Sven A Munthe

Född:1787-04-10 – Karlshamns församling, Blekinge län
Död:1873-04-15 – Jakobs församling, Stockholms län

Ämbetsman, Finansminister


Band 26 (1987-1989), sida 39.

Meriter

2 Munthe, Sven Abraham, kusinson till M 1, f 10 april 1787 i Karlshamn, d 15 april 1873 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: borgmästaren Carl Magnus M o Gustafva Nehrman. Inskr vid LU 14 febr 04, hovrättsex där 6 nov 05, eo kanslist i kammarexp 18 mars 06, i handels- o finansexp 09, kopist där 16 aug 09, kanslist 19 dec 09, prof.sekr i K M:ts kansli 18 dec 11, sekr i Allm brandförsäkringsdir 20 maj 12, dessutom ombudsman där 28—41, prot: sekr i handels- o finansexp 14, förste exp:sekr där 15 juli 18, tf statssekr där 21 sept 38, kanslist vid K M:ts orden 16 dec 14, auditör vid livreg:brigaden 15 april 17, led av dir över civilstatens pensionsinrättn 13 mars 32, ordf där från 28 sept 47, led av komm ang K teaterns framtida bibehållande nov 38—febr 39, expxhef i finansdep 19 maj 40, statsråd o chef för finansdep 29 dec 42—16 april 48, led av tulltaxekomm mars—okt 47, tf president i kammarkoll 10 april 48, president där 18 juli 50— 20 dec 64, deputerad i Sthlms stads brandstodsbolag 49—69, ordf i styr för Städernas allm brandstodsbolag från 51, i dir över Trollhätte kanalverk 64—68.

G 22 jan 1815 i Sthlm, Ty, m Augusta Jacobina Charlotta Gödecke, f 5 maj 1797 där, ibid, d 6 jan 1865 där, Jak o Joh, dtr till brukspatronen Jacob G (bd 17, s 652) o Maria Gustafva Göthe.

Biografi

Efter skolgång i sin hemstad och i Karlskrona studerade Sven M i Lund och kom efter avlagd juristexamen till K M:ts kansli, där han 1818 hade uppnått posten som förste expeditionssekreterare, den näst statssekreterarebefattningen förnämsta tjänsten. När hans nära vän och chef, statssekreterare C D Skogman, hösten 1838 lämnade sin post efterträdde M honom dock endast som tillförordnad i avvaktan på ett beslut rörande den departementalreform som var vilande sedan 1834/35 års riksdag. I sin nya befattning hade M visserligen att själv föredra finansärendena inför kungen, men sina företrädares självständighet ägde han inte, dels på grund av sin svagare politiska framtoning och dels därför att han inte kunde känna sig säker i ämbetet, vilket förmodades skulle komma att dras in inom mindre än två år. Till M:s viktigaste uppgifter hörde att upprätta statsverkspropositionen, vilket inför riksdagen 1840/41 beredde M stora problem, orsakade av regeringens svaghet och obeslutsamhet, något som bla medfört att statsreglering ej fastställts. Några veckor före riksdagens öppnande hade M ännu inte fått debet och kredit att gå ihop och problemet föreföll olösligt innan han med kollegan C I Heurlins (bd 19) hjälp lyckades komma ur svårigheten. Ständerna beslöt redan i början av 1840 om den väntade departementalreformen och statssekreterarämbetena avskaffades. Till följd av oppositionens framgångar ställdes regeringen och bl a M under riksrättsåtal. Vid regeringsbildningen i maj 1840 hade kungen ämnat utnämna lantmarskalken C O Palmstierna till chef för finansdepartementet med M som expeditionschef och närmaste man. Som lantmarskalk skulle Carl De Geer (bd 10) inträda. Denna plan gick dock om intet och Palmstierna kvarstannade som lantmarskalk. Som en ren nödåtgärd lyckades man då övertala landshövdingen Johan af Wingård att åta sig posten som finansminister på villkoret att M biträdde vid föredragningarna både enskilt inför kungen och i statsrådet. M hade först tänkt svara avböjande på erbjudandet att bli expeditionschef, eftersom han uppfattade posten som ett slags adjutantbefattning och således en form av degradering; fram till reformen hade han enbart haft kungen att svara inför. I praktiken kom M att fungera som finansminister i allt utom till namnet. Han föredrog ärendena i konseljen även om Wingård inte var närvarande — fick däremot M plötsligt förhinder var Wingård oftast oförmögen att föredra finansärendena och dessa fick uppskjutas till nästa konselj. Anledningen till att M inte redan 1840 utnämndes till statsråd var det inledda riksrättsåtalet, vars resultat man ville avvakta. M:s plötsligt mycket starka position i departementet föranledde presidenten S A Leijonhufvud (bd 22) att i sina minnesanteckningar göra den kanske väl tillspetsade formuleringen "att ... samme M ... den lättsinnige rumlaren, den alltid arbetsskygge, och aldrig fullt arbetsföre nu ... blivit så oumbärlig att finansdepartementet vore redlöst utan honom".

Sedan den friande domen fallit i juni 1842 utnämndes M senare under året som väntat till chef för finansdepartementet. Hans inträde i regeringen innebar en viss förstärkning av det liberala inslaget i denna. M tillhörde avgjort inte de mest reformvänliga men i fråga om närings- och ekonomifrågor hyste han frisinnade åsikter. Hans samarbete med sina kolleger i statsrådet gick friktionsfritt och hans förhållande till den åldrige Karl Johan var jämförelsevis gott; kungen hade ju vant sig vid honom som föredragande alltsedan 1838. Karl Johans lynnesutbrott och obstruktioner försvårade dock arbetet för M liksom för statsrådet i allmänhet. M beklagade sig inför både Skogman och v Hartmansdorff (bd 19) och bekände sig vara bragt nästintill förtvivlan efter uppträden i konseljen. Han tvekade dock inte att reservera sig mot beslut han fann strida mot sin övertygelse. Efter regeringsombildningen våren 1844 i samband med Oscar I:s trontillträde kom M att räknas till de konservativa ministrarna.

En av de viktigaste frågor M hade att behandla under sin statsrådstid rörde de privata affärsbankerna. Ständerna hade lämnat ett förslag till banklag som var mycket ofördelaktigt för bankerna, men när detta föredrogs i konselj befanns det av bl a juridiska skäl onöjaktigt och M fick i uppdrag att utforma en ny lag. Det förslag som han framlade i jan 1846 — och bakom vilket till stor del även Skogman låg — utfärdades efter smärre förändringar som en k kungörelse utan att man inväntade riksdagsbehandling. Denna stadga kan betraktas som landets första egentliga banklag och var genomgående till bankernas förmån. Alla av ständerna föreslagna inskränkningar i verksamheten ströks och i ett par avseenden fick bankerna en friare ställning än tidigare. Som en följd av detta förnyades samtliga bankers oktrojer och nya banker började åter grundas. Regeringen skärpte dock avsevärt sin etableringskontroll och i en särskild fråga, beträffande sedelutgivningen, intogs en restriktivare hållning än tidigare. M medgav privat inför Skogman att han i denna sak delvis gått längre än hans övertygelse egentligen tillät men ansåg det vara en god sak att kungens rätt att lagstifta i finansfrågor blivit klart uttalad.

M, som redan som statssekreterare visat sig positivt inställd till friare handel, bl a genom beviljande av nederlagsrätt till nya orter och senare genom att vilja besvara Englands sänkning av trätullen med sv tullnedsättningar, ingick 1847 i den kommitté som hade att utarbeta en ny tulltaxa "för att bereda handeln större frihet". M framlade i okt förslaget som förordade sänkta tullar på vissa produkter. Detta gillades av kungen som sände det till ständerna. Efter oroligheterna i mars 1848, som bl a riktade sig mot förslaget, agerade dock kungen på ett sådant sätt att förslaget inte antogs.

Vid mitten av 1840-talet förmärktes vissa misshälligheter inom regeringen. De liberala, till vilka justitiestatsministern J Nordenfalk och konsulten J Wærn räknades, var missbelåtna med sina mer konservativa kolleger bl a med M. Redan från 1845 gjorde rykten gällande att denne ville lämna regeringen och i jan 1848 förefaller det helt klart att han var beredd att acceptera första lämpliga befattning. Vid regeringens avgång i april utnämndes M till chef för kammarkollegiet och blev verkets förste ofrälse president.

I den nya befattningen blev M:s första väsentliga uppgift att aktivt verka för en ny avlöningsstat för kollegiets tjänstemän, så att en påtaglig lönehöjning sopade bort det system med svältlöner som rått sedan seklets början och som varit direkt negativt för arbetsdisciplinen. I febr 1858 fastställdes en provisorisk lönestat, definitiv 1860, som innebar en avsevärd förbättring.

I jan 1858 inrättades en särskild enhet, jordebokskontoret, som hade till uppgift att lägga upp nya jordeböcker. Dessa kom att bli de sista nästan hela landet omfattande och bildade således slutpunkten på en under 1540-talet inledd företeelse.

M:s verksamhet i ledningarna för Allmänna brandförsäkringsverket, Städernas allmänna brandstodsbolag och civilstatens pensionsinrättning var inte på något sätt enbart ett utövande av hedersuppdrag utan synes tvärtom ha orsakats av ett genuint intresse för verksamheterna. Allmänna brandförsäkringsverket gav M, genom sitt långa innehav av sekreterar- och ombudsmannaposterna, stadga och fasta rutiner för arbetet. I både brandstodsbolagets och pensionsinrättningens styrelser deltog han aktivt ända till någon vecka före sin död. I det förras arbete spelade han en betydande roll, bl a vid granskningen av det förslag som 1870 års reglementskommitté avgav i syfte att modernisera bolaget. Den starka kritik som vid detta års bolagsstämma i en motion riktades mot ledningen för oskicklighet och passivitet var knappast riktad mot M personligen.

M var i första hand ämbetsman och fackminister och som sådan duglig och framför allt mycket initierad både beträffande regeringsärenden och rent allmänt rörande tidens händelser. Hans politiska inställning kan betecknas som moderat konservativ. Han deltog inte i den politiska debatten, i varje fall inte öppet; hans vän utgivaren av den konservativa tidningen Sv Minerva, J C Askelöf, informerades dock om vad som skedde i regeringskretsen och till honom framförde M sina åsikter om oppositionens handlingssätt. M var behaglig, lättillgänglig och en uppskattad, välkänd och gärna sedd gestalt i det stockholmska umgängeslivet, såväl det som bedrevs privat som det som utspelades i sällskap och klubbar. C O Palmstiernas omdöme om M förefaller träffa ganska rätt: "gladlynt, oegenyttigt tjänstvillig, duglig tjänsteman uti vardagsärenden utan anspråk på utmärkelse eller nyheter".

Författare

Lars-Olof Skoglund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M i GUB, KB (till J C Askelöf o W F Dalman), RA (Manderströmska saml E 4741, Hartmansdorffska saml E 4047, 4098, 4101, 4103, 4105-07, 4109, 4111-12, 4114-15, 4118, 4120-23, Skogmanska saml E 5361) samt UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: G Andersson, Rektor Gustaf Anderssons brewäxl 1832-1863, 1 (1940), s 100 f; B Bo-rell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948), s 109, 119; E Bring, Trollhätte kanal 1844-1904 (Trollhättan, dess kanal o kraftverk, 2:1, 1916), s 6; S Brisman, Sveriges af- färsbanker. Grundläggn:tiden (1924), s 177 ff; [W F Da]lm[an], Några anteckmar från våra ståndsriksdagar 1840-1841 samt 1844-1845 (1875), s 200, 213 (1840-41), 5 (1844- 45); dens, Några anteckn:ar från riksdagarna 1847—1848, 1850— 1851, 1853-1854o 1856-1858 (1876); F v Dardel, Minnen; 3 (1912), s 174; N Eden, E Schalling o L Berglöf, Kammarkoll:s hist (1941), s 232, 286, 417; O I Fåhraeus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880), s 41 f, 103; G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933), s 42, 163, 199, 204, 267; T T:son Höjer, Carl XIV Johan, Konungatiden (1960), 301, 359; B Lange, Christoner Isak Heurlin som politiker (1948), s 372 f; S A Leijon-hufvud, Presidenten S A Leijonhufvuds minnes-anteckn:ar, ed H L v Dardel (1919), s 122, 157, 251; C Munthe, Munthe från Flandern (1963), s 70—74; L o Å W:son Munthe, Släkten Munthe i Sverige (1931), s 155 ff; G B Nilsson, Banker i brytningstid (1981), s 26; C F Palmstierna, Sverige, Ryssland o England 1833-1855 (1932), s 202, 205; C O Palmstierna, "Minnesbilder i profil" af frih Carl Otto Palmstierna (PHT 1913), s 24; SjBlek; C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstads-lifvet, 2 (1903), s 48, 182, 3 (1903), s 91, 98, 115, 182; Städernas allm brandstodsbolag 1828-1928 (1928), s 59, 121, 139, 395; W Swalin, Bidr till K M:ts kanslis personalhist efter 1809 (1892); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar, ed S J Boéthius (1907), s 218, 257 f; K Wichman, Karl XIV Johans regering o den liberala oppositionen under 1830-talets senare hälft (1927), s 241; K Åmark, Allm brandförsäkringsverket 1782—1932 (1932), s 293.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven A Munthe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2019-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8564
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven A Munthe, urn:sbl:8564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2019-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se