Meriter

Nyberg, Henrik Samuel, f 28 dec 1889 i Söderbärke, Kopp, d 9 febr 1974 i Uppsala, Domk. Föräldrar: komministern Anders Fredrik N o Ida Mathilda Jansson. Mogenhetsex vid h a l i Västerås 31 maj 07, inskr vid UU 13 febr 08, FK där 28 maj 12, timlär vid Fjellstedtska skolan i Uppsala ht 16–vt 24 o ht 25–ht 27, FL vid UU 29 maj 17, disp 27 sept 19, doc i semitiska språk 20 okt 19, FD 31 maj 20, examinator i iranska språk 19 okt 27, allt vid UU, red för Le Monde Oriental 29–48, prof i semitiska språk vid UU 3 juli 31–30 juni 56, insp för Västmanlands-Dala nation 31–56, för Fjellstedtska skolan 32–44 o 53–63, ordf i Sv humanistiska förb 44–56, led av Längmanska kulturfondens nämnd 46–59, av styr för islamencyklopedin 49. – LHVU 34, LVHAA 35, led av Nathan Söderblom-sällsk 41, teol hedersdr vid UU 31 okt 41, LVA 43, LVS 44, LSA 48, LVSU 54, led av ett flertal uti akad:er o lärda sällsk.

G 1) 26 dec 1920 i Grundsunda, Vnl, m folkskollär Fanny Helena Maria Hasselberg, f 31 juli 1894 i Myssjö, Jämtl, d 8 nov 1947 i Uppsala, Domk, dtr till kontraktsprosten, TD Carl Jonas Erik H (bd 18) o Olga Elvira Arbman; 2) 4 aug 1950 i Sthlm, Bromma, m Ingegerd Maria Duske, f 2 mars 1912 där, Matt, d 1 juli 1953 i Uppsala, Domk, dtr till köpmannen Karl Alfred Karlsson D o Anna Maria Pehrsson, samt tidigare g m landsfiskalen Ragnar Alexis Lindow.

Biografi

Henrik (H S) N härstammade på fädernet från bergsmän i Falun och jordbrukare i Sundborn, på mödernet från en västmanländsk storbondesläkt. Fadern, liksom dennes farbror komminister i Söderbärke i Dalarna, var en man med omfattande litterär och klassisk bildning. N växte upp som ett av nio syskon i ett fattigt men kärleksfullt och andligen rikt hem med fadern som ende lärare tills han var fjorton år. Efter gymnasiestudier och tidig mogenhetsexamen blev N informator hos kyrkoherden C Hasselberg i Grundsunda i Ångermanland, där han i ett år fick vistas i ett konstnärligt, musikaliskt och bokligt rikt hem. Hasselberg blev sedermera N:s svärfar och betydde mycket för hans intellektuella och religiösa utveckling.

Vt 1908 skrev N in sig i Västmanlands-Dala nation i Uppsala utan att ha något bestämt mål för studierna utom att bli fil kand och kanske så småningom teolog. I föräldrahemmet hade han redan i åttaårsåldern läst Hedins Genom Khorasan och Turkestan och E Hucs Resa i Mongoliet och Tibet och på grundval av denna lektyr ritat kartor över Centralasien. Det var alltså knappast någon tillfällighet att han började sina studier med ett orientaliskt språk, arabiskan, som genast fängslade honom – "här hade jag funnit mitt Rhodos, här skulle jag dansa". Han läste arabiska och hebreiska för K V Zetterstéen, grekiska för O A Danielsson (bd 10), latin för Per Persson, specialist på jämförande indoeuropeisk språkforskning, särskilt rotstudier, och sanskrit för K F Johansson (bd 20). Historisk metod lärde han av Harald Hjärne (bd 19).

Zetterstéen var en mångsidig orientalist, som inte bara odlade de semitiska språk som hörde till hans lärostol utan också var hemma i persiska, turkiska, nubiska och koptiska. Till skillnad från N hade han föga intresse för texternas innehåll eller för idéhistoriska problem; desto större var hans intresse av att göra texterna tillgängliga i filologiskt korrekt form. Han hade få elever och gav N den uppmuntran denne behövde, särskilt sedan dennes föräldrar dött 1911 och 1912. Nationen tog då hand om honom, så att han med stipendier kunde finansiera sina licentiatstudier. Under doktorand- och docentåren undervisade han i hebreiska vid Fjellstedtska skolan.

1917 for N till Berlin, där han bedrev studier av arabiska handskrifter för sin doktorsavhandling. Han disputerade två år senare på ett arabiskt filologiskt och idéhistoriskt verk, som snart följdes av arbeten i semitisk språkvetenskap. Avhandlingen belönades med docentkompetens i semitiska språk, och 1920–27 innehade N ett docentstipendium, 1927–31 ett forskarstipendium.

Som docent gjorde N flera utlandsresor, 1921 till Berlin och London för att studera arabiska handskrifter och 1924–25 för en ettårig vistelse i Kairo, hans första besök i Orienten. I Kairo studerade han islam och egyptiskt fromhetsliv, lärde sig den talade dialekten och påträffade en betydelsefull arabisk handskrift, som han gav ut. 1928 bedrev han biblioteksstudier i Berlin, och 1928–29 vistades han i Paris, också här för att studera arabiska handskrifter. Hans avsikt var att bedriva studier i islamisk teologi och filosofi mot deras hellenistiska bakgrund, men hans mer än fem år gamla intresse för det iranska kom att ta överhanden. N ombads hålla en serie föreläsningar vid Sorbonne, där han presenterade en ny forniransk religion, zervanismen. Detta blev hans internationella genombrott som vetenskapsman, och när han i maj 1931 återkom till Paris, var det för att föreläsa om zoroastrismen och Avesta.

I sin installationsföreläsning 1932 talade N om islam som den asiatiska hellenismens sista ord, religiöst och kulturellt. Han hade då kallats att vara professor i semitiska språk. På tyska orientalistdagar under 1930-talet framlade han resultaten av sina forskningar i hebreiska och Gamla Testamentet och blev 1941 teol hedersdr för sina religionshistoriska studier. Han blev 1949 medlem av styrelsen för den nya islamencyklopedin, vars första band var färdigt 1960. Redan tre år tidigare hade den 24:de internationella orientalistkongressen i München förlänat honom Lidzbarskimedaljen.

Under 1950-talet var N engagerad i Röda Korset, bla med uppdrag att undersöka hjälpbehovet i Egypten 1957, och i Rotary (guvernör 1957/58), där han fick en närmare kontakt med det moderna västerländska samhällets problem. Under 1960-talet gjorde han flera resor till Orienten: till Indien 1961 som SA:s representant vid firandet av R Tagores 100-årsdag med besök också hos parserna i Bombay, där han mötte den levande zoroastrismen, till Irak med dess heliga städer Qadimayn, Karbala, Nadjaf och Samarra och fyra gånger till Iran, där han fick se några av de inskrifter som han tidigare tolkat efter avklappningar och fotografier. – Som emeritus från 1956 fortsatte N att undervisa i iranska språk, en undervisning som ytterst gav upphov till den 1989 inrättade professuren i ämnet.

N:s första vetenskapliga arbete var doktorsavhandlingen Kleinere Schriften des Ibn al-'Arabi 1919, som visar N som arabisk filolog och islamisk idéhistoriker. Intresset för islam hade väckts av studentkamraten Tor Andrae och dennes doktorsavhandling Die Person Muhammeds (1917). Den berömde franske orientalisten L Massignon skrev om de båda avhandlingarna: "Elles classent... leurs auteurs, deux suédois, deux amis, Andræ et Nyberg, au tout premier rang de l'orientalisme de langue germanique." N:s avhandling innehåller tre texter i islamisk mystik från 1200-talet e Kr i en arabisk edition efter tillsammans 14 handskrifter med språkliga anmärkningar och framför allt en lång inledning om Ibn al-'Arabis teosofiska system. Inledningen är ett bidrag till islams idéhistoria och vill visa systemets synkretistiska karaktär med inslag från antiken, judendomen och kristendomen, med nyplatonska och iranska idéer samt hermetiska och gnostiska dualistiska föreställningar. Däremot bestred N indiskt inflytande. Också den inomislamiska idéutvecklingen blir tydlig: Ibn al-'Arabis sufism visar mindre av en äldre tids praktiska fromhet och mer av teologisk och spekulativ mystik, och gudsbegreppet är påverkat av mu'tazila; N citerar den ledande mu'tazilitiske teologen an-Nazzam. Att undersöka källorna för Ibn al-'Arabis tankevärld var en viktig uppgift för förståelsen inte bara av islams utan också hela medeltidens idéhistoria. Ibn al-'Arabis aktuella betydelse framgår av att en av hans skrifter förbjöds i Egypten 1979 och gav upphov till livlig diskussion i landets parlament. N:s avhandling fick ett positivt mottagande och blev av betydelse för diskussionen om den islamiska mystikens uppkomst.

Intresset för mu'tazila fick ny näring, då N under studievistelsen i Kairo fann en arabisk handskrift med texten till en vederläggning av ett verk av Ibn ar-Rawandi. Inget av dennes egna verk finns bevarat, eftersom han ansågs som kättare, men genom denna vederläggning, utgiven av N i Kairo 1925, erhölls en klar uppfattning om hans kritik av mu'tazila och ett bidrag till kännedomen om mu'taziliternas idéer, låt vara i karikatyr. Att N sedan också skrev artikeln om mu'tazila för Enzyklopädie des Islam var naturligt – denna artikel har förblivit ett standardverk. I islamencyklopedin skrev N även artiklarna om an-Nazzam och dennes vedersakare an-Nadjdjar. N återkom 1957 till Ibn ar-Rawandi i ett symposieinlägg, där han visade hur denne fördömdes av mu'tazila, därför att han var en aristotelisk filosof, men stillatigande accepterades av de ortodoxa som bundsförvant i kampen mot mu'tazila. Efter Ibn ar-Rawandi och den några årtionden efter dennes död avrättade mystikern al-Halladj (922) fick allt som avvek från ortodoxin i islam gå underjorden, vilket enligt N gav upphov till en konformism som allvarligt skadat islam.

Till N:s arbeten om islams idéhistoria hör också Zum Kampf zwischen Islam und Manichäismus (1929), där han belyser mu'tazilas kamp mot dualismen och inre fiender i den abbasidiska församlingen, samt Några utvecklingslinjer i Muhammeds religiösa förkunnelse (1945). Med utgångspunkt i de mystiska bokstäver som inleder många kapitel i Koranen visar han här den parallella stilistiska och innehållsliga utvecklingen från domsförkunnelsen över läroframställningen till den medinensiska perioden.

Omedelbart efter doktorsavhandlingen hade N inlett ett studium i semitisk språkvetenskap, som resulterade i uppsatserna Wortbildung mit Präfixen in den semitischen Sprachen (1920) och Zur Entstehung der Bahuvrihi-Komposita (1922). Den förra uppsatsen behandlar nomina med prefixen m-, sh- och h-, systematiserade som relativsatser, varvid N också kommer in på verbalbildningen, och nomina med prefixet 'a-, där han särskilt förklarar att de arabiska formerna för elativ, färger och lyten har betydelsen "innehavare av" egenskapen i fråga och att avsaknaden av obestämd artikel beror på den determinerande betydelsen. Också verbformer med prefixen 'a- och ha-, kausativa och andra, ges betydelsen "vara innehavare av" handlingen = låta utföra den. Den senare uppsatsen visar med exempel från de semitiska språken, hur komposita av typen "Rödluvan" uppkommit ur relativsatser ("vars luva är röd"), där predikatet i relativsatsen attraherats till relativsatsens huvudord som i arabiskans s k oegentliga genitivkonstruktion. I ytterligare en uppsats Zur Entwicklung der mehr als dreikonsonantischen Stämme (1954) återkom N till de semitiska rötterna, nu främst i reduplicerade och denominerade former. Denna forskning har naturligtvis förts vidare, och delvis andra resultat har nåtts, men N tillhör dess pionjärer.

N:s Kairovistelse avkastade dessutom en uppsats i arabisk dialektologi om accenten i Kairodialekten. Arbetet har inte uppmärksammats som det sannolikt förtjänar, eftersom det diskuterar en accent som bäst kan uppfattas av svenskar och norrmän.

Till det semitiska området hör också N:s forskningar i hebreiska och Gamla Testamentet. De började ganska sent, i mitten på 1930-talet, då N först framlade sina idéer på en rad tyska orientalistdagar, och gällde ett väsentligt problem, nämligen inställningen till Gamla Testamentets text. Den då rådande textkritiken styckade den hebreiska texten i småstycken, vilka tillskrevs olika källor, och som i efterhand skulle ha redigerats samman. Den gjorde vidare svårförståeliga ställen förståeliga genom att ändra texten, ofta med hänvisning till den grekiska översättningen. N övertygades icke av föreställningen om den flitige redaktorn utan trodde mer på förekomsten av muntlig tradition, och han reagerade mot de godtyckliga emendationerna. Han hävdade den masoretiska textens pålitlighet, pekade på översättningarnas brister och påvisade möjligheten att förstå texten med hjälp av jämförande semitisk språkforskning. För att visa hållbarheten i sin uppfattning gav han ut Studien zum Hoseabuche (1935), där han visade att många ställen i Hosea kunde tolkas utan textändringar. Här framlade N också teorin om förekomsten av en hittills okänd gud, 'Al; teorin har väl icke vunnit allmänt erkännande, men åtminstone N upphörde aldrig att tro på den: "Min 'Al, det är en fin gud, det". Att man nu har större respekt för Gamla Testamentets hebreiska text är N:s förtjänst. Textens pålitlighet har senare bekräftats av Dödahavsrullarna. N:s tes om den muntliga traditionens betydelse – giltig också för de iranska texterna, Koranen och den äldsta arabiska litteraturen samt för mandeernas skrifter – ledde till en lång och livlig diskussion om muntlig och skriftlig tradition.

Ytterligare två uppsatser om Gamla Testamentet publicerades 1938, Deuteronomium 33:2–3, där samma principer som i Hoseastudierna tillämpas, och Studien zum Religionskampf im Alten Testament, som fördjupar synen på 'Al som den kanaaneiske guden i motsättning till Israels Jahve, med vilken han så småningom sammansmälte. På svenska publicerade N studier över den i Jesajaboken förekommande Herrens lidande tjänare, vars identitet vållat stora problem, Smärtornas man (1942), som kallats närmast genial, och Korahs uppror (1947), som illustrerar den hebreiska textens enhetlighet.

N:s undervisning i hebreiska resulterade i Hebreisk grammatik (1952), som alltjämt torde vara den bästa existerande, inte minst genom sin utförliga ordbildningslära och syntax. Alla problem man möter i den gammaltestamentliga texten finns behandlade i N:s grammatik – det är beklagligt, att den inte har översatts till något av världsspråken.

N:s intresse vändes tidigt mot det iranska området. Under sina studier i islams idéhistoria kom han i kontakt med det iranska inflytandet, men sannolikt kom den första impulsen att studera medelpersiska (pehlevi) från tanken att de arameiska ideogrammen i medelpersiskan (man skrev arameiska ord, som malka, "kung", men läste dem på persiska, shah) kunde belysa det arameiska språkets utveckling. Att denna tanke troligen var förfelad (ideogrammen torde vara konstruktioner, som ingenting meddelar om den levande arameiskan) gick kanske så småningom upp för N, som emellertid snart ansåg studiet av medelpersiskan ha ett värde i sig.

Redan 1923 publicerade N några texter i The Pahlavi documents from Avroman. Han kom sedan att utge ytterligare medelpersiska texter, men studiet av detta språk försvårades av att det varken fanns lärobok eller lexikon. För att avhjälpa denna brist – särskilt märkbar sedan N själv börjat undervisa i språket – utgav han sin Hilfsbuch des Pehlevi 1–2 (1928–31), ett grundläggande verk som innehåller väsentliga texter (skrivna med pehlevialfabetet i N:s vackra handstil) och ett glossar. Innan han dog, hann N utge en ny upplaga, på engelska av hänsyn till parserna i Bombay, som studerar pehlevi för religiöst bruk. I den nya upplagan har texterna ökats till det dubbla, och N har tillämpat samma textkritiska principer som han använde vid behandlingen av de gammaltestamentliga texterna. Glossaret och dess etymologier har omarbetats efter nya rön av N och andra iranister. Glossaret innehåller mycket syntaktiskt material och åtföljs av en grammatisk skiss och en lista över ideogrammen. Skissen utgör en värdefull utgångspunkt för en pehlevigrammatik, och hela arbetet har stimulerat diskussionen och det fortsatta vetenskapliga arbetet med detta svåra språk. Förordet till glossarban-det är daterat på N:s dödsdag. Han gav aldrig själv ut den lista över de arameiska ideogrammen med deras iranska motsvarigheter, Frahang i Pahlavīk, sammanställd av de iranska skrivarna, som han arbetat med i nära 50 år (utgiven 1988 av N:s elev B Utas).

Sedan N genom de medelpersiska texterna kommit i direkt kontakt med iransk religion, publicerade han flera religionshistoriska arbeten, främst den monumentala Irans forntida religioner (1937, tysk övers 1938), som inledde en ny epok i studiet av iranska religioner. I ett par tidigare arbeten 1928–31 hade N visat på två typer av iransk religion, en med Zervan (Tiden) som högsta gud och upphov till en god och en ond gud, och en annan, zoroastrisk, med den gode och den onde guden som ursprungliga. På en serie seminarier 1932–37 med främst G Widengren och S Wikander som deltagare behandlade N gathasångerna i Avesta, och en inbjudan från T Andræ att hålla 1935 års Olaus Petriföreläsningar gav N tillfälle att framlägga sin syn på zoroastrismen. I Irans forntida religioner framträdde så Zarathustra som en extatiker, ett slags schaman, som också använder droger. Gudaväsendena, som omgav den högste guden, gavs en kollektiv karaktär (en tolkning, till vilken Widengren anslutit sig). Zoroastrismen hade uppstått i östra Iran och förts västerut, där den mött och sammansmält med zervanismen. Avesta, de zoroastriska skrifterna, hade fortlevt genom muntlig tradition till sasanidertiden och nedskrevs först när zoroastrismen hotades av manikeismen (200-300-talet efter Kr), som hade skrivna urkunder. N:s uppfattning om de iranska religionerna stötte på hårt motstånd men inspirerade också efterföljare, bl a hans lärjungar Wikander, Widengren och S Hartman.

Sitt intresse för lärdomshistoria dokumenterade N i översikter över pehlevistudiets historia i Europa (1957) och 1900-talets gammaltestamentliga forskning i Sverige (1972). Det personhistoriska intresset visade han i sin biografi över J A Tingstadius (1953), där han gav en exposé över den europeiska semitistiken under 1600- och 1700-talen med bl a de arabiska studiernas utveckling från att vara ett instrument för bibeltolkning till att belysa europeisk-islamisk kulturpåverkan. Översikten vidgas till att omfatta hela UU:s villkor under Tingstadius' tid, ibland under jämförelse med universitetsförhållandena vid 1900-talets mitt. Tingstadius' pionjärarbete som översättare av Gamla Testamentet belyses mot bakgrund av dels en historik över bibelöversättningsarbetet i Sverige, dels skillnaderna mellan den gammallutherska ortodoxin och den av upplysningsidéerna påverkade neo-logiska riktning som Tingstadius företrädde. Minnesteckningen över Esaias Tegnér d y (1966) behandlar nästan icke alls mannen utan huvudsakligen hans bibelöversättning och tar vid där biografin över Tingstadius slutar. Den gustavianska bibelkommissionens nyöversättning hade omintetgjorts av dem som i likhet med J O Wallin ville behålla språket i Karl XII:s bibel, och först till kyrkomötet 1868 kunde en fullständig bibelöversättning framläggas. Det fortsatta arbetet präglades av Tegnér och ledde fram till Gustav V:s bibel 1917, vars enligt N pratsamma, platta och glanslösa språk och beskäftiga stil han redan på kyrkomötet 1934 hade underkastat en skarp kritik. Han framhöll då, att bibelspråket blivit ett heligt språk, som inte kan låsas fast vid en bestämd tids vardagsspråk. N har också skrivit en rad nekrologer och minnesteckningar över framför allt ett antal orientalister.

Som ordförande i Sv humanistiska förbundet stödde N populärvetenskapligt författarskap och skrev själv bidrag om Främre Orienten till Bonniers och Norstedts världshistorier samt Folkens historia genom tiderna och fyllde därmed det tomrum som fanns i tidigare mer eurocentriska historieverk. Efter andra världskriget skrev han bl a om Ibn Saud, oljan, palestinaproblemet och islam i nutiden.

N deltog livligt i det allmänna bildningsarbetet som populär föreläsare på många platser i landet och i radio. Redan 1934 höll han föredrag för affärsmän om hur man uppträder i Orienten. Han framträdde gärna inför publik och gjorde med sin väldiga gestalt, sitt säkra uppträdande, sin starka röst, sin inlevelse, sin utomordentliga formuleringskonst och sin humor ett starkt intryck på åhörarna. Sannolikt var det som talare han nådde sin berömmelse bland sv allmänhet, vilket väl också beredde vägen för honom till SA. Han torde vara den siste sv professor vars rum i universitetsbyggnaden utpekades för turisterna: "Där uppe sitter professor H S Nyberg."

I SA var N en av de mest aktiva ledamöterna och försummade sällan ett sammanträde. Han höll tre gånger direktörstalet vid högtidssammanträdet – särskilt uppmärksammat blev hans tal 1970 om sv språkvård. För honom, som kände så många språk, var dock sv språket a och o: "Jag har i hela mitt liv arbetat för vårt modersmåls höghet och renhet." Han anlitades av SA och övriga akademier bl a för att författa latinska deviser till minnespenningar. Hans ivranden för en orientalisk nobelpristagare i litteratur blev dock utan följd; därför var tiden inte mogen.

I sin akademiska undervisning annonserade N både föreläsningar och seminarieövningar, men i själva verket hade nästan all hans undervisning formen av textläsning: studenterna läste och översatte, och professorn rättade och kommenterade. Hans undervisning var utomordentligt väl förberedd och gav intryck av en nästan förkrossande lärdom, och den var mycket stimulerande; han hade förmågan att avvinna också till synes ganska enkla texter en myckenhet intressant språklig och saklig kunskap. Under sin 25-åriga professorstid undervisade han varje år i klassisk arabiska och ibland också i det moderna litteraturspråket eller i egyptiskt talspråk, och i många år hade han också den elementära undervisningen i hebreiska för de blivande teologerna. Under olika perioder undervisade N också i forn-och bibelarameiska och syriska, omkring 1940 i den då tämligen nyupptäckta ugaritiskan och vid flera tillfällen i fornetiopiska, en gång också i det moderna abessinska språket tigrinja. Vid sidan av sin undervisningsskyldighet och sedermera också som emeritus lärde han ut iranska språk på olika stadier: avestiska, medelpersiska och nypersiska. Däremot höll han sällan föreläsningar i egentlig mening; undantag var översikter över de semitiska språken och jämförande semitisk grammatik samt över iranska språk och iransk kultur.

Som tentator – när han avgick hade han i denna egenskap mött 999 studenter – skall han ha varit fruktad, särskilt av teologerna, som ofta först i tentamen gjorde hans bekantskap, men hans senare elever minns honom som en välvillig och tålmodig lärare och examinator. Bland hans lärjungar märks många som senare själva blev professorer: semitisterna H Birkeland (Oslo), B Lewin (Gbg), F Rundgren (Uppsala) och C Toll (Khvn), exegeterna I Engnell och H Ringgren (Uppsala) och bland dem som följde hans undervisning i iranska språk och iransk religion S Hartman (Lund), H Smith, G Widengren, S Wikander och B Utas (alla Uppsala).

N hade omfattande språkkunskaper varom en känd vandringshistoria vittnar. Förutom latin och grekiska, de vanliga europeiska språken och de semitiska och iranska språk som han ägnade sina studier kunde han läsa bl a ryska, georgiska och armeniska, det sistnämnda av betydelse för de iranska studierna. Hans språkvetenskapliga, historiska och religionshistoriska lärdom var omfattande. Härtill kom mod att välja svåra problem, uthållighet i arbetet med dem och en skapande fantasi vid deras lösande. Mycket av vad han skrev blev omstritt och diskuterat, men han har själv karakteriserat vetenskapen som en ständigt fortgående diskussion, och till denna har han bidragit med djärva och stimulerande inlägg, som inspirerat både samtida och efterföljare. Som många skapande människor var han, trots den uppskattning som kom honom till del, dock själv osäker om värdet av det han åstadkommit.

N var ingen kammarlärd utan en engagerad samhällsmedlem och en sällskapsmänniska, som hade sin stora glädje i umgänget med studenterna på Västmanlands-Dala nation. Han var en aktiv motståndare till kommunismens ateism och nazismens rasläror, en patriot och hembygdsälskare – men misstrogen mot politisk nationalism och med en internationell inställning – försvarsvänlig och under andra världskriget engagerad i hemvärnet och för Finlands sak. Från hemmet hade han starka religiösa intryck men kände aldrig någon kallelse att bli präst och stod främmande för liberal teologi, ungkyrklig rörelse och ekumenik. Hans fromhet stammade ur lantlig sv luthersk kyrkofromhet. I hela sitt liv var N en kämpande och bekännande kristen, som starkare än de flesta upplevde det paradoxala i den kristna tron men till slut nådde en religiös fördjupning av nästan mystisk karaktär. Hans kristna tro var odogmatisk, och han ägnade Luther flera kritiska betraktelser. Han var till sin död en stöttepelare för sv kyrkan.

N dog en februarilördag 1974 med det just underskrivna företalet till sitt sista verk på skrivbordet. Efter hans död mottog UU hans stora vetenskapliga bibliotek jämte en penningsumma som donation.

Författare

Christopher Toll

Arkivuppgifter

N:s arkiv (ms, brev, mm) i UUB. Handhar efter honom även hos dottern Sigrid Kahle, Enköping. – Brev från N i GUB (bla till A Boethius), KB (bla till N Ahnlund), LUB (bla till J Lindblom, C A Moberg o många till K J F Nyberg), RA (till S Hedin) o i UUB (bla till O Dahlgren, T Andrae, B Knös, J A Kolmodin o många till J Charpentier).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se C Toll, Professor H. S. Nybergs författarskap, bibliografi, Sthlm (tr Upps) 1959, 46 s, o dens, Bibliographie ... (Acta Irani-ca, encyclopédie permanente des études iraniennes ... 4 = Serie 2: Hommages et opera minora, I. Monumentum H. S. Nyberg, I, Teheran-Liége 1975, s IX-XXX, o Corrigenda ibid, 6 = 2:111. Monumentum ... III, 1975, s 355), båda ordnade ämnesvis; det först nämnda arbetets nr 157, 123, 148, 159, 128, 133, 135, 136[:2] och 145 i faksimil ibid, 7 = 2:IV. Monumentum ... IV, 1975, s 1–519. Vidare: Frahang i Pahlavrk, ed with trans-literation, transcription and commentary from the posthumous papers of ... by B Utas, with the collaboration of C Toll. Wiesbaden 1988. XVIII, 173 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 3 juli 1931, nr 14, RA.

Förutom i C Toll, Bibliographie H S N (Acta Iranica 4, 1975), s XXX f, anf litt: S Kahle, H S N, en kort bildn:roman (Västmanlands-Dala nations skriftser 1977, nr 12); dens, H S N. En vetenskapsmans biogr (1991); [G] Malmqvist, H S N (SAH 14, 1989, tr 1990); SMoK; K Söderberg, Sextiofem år som V-Daling (1990), s 24 ff; UUM 1951–1960 (1975); G Widengren, H S N and Iranian studies in the light of personal remini-scences (Monumentum H S N, 2 = Acta Iranica, 5, 1975).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik (H S) S Nyberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christopher Toll), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8431
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik (H S) S Nyberg, urn:sbl:8431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christopher Toll), hämtad 2024-04-18.