Anders T S Nygren

Född:1890-11-15 – Göteborgs Haga församling, Västra Götalands län
Död:1978-10-20 – Lunds allhelgonaförsamling, Skåne län

Präst, Filosof, Biskop, Teolog


Band 27 (1990-1991), sida 692.

Meriter

Nygren, Anders Theodor Samuel, f 15 nov 1890 i Gbg, Haga, d 20 okt 1978 i Lund, Allhelgona. Föräldrar: seminarierektorn Samuel N o Anna Maria Lundström. Mogenhetsex vid h a l i Lund 1 juni 09, inskr vid LU 3 sept 09, teol fil ex 31 maj 10, TK 31 jan 12, prakt teol prov 30 maj 12, allt vid LU, prästv 3 juni 12, pastorsadjunkt o v pastor i Bokenäs, Göt, 3 juni 12–14 juli 13, v pastor i Ölmevalla, Hall, 15 jan 14–7 jan 20, TL vid LU 11 maj 21, disp 20 maj 21, doc i religionsfilosofi 28 maj 21, TD 18 sept 23, tf prof i systematisk teologi (dogmatik) 8 okt–7 dec 23 o 1 jan–30 maj 24, prof i systematisk teologi med examinationsskyldighet i teol etik 30 maj 24, allt vid LU, led av Lunds stifts domkap 30 maj 24–31 dec 39 o 1 jan 45–31 dec 48, insp för Lunds småskolesem 25–33, Sv kyrkans delegat vid ekumen konferenserna i Lausanne 27, Oxford 37 o Edinburgh 37, led av allm kyrkomötet 34, 36, 38, 41, 46, 48 o under biskopstiden, insp för Lunds kommunala mellanskola o flickskola 38–42, led av Lunds stiftsråd 39–48, insp för Lunds folkskolesem 40–50, led av komm ang prästutbildn febr–dec 44, Sv kyrkans delegat vid Lutherska världsförb:s generalförs i Lund 47 o i Hannover 52, president i Lutherska världsförb 47–52, hedersled där 52, ordf i förb:s sv sektion 48–52, led av dess exekutivkomm o teologikommission 52, av Sv ekumen nämnden 48, biskop i Lunds stift 5 nov 48 (tilltr 1 jan 49)–1 okt 58, Sv kyrkans delegat vid kyrkornas världsråds generalförs i Amsterdam 48 o i Evanston 54 samt vid Faith and Order-konferensen i Lund 52, ordf i Lunds stiftsnämnd 1 jan 49–58. – LHVL 32. G 4 juli 1921 i Berlin m Irmgard Helene Luise Brandin, f 25 okt 1895 i Anklam, Pommern, d 19 april 1974 i Lund, Allhelgona, dtr till superintendenten Theodor Friedrich Wilhelm B o Elisabeth Eichler.

Biografi

"Om de självklara förutsättningarna diskuterar man icke – man använder dem helt enkelt. De gälla med det självklaras rätt, de äro som luften man inandas, atmosfären, i vilken man lever." Dessa ord ur ett uppmärksammat föredrag av Anders N om Det självklaras roll i historien aktualiserar en given och därför ofta förbisedd förutsättning för N:s egen gärning: den gammallutherska kristendoms- och samhällssynen i schartausk tolkning. N växte upp i en av den västsv kyrkofromheten präglad, intellektuellt levande miljö. Genom intryck från föräldrarna, särskilt fadern (död 1906), konfirmationsläraren L Norborg (s 155) och ett alltifrån den tidiga barndomen grundlagt livsmönster, där kyrkogång, andaktsliv och intellektuell reflektion över trosfrågor utgjorde självklara inslag, var N ovanligt väl förberedd för att snabbt kunna tillgodogöra sig teologiska studier och omsätta dessa i eget tänkande. I sin intellektuella självbiografi skrev N att "långt innan det var tal om någon Lutherrenässans ute i världen pågick en sådan för fullt i vårt hem kring sekelskiftet" och att tom nästan varje problem som han sedan under årtiondenas lopp behandlat haft anknytningar till intryck från hans barndom eller tidiga ungdom.

N, som prästvigts med åldersdispens och en tid var landets yngste präst, förberedde sin licentiatexamen och docentavhandling medan han tjänstgjorde som eo präst i Ölmevalla. Han fann det prästerliga arbetet även rent intellektuellt stimulerande och ansåg att prästens och vetenskapsmannens uppgifter inverkade "ömsesidigt befruktande på varandra". Under denna tid ingrep han även praktiskt mot sociala missförhållanden, tom i sådan utsträckning att han bötfälldes för egenmäktigt förfarande (medhjälp till undanskaffande av dansbana intill en mentalsjuks hem). Till Ölmevalla återvände han senare som sommargäst.

N hade uppmuntrats till fortsatta studier av T Segerstedt, och just därför att de hade motsatta uppfattningar om religionsfilosofins väsen såg N sin forskningsuppgift klart fixerad. För Segerstedt utgjorde religionsfilosofin den vetenskapliga formen för systematisk-teologiska studier. N, som fann denna uppfattning metafysisk, ville istället undersöka möjligheten av "en rent vetenskaplig, icke-metafysisk religionsfilosofi". 1920 företog han en studieresa till Tyskland, vilken i flera avseenden blev bestämmande för hans liv och verksamhet. Här kunde N föra diskussioner med C Stange, vilkens religionsfilosofi närmade sig den kritiska, och med E Troeltsch – som han delvis bygger på – och R Otto diskutera sin kritik av dessas "idealistiska och psykologistiska teorier". I Berlin träffade N också sin blivande maka, själv tidigare student hos Troeltsch, och hon kom att spela en betydande roll även som N:s teologiska samtalspartner och översättare.

I sin avhandling (1921) avvisar N religiöst apriori som ett konkret innehåll: ett allmänt anlag för religion eller en gemensam kärna i alla religioner, som upplysningsteologin antagit. Istället beskriver han detta som den religiösa erfarenhetens allmängiltiga form (evighetskategorin) med växlande innehåll i olika religioner. Förutom teoretisk erfarenhet (med sanningsfrågan) skiljer N mellan etisk, estetisk och religiös erfarenhet, som icke är vetenskaplig men kan bli föremål för vetenskaplig undersökning. Med "kritisk" religionsfilosofi menar N "en undersökning av den religiösa erfarenheten med hänsyn till dess giltighet". N skiljer strängt mellan erfarenhetens "verklighet" och dess "giltighet". Filosofins uppgift är icke "att fastställa vad som är, utan blott vad som gäller", dvs det som har mening utan hänsyn till tid, rum och individ. N anknyter här till kulturidealismen: religionen ses som en förutsättning för andelivet och ett fundament för kulturen. Genom att ställa frågan om religionen som nödvändig och allmängiltig livsform, oberoende av tillfälliga, subjektiva upplevelser, förde N in religionsdebatten i ett nytt läge.

Under de följande åren fullföljde N sitt system med Dogmatikens vetenskapliga grundläggning (1922) samt Filosofisk och kristen etik (1923). Medan religionsfilosofin beskriver religionen som erfarenhetsform, undersöker teologin kristendomen som historiskt given realisering. N är den förste sv teolog som uppmärksammat Schleiermacher som religionsfilosof och tolkat honom på ett principiellt formalt sätt, inom en nykantiansk frågeställning. "N:s hela teologi erhåller sin inriktning och sin färg av att han i sin filosofi ansluter till Kant" (Pinomaa). I likhet med Schleiermacher betraktade N den naturliga religionen som fiktiv: "all verklig religion är positiv och historisk". Dogmatikens objekt är trosvittnesbördet (med ett inre, organiskt sammanhang, riktat mot centrum), inte Gud och de gudomliga tingen. N:s syn på den religiösa sanningsfrågan som ovetenskaplig utgjorde en svårighet för vissa studenter, medan andra upplevde hans program som en befrielse från liberalteologins kniptång och därmed en öppning till nya möjligheter att studera teologi med bibehållet vetenskapligt anseende.

Etiken såg N – i anknytning till A Hägerström (bd 19) – som en lära om och inte i moral. Han sökte bilägga striden mellan filosofisk och kristen etik genom en gränsreglering. Den etiska grundfrågan har en nödvändig och giltig erfarenhetsform, men svaret är växlande och omöjligt att vetenskapligt fastställa. Den filosofiska etiken undersöker giltighetsfrågan, den teologiska däremot innebörden i den kristna etiken, den sinnelagsetik som hämtar sina normativa kriterier ur uppenbarelsen. I ett delvis opublicerat utkast till Kants etik och den kritiska etiken (1923; tr i bearbetad form i Etiska grundfrågor) konstaterar N att Kant representerar rättsetiken, kristendomen däremot kärleksetiken. Denna anknyter därför ej till Kants moralism, blott till hans kriticism. Enligt kristen etik är den handling god som är ett uttryck för den spontana självutgivande kärlek som har Guds agape (kärlek) till drivkraft och mönster. Kristen etik förutsätter därför Gudsgemenskap. N har kritiserats för att så skilja mellan dels kristen, dels naturlig, mänsklig kärlek, att hans etik får en strängt teologisk prägel. Medan N bejakade det allmänna människovärdet på det kulturella planet, avvisade han det som orsak till agape. Agapeetiken blir en individbunden gemenskapsetik, som i viss mån skjuter undan den sociala dimensionen. Här torde N:s västsv gammallutherska arv ha spelat in.

Fastän N sällan deltog i samhällsdebatten, skapade han dock nytt utrymme för kristen argumentation och kristna värderingar i samhället. Som professor blev han från 1924 en av centralgestalterna inom den s k lundateologin, en term som torde ha aktualiserats efter det att N tillsammans med kollegan G Aulén i ett befordringsärende 1929 uppträtt till förmån för en s k uppsalafilosof. N kunde knyta an till Hägerström men hävdade bestämt att denne inte haft någon betydelse för uppkomsten av hans åskådning. Större betydelse fick senare A Phaléns filosofi. Gemensamma drag hos N och uppsalafilosoferna är gränsdragningen mot "metafysik" (ehuru N fann metafysik även hos Hägerström), subjektivism och idealism samt konstaterandet av religionens ateoreti-ska karaktär.

Genom sitt idéhistoriska tvåbandsverk Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och agape (1930–36) nådde N internationell ryktbarhet. Motivforskningen (en struktur- eller typforskning) rör sig på gränslinjen mellan filosofi och historia. För att ett omdöme skall bli entydigt, måste man känna såväl dess menings- som motivsammanhang (meningssammanhang ersätter hos N från slutet av 1920-talet begreppet erfarenhetsområde). Förbindelsen mellan den filosofiskt vunna grundfrågan och det idéhistoriska grundmotivet (en religiös eller etisk åskådnings svar på en kategorial grundfråga och dess drivande och sammanhangsskapande kraft) uttrycks i den programmatiska titeln på den som kursbok omtyckta uppsatssamlingen Filosofi och motivforskning (1940). N:s idéhistoriska metod utgörs av en deskriptiv strukturanalys av ett historiskt material med syfte att renodla det bestämmande grundmotivet. När man kallat denna metod ohistorisk, har man ej alltid gjort klart för sig, att N medvetet syftat till en renodlad idealtyp, "som ej förekommer så i den verkliga historien". Däremot har denna idéhistoriska renodling eller avgränsning av de strukturbildande elementen i en åskådning, samtidigt som den innebar en klarläggande fördjupning, en överhistorisk tendens, som kan medföra att den konkreta historiens komplexitet skyms. Den systematiska teologins uppgift är att "söka förstå och klargöra den kristna tron i dess karakteristiska egenart". Motivforskningen anvisar en objektiv väg för bestämmandet av denna egenart och blir "den grundläggande och därmed den viktigaste delen av den systematiska teologin". Denna förening av systematisk och historisk uppgift har senare ifrågasatts. N undersöker det urkristna agapemotivets (Guds "omotiverade" kärlek i Kristus till människan) kamp för frigörelse från det hellenistiska erosmotivet (människans begärande kärlek till det gudomliga) och det judiska nomosmotivet (kärleken inordnad i lagens schema) i en ständig växling mellan syntes och reformation ("den kristna idéhistoriens egen rytm") fram till Luthers Paulustolkning ("gudsgemenskap på syndens basis, icke på helighetens"). Medan liberalteologin ställde teocentricitet och kristocentricitet mot varandra, såg N istället kristocentricitet som ett uttryck för teocentricitet, vars motsats blir egocentricitet (ibland tidigare hos N synonymt med antropocentricitet). Omdiskuterade i N:s motivforskning är särskilt lagens plats och relationen mellan Gamla och Nya testamentet (NT).

Liksom N:s typskildring inte tar ställning utan karakteriserar är hans och lundateologins förhållande till idealismen inte att förstå som en polemisk strid utan som en principiell gränsdragning. Samtidigt som N som vetenskapsman konstaterade att idealismen, på det religiösa planet, ej var en kristen åskådning, fann han personligen att den, på det kulturella planet, hade ett högt värde. Att N:s typologi av omvärlden uppfattades som värderande och därmed också blev föremål för missförstånd orsakades till viss del av hans (för andra) värdeladdade terminologi och av att typologin hos honom metodiskt ersatte den normativa teologin. I ett längre perspektiv framstår N:s synsätt som en kontrasterande parallell till och ersättning för den kontinentale K Barths dialektiska teologi. Metodiskt avviker N från Barth, men de har vissa likheter i innehållet (avstånd Gud-människan, kristocentriciteten). Barth var kritisk till lundateologin, och det som för N är idéhistoria uppfattade Barth som teologisk antropologi. Ehuru N i sin typologi ej utgått från människan – det såg han som utmärkande för den egocentriska tanken – tolkades den antropologiskt av såväl beundrare som kritiker, t ex S Stolpe, som i den s k Sigtunadebatten ironiserade över "en viss rörmokarantropologi i Lund som förnekar människovärdet". N hade återgett Luthers bild av den kristne, i förhållande till Gud och nästan, som ett rör, genom tron öppet uppåt, genom kärleken nedåt. Lars Ahlin, som betraktats som N:s lärjunge, har visat sig just i uppfattningen av kärleksbegreppet vara mer beroende av Barths antropologiska synsätt men samtidigt hämtat inspiration från N:s idéhistoriska stoff. Stor betydelse har N haft för Birger Norman och för tolkningen av M A Hansens författarskap. I N:s idéhistoriska storverk har såväl grundläggande begreppsdefinitioner som historiska analyser kritiserats, men de centrala begreppen har vunnit stor spridning, också utanför fackmännens krets, och har blivit förknippade med N:s namn.

Jämsides med sin vetenskapliga verksamhet var N starkt kyrkligt engagerad. Han predikade, ledde 1921–24 de blivande prästernas kateketiska övningar och representerade från 1927 Sv kyrkan vid åtskilliga ekumeniska konferenser. I föredraget Bekännelsetrohet och kristen gemenskap drog N 1936 upp riktlinjer för en ekumenisk nyansats. Ekumeniken måste värna om kristendomens egenart och gå fördjupningens, inte nivelleringens väg. N hävdade att kyrkans enhet redan fanns i och genom Kristus, och att det – istället för att söka praktiska och organisatoriska lösningar – gällde att tränga så djupt in i evangeliet, att det gemensamma upptäcktes och kunde göra sig gällande. Det ekumeniska engagemanget verkade befruktande på N:s arbete med de ecklesiologiska frågorna, ehuru det var först från 1940-talets början som han primärt arbetade med kyrkobegreppet. Jämte uppsalaexegeten A Fridrichsen (bd 16) fick N stor betydelse för den s k nya kyrkosynen. I samlingsverket En bok om kyrkan (1942) medverkade han bl a med en uppsats om kyrkan i NT som Kristi kropp, där han avgränsar kyrkosynen från såväl ett individualistiskt som ett sociologiskt perspektiv. På frågan om Kristus har stiftat kyrkan eller ej svarar N: "därför att Kristus är, är också kyrkan såsom Kristi kropp förhanden". Vill man förstå vad kyrkan är, måste man utgå från relationen mellan Kristus och Kristi kropp, icke från de för oss bekanta kyrkosamfunden: "Kyrkan är Kristus, såsom han efter sin uppståndelse är närvarande hos oss och möter oss här på jorden". I serien Tolkning av Nya testamentet, som N varit med om att grunda, utlade han Romarbrevet. Dess tema finner han i kap 1:17, i N:s översättning: "den genom tron rättfärdige skall leva". Här – ej i de idéhistoriska analyserna – utvecklas N:s kristologiskt bestämda antropologi liksom hans tolkning av lagen, där han avvisar dess s k tredje bruk. För en antropocentricitet som ej är ego-centrisk har N ingen plats, och någon blott skapelseteologisk människosyn och lagtolkning har han ej formulerat. N:s eonlära har, liksom hans Lutherbild, blivit föremål för både beundran och kritik. Han såg Luther som hela kristenhetens bibelutläggare utan konfessionella avgränsningar. I Kristus och hans kyrka (1955) fullföljde N arbetet med kyrkosynen: "Skall man kunna tala rätt om kyrkan, måste man först klargöra innebörden av Kristustron. Ecklesiologien är ett direkt utflöde ur kristologien". Som ordförande i Faith and Orders kommission Christ and the Church fick N möjlighet att tillämpa sin kristologiska metod i det ekumeniska arbetet.

Mot nationalsocialismen reagerade N som vetenskapsman, kristen och äkta make. I nazismen såg han en blodets och rasens religion i skarp motsats till kristendomen. Genom samtal med företrädare för olika meningsriktningar och myndigheter i Tyskland fick han tidigt en klar bild av förhållandena. I ett tal på Akademiska föreningen i Lund sökte han redan i nov 1933 visa vad nazismen innebar. Genom artiklar, samlade till Den tyska kyrkostriden (1934), framhöll han kyrkokampens betydelse för kyrkans frihet och budskap och därmed för hela kulturen. Den kristna etiken, som kyrkan har att förkunna, ger svar om det goda och onda och skall tillämpas i hela den mänskliga tillvaron. Hotas kyrkans existens hotas också möjligheten att avgöra vad som från kristen synpunkt är etiskt riktigt. På grund av sina uttalanden belades N med ett fyraårigt "Einreise- und Redeverbot" i Tyska riket. Efter världskriget återknöt han genast sina vetenskapliga kontakter med Tyskland och föreläste även i ett fångläger i England (Norton Camp), där tyska teologer och kyrkomän samlats. Just därför att N så tidigt framträtt offentligt mot nationalsocialismen, kunde han efter kriget avvisa de grundlösa beskyllningar för ekonomiskt stöd åt nazismen som riktats mot kyrkliga hjälporganisationer.

Samtidigt som N i sitt författarskap alltmer kommit att ägna sig åt väsentliga kyrkliga problem hade han blivit en centralgestalt inom den internationella lutherdomen. Han deltog i förberedelserna för bildandet av Lutherska världsförbundet och valdes vid generalförsamlingen i Lund 1947 till dess förste president. Därmed fick han ett vidgat verksamhetsområde och reste till Europa och USA, där han föreläste vid ett tjugotal fakulteter och seminarier, liksom till Sydindien och Östafrika. N angav verksamhetsriktningen som icke tillbaka till utan "framåt till Luther!". Det var också N som myntade namnet Lutherhjälpen för såväl den sv avdelningen som dess tidskrift.

Med allt mindre tid för egen forskning fick N:s motivering för att avböja biskopsförslag mindre aktualitet. Redan 1934 hade N placerats först vid provvalet i Skara stift men avsagt sig kandidatur. 1947 uppfördes han i första rummet vid valet i Linköping men avböjde hos regeringen utnämning. 1948 sökte man övertala N att ställa sig till förfogande inför valet i Gbg, men först när han vid biskopsvalet i Lund i okt s å med stor övervikt placerades i första förslagsrummet ställde han sig till förfogande och utnämndes. När han 1950 uppfördes på ärkebiskopsförslag avböjde han ånyo. N:s biskopstid innebar inte något brott med hans akademiska gärning. Medan han metodiskt noga skilde mellan vetenskaplig och kyrklig verksamhet, integrerades de i hans person. Även om N:s attityd till samhällsfrågorna präglades av distans – herdabrevets tystnad är signifikativ – ingrep han så snart trohet mot vetenskapen eller evangeliet krävde det, t ex i Hedeniusdebatten, där han hävdade att Hedenius' kristendomskritik logiskt sett var ett stort cirkelbevis men – betecknande för N – ej bemötte kritiken av hans egen teologi. N:s, också i stiftssammanhang uppskattade, klara utredningar av de kristna grundfrågorna tillämpades inte alltid på den aktuella församlingssituationen, men vid visitationer hade han lätt att få kontakt med och förstå människor. Då N själv skrev protokollen utkom handlingarna från hans båda prästmöten först efter hans avgång. Genom en skicklig omorganisation av det medeltida Sodalitium Majus Lundense räddade N stora tillgångar åt olika stiftsändamål, och på tillkomsten av Båstads stiftsgård lade han ned mycket arbete.

N:s far hade medverkat i tre kyrkomöten – själv deltog han i tio. Redan under sitt första möte väckte N beundran i bekännelsedebatten med E Linderholm (bd 23), där N betonade bekännelsens funktion mot försök att, som i Tyskland, likrikta kyrkan med samhällsideologin. På kyrkomötet 1946 höll han en skarp vidräkning med Nancy Eriksson, som motionerat om åtgärder mot den s k kyrkonazismen. – Själv musikalisk motionerade han på tre kyrkomöten om bättre lönevillkor för eller organisation av kyrkomusiker, och kyrkokantorstjänsterna tillkom tack vare bl a N:s initiativ. Redan 1938 motionerade han om förbättring av den praktiskt-teologiska utbildningen, och han var sakkunnig i den utredning som ledde till teologistudiernas omläggning 1955. I frågan om prästämbetets öppnande för kvinnor drev N i det längsta en, på den lutherska tvåregementsläran, grundad linje, som sökte tillgodose såväl statens som kyrkans intressen: Statsmakten kunde avskaffa RF § 28 mom 3, som undantog prästtjänster från den allmänna behörigheten att inneha statlig tjänst, medan kyrkan skulle förbehållas rätten att ensam råda över den kyrkliga behörigheten given genom vigning. Samtidigt arbetade N som ordförande i en biskopskommitté för en ny, icke-prästerlig tjänst. N:s avvisande av K M:ts förslag om behörighet för kvinnor till prästerlig tjänst, som avslogs av kyrkomötet 1957, byggde ej på blott biblicistiska argument eller på den s k representationstanken utan motiverades utifrån kyrkans särskilda väsen och struktur enligt NT, den bibliska synen på man och kvinna samt det ekumeniska ansvaret. När kyrkomötet 1958 antog förslaget, avgav N en uppmärksammad reservation, där han konstaterade att det fattade beslutet "tillika inkluderar, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och 'svärmarnas' åskådning – något som klart framträtt i den här förda diskussionen".

Efter sin pensionering återvände N till de filosofiska grundfrågorna, bl a som gästforskare i USA, och publicerade 1972 Meaning and Method, där han fortsatte arbetet med de problem han behandlat i sin avhandling. Meningssammanhangets betydelse för omdömens giltighet relateras här till modern språkanalys och kunskapsteori. Filosofin beskrivs som analys av logiskt nödvändiga grundförutsättningar. För religionsfilosofin gäller meningssammanhang och metaspråk på kategoriplanet, för teologin motivsammanhang och objektspråk på motivplanet. N kritiserade B Russell för att med sin atomistiska meningsteori ha bortsett från meningssammanhanget men anknöt till L Wittgensteins språkspelsteori. R Bultmanns avmytologiseringsprogram och P Tillichs korrelationsteori kritiserades för kategoriblandning och metafysik, existentialismen även för att ersätta teologi med antropologi. En kortare sammanfattning av N:s författarskap ges i uppsatssamlingen Tro och vetande (1970). I The Philosophy and Theology of Anders N (s å) har N även bemött sina kritiker. Som talare övertygade N mer än han entusiasmerade. I flera uppmärksammade debatter uppträdde han med älskvärd och humoristisk slagkraft. Hans chosefria överlägsenhet imponerade. N var påfallande vänlig mot besökare, aldrig jäktad, och följde alla till dörren. Hans västsv mentalitet spårades i en reserverad tystlåtenhet om den egna personen. Svårigheter mötte han med en befriande stilla humor. Bland sv teologer under 1900-talet framstår N som den självständigaste, den kanske mest djupborrande och mest missförstådde. Hans författarskap karakteriseras av "en sällsynt fasthet i uppbyggnaden och av en, man vore frestad att säga, genomskinlig klarhet i framställningen" (G Aulén i sakkunnigutlåtande 1923). N:s uppmärksamhet på teologins förutsättningar och sammanhang, hans omsorg om formuleringen av de vetenskapliga frågorna ("Frågan är felaktigt ställd!") och om den kristna trons och kyrkans egenart har förblivande betydelse. N var en systematisk teolog, exeget, historiker, filosof och praktisk kyrkoman. Hans efterträdare och kritiker konstaterade att före N "var svensk teologi ur metodsynpunkt ganska lik europeisk teologi i allmänhet. Det är N som har givit svensk teologi ett eget ansikte" (Wingren 1988), samt att det inte råder någon tvekan om att N är "den svenske teolog i vår tid som mer än någon annan visat filosofisk självständighet, byggt sin egen stora tankebyggnad och haft ett inflytande på andra i proportion därtill" (Hemberg 1979).

Författare

Anders Jarlert



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

N:s stora arkiv (ms, bl a självbiogr, korrespondens, klipp, bilder mm) i LUB. – Brev från N i GUB, KB, LUB (bl a till E Newman, H Schiller o A Wifstrand), ULA, UUB o i UB i Oslo.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Ulrich E. Mack, Bibliography of the publications of Anders Nygren to 1970 (The philosophy and theology of A N, ed by Charles W. Kegley, Carbondale and Edwardsville, [111.,] 1970, s 379–397), från dens, Motivforschung und theologische Methode, Heidelberg 1964 (akad avh).

Källor och litteratur

Källor o UU: ED:s konseljakter 30 maj 1924, nr 41, 27 juni 1947, nr 121, 5 nov 1948, nr 60, o 24 febr 1950, nr 63, RA.

A N som teolog o filosof (Rapport från symposiet vid 100-årsdagen av hans födelse, Religio 36, 1991); G Aulén, Spaningstjänst (1939); dens, Från mina nittiosex år. Hänt o tänkt (1975); K Barnekow, Stråk i ett liv (1983); B-E Benktson, Eros o agape hos Karl Barth (Sv teol kvartalskr 1960); dens, Adam – vem är du? Typologi o teologi – en probleminventering (1976); G Bexell, Teologisk etik i Sverige sedan 1920-talet (1981); R Bring, A N:s teologiska gärning (Sv teolog kvartalskr 1940); dens, A N (HVL. Årsber 1979–80, 1980); I Brohed, Den teologiska reflexionen i Sverige i förhållande till mellankrigstidens syn på samhälle, kultur o politik (Kirken, krisen og krigen, 1982); E M Christensen, Ex Auditorio. Kunst og idéer hos Martin A Hansen (1965); B Erling, Nature and history. A study in theological methodology with special attention to the method of motif research (1960); NFS Ferré, Swedish contribution to modern theology with special reference to Lundensian thought (1939); H Gardar, Situation o teologi. En diskussion med utgångspunkt från W Herrmanns o A N:s kristendomstolkn:ar (1979); A Gyllenkrok, Liberalteologi o Lundateologi (Årsb för kristen humanism 1953); dens, Systematisk teologi o vetenskaplig metod med särskild hänsyn till etiken (UUÅ 1959:2, 1959); T Hall, A N (Makers of the modern theological mind, 1978); G D Hansson, Nådens oordning – studier i Lars Ahlins roman Fromma mord (1988); O Hartman, Klartecken (1977); dens, Färdriktning (1979); I Hedenius, Tro o vetande (1949); J Hemberg, Religion o metafysik. Axel Hägerströms o A N:s religionsteorier o dessas inflytande i sv religionsdebatt (1966); dens, In memoriam. A N (Sv teol kvartalskr (1979); dens, Om olika sorters situationsanknytn (Årsb för kristen humanism 1980); G Hillerdal, Teologisk o filosofisk etik (1958); R Holte, Kristendomen o moralfrågorna (dens mfl, Etiska problem, 1970); dens, Luther o Lutherbilden. En kritisk granskn (1984); B Hägglund, A N, forskare o kyrkoledare (Anno 1978, 1979); R Imberg, Biskops- o domprostutnämn:ar i Sv kyrkan 1866–1989 (1991); A Jarlert, Du Herrens tjänare. Minnesteckn:ar över under åren 1975–1980 avlidna präster i Gbgs stift (1981); dens, Emanuel Linderholm som kyrkohistoriker (1987); dens, A N o Gbgs stift (Julhälsn:ar till förs:arna i Gbgs stift 1990); H-O Kvist, Två essäer i moral, kunskap, religion (1979); M Lind, Kristendom o nazism. Frågan om kristendom o nazism belyst av olika ställn:taganden i Tyskland o Sverige 1933–1945 (1975); H Lindroth, A N:s kriticism i förhållande till Kants o Schleiermachers (Nord teologi. Idéer o män. Till Ragnar Bring den 10 juli 1955, 1955); dens, A N und der Kritizismus. Eine Untersuchung der philosophischen Voraussetzungen seiner Theologie (Studia theologica 1957); V Lindström, Lundateologi (Nord teol uppslagsbok, 1955); Lunds hm 2:1 (1980); I Löfström, A N, teolog o präst (Verktyg i Herrens hand. Minnestecknar till prästmötet i Lunds stift, 1981); S Nordin, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna sv filosofin (1983); B Norman, Diktaren om sin dikt, 2 (FIB:s lyrikklubbs årsb 1982); H Nystedt, Plikt o kärlek. Studier i A N:s etik (1951); R Persenius, Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Sv kyrkan i ekumeniskt perspektiv 1937–1952 (1987); L Pinomaa, Grundlinjer i A N:s religionsfilosofiska o teologiska tänkande (A N, Tro o vetande. Religionsfilosofiska o teologiska essayer, 1970); A Radier, Religion und kirchliche Wirklichkeit. Eine rezeptionsgeschichtliche Untersuchung des Schleiermacherbildes in der schwedischen Theologie (1977); dens, Der Einfluss des theologischen Werkes von Karl Barth auf die skandinavische Theologie (Neue Zeitschrift fur systematische Theologie und Religionsphilosophie, 1987); B Ralfnert, Kvinnoprästdebatten i Sverige i perspektivet kyrka-stat (1988); S Stolpe, Replik ang Sigtuna (S-T 20 nov 1952); Sv kyrkotidn 1934:47; Sv teol kvar-talskr 1927–28, 1932–33, 1943, 1956 o 1959; Så började Lutherhjälpen, ed I Löfström (1990); The philosophy and theology of A N, ed C W Kegley (1970); T Wigen, Erfaringsimmanens og gudstro. Religionsapologetikken hos en del nykantiansk influerte teologer, med saerlig hensyn til A N (1979); G Wingren, Teologiens metodfråga (1954); dens, Tolken som tiger. Vad teologin är o vad den borde vara (1981); dens, A N o sv teologi av idag (Tro o liv 47:6, 1988).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders T S Nygren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8466
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders T S Nygren, urn:sbl:8466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se