Fredric Muncktell

Född:1710-03-11 – Falu Kristine församling, Dalarnas län
Död:1763-08-01 – Klara församling, Stockholms län

Fabrikör, Rådman, Riksdagsman


Band 26 (1987-1989), sida 15.

Meriter

1 Muncktell, Fredric, fil mars 1710 i Falun, Kristine, d 1 aug 1763 i Sthlm, Klara. Föräldrar: direktören Johan M o Margareta Fredricsdtr. Inskr vid UU 9 febr 20, auskultant vid bergs- o gruvrätterna i Falun 28, eo notarie i gruvrätten 29, i bergsrätten 31, auskultant i bergskoll 16 febr 32, eo kammarskrivare där maj 32, tf notarie vid gruvrätten i Stora Kopparberg 4 okt 34, konststatsinsp där 2 maj 37—26 aug 61, led av bergsrätten i Falun 37, rådman där 37—62, burskap där 14 nov 39, deltog i riksdagarna 46—47, 51—52 o 60-62 (léd av SU 46-62), kommissarie i riksens ständers banko- o revisionskontor från 30juli 61 (skrivelsenjusterad 10 juni 62).

G 1) 9 aug 1737 (Anrep; lysn 24 juli i Stora Kopparberg, Kopp) m Emerentia Barbara Geisler, f 4 jan 1717 (Anrep), d 8 nov 1739 (Anrep; begr 17 nov i Falun, Kristine), dtr till markscheider Johan Tobias G (bd 17) o Emerentia Sohlberg; 2) 26 febr 1741 (lysn 1 febr i Stora Kopparberg, Kopp) m sin syssling Magdalena Barck, f 26 okt 1711 (Anrep; dp 1 nov i Falun, Kristine), d 15 april 1761 (Anrep; begr 24 april där, ibid), dtr till bergmästaren Peter Larsson B o Anna Catharina Brandberg.

Biografi

M var under nästan hela sitt liv genom familjeband och egen verksamhet knuten till Falun och Stora Kopparberg. Fadern blev direktör vid vedkontoret. Som nära medarbetare till bergmästare Anders Swab deltog han i den omorganisation som 1720 ledde till att stad och bergverk ställdes under en gemensam ledning, bergsrätten. Falun blev en bergsstad, där bergsmän och borgare skulle samverka inom administration och näringsliv. M var en av de ytterst få som förmådde leva upp till detta ideal.

Redan som tioåring inskrevs M vid Uppsala akademi. Om hans studier där är intet känt. 1728 återfanns han hos fadern i Falun, hos vilken han skulle ha förkovrat sig i räkenskapsföring. Denne hade vid denna tid huvudansvaret för bergslagets och stadens ekonomiska förvaltning. M auskulterade samtidigt vid bergs- och gruvrätterna och vikarierade som notarie.

Gedigen internutbildning var något karakteristiskt för sv bergsförvaltning på 1700-talet och en förutsättning för avancemang inom bergsstaten. M:s befordringsgång exemplifierar detta. Vid nyss fyllda 27 år fick han k fullmakt på en av de ledande befattningarna vid Stora Kopparberg, konststatsinspektorssysslan. M hade i bergskollegiets förslag till tjänsten uppförts på tredje rummet men fått goda vitsord för den "habilitet och skicklighet" han ådagalagt under de två år han tjänstgjort i kollegiets kammarkontor. M:s befordran kan ha underlättats av hans löfte att låta företrädaren E Sohlberg få behålla lönen under sin livstid. Sohlberg var för övrigt morfar till M:s blivande hustru Emerentia Geisler. Tilläggas kan att M också var släkt med Samuel Troili, bergmästare vid Stora Kopparberg sedan 1730.

Under den s k kronokonststaten hörde de bergsmekaniska anordningarna vid Falu gruva, bl a vattenkonster och linspel. Verksamheten, som fram till 1770 finansierades med statsmedel, leddes av konststatsinspektoren. Denne svarade för ekonomi, materialanskaffning och arbetskraftsfrågor. Det var en befattning som framför allt krävde kameralt kunnande. M fyllde väl detta krav men hade ständigt att brottas med ekonomiska problem, då underhåll och ombyggnader var mycket kostnadskrävande. Som riksdagsfullmäktig lyckades han dock utverka att ständerna 1746—47 beviljade ett extra anslag om 10000 dlr smt för arbeten i Fredriks schakt. Trots att detta anslag, liksom ordinarie kronomedel, utbetalades "nyckfullt och sporadiskt" (Lindroth, s 654), kunde dock Fredriks konst, som pumpade upp vatten ur västra gruvan, invigas 1751. M engagerade sig även för arbetarnas osäkra och svåra situation. Vid ett par tillfällen (1749 och 1751) utverkade han att konstkarlar inskrevs i gruvdrängsrullan och sysselsattes med arbete i gruvan, så att de inte direkt behövde lida nöd under perioder, då konststaten inte kunde avlöna dem. Han var angelägen om att behålla yrkeskunnigt folk vid konststaten. Förskott har också utanordnats åt behövande konstkarlar.

M var inte endast en kronans ämbetsman utan också handlande borgare och manufakturidkare. 1739 övertog han Sohlbergs burskap och förlagshandel. På 1740- och 1750-talen blev han huvudavnämaren i Falun av den spannmål som Uppsala akademi försålde. Spannmålen var avsedd för arbetsfolket, och särskilt stora inköp gjordes under missväxtår. Enligt M skall de handlande i Falun även då ha lyckats fa fram spannmål i tillräcklig mängd och till lägre pris än på många andra håll i Sverige. Vid 1700-talets mitt framstår M som en av de ledande borgarna i Falun och hörde till de högst taxerade bland dessa. Samtidigt engagerade han sig tillsammans med fadern och brodern Johan Martin M i manufakturverksamhet. I början av 1740-talet anlades Grycksbo pappersbruk, sedan fadern erhållit privilegium på lumpsamlingen i Kopparbergs län (1740). Papperstillverkningen var under de första åren ganska blygsam bl a till följd av brist på yrkeskunniga arbetare.

Bröderna M prövade också på annan manufakturverksamhet. 7 mars 1752 erhöll de av kommerskollegiet privilegium på en klädes-och frisfabrik i Falun. För detta ändamål inköptes följande år för 2400 dlr smt en stor gård på Östra Åsen. Bröderna M ville inte anlita hemspinnerskor, vilket kom att skapa problem. Det visade sig svårt att få arbetskraft till fabriken. De anställda klagade över låga löner och frän lukt i lokalerna. I samband med mantalsskrivningen 1758 begärde bröderna M att "lediga och näringslösa personer", t ex änkor efter och döttrar till bergsmän och hantverkare, skulle åläggas att ta anställning som spinnerskor i fabriken. Dessa besvärade sig hos landshövdingen och fick stöd. Han fann det betänkligt att tvinga dessa kvinnor till fabriksarbete mot deras vilja. I stället borde lösdrivare och inhysingar förmås att ta arbete. Det finns uppgifter om att stadsfiskalen s å rannsakade kvarter efter kvarter efter sådana personer men utan större framgång. Bristen på spinnerskor förblev ett problem. Trots svårigheterna kunde dock den M:ska fabriken 1756—59 redovisa en produktion av 7 900 alnar till ett värde av över 12 000 dlr smt. Ansvaret för driften av fabriken låg på Johan Martin M. Däremot hade M betydande ekonomiska åtaganden för företaget, och på det politiska planet verkade han för att främja dess och pappersbrukets intressen.

Det är som administratör och politiker som M gjort sina viktigaste insatser. 1737 intogs han utan föregående val som rådman i bergsrättens andra klass (rådmän kunniga i lag och räkenskaper). Vid borgmästarevalet 1753 kom han på det första förslagsrummet efter att ha erhållit en klar majoritet av både borgerskapets och bergslagets röster. Han fick dock inte den eftertraktade posten. I stället utnämnde Adolf Fredrik den på det andra förslagsrummet uppförde bergsfiskalen Eric Ericsson. Det rör sig här om en politiskt färgad utnämning. Ericsson var rojalist och mössa, M känd som aktiv hattpolitiker inom borgarståndet.

Som fullmäktig för Falun deltog M i riksdagarna 1746–47, 1751–52 och 1760–62. Vid samtliga dessa utsågs han av borgarståndet till elektor och ledamot av sekreta utskottet. Vid riksdagsvalet 1746 erhöll M en majoritet av bergslagets röster men ej av borgerskapets, som tillföll borgmästaren Salenius. Vid den slutliga sammanräkningen avgjorde bergslagets röster valet till M:s förmån. Trots de motsättningar som förevarit lyckades M sammanjämka stadens och bergslagets intressen vid utarbetandet av riksdagsbesvären.

M:s tid vid riksdagen 1746—47 blev framgångsrik. Särskilt aktiv var han inom SU:s statsdeputation. Det av honom utarbetade betänkandet om reduktions- och likvidationsverket karakteriserades av borgmästare C G Boberg i Ystad "såsom det nyttigaste projekt, vilket på denna riksdag till riksens ständers plena nått". Men även hemortens intressen tog han väl till vara. SU biföll både Stora Kopparbergs ansökningar om höjda anslag till konststaten och om medel till nybyggnad vid Avesta bruk. Nederlagsfriheten i Falun inskränktes till att gälla endast stadens handlande borgare och de brukande bergsmännen. Tidigare hade även borgare från andra städer kunnat lagra spannmål i Falun. Borgarståndet efterskänkte också de böter som ålagts staden för att ingen av ståndet godtagbar riksdagsman utsetts vid föregående riksdag.

I riksdagsdebatten verkade M för manufakturintressena och slog fast att givna privilegier inte fick rubbas. Han värnade även om egna företagarintressen. Med skärpa vände han sig mot förslaget om tullfrihet på papper. Syftet — att främja bokproduktionen — fann han behjärtansvärt, men den föreslagna tullfriheten skulle ofelbart leda till de inhemska pappersbrukens undergång, utan att böcker därför blev billigare. Samma ståndpunkt intog M även 1760—62. I en rad ärenden samverkade han med Thomas Plomgren och andra ledande hattpolitiker. Av bevarade brev och räkningar framgår att M på Stora Kopparbergs bekostnad "höll trakteringar" på stadens värdshus för att skaffa sig värdefulla kontakter. För sina insatser under riksdagen avtackades M officiellt av Stora Kopparberg vid en allmän sammankomst våren 1748 och fick som belöning mottaga två silverkannor.

Mot bakgrund av M:s insatser vid 1746— 47 års riksdag är det föga förvånande att han 1751 enhälligt utsågs till fullmäktig. Hans goda kontakter med Plomgren, nu borgarståndets talman, bestod. Till umgängeskretsen hörde G Kierman (bd 21) men även J Alströmer (bd 1), landshövding C Broman (bd 6, s 359) och överintendenten C Hårleman (bd 19).

M:s arbete i borgarståndet är till följd av luckor i källmaterialet 1751—52 svårare att följa. En brännande fråga för Stora Kopparberg vid denna tid var att få ökad tillgång på kol till förmånligt pris. Ytterst bestämt avvisade M en begäran från en grupp bergsmän att själva få sända deputerade till Sthlm för att hos ständerna besvära sig över järnbrukens kolanskaffning. Om så skedde hotade M att lägga ned sitt fullmäktigeskap. Bergsmännen böjde sig och M tog själv hand om saken. Han lyckades utverka SU:s bifall till Stora Kopparbergs begäran att efter markegången få inlösa de s k avlöningskolen för dalregementet och landsstaten i Falun, vilka dessa fritt fått disponera sedan 1731. Vidare beviljades att 400 oxhudar för gruvhanteringens behov skulle undantas från lilla tullen.

Även denna riksdag hade Falu bergsrätt ställt betydande belopp till M:s förfogande och denne har förbehållit sig att fritt få göra erforderliga "depenser och discretioner". Korruption hörde tiden till. Totalt utbetalades till M över 12 000 dlr kmt, varav till hans eget uppehälle i Sthlm drygt 5 000 dlr kmt.

Vid följande riksdag hade det politiska klimatet förändrats. Vid valet i Falun 1755 utsågs med stor majoritet borgmästare Eric Ericsson till riksdagsfullmäktig. Valutgången kan ses både som ett uttryck för lokalt missnöje med bergverksledningen och för uppslutningen bakom kungafamiljen och mösspartiet i dalastäderna detta år. Erics ställning i hemorten var stark, men vid riksdagen har han inte spelat någon framträdande roll. Bankodeputationen t ex förordnade M och inte Eric till riksbankens ombud i Kopparbergs län. Det var en tydlig markering, då i övriga fall endast riksdagsmän utsågs.

Vid riksdagsvalet 1760 stod striden hård mellan Eric och M. Majoriteten av borgerskapets röster tillföll Eric, men eftersom en graderad skala tillämpades, reducerades dennes röstetal, och M fick med stöd av bergslagets vota röstövervikten. Valet överklagades, men besvären avvisades och M kunde för tredje gången ta plats i borgarståndet som fullmäktig för Falun.

Också under riksdagen 1760—62 kom M att tillhöra ståndets betrodda medlemmar. Han blev ledamot av bankodeputationen, utsedd av och inom SU. Finanspolitiken med oroväckande ökning av sedelstocken, inflation och oförmånlig växelkurs stod i centrum för debatten. I ett uppmärksammat memorial förordade M att "den imaginära penningstocken" skulle dras in, att förmögna privatpersoner skulle uppmuntras att mot ränta sätta in sina medel i riksbanken och att utlåningen skulle ske med stor sparsamhet (maj 1761).

Liksom tidigare har M vid riksdagen tillvaratagit både Stora Kopparbergs och Faluns intressen. Han utverkade viss utskeppningsrätt för koppar och kontributionsfrihet för Avesta bruk samt upphandlingsrätt i Ockelbo socken och fri införsel av sirap för Falu borgerskap. Då Falun sommaren 1761 förhärjades av brand, arbetade han för att fa statsbidrag till stadens återuppbyggnad. De 900000 dlr kmt som slutligen beviljades betecknade han som "ett hederligare understöd av publike medel än någon annan stad i riket tillförende njutit".

Branden i Falun vållade M personligen stor skada. Själv sade han sig ha förlorat all sin egendom i staden och därför blivit nödsakad att söka sin utkomst på annan ort. Han anhöll i juli 1761 att borgarståndet skulle tillstyrka hans begäran att få transportera sin tjänst som konststatsinspektor på en därtill skickad person. Borgarståndet gav M sitt fulla stöd och uppvaktade medstånden i samma ärende. Även dessa gav sitt bifall och i aug 1761 fick M K M:ts tillstånd att överlåta konststatssysslan till landsfiskal O Wallman.

Det var för att tillträda en befattning vid riksbanken som M önskade lämna Falun. I litteraturen har förekommit den felaktiga uppgiften att M fatt en tjänst vid riksbankens kontor i Falun, men detta hade upphört redan 1705. Däremot utsåg bankodeputationen, som kunde ingripa i tjänsteärenden, M till eo kommissarie i riksbanken. Hans uppgift skulle bli att biträda kansli- och revisionskommissarierna i deras arbete. De deputerade underströk att M genom sina meriter var "framför alla competitorer inom verket till sysslan förtjänt".

Riksbanken styrdes vid denna tid av en "hattkonklav" (Hallendorff). Till denna hörde Kierman, borgarståndets talman 1760— 62. M:s förordnande till bankokommissarie kan ses som ett slags "partistöd" åt denne i en trängd situation, men han var onekligen väl meriterad för uppgiften. Det beslöts dock, då M behövdes i borgarståndet, att befattningen inte skulle tillträdas förrän efter riksdagssessionens slut. Därför justerades expeditionen av M:s förordnande först nära ett år senare.

Innan M definitivt bröt upp från Falun, redovisade han vid en allmän sammankomst med bergslaget och borgerskapet hur han slutfört sina åligganden som ortens riksdagsfullmäktige. Han avtackades av berghauptman P Hedenblad och erhöll som belöning för sina insatser 12000 dlr kmt, varav han senare skänkte 3 000 dlr kmt till ett barnhem i Falun.

Redan under riksdagen antydde M vid ett par tillfållen att hans hälsa var undergrävd. Farhågorna besannades och M avled i Sthlm.

M motsvarade ganska väl det ideal av ämbetsman och borgerlig näringsutövare som föresvävade de män som på 1720-talet sökte omvandla Falun till en bergsstad. I ännu högre grad exemplifierar han i sin gärning den samverkan mellan byråkrati och kapitalintressen som är så karakteristisk för sv frihetstid. Han var aktiv hattpolitiker men inte en fanatisk sådan. Både i hemorten och på riksplanet har han visat koncilians och kunnat bevara ett visst mått av personlig integritet. Framför allt var han en representant för tidens självmedvetna "tredje stånd". Belysande är hans uttalande i borgarståndet i jan 1761 att alla stånds talmän måste anses likvärdiga och alla stånd lika mycket maktägande.

Författare

Birgitta Ericsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o IM: Rådsprot 1753, 1760-61; Bergskolhs skriv:er till KM:t, vol 23, 1735-39; Landshövdingars skrivxr, Kopparbergs län, vol 17—18, 1753—63; Städers skriv:er o besvär, Falun, vol 19; Ståndens prot 1746-47, 1751-52, 1760-62 o R 1361, 2863, 2876, 2888, 2956, 3143-44, 4560 o 4562; allt i RA. Bouppteckn 1763:2, SSA. Falu stads arkiv: bergsrättens prot 1737—63; Falu rådhusrätts o magistrats arkiv: domböcker 1737—62; Falu hall- o manufakturrätt: prot 1759 o 1761; allt i ULA. Falu stads arkiv: ensk räkenskaper 1737—60, Falun. Gruvrätten: bergsrättens prot 1731—62; Ink skriv:er till bergsrätten 1746—62; Skriv:er från landshövdingar o ämbetsmän 1746—62; Konststaten: konststatsräkn:ar, vol 56; Lars Schultzes matr över bergsbetjänte; Grycksbo arkiv: äganderätts-handhar; allt i STORA:s centralarkiv, Falun.

Anrep; B Boéthius, Grycksbo 1382-1940 (1942); P-E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760-1766 (1953); S Carlsson, Byråkrati o borgarstånd under frihetstiden (1963); B Ericsson, Bergsstaden Falun 1720-1769 (1970); C Hallen-dorff, Riksens ständers bank 1719—1766 (Sveriges riksbank, 2, 1919); H Lindgren, Spannmålshandel o priser vid Uppsala akademi (1971); T Lindgren, K M:ts ständers bankokontor i Falun (Bergslaget 1968, nr 4); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början (1955).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Muncktell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8530, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2020-02-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8530
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Muncktell, urn:sbl:8530, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2020-02-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se