. Dessutom utkom under 1960-talet O:s egna memoarer, vilka dock inte gör honom till en stor monark i eftervärldens ögon. Också andra källutgåvor från denna tid bidrar till att skapa en annan bild av O, inte minst C G Fleetwoods 1968 utgivna dagböcker. Under 1970- o 80-talen synes inte mycket ha utkommit som fördjupat synen på O, undantagandes G Michaneks undersökningar, som grundligt analyserat O:s agerande i litterära o andra kulturella sammanhang.

Författare

Torgny Nevéus



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

O:s arkiv, ca 150 vol, bl a memoarer (se Tr arb nedan), resedagböcker 1839–1902 (d:o), över 10 000 mottagna brev, ett stort antal originalbrev från O samt ämnesordnade handl:ar, i BFA. Ang arkivet, se N F Holm, HT 1965, s 347–349. Ett stort antal brev till O även i Sjöholmsarkivet, autografsaml, RA. 5 vol handhar (krigshist bidr, ms mm) i ATA samt 1 vol i KrA. O var en flitig brevskrivare o ett stort antal brev från honom finns i bla GUB, KB, LUB, RA, SSA, UUB, KrA, SA:s bibi o i UB i Oslo.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Striden vid Eckern förde mellan den danska eskadern och tyska batterier den 5 april 1849 (KrVA, Handl o tidskr, 1849, Sthlm, s 202–214, 1 karta; undert O. F.). Övers: Ob Ékernfjerdskom srazenii 24 marta / 5 aprelja 1849, S.-Peterburg 1889, 32 s, 1 karta; på engelska enligt uppgift i The illustrated naval and military magazine, 1889, London). – Tankar om grunderna för organisationen af skärgårds-flottans debarkerings-trupper (Tidskrift i sjöväsendet, årg 14, 1851, Carlskrona, s 249-271; anon). – Stor-mägtigste allernådigste konung! [yttrande 8/3 om sjökrigsundervisningen] (ibid, 17, 1854, s 245–259; undert tills med S. M. von Krusenstjerna mfl). – Förslag till exercis-reglemente för Kongl. maj:ts flottas landstignings-trupper. Sthlm 1854. XI, 144 s. [Anon.] Övers: Exerceer-Reglement for den Kongelige norske Marines Landstignings-tropper, Christiania 1855, 160 s. – Reglemente för vapenföring vid Kongl. maj:ts flotta. Sthlm 1855. VIII, 55 s. [Anon; byggd på förslag utarb av kommitterade under ledn av O.] – Ord till cantaten den 30:de november 1856. Vid S:t Eriks 100:de års-fest. Sthlm 1856. 4:o. (6) s. [Anon.] – Föredrag hållna i S:t Johannis-loger inom Fr. M. O. IX pr. första afd. Sthlm 1858. 96 s. [Anon, tills med kronprins Carl o L J Weser.] – Ur svenska flottans minnen. Dikter (SAH ifrån år 1796, d 30 (1857), Sthlm 1858, s 51-77; Ny uppl 1886, s 47–72). [Sep utg:]... Prisbelönta af Sv akad. Sthlm 1858. 114 s. [Utökad med pjäsutkastet Några timmar på Kronborgs slott.] 2. uppl 1861. 104 s. [Ny utg] 1885. 4:o. (8), 76 s, 1 portr, 5 pl. [Ur Samlade skrifter, med ny titel o pl.] Sep utdrag: Flaggan opp. Sthlm 1877. 4:o. (4) s. [Undert.] Övers: Flotten-gesänge Berlin [1870?], 72 s; utdrag: Quelques heures au chäteau de Kronoborg[!], le 29 octobre 1658, Sthlm 1858, VIII, 47 s, Schloss Kronborg Berlin 1881, 46 s, 1 pl, Alcune ore nel castello di Kronborg ... (RivistadTtalia, anno 4, 1901, Roma, 4:o, s 599-625, även sep, 1902, 31 s), At the castle of Kronborg ... (The national review, 1902, London, s 375-389); The Baltic [omsl], Sthlm 1858, 4:o, 5 bl [dedik], även: 8:o, 7 s, annan övers: u o [1888], (4) s, [titel], även: [rubr], (3) s. – Några bidrag till Sveriges krigshistoria, åren 1711, 1712och 1713. Försök till hist afh. D 1-3. Sthlm 1859-64. 1. 1859. 127 s, 1 tab. 2. 1863. 227 s, 1 tab. 3. 1865. 260 s, 1 karta. (Även: VHAAH, resp d 22 (N F 2), 1861, 24 (4), 1864, o 25 (5), 1867.) [Ny utg:] ... 1713. [1-3.] 1892. 59, 121, 121 s, 1 karta, Bilagor [1–3], 65 s, 1 tab, 108 s, 148 s, 1 tab. Övers: fransk 1906 se nedan Carl den tolfte ... 1868; sammandrag: The Hon king of Sweden 1710–13 (The nineteenth century, vol. 33, London 1893, s 702–724 ). – Nytt och gammalt af O****. [l]–5. Sthlm 1859-72. [Sign.] [1.] 1859. 32 s. 2. 1861. 44 s. 3. Några blad ur min dagbok. 1864. 71 s. 4. 1868. 94 s. 5. 1872. 82 s. Sep utdrag: Vid Utmeland den 29 september 1860. Sthlm 1860. 4:o. (4) s. [Anon.] Övers i utdrag: Trois poésies par O****, Sthlm 1868, 25 s [sign]; Gedichte, [Biickeburg 1869,] (29) s; Serenate itali-ane, Palermo 1891, 4:o, 16 s, Saggio di versione dalle poesie svedesi (Rivista dTtalia, 3, 1900, s 636-639, även sep, Roma 1900, 10 s). - Canta-te vid sorge- och minnesfesten efter den IX frimurare-provinsens V.\ S.'. V.1, högstsalig Hans majestät konung Oscar I. Afsjungen uti Svenska Stora landt-logen d 16 april 1860. Sthlm 1860. 4:o. (8) s. [Anon.] – Blommornas undran. Idyll. Orden af O. F. Musiken af I Hallström. [Rubr.] Sthlm 1860. 4:o. (4) s. [Sign.] [Nya utg:] Gefle 1887. 8 s. [Anon.] Gbg 1895. 15 s. [O**** F******.] Program med text till Filharmoniska sällskapets konsert tisdagen den 9 februari 1897 ... Blommornas ... Upsala 1897. Fol. (2) s. [O**** F******.] Även: Program till Harmoniska sällskapets [i Uppsala] soirée den 24 mars 1862, Gbg 1862, s [4 — 8] , Program vid Harmoniska sällskapets 1 :sta abonnements-soirée, månd d 23 febr 1863 [rubr], Sthlm 1863, 4:o, s [2-4] [O. F.], o härur i GHT 3/3 o Post- och inrikes tidningar 6/3 s å, Program till Harmoniska sällskapets musik-soarée, thorsd d 23 nov 1865 [rubr], Sthlm 1865, 4:o, s [3] f [O. F.], Program till Musikaliska sällskapets 1 :sta allmänna soirée å Högre elementarläroverkets högtidssal ... 30 jan 1872 [rubr], Norrköping 1872, s [1—4], Hyllningsgärd åt Julius Giinther med anledning af hans 40-åriga verksamhet ... Lord d 9 nov 1878 ... i K musikaliska akademiens stora sal ... [program], Sthlm 1878, s 3 — 7 [O**** F******], Program med text vid Filharmoniska sällskapets i Upsala konsert den 8 mars 1883 Upsala 1883, 4:o, s [1–3] [O**** F*** (!)], Musikföreningens sjuttonde konsert tisdagen den 15 maj 1888 ... i Musikaliska akademiens stora sal [program], Sthlm 1888, s 9 — 15 [O**** F*** (!)]. Overs: Blumenwunder, Idylle, Frankfurt a./M. u å, 8 s, Blumenneugier, Idylle, Frankfurt a. M. [1875?], 8 s. – Förändringar och tillägg uti Exercis-reglementet för regementerne till fot af den 24 mars 1848 af Kongl. maj:t nå-digst anbefallda till efterrättelse genom general- -ordres den 29 april 1861. Sthlm 1861. 32 s. [Anon; av kommitté med O som ordf.] — Skål för damerna. Vid nordiska naturforskaremötet 1863. Sthlm 1863. (4) s. [Anon.] – En gems-jagt i bayerska Tyrolen. Ur min dagbok af O*»** (Svenska jägareförbundets nya tidskrift, årg 2, 1864, Sthlm, s 158—164; sign; även sep, 8 s). – Program till Harmoniska sällskapets 2:dra abonnements-konsert den 2 april 1865. ... 3. Herr Hjalmar och skön Ingrid, ballad efter en sv folkvisa ... Musiken af I Hallström. [Rubr.] Sthlm 1865. 4:o. (4) s. [Nya utg:] Programm vid Philharmoniska sällskapets andra abonnerade soirée torsdagen d. 12 april ... 3 ... Upsala 1866. 4:o. (2) s. Program vid Karlstads musik-sällskaps sjunde konsert å Högre allm. läroverket söndagen den 26 maj 1895 ... Karlstad u å. Fol. 4 s. Herr Hjalmar ... [Rubr.] Skara 1897. 9 s. Härnösand 1919. 9 s. -Stabs-visa af 0...r F.....k. (Afsjungen vid en stabsmiddag hos H. m. konungen) (Söndags-Nisse, årg 4, 1865, Sthlm, 4:o, n:r 15, s [3]; sign). – Tale ved Festmiddagen i Christiania paa Femtiaars-dagen efter Rigernes Förening (Mindeblad fra Femti-Aarsdagen af Sveriges og Norges Förening, Christiania 1865, s 3 f). – Rapport fra Chefen for den forenede i Aaret 1864 udrustede norsk-sven-ske Eskadre (Norsk militaert Tidsskrift, Bd 28, 1865, Kristiania, s 1–10; även sep, u o o å). – På högfjellen. Ett lösryckt blad ur mina Reseminnen (Vintergr0nt, nye Fortaellinger og Digte, danske, norske og svenske, udgafC Richardt, Khvn 1866, s 199-208; 2. Opl 1867). – Utdrag ur ett bref till - - - (Svenska jägareförbundets nya tidskrift, 4, 1866, s 29 f; undert O****). – Carl den tolfte. Tal vid Svenska militärsällskapets i Stockholm minnesfest på den etthundrafemtionde årsdagen af hans död. Sthlm 1868. 52 s. Övers: Carl der Zwölfte als König, Krieger und Mensch, Berlin 1869, 96 s, 2.-3. Aufl: Carl XII als 1875, 1881, 91 s; Charles XII, London 1879, VII, 124 s, 1 portr, Charles the Twelfth (The nineteenth century, 27, 1890, s 867-884, o 28, 1890, s 59-79; Charles XII, Paris 1880, 55 s [ur Journal des sciences militaires ... s å], Charles XII, premiére [I] traduction francaise, Paris 1906, 340 s [s 305–340 ur Några bidrag ... ovan 1859-64], Karl XII [ryska] (Voennyj sbornik, 23, 1880, Sankt Peter-burg, n"8, s 115–128, o 9, s 16-28), annan utg S.-Peterburg 1888, 52 s. – Tal hållne i frimurare S1 Johannis-logen S'. Erik högtidsdagarne 1853–1868. Sthlm 1869. 81 s. Övers: Fest-Reden gehalten in der Freimaurer St. Johannis-Loge St. Erik in Stockholm ... 1852–1868, Oberhausen und Leipzig 1882, IV, 120 s. – Tal till Upsala studentkår å Carolinasalen den 29 april 1873. Upsala 1873. (5) s. – Tal (Tidskrift i sjöväsendet, 35, 1873, s 154-160; vid sekularfest i ÖS 3/5). – Samlade skrifter. D 1-2. Sthlm 18[74]–76. 1. 18[74–]75.397s, 1 portr. 2. 1876, 329 s. Övers i utdrag: Blätter aus meinem Tagebuch, Berlin 1877, 30 s [närmast ur Berliner Tageblatt, Beilage: Berliner Sonntagsblatt, 1876, nr 53, samt 1877, nr 2 o 9], Gedichte, Berlin 1877, 220 s, 1 portr; Poésies, Paris 1902, VIII, 122 s, 1 portr, 15 pl. – Tal på Mora kyrkovall den 15 augusti 1875. [Sthlm 1876.] Stor fol. 1 s. – Tal på Leksands kyrkovall den 15 augusti 1875. [Sthlm 1876.] Stor fol. 1 s. – Tal ... hållet till studerande ungdomen vid Kongl. Carolinska akademien å Akademiska föreningens" festsal i Lund, d 19 oct 1876. Lund 1876. Stor fol. 1 s. - [Tal] (KrVA, Tidskr, 1876, s 706 f; även i sep härur: Lifregementets minnesfest [rubr], Sthlm 1876, s 1 f). – Rolandseck (också ett blad ur min dagbok) (Literärt album ... red af G. Meyer, årg 1, Sthlm 1877, s 5–10; undert O. F.). – Upsala minne. [Rubr; även:] Kantat för soli och kör med piano af I Hallström. Upsala 1878. 4:o. (2) s. [Anon.] [Nya utg:] Program vid Sångsällskapet Orfei drängars konsert i Upsala universitets aula lördagen den 14 mars 1908 ... [Rubr.] Upsala u å. (2) s. Program vid ... i Musikaliska akademiens sal onsdagen d. 25 mars ... 1908. Upsala u å. (2) s. Även: Program med ord till körerna vid O.D.s konsert lördagen den 30 mars 1878 [rubr], Upsala 1878, 4:o, s 3 f [2 varianter], Program till J. A. Josephsons och I. Hallströms konsert i Kongl. musikaliska akademiens sal lördagen den 31 jan. 1880, Upsala 1880, s 3–6, sign O.... – Tale den 31 August 1878 ved Uddelingen af jCrestandart til Akershusske riden-de Jaegerkorps. [Rubr.] U o o å. Stor fol. 1 s. – Gedichte und Tagebuchblätter. Oberhausen u. Leipzig 1879. 207 s. – Samlade skrifter. Godt-köpsuppl. D 1-2*. Sthlm 1879-80. ([Även:] Nya bihanget till Svenska veckobladet.) 1. 1879 [omsl: 1880]. 79 s. 2. 1880. 52 s. - [Tal 5 o 8/9] ([L Bygden,] Upsala universitets fyrahundraårs jubelfest september 1877, Sthlm 1879, s 69 f, 134, 144 t). - Digte og Dagbogsblade. Khvn 1880. (10), 188 s. – Fest-Reden, gehalten in denjahren 1864 bis Ende 1871 in der Königl. schwedischen musikalischen Akademie. Leipzig 1883. 130 s, 1 portr. [Från MAH.] – I Musikaliska akademien d. 19 dec. 1870 / Vid Upsala universitets jubelfest 1877 / Vid mellanriksbanans invigning i Storlien 1882 (Svensk vältalighet utg af J Almén, Sthlm 1884, s 224-234). - Högtidstal hållna i Kongl. musikaliska akademien under ett nioårigt presidium. Utg af F Cronhamn. Sthlm 1885. 160 s, 1 portr. [Notbilaga:] Koralen n:o 20. Rytmiskt omarb af O****. 1 bl. [Från MAH 1866. Även:] Svensk musiktidning, årg 9, 1889, Sthlm, 4:o, s 14. - Samlade skrifter. 1–7. Sthlm 1885-1902. 4:o. 1[:1–2]. Ur svenska flottans minnen. 1885. (8), 76 s, 1 portr. J G v Herder, Cid, efter spanska romanser. Öfvers. 1886. 235 s. 2. 1887. 321 s, 1 pl. 3. 1888 [1887-89]. 330 s. 1 portr, 1 karta. 4[:1–2]. Tal vid åtskilliga tillfällen [1853-1871]. 1890. 161 s, 2 pl. Trontal till svenska riksdagen åren 1873-1891 / Trontaler i det norske Stor-thing i Årene 1873–1891. 1891. 105 s. 5:1-2. 1. Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713, 1–3. 1892. (8), 59, 121, 121 s. 2. Bilagor, [1–3]. 1892. 65 s, 1 tab, 108 s, 1 tab, 148 s, 1 karta. 6. Tal vid åtskilliga tillfällen [1872-1894]. 1895. 314 s. 7. Tal vid åtskilliga tillfällen [1895-1901]. 1902. 238 s. [Något förk o omdisponerad utg:] 1–6. 1905. 8:o. 288 s, 1 portr, 288 s, 1 pl, 315 s, 1 karta, 1 portr, 187 s, 1 portr,. 1 pl, 279 s, 1 portr, 300 s, 1 portr, 1 pl. [l]-2*: Skrifter. [Omsl:] Nationaluppl. 1910. [1.] Ur Svenska flottans minnen. 1 portr, 72 s. Några timmar på Kronborgs slott ... 39 s. Dikter. 134 s. J. G. von Herder, Cid ... Öfvers. 160 s. 2. [J W v] Goethe, Torquato Tasso. Öfvers. 135 s. Övers i utdrag: Néskol'ko stranic iz dnevnika ... S.-Peter-burg 1890. 32 s. [Några blad ur ... dagbok + Till en vän.] – [Yttrande vid den för Akademien gifna festmåltid] (SAH för år 1885 samt handlingar rörande Sv akademiens hundraårsfest d 5 april 1886, Sthlm 1886, s 287-291; anon). - Smärre dikter. Sthlm 1887. 274 s. – Skrifter på prosa. Sthlm 1888. 120 s, 1 portr, 1 karta. - Reseminnen från skilda tider. Tr som manuskr ... Sthlm 1888. 227 s. Härur: Öfver djupen mot höjden. (1888.) (Vintergatan, samling skrifter på vers o prosa utg af Sveriges författarfören, [årg 1J 1894, Sthlm, s 7-11; undert O****; även Minnesblad med anledning af H. M' konung Oscar II:s 25 års jubileum som regent Sthlm 1897, fol, s 10; sign). – Gedichte und Gedanken. Berlin 1889[1888]. 80 s. [Titeluppl av s 1-35:] Neue Gedichte. – Samlade skrifter. Godtköps-uppl. Säljes till förmån för Drottningens sjukhem. Sthlm 1889. 302 s, 1 portr. - Tal till Högsta domstolen den 15 maj 1889 (100:de årsdagen af Högsta domstolens inrättande). Upsala 1889. Fol. 1 s. – Tal ... under åren 1853-1872. Sthlm 1890. 225 s, 1 pl. – Befordringarna inom svenska arméen. Sthlm 1890. 33 s. [Anon.] – Fördelningskavalleri och kavallerifördelning. [Rubr.] Sthlm 1890. 18 s. [Anon.] – ... min åsigt om de föreslagna skollofskolonierna ... [text; facsimile] (Elfdrottningen, 1890, för "skollofskolonierna", utg o red af G Bellander, Gbg 1890, fol, s 1). – Tal ... under åren 1873–1891. Sthlm 1891. 144 s. - Prosaische Schriften. Hamburg 1892[1891], VI, 154 s, 1 karta. — Aphorismen. Original-Bei-trag (Caritas ... hrsg v ... Prinzessin Ludwig Ferdinand von Bayern, Maria de la Paz Miinchen [1892], fol, pl-bl [34]). - Några timmar på Kronborgs slott den 29 oktober 1658. Dramatiskt utkast. Sthlm 1893. 24 s, 1 portr, 3 pl. [1. sep sv utg. Ny utg:] 1904. 39 s, 1 portr. [Omsl.] - Tal vid åtskilliga tillfällen. [Omsl: Tal under åren 1872–1894.] Sthlm 1895. 288 s, s 14 a-b. Övers, något förk: Reden, gehalten während der Jahre 1872–1894, Berlin [1896], IX, 263 s. - Versi svedesi. Palermo 1895. 16 s. – Ur Oscar Fredriks skrifter. Sthlm 1897. 211 s. - Dikter. Sthlm 1897. Fol. 222 s, 2 portr, 4 pl. [Ny utg] 1904. 8:o. 206 s, 1 portr. – [Tal vid bankett på Drottningholm 28/6 1897 för 4. internationella journalistkongr.] Sthlm 1897. 4:o. (4) bl. [Facsimile.] Omtr: Discours du roi ... aux membres du Congrés interna-tional de la presse ... (L Henrique, Nos contem-porains vol 3, Paris 1898, s 13–15). – Vers og Prosa... 1872–1897. Christiania 1897. 84 s, 1 portr. – Ur "Drottkrönikan." Ankomsten till Marstrand den 31 juli 1891 af O**** (Minnesblad med anledning af H. M' konung Oscar II:s 25 års jubileum 1897, s 16; sign). - Herr Olof (J Linck, Konung Oscar II, biogr skildring, Sthlm 1897, s 124 f; ur "Drottkrönikan"). — [Svarstal] (Tal vid konung Oscar II:s tjugufemåriga regeringsjubileum af ordförandena för deputationer m. fl. samt konungens svar, Sthlm 1898, passim; 30 st, även utökade med ett 20-tal på norska i Redogörelse för konung Oscar II:s 25-åriga regeringsjubileum, [utg av F U Wrangel,] Sthlm 1898, 4:o). – Hymn (Nyårsafton den 31 december 1899 [program], Sthlm 1899, 4:o, s [3]; undert O****). – Motiveret Promemoria om Forstaael-sen af Flagloven af den 19de December 1898 og Anvendelsen deraf. [Rubr.] U o [1900]. 8 s. [Anon.] – Kong Oscar II.s femtiaars Frimurer-Jubilseum den 7de Decbr. 1898. H M Kongens V.S.V. Svartale paa den IX Frimurer Provinses Hyldnings- og Lykonsknings Adresse. Tr som Ma-nuskr. Christiania 1900. Ils. — Decision given ... as arbitrator under the convention signed at Washington the 7:th of November 1899 between the German Empire, the United Kingdom of Great Britain and Ireland, and the United States of America relating to the settlement of certain claims on account of military operations conduc-ted in Samoa in the year 1899. Given at Stockholm the 14:th of October 1902. Sthlm 1902. Fol. 4 s. – Mitt ungdomslif ... [text] (När vi började, ungdomsminnen af sv förf. Utg af Sveriges förfat-tarefören, Sthlm 1902, s 3-5, 1 portr). – Ord till Stockholms folkskolebarn vid uppvaktningen på Slottets borggård den 21 januari 1904. [Rubr.] Sthlm 1904. 1 s. [Ny utg, inom svart ram] 1907. – Ur ... dikter och tal (Oscar II, brödrafolkens konung, 1829–1904. Några minnesblad vid konungens sjuttiofemårs-jubileum d 21 jan 1904, Sthlm 1904, 4:o, s 24-29). – Skrifter i urval. Bd 1*. Sthlm 1907. 150, 135 s, 1 portr. - Dikter. Sthlm 1907. 130 s. (Fröléens bokskatt, nr 9.) -Bilaga till mitt testamente. 21/1 1889. Sthlm 1908. 9 s. – [Om Herr Hjalmar och skön Ingrid, facsimile] (Oscar II, Sveriges konung 1872–1907. En minnesskrift, Sthlm 1908, s 120 f). – Brev ... til statsminister Jacob Stäng (Samtiden, årg41, 1930, Oslo, s 303 f). - Breve til Henning Hamilton. Meddelt ved A Friis (Danske Magazin, R 7, Bd 2, Khvn 1940, 4:o, s 169-191). - Mina memoarer. Med företal o kommentarer utg av N F. Holm. 1-3. Sthlm 1960-62. 1. 1960. XII, 396 s, 16 pl-bl. 2.-3. uppl 1960, 1961. 2. 1961. VI, 476 s, 16 pl-bl. 2. uppl s å. 3. 1962. 256 s, 11 pl-bl. 2. uppl så. – [Brev] (Majestät i närbild, Oscar II i brev o dagböcker. Red: S Hadenius o T Nevéus, Upps 1960, s 20-33, 46-48, 53–60, 63 f, 85–92, 106–113, 114–116, 138–140, 150–154, 157–163, 165–172, 177–196, 100-208; 2. uppl s å). - Bidrag i bl a: MAH, 1865, s 1–14, 1866, s 1-7, 41 f, 110 f, 1867, s 1-10, 1868, s 1–4, 1869, s 1–8, 30–32, 1870–71, s 1–8, 68–85, Sthlm 1866-72 (vanligen tal vid årshögtiden), Ny illustrerad tidning, 1865, s 53 f, 1866, s 185 f, 202 f, 1867, s 78, 1869, s 39 f, 1876, s 82, 1880, s 4 f, Sthlm, fol (vanl sign O****, o. f. eller O.), vidare Post och inrikes tidningar, 1863: 4/5, 1866: 15/6, 1874: 10 o 13/8, 23/9, 19/11, 1876: 21/10, 13/12, 1880: 14/10, 1881: 17/10, 1882: 24/7, 1889: 22/7, Aftonbladet, 1864: 21/5, 27/9, Den norske Rigstidende, Oslo, 1872: 19/7, Gotlands allehanda, Visby, 1878: 11/9, NDA, 1879: 18/7, 1884: 13/11; mindre omtr i bl a: Nya nordiska dikter och skildringar af finska, danska, norska och svenska författare [utg A Kullberg], Sthlm 1859, s 102-106; Aftonbladet 1859, 12/11, s [3], sign – a–i – ; Poetiskt album ... [utg J A Berg], 2. tillök uppl Gbg 1863, s 652-657; Vitterhetsstyc-ken ... [utg O Carlén], Sthlm 1865, s 3-15, sign O****; Vintergront ... udg af C Richardt, Khvn 1866, s 379-382, 2. Opl 1867; Fosterländska minnen ... utg af E W Lindblad, Örebro 1869, s 286–296, 310–314; Svea, Poetiskt album [utg C Eichhorn], Sthlm 1870, s 582 f; Svea 2. omarb uppl 1874, s 550–554; Nu, månadsskrift utg af J Grönstedt, årg 1, 1874-75, Sthlm, s 273 f, sign O****; Linnaea, Sv poetiskt album, Sthlm 1875, s 395–397; Förr och nu, illustr läsn för hemmet [utg B Wadström], bd 9, 1878, Sthlm, 4:o, [serie 1,] s 1 f, sign O****; Ur svenska sången ... red af K Warburg, Sthlm 1883, s 536-542, Ny uppl 1905, 1910, s 554-558; Dur och moll, musikkalender red af F Cronhamn, Sthlm 1888, [1*,] s [138-140]; NDA, 1888, 19/12, s [3]; Program vid den ... af Musikföreningen utförda fest-konsert den 26 januari 1889, Sthlm 1889, s 2 f; Svensk musiktidning, årg 9, 1889, Sthlm, 4:o, s 11–15; Fosterländska minnen i ord, sång och bild tillegnadc svenskarne i Amerika, Chicago [1894], s 161–163; Bilder ur sjömanslifvet... utg af "Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar", Sthlm 1896, s 5 f, sign O****; J Linck, Konung Oscar II, biogr skildr, Sthlm 1897, s 125 f; Svenske Digtere i Udvalg ved J F Vinsnes og H Aand-rud, Kristiania 1899, s 268–279; Hemmets vän, tidskr för sv hem, årg 1, 1903, Chicago, 4:o, s 181, o 2, 1904, s 87–90; ytterligare övers bl a: Urval ur franska litteraturen ... af F. N. Staaff, [d 2,] kurs 5, Sthlm 1864, s 598-600; La littérature francaise ... Lectures choisies par ... F. N. Staaff, 2. éd, T 3, Paris 1870, s 1002; Poems, transl from the Swedish by E I Tupper, London 1872, s 15–20; Golden hours, a magazine for Sunday reading, [N S,] vol 6, 1873, London, 4:o, s 710-714; Furstliche Poeten. Hrsg ... v F X Seidl, Stuttgart 1875, 4:o, s 229-234; Die National-Literatur der Skandinavier ... hrsg v A. E. Wollheim Bd 3, Berlin 1877, 4:o, s 73 f; H Meltzl, II. Oszkår kiraly-szkald költeményei, Kolozsvår 1878, s 8 [på tyska]; Svensk lyrik. Udvalgte Digte af sv og finske Forfattere, Khvn 1879, s 1–4; Dalle lingue del Nord, versioni poetiche di S Ambrosoli, Como 1880, s 25–29, 2. ed: Versioni poetiche dalle 1881, s 29–33, även Poesie originali e tradotte Como 1882; Svéd-költökböl, Budapest 1882, s 354–367, även Kossuth Naptår 1883, Budapest 1882; Einige Gedichte von C. D. von Wirsen, Oscar II Hamburg 1883, s 40–45; The musical standard, vol 35, 1888, London, 4:o, s 134, 152 f, 183 f, 194 f; Schorers Familienblatt, 1888, Berlin, 4:o, s 486; Nordlandsharfe ... ubers von P. J. Villatzen, Bremen 1889, s 115–117; The nine-teenth century, a monthly review, vol 25, London 1889, s 323 f; M Schmitz, Die Werke Oscars II ... Eine litterarische Wiirdigung, Berlin, Neuwied 1890, s 3 f, 7–29 passim, 35-41; A Millien, Poétes couronnés, Lyon 1893, s 9–15; G Zimmermann, Furstliche Schriftsteller des neunzehn-ten Jahrhunderts, Berlin 1895, fol, s 119-123; dens, Krone und Lorbeer, Fiirstliche Dichter Berlin 1897, 4:o, s 201-205; F. Smit Kleine, Doctor Oscar II als koning, dichter en redenaar 1872-1897, Amsterdam 1897, 4:o, s 17–38; Revue générale internationale scientifique litté-raire et artistique, année 2, no. 13–15, Paris 1897, s 451; Aurora, fascicolo-ricordo in occasio-ne della riapertura del R. liceo di Noto ... 2 novembre 1897, Noto 1898, o i sep härur: Estrat-to dal numero unico Aurora u o o å, s [1]; Otmena vizitov, 1898, S.-Peterburg, s 11; La revue et revue des revues, vol 35, Paris 1900, s 482–484; The national review, 1902, London, s 637–650; Schwedische Lyrik, deutsch v H v Gumppenberg, Munchen 1903, s 145–158; The Westminster review, vol. 159, London 1903, s 323; Bibliothéque universelle et revue suisse, année 110 ([période 4,] T 37), 1905, Lausanne, janvier, s 5–24; [A] de Maricourt, Oscar II intime, Paris 1906, s 157–165; Norske Minderuner over Kong Oscar II, Kristiania 1907, s 33–35; se vidare J A Almquist, Hans majestät konung Oscar II:s genom trycket utgifna skrifter 1849–1907, Sthlm 1908, som även förtecknar tonsättningar av 0:s texter, s 30–35. Tr trontal o a officella yttranden i allm ej anförda. –  Författarnamnet Oscar Fredrik ej särskilt angivet.

Utgivit: Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia. Tidskiftet from år 1630 tom år 1632. Handlingarne under ledn af ... ordnade o utg af J. Mankell. Bd 2–3. Sthlm 1860-61. LXVI, 678 s, LXXVI, 397 s. – Svenska och norska arméerna samt flottorna i deras [h 1: Sv o norska arméen i dess] nuvarande uniformering utförda ... af Fr. v. Dardel. Med en text innefattande hvarje regementes historik m. m., utarb under ledn af ... [Omsl.] Sthlm 1861–63. Fol. 36 pl, 6* bl text. [Utkom i 8 h.] – Kongl. maj:ts nådiga reglemente för en allmän industriutställning i Stockholm år 1866; gifvet Stockholms slott d 21 april 1865. [Rubr.] Sthlm 1865. 4:o. 8 s. [Anon; ordf i utställningens cen-tralkomm.] ([Rubr:] Svensk författnings-samling 1865, n" 25.) – Kongl. maj:ts nådiga instruktion, för militär-läroverkens öfverstyrelse; gifven ... d 13 nov 1866. [Rubr.] Sthlm 1866. 4:o. 7 s. [Anon; ordf i den militärläroverkskommitté vars förslag legat till grund.] (Ibid 1866, 64.) – Kongl. maj:ts nådiga reglemente för Dess krigs-skola; gifvet... d 13 nov. 1866. [Rubr.] Sthlm 1866. 4:o. 47 s. [Anon, d:o.] (Ibid, 65.) -HO Prytz, Historiska upplysningar om svenska och norska arméernas regementer och kårer jemte flottorna. Under ledn af... [l]–4. Sthlm 1867–68[–70]. 747 s, 1 portr.

Översatt: J. G. von Herder: Cid, efter spanska romanser, Sthlm 1859, 4:o, 240 s, nya utg i Samlade skrifter, dl, 1875, 1886, 1905, 1910; [JW v] Goethe: Torquato Tasso, Ett skådespel i fem akter, Sthlm 1861, 134 s, 1 facsimile, 1 pl, nya utg ibid, 1, 1875, 2, 1887 (även sep, (10), 144 s, 1 pl), 1905, 1910, o Skrifter i urval, 1, Sthlm 1907, Min blomma (Nytt och gammalt, 2, Sthlm 1861, s 23 f), Vandraren (ibid, 4, 1868, s 79–88), Vandraren / Min blomma / Slutversen af Fausts senare del / Eko (Saml skr, 3, 1888, s 157–170, o utg 1905, s 147–157); Horatius: Förnöjsamhet (Ny illustrerad tidning, 2, 1866, Sthlm, fol, s 202, sign O****, o 8, 1872, s 338), Öfversättningar ... (Nytt och gammalt, 5, 1872, s 49-69), Ode ... (Vår tid, illustr tidskr, utg af L v Kraemer, årg 3, 1879, Sthlm, 4:o, s 33, sign O****), Carmen saeculare (SAH 61 (1884), Sthlm 1885, s 24–27, d:o), Öfversättningar (Saml skr, 3, 1888, s 184–209, o utg 1905, s 170-192); L Brachmann: Skall jag säga det? / [G G] Byron: Flicka i Athen / T Moore: Maria / V Hugo: Sånger / F Arvers: Sonetter / Q de] La Fontaine: Tuppen och räfven (ibid, s 171–183, o utg 1905, s 158-169).

Källor och litteratur

Källor o litt:] Almén, Ätten Bernadotte (1893); I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); S Aubert Lindbaek. Af Aubert'ske papirer (1910); S Björck, Heidenstam o sekelskiftets Sverige (1946); SJ Boéthius, Oskar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); F v Dardel, Dag-boksanteckn:ar, 2. 1877–1880 (1918); L De Geer, Minnen (1892); E af Edholm, Mot seklets slut (1948); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); Eugen [prins], Breven berätta ... 1886-1913 (1942); C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst. Dagböcker, brev o skrifter 1879-1892, 1-2 (1968); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); A Hasselgren, O (1908); H Hedlund, S A Hedlund, 2 (1930); K Hildebrand, Gustav V som människa o regent, 1 (1945); L Hirschfeldt, Sverige i den internationella politiken 1876–1879 (HT 1947); Hist kring O, ed S Hadenius (1963); P Hultqvist, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdags-politik (1959); A Kaardtvedt, Kampen mot parla-mentarisme 1800-1884 (1956); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammar-system (1922); dens, Folktribunen Adolf Hedin (1972); H Koht, rec av 0:s memoarer, 2 (NHT 1961–62); A Lewenhaupt, Från gamle kungens tid (1939); J Linck, Konung O (1897); F Lindberg, 1872–1914 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1958); dens, K utrikespolitik (1966); A Lun-debeck, Krönt o okrönt på Sthlms slott (1955); Majestät i närbild. O i brev o dagböcker, ed S Hadenius o T Nevéus (1960); G Michanek, Skaldernas konung (1979); NBL; T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); Y Nielsen, Under 0:s Regjering. Oplevelser og Optegnelser 1872– 1884 (1912); G B Nilsson, A O Wallenberg, 1 (1984); T Petré, Ministären Themptander (1945); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); dens, Oscarisk teaterpolitik (1966); S Runestam, Förstakammarhögern o rösträttsfrågan 1900–1907 (1966); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); O Sunnanå, Johannes Steen, statsminister og parlamentarisk f0rar (1967); S G Svenson, Gunnar Wennerberg (1986); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); F Wedel Jarlsberg, 1905. Kongevalget (1946); J Weibull, Inför unionsupplösmen 1905. Konsulatfrågan (1962); K Wichman, Gustaf V, Karl Staaff o striden om vårt försvar 1901–1914 (1967); A Wåhlstrand, Kring tillkomsten av Karl Staaffs första ministär (StvT 1934); dens, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar II, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7812
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar II, urn:sbl:7812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se