Jöns Bengtsson (Oxenstierna)

Född:1417omkr
Död:1467-12-15 – Borgholms församling, Kalmar län

Ärkebiskop, Präst, Riksföreståndare


Band 28 (1992-1994), sida 496.

Meriter

3 Jöns Bengtsson, son till O 2 i hans första g, f omkr 1417, d 15 dec 1467 på Borgholm. Inskr vid univ i Leipzig sommaren 34, baccalaureus in artibus där våren 36, mag in artibus där våren 38, domprost i Uppsala från mellan 3 okt 38 o 3 okt 39, decretorum baccalaureus senast 45, rektor för univ i Leipzig 23 april–16 okt 45, av domkapitlet vald till ärkebiskop i Uppsala 48 efter 17 febr – enl obestyrkt uppg 22 febr –, konfirmerad som ärkebiskop av konciliet i Basel 27 april s å, invigd 30 juni s å, utnämnd av påven Nicolaus V 28 febr 49, riksföreståndare senast 25 mars–juni 57, åtminstone från 1 maj – o möjligen redan 20 mars – tillsammans med Erik Axelsson (Tott), ensam riksföreståndare senast 14 aug 65–14 okt 66.

Biografi

Liksom sin mors kusin Karl Bonde (bd 5) och senare sin mors halvbror Johan Cristiernsson (Vasa) – Gustav I:s farfar – studerade J vid universitetet i Leipzig. I motsats till dem avlade han där flera examina, allt på mycket kort tid.

Under ett uppehåll i studierna blev J som nybliven magister i den filosofiska fakulteten vid föga mer än 20 års ålder domprost i Uppsala. Ämbetets föregående innehavare, Mathias Olofsson (Horn), har identifierats (Ahnlund 1956) med en person med samma namn som 1442 var kh i Forsa och prost i Hälsingland. Detta skulle kunna innebära, att J:s avancemang möjliggjorts genom att denne undanträngts. Kort därpå blev J:s far O 2 lagman i Uppland och innehavare av Ringstadaholms slottslän. Det är frestande att i dessa avancemang se försök av J:s syssling, riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde), att vinna dessa medlemmar av släktkretsen kring den av riksföreståndaren tillfångatagne drotsen Cristiern Nilsson (Vasa), J:s morfar.

Hösten 1440 var J med på det möte i Arboga där den som kung av Danmark hyllade Kristofer accepterades som kung även i Sverige. Han var också en av de åtta sv delegaterna på unionsmötet i Lödöse i febr 1441, och han deltog även i unionsmötet i Kalmar på sommaren s å.

Mellan sommaren 1442 och hösten 1447 kan J inte beläggas i sv källor, men 1445 var han rektor för universitetet i Leipzig. Han nämns då som decretorum baccalaureus, vilket torde innebära, att han under de närmast föregående åren bedrivit studier för denna examen i kanonisk rätt. Eftersom examensförteckningarna för den juridiska fakulteten vid Leipzigs universitet under större delen av 1400-talet inte är bevarade, kan man inte fastställa, när J avlade sin examen och inte heller, om det skedde i Leipzig. Hans namn förekommer dock veterligen inte i något annat universitets matrikel.

J:s val till ärkebiskop kort efter det att hans far och farbror blivit riksföreståndare 1448 gjorde honom vid drygt 30 års ålder inte bara till den sv kyrkans chef utan även till riksrådets främste ledamot. Enligt Ericus Olai (bd 14) förelåg ovänskap mellan honom och Karl Knutsson ända sedan denne 1439 tillfångatagit hans morfar Cristiern Nilsson. Då Karl valts till kung i Sthlm 20 juni 1448, skall J enligt samme sagesman ha farit till Uppsala utan att hylla den nyvalde men av domkapitlet övertalats och nästan nödgats att återvända till Sthlm samt avlägga trohetsed. Eftersom han själv invigdes först dagen efter kungens kröning, slapp han kröna denne, men 2 juli krönte han drottningen i Uppsala domkyrka. Enligt Karlskrönikan skall J, då han avlade trohetsed till den nye kungen, ha fått Olands och Norunda hd i Uppland som förläning.

På Karls begäran utlyste J ett provinsialkoncilium i Arboga 20 febr 1450 angående kyrkans deltagande i krigsgärderna men förklarade sig själv förhindrad att närvara. Att han just då anträdde den ena av de endast två norrländska visitationsresorna under sin tid som ärkebiskop, känd genom ett avlatsbrev för Högs kyrka i Hälsingland 7 mars, har av flera forskare tolkats som obstruktion mot kungen. Provinsialkonciliet kan inte beläggas ha kommit till stånd. Enligt Karlskrönikan och andra alster av kung Karls kansli skall J ha underlåtit att ställa krigsfolk till Karls förfogande under kriget mot Danmark 1452 och därför berövats sina län men senare försonats med kungen. 1454 protesterade i Örebro ombud för honom samt för biskoparna i Linköping, Strängnäs och Västerås mot kungens ingrepp i den andliga jurisdiktionen, vilket denne avvisade med vredgade och hotfulla ord.

Enligt Sturekrönikan skall mord på kung Karl ha planerats i jan 1457 vid Nils Stures bröllop på Sthlms slott med en av kungens kusiner men avstyrts av J. Ericus Olai uppger, att han efter bröllopet begärt ersättning av kungen för den skada han lidit föregående sommar, då hans tjänare tillfångatagits av fienden och skepp och vapen förlorats. Karl bestred emellertid ersättningsskyldighet och klandrade domare, som dömde till J:s förmån. Då kungen kort därpå sökte återta Öland, som J:s brors svärfar Magnus Gren (bd 17) erövrat för den danske kungens räkning, tillfångatog J omkring 25 jan byfogden i Uppsala Håkan Svensson, som sattes i fängelse på det oxenstiernska familjegodset Salsta. Därefter kungjorde J genom ett skymfligt formulerat anslag på Uppsala domkyrkas port, att han uppsagt Karl tro och lydnad, och började med uppsalaborgare och bönder belägra Västerås slott. Sturekrönikan kompletterar Ericus Olais uppgifter med en färgstark skildring, enligt vilken J i Uppsala domkyrkas kor framför S:t Eriks skrin lade ned sin biskopsmössa på altaret med förklaringen, att han inte ämnade återta den, förrän "Sveriges lag varder rätt". Därefter tog han på sig harnesk, band svärd vid sin sida, lät plundra kungsgården och tågade via Haga och Svartsjö till Västerås, dit han kallade dalkarlarna.

Enligt Vadstenadiariet fick kung Karl i Vadstena på väg till Öland genom brev från en biskop kännedom om J:s uppror. Ericus Olai uppger, att kungen från Östergötland begav sig till Nyköping, där han fängslade dess slottshövitsman Erik Axelsson (Tott). Enligt Sturekrönikan tågade han med 1400 ryttare till Sthlm, där hans trupper ökades med 300, och därifrån till Strängnäs, där han –  enligt Annales Holmienses 9 febr – blev överrumplad av J och sårad. 13 febr började J belägra Sthlm, där Karl då befann sig. I ett brev av 23 april så uppger denne, att J som svar på hans begäran om förhandlingar meddelade, att han så hårt förbundit sig med Kristian I (bd 21) och dennes anhängare, att hän inte kunde förhandla, förrän Erik Axelssons bror Olof Axelsson (Tott) och Magnus Gren anlänt, vilka han väntade från Danmark.

24 febr flydde kung Karl enligt Sturekrönikan till Danzig, och samma källa uppger, att Olof Axelsson mindre än 14 dagar därefter kom till Sthlm från Gotland med stora och små skepp. I ett brev av 12 mars kallar sig J "ärkebiskop i Uppsala och Sveriges förste". Antagandet just vid denna tid av den senare titeln, sannolikt en översättning av "primas Suecias", torde visa, att den inte enbart är ett uttryck för kyrkliga anspråk. 25 mars kallar han sig i stället "ärkebiskop i Uppsala och Sveriges rikes uppå denna tid hövitsman och föreståndare", och senare förekommer titelkombinationer såsom 30 april "ärkebiskop i Uppsala, Sveriges rikes förste och uppå denna tid hövitsman och föreståndare". Redan 1 maj kallar sig Erik Axelsson "riksens med värdig fader ärkebiskop Jöns föreståndare", och därmed kan kombineras, att redan ett förläningsbrev av J från 20. mars beseglades även av Erik Axelsson.

Både Vadstenadiariet och Sturekrönikan uppger, att sändebud avfärdades till Kristian I för att be denne komma till Sverige, och enligt en proklamation av denne från 1470 var dessa sändebud riksråden Johan Karlsson (Färla, bd 16) och Fader Ulfsson (Sparre av Hjulsta och Ängsö). Sedan Kristian utfärdat försäkringar till svenskarna 1 och 3 april, kom han till Sthlms skärgård i början av juni, valdes till sv kung i Sthlm 23 juni och kröntes i Uppsala domkyrka 3 juli men inte av J, som genom sin krigiska verksamhet ansågs otjänlig att utföra sakrala handlingar och först genom en påvebulla av 19 okt fick absolution för sitt uppror.

I början av 1463 fängslade J enligt Vadstenadiariet en köpman vid namn Peter hättolös eller Peter Nilsson, som han beskyllde för att ha fört brev från kung Karl till några adelsmän i Sverige, men som nekade trots tortyr. Enligt samma källa väckte J oro på distingsmarknaden i Uppsala genom att uppge, att Karl samlat folk och väntades komma att angripa Sverige följande sommar, och han skrev också till Kristian I maningar att med en stor här komma till Sverige. Enligt ett brev från Kristian av 26 aug möttes denne vid sin ankomst till Vadstena av J och största delen av riksrådet. J rådde honom att byta hövitsman på Stegeholm, Stegeborg och Sthlm, vilket J själv fick övertaga. Efter att ha överenskommit med J och riksrådet att pålägga landet en ny skatt, avseglade Kristian med ett antal riksråd till Finland.

Denna skatt föranledde enligt Vadstenadiariet tre eller fyra tusen uppländska bönder att hos J kräva lindring. Då de inte lät sig nöja med ett löfte av honom att skriva därom till kungen, såg han sig nödsakad att efterskänka skatten, varom han underrättade Kristian. Denne återvände då till Sthlm, där han 14 aug lät fängsla J, som enligt kungens förutnämnda brev av 26 aug skall ha hotat honom med avsättning före nov, om han inskrede mot J. Olavus Petri uppger – sannolikt efter en nu ej längre bevarad tankebok för Sthlm – att J anklagades för att ha "nödgat och trugat" Peter hättolös att med orätt ange en rad personer för stämplingar med kung Karl. Efter att på Helgeandsholmen ha besegrat upprorsmän, som ville befria J, och fått riksrådets godkännande av sina åtgärder mot denne återvände Kristian i nov med den fängslade J till Khvn.

Sedan J:s kusin biskop Kettil Karlsson (Vasa) i Linköping med ett brev utan framgång sökt förmå Kristian att ställa den fängslade ärkebiskopen inför laglig domstol, gjorde Kettil i jan 1464 uppror tillsammans med en rad av deras gemensamma släktingar. Kristians därpå följande fälttåg mot dem slutade med att han måste dra sig tillbaka till Sthlm, som belägrades av upprorsmännen. På sommaren återvände han till Khvn, varefter upprorsmännen återkallade kung Karl och hyllade denne som Sveriges konung.

14 sept försonades Kristian och J, som i nov återvände till Sverige. Där lyckades han vinna sina släktingar för nytt uppror mot kung Karl, som vid en förlikning 30 jan 1465 avsade sig kungamakten ehuru med bibehållen kungatitel och fick stora förläningar i Finland. Kort därpå överlämnade Kristians slottshövitsman Ture Turesson (Bielke; bd 4) – J:s morfars styvson – Sthlms slott till J.

Biskop Kettil var nu riksföreståndare, tills han dog i pesten 11 aug, föga mer än 30 år gammal. J blev därefter åter riksföreståndare. 21 sept 1466 stod emellertid i Nyköping dubbelbröllop mellan kung Karls dotter Magdalena och Erik Axelssons bror Ivar Axelsson (Tott) samt mellan den senares dotter Beata och den småländske storgodsägaren Arvid Trolle. Där valdes Erik Axelsson till riksföreståndare, varefter han och hans anhängare begav sig till Sthlm och tvingade J att avstå från regeringsmakten och överlämna Sthlms slott till den nye riksföreståndaren.

I febr 1467 for J enligt Olavus Petri på pilgrimsresa till Vadstena tillsammans med sina kusiner Erik Nilsson (O 4) och Erik Karlsson (Vasa), och därifrån begav han sig till Magnus Gren på Borgholm. Omkring 1 aug så kom han enligt samme författare tillsammans med den danske marsken Claus Rönnow – som var gift med hans mors halvsyster – och en mängd skepp till Södermalm och började jämte Erik Karlsson belägra Sthlm, som hans kusin O 4 och dennes mödernekusin Ivar Gren (bd 17) – Magnus Grens son – några dagar tidigare börjat belägra från Norrmalm. 10 aug for J till Uppsala för att söka locka bönderna från Erik Axelssons parti, medan Erik Karlsson begav sig till (Söder-)Tälje mot några bönder, som ville söka avbryta deras belägring av Sthlm. Då danskarna fann, att J och Erik Karlsson lämnade dem, seglade de ut i skärgården men blev kallade tillbaka av J. 2 sept skrev Erik Axelsson i ett brev, att han och hans bror Ivar lyckats driva J och Claus Rönnow, vilka då var på Norrmalm, på flykten, så att de måste bege sig till sina skepp. 3 okt utfärdade J vid Kuggeboda i Listerby sn i Blekinge ett avlatsbrev för S:ta Clara kapell på Torkö i samma sn.

Sedan Karl Knutsson i nov åter blivit kung, sände han J:s bror Cristiern Bengtsson till Öland med anbud om förlikning, men detta avvisades av J, som kort därpå dog vid ungefär 50 års ålder. 27 april 1472 flyttades J:s lik från Öland till Uppsala, där det begravdes i högkoret tillsammans med hans bror David Bengtssons.

J:s bana har skildrats i berättande källor, som i allmänhet är präglade av mot hans släktkrets fientlig propaganda. Den utförligaste karakteristiken föreligger hos Olavus Petri, enligt vilken han var "en hätsk man och hårdsinnad, och den han blev vred uppå, honom ville han fördärva i grund". Ärkebiskopsämbetets egentliga uppgifter blev för J en bisak vid sidan av kampen mot kung Karl och andra fiender, särskilt under hans senare år. Uppsala domkapitel uppräknade 1466 i 39 korta punkter hans felsteg och deras följder. Bl a klandrades hans försummande av visitationsuppgifterna. I Norrbotten hade J aldrig varit, och de avlägsnare delarna av Medelpad, Ångermanland och Jämtland hade han endast summariskt, kort och ytligt besökt; här syftas tydligen på en visitationsresa 1462, den veterligen enda norrländska efter den förutnämnda 1450. Ovisst är i vilken utsträckning målningar med hans vapen, kombinerat med ärkestiftets, i ett tiotal uppländska kyrkor vittnar om intresse för kyrkornas utsmyckning, eller om de enbart målats för att de tillkommit under hans tid som ärkebiskop.

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, "Herrskapet" (HVUÅ 1952), s 135 f; dens, Tradition o hist (1956), s 31; Broomé; H Bruun, Union og serkebiskop (NT 1958), s 89 ffo 98; G Carlsson, Biskopssäte, domkyrka o kloster (Strängnäs stads hist, 1959); H Christensen, Len og magt i Danmark 1439–81 (1983); Det medeltida Sverige, 1:1–7 (1972–92); Ericus Olai, Chronica regni Gothorum (1993), s 180 f o 188-192; H Gillingstam, Tott-studier (PHT 1961); dens, Mörby o dess ägare (Sjuhundrabygden 1992), s 24ff; L Gustafsson, Gårdar (Järfällaboken, 2:1–2, 1986); G Inger, Das kirchliche Visitationsinstitut im mittelalter-lichen Schweden (1961); K Kumlien, Sverige o hanseaterna (1953), s 369 f; dens, Västerås till 1600-talets början (1971); A-S Kälvemark, Ericus Olai, Engelbrekt o Karl Knutsson (PHT 1974); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); K-G Lundholm, Sten Sture den äldre o stormännen (1956); E Lönnroth, Ericus Olai som politiker (HVUÅ 1952); E Mornet, L'image du bon évéque dans les chroniques épiscopales scandinaves ä la fin du moyen åge (Médiévales, 20, printemps 1991), s 31; S I Olofsson, Övre Norrlands medeltid (Övre Norrlands hist, 1, 1962); G Olsson, rec av Losmans nedan a a (HT 1971), s 138; M Olsson, Vasagraven i Uppsala domkyrka (1956); S U Palme, Sthlms krigshist (1964), s 55; G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); H Schück, Ecclesia Lincopensis (1959), s 13, 111, 114 f, 156 o 337; dens, Rikets brev o register (1976), s 341 o 351 ff; A Stade, Ett krigshist femhundraårsminne. Slaget vid Strängnäs 1457 (KrVA:s tidskr 1957); Sveriges medeltida personnamn, 1 (1967-76), sp 280; A Tuulse, Spånga kyrka (Spånga sn:s hist, 1966); G T Westin, Riksföreståndaren o makten (1957); ÄSF; under O 1 o O 2 a a:n av Ahnlund, Enemark 1979 o 1981, Gejrot, Gillingstam 1952–53 (o där anf källor), Losman, Nilsén o Olesen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jöns Bengtsson (Oxenstierna), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7922
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jöns Bengtsson (Oxenstierna), urn:sbl:7922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se