Henrik Gustaf Müllern, von

Född:1664 – Estland
Död:1719-04 – Nikolai församling, Stockholms län

Diplomat, Hovkansler


Band 26 (1987-1989), sida 127.

Meriter

von Müllern, Henrik Gustaf, f 1664 i Estland, d i april 1719 i Sthlm, Nik (bet för själaringn 10 o för jordsättn o bårtäcke 14 april). Son till assessorn vid domstolen i Wierland o Jerwen Henrik Müller. Guvernör för pfalzgrevarna Adolf Johan o Gustaf Samuel av Pfalz-Zweibrucken 88 (instruktion 15 aug), kommissionssekr i Aachen 2 mars 98, envoyé vid hoven i Kurpfalz, Köln, Trier o Mainz 19 nov 98—3 sept 00, i Lothringen 99—3 sept 00, statssekr vid utrikesexp 5 juni 08, hovkansler 30 aug 10, frih 10 (ej introd), ombudsråd vid första utrikesexp från 2 jan 14. - Ogift.

Biografi

Om M:s uppväxt och studier är inget känt. 1688 utsåg Karl XI honom till guvernör för sina kusiner, de båda pfalzgrevarna Adolf Johan d y och Gustaf Samuel, vilka rymt från sin far hertig Adolf Johan. M instruerades att företa en peregrinationsresa med de båda ynglingarna via Hamburg till Nederländerna och Frankrike. Genom kammarpresidenten Fabian Wrede skulle till täckande av kostnaderna årligen utbetalas 6000 rdr specie och därjämte till M 800 rdr specie, likaså årligen. Resan kan följas genom de rapporter som M sände till Karl XI. Den gick via Ystad till Wismar, där befästningsanläggningarna besågs, och vidare via Lübeck till Hamburg — hertigen av Holstein-Gottorp och änkehertiginnan av Wolfenbüttel besöktes — därefter till Stade och Bremen, varefter man efter en rundresa i Nederländerna stannade vid akademin i Haag. Frankrikebesöket fick inställas på grund av pfalziska tronföljdskriget. Först under våren eller försommaren 1690 lämnade man Haag och återvände till Sthlm.

I maj 1694 utfärdade KM:t respass för M till Tyskland och andra utrikes orter för egna angelägenheters ordnande. M tillbragte vintern 1694—95 i Frankfurt och tycks ha varit i Tyskland även följande år. Från hösten 1696 och två år framåt vistades han i Haag. Fortfarande titulerades han guvernör för pfalzgrevarna och synes också i varje fall delvis ha tjänstgjort som sådan. M:s fortsatta insatser låg inom diplomatin och det k kansliets utrikesexpedition. Någon militär bana har inte kunnat beläggas; dock kallas han i brev i jan 1695 Gouverneur und Obrister Lieutenant respektive Lieutenant Colonel du Regiment de S A le Prince Palatin, båda titlarna avser pfalziska regementen (E 4837-4838).

I mars 1698 uppdrog Karl XII åt M att vid en sammankomst i Aachen bevaka Sveriges intressen rörande Kurpfalz. Bakom låg Ludvig XIV:s i hertiginnans av Orleans namn framförda pretentioner på Kurpfalz och hans försök att undertrycka de evangeliska trosbekännarna där. Trots att det pfalziska tronföljdskriget avslutats i och med freden i Rijswijk 1697 återstod vissa problem. Uppdraget som eo envoyé hos kurfursten av Pfalz innebar också att M skulle hålla kontakt med Köln, Trier och Mainz. 1699 avsändes han dessutom till Lothringen. Huvuduppgiften bestod i att utverka ändring i den ratifikation som översänts till Sverige. 19 april 1701 inlämnade M en summarisk berättelse över sitt uppdrag vid olika tyska kur- och furstehov.

Redan medan M befann sig i Tyskland hade han sökt få ut sin innestående lön. När han i början av 1701 återkom till Sthlm fortsatte han dessa ansträngningar. Sedan han följande år misslyckats att få ut sina pengar av statskontoret begav han sig till Karl XII, som sommaren 1703 befann sig i fältlägret vid Thorn, varifrån några k brev i ärendet avgick till likvidationskommissionen. M följde därefter fältkansliet utan att ha någon särskild befattning. Då chefen för utrikesexpeditionen Tomas Polus avled, erhöll han i juni 1708 dennes statssekreterartjänst. M undgick katastrofen vid Poltava, där fältkansliets chef Carl Piper tillfångatogs och inrikes statssekreteraren Olof Hermelin försvann, och blev härigenom fältkansliets ledande namn. Han följde Karl XII till Turkiet och utnämndes 1710 till hovkansler, en befattning som dittills varit knuten till hemmakansliet. Vid samma tid blev han friherre.

Som chef för utrikesexpeditionen vid fältkansliet skulle M sköta brevväxlingen med Sveriges sändebud i olika länder samt med främmande makter och hålla kontakten med hemmakansliet i Sthlm. Liksom majoriteten av rådet med kanslipresidenten Arvid Horn fann han Karl XII:s offensiva politik efter Poltava alltför äventyrlig. Han försökte övertala kungen att återvända till Sverige och han önskade — liksom Horn och rådet — en snar fred med stöd av sjömakterna. Jämsides med den officiella brevväxlingen, som han kontra-signerade och Karl XII undertecknade, förde han en egen korrespondens. Häri intog han ibland andra ståndpunkter än kungen, sökte verka för andra mål än denne och gav tom egenmäktigt anvisningar om ändringar i kungens order. Av korrespondensen med Horn framgår att denne i M hade en bundsförvant i kungens närhet. Karl XII å sin sida lät en del brev gå vid sidan om kansliet — och M.

Liksom flera andra kanslitjänstemän tillfångatogs M vid kalabaliken i Bender 1713, men utlöstes som den förste. I ett brev till diplomaten Mauritz Vellingk några dagar senare gav han en utförlig redogörelse för händelsen så som Karl XII ville ha den uppfattad. Han tillhörde därefter kungens närmaste omgivning i Demotica.

Under vistelsen i Turkiet utfärdade Karl XII en ny kansliordning, daterad 26 okt 1713 i Timurtasch. Enligt denna skildes expeditionerna från kanslikollegiet och underställdes kungen direkt. I spetsen för varje expedition insattes ett ombudsråd. Att M inte i någon högre grad deltagit i utarbetandet av kansliordningen framgår av de anmärkningar han gjort utifrån ett förslag (jfr MRA 1929). Han ansåg att man i Turkiet hade för dåligt underlag för ett utfärdande — man behövde tillgång till 1661 års kansliordning, och man borde höra kansliet i Sthlm. M:s råd följdes inte. Han vände sig också mot titeln ombudsråd, som han fann språkligt olämplig och svår att förstå för främmande sändebud och föreslog i stället statsråd eller geheime kabinettsråd. Inte heller på denna punkt följdes hans förslag. M var vidare motståndare till kansliordningens strängt sakliga expeditions- indelning, vilken t ex medförde att utrikeshandeln fördes från de båda utrikesexpeditionerna till handelsexpeditionen. Hans invändning här ledde inte till förändring. Dessutom gjorde M en del påpekanden av logisk och praktisk karaktär, varav en del resulterade i omarbetningar i den slutliga versionen. I samband med utnämningarna i enlighet med den nya kansliordningen blev han — självklart — ombudsråd vid första utrikesexpeditionen, varunder sorterade ärenden rörande förhållandet till främmande makter med undantag av Danmark, de tyska staterna och kejsaren, Schweiz och Italien. Det kan därför ha varit omsorg om den positionen som låg bakom hans invändningar mot att utrikesexpeditionerna skulle fråntas vissa ärendegrupper som tidigare legat under dem.

I okt 1714 lämnade M Turkiet tillsammans med kungen. På hemresan tog han vägen över Wien för att vid hovet där framföra Karl XII:s tack för den heder som visats under färden genom de kejserliga länderna. Först på nyåret 1715 återförenade han sig med Karl XII och fältkansliet i Stralsund. Han deltog därför inte i den konferens kungen höll där med ett antal diplomater i dec 1714, då bla Vellingk och Goertz (bd 17) var närvarande. Under tiden i Stralsund aktualiserades frågan om sv hjälp till jakobiterna i Skottland, som ville återinsätta en Stuart på den engelska tronen. Även här märks M:s motvilja mot nya krigiska förpliktelser; han nöjde sig inte med Karl XII:s avböjande svar utan utvecklade med stor skärpa skälen mot intervention.

Då Karl XII i dec 1715 återvände till sv fastlandet, åtföljdes han bl a av M, som därefter stannade i Sverige. Kungens kvarter var de första månaderna förlagt till Ystad. M och ombudsrådet för andra utrikesexpeditionen Johan Lillienstedt (bd 23) stannade där även under 1716 års norska fälttåg, då sekreteraren vid M:s utrikesexpedition J H v Kochen (bd 21) följde kungen i fält för att handha ärendena under båda utrikesexpeditionerna. Från sept så till uppbrottet för det nya norska fälttåget i juni 1718 var Karl XII:s kvarter huvudsakligen förlagt till Lund. Under den nya kampanjen var M mestadels kvar i staden, så fortfarande i slutet av oktober (E 4284). Den verklige ledaren av utrikespolitiken under denna tid var emellertid Goertz. Han förde bla fredsförhandlingarna med Ryssland, men M som brevledes stod i kontakt med honom, hölls inte ä jour med hans avsikter och det verkliga förloppet av förhandlingarna. I viss mån brukades han av Goertz som en bricka i spelet under överläggningarna. M fann sig länge häri men de skiljaktigheter som fanns mellan dem märks från M:s sida speciellt under sommaren och hösten 1718. I aug så författade han ett betänkande riktat mot villkoren i de av Goertz förda förhandlingarna. Liksom tidigare företrädde M här en politik som framför allt syftade till fred.

Då M var på väg mot Norge i början av dec 1718 underrättades han om dödsskottet vid Fredrikshald. Därmed var han de facto ur räkningen. Vid Ulrika Eleonoras sida stod hemmakansliet som varit kvar i huvudstaden. När rådet efter antagandet av 1719 års regeringsform skulle kompletteras var M aktuell på nytt men föll bort under valprocedurens gång. Han föll igenom vid omröstningen både på riddarhuset och i borgarståndet. I prästeståndet frambärs det mot honom att han var utlänning. Man kan förmoda att M uteslöts inte främst för att han inte var född av sv far utan för att han varit nära medarbetare till den enväldige Karl XII. Innan de nya riksråden formellt var utnämnda hade M avlidit.

M var från personliga synpunkter sett mycket ensam. Utan egen familj — han slöt själv sin friherrliga ätt — och med få nära släktingar följde han i sin ungdom de båda pfalzgrevarna och senare Karl XII. Ingenting har framkommit som tyder på speciella intressen utanför arbetets sfär. Han var sjuklig; utnämningen till ombudsråd tvekade han att ta emot på grund av sin vacklande hälsa och sista tiden i Turkiet låg han allvarligt sjuk. Han önskade konsekvent undvika krig och öppna konflikter, och hans ståndpunktstaganden och handlande syftade till fred. Som hovkansler och senare ombudsråd vid första utrikesexpeditionen skulle han tjänstgöra som förste minister i utrikespolitiken. Den rollen var han inte vuxen. Den spelades i stället snarast av Vellingk och Goertz. Karl XII invigde honom inte alltid i sina drag. M å sin sida underlät inte, när han så fann påkallat, att understryka eller motarbeta den k politiken. Men han var försiktig och orsakade inga stora utslag. Fastän han befann sig i centrum av kretsen kring kungen framträder han aldrig i helfigur i all den litteratur som behandlat denna tid. När M avled hade han mänskligt att döma föga kvar att leva för.

Författare

Anna-Brita Lövgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:ska saml (E 4829-4843) i RA innehåller ett stort antal brev till M (bl a 158 st från C G Friesen-dorff, 57 från G H v Goertz, 36 från A Horn, 51 från J H v Kochen, 78 från S Tham o 1 vol brev från M Vellingk). I Diplomaticasaml i RA finns bl a v Goertz' o C Gyllenborgs brev från Ålandskongressen till KM:t o Mi Muscovitica. Instruktioner till M 1698-1701 o brev till honom från sv diplomater o från bl a regeringen i Zweibriicken o handdar ang M:s beskicknrar 1698—1701 i Germa-nica vol 1396-1402. - Brev från M i bl a Anglica, Gallica, Germanica o Turcica, till v Goertz (23 st), A Horn (13 st), J G Werwing (17 st; Bergshammar-saml), M Vellingk (90 st).o till KM:t (Stegeborgs-saml E 338) i RA o ett 30-tal strödda brev i UUB. - Brev från M till greve M Vellingk 1716 i HSH, d 6, Sthlm 1818, s 295 f, 307-309, o hans anmärkningar med anledning av ett förslag till kansliordning 1713 tri MRA 1929, Sthlm 1931, s 158-165.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: RR (bla 24 maj 1694 o 9 jan 1695), Kanslikolhs prot 27 maj 1719 o Stegeborgssaml, vol E 338, RA.

AdRP from år 1719, 1, 1719-1720 (1875); S Bergh, Sv RA 1618-1837 (1916); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 9 (1843); Den sv utrikesförvaltn:s hist (1935), s 195 f; K J Hartman, Kring Karl Xll-problemen i mina arbeten (KFÅ 1934); S Jägerskiöld, Sverige o Europa 1716-1718 (1937); A Munthe, Kansliet under det karolinska tidevarvet (Kungl Maj:ts kanslis hist, 1, 1935); S Olsson, Olof Hermelin (1953); PrRP, 5, 1719-1720 (1980); J Rosén, 1697-1721 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:1, 1952); Schlegel o Kling-spor; L Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); P Sörensson, Sverige o Frankrike 1715-1718, 1 (1909); E Tengberg, Från Poltava till Bender (1953).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Gustaf Müllern, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8605, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna-Brita Lövgren), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8605
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Gustaf Müllern, von, urn:sbl:8605, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna-Brita Lövgren), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se