Nicolaus Ragvaldi

Död:1448-02-17 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län (gravlagd. i Uppsala domkyrka)

Ärkebiskop


Band 26 (1987-1989), sida 617.

Meriter

Nicolaus Ragvaldi, d 17 febr 1448, gravlagd i Uppsala domkyrka (Gardell). Sannolikt son till väpnaren Ragvald Eriksson på Fjällskäfte, Flöda, Söd (Ljung). Kanik i Strängnäs senast 17 aug 09, även i Linköping från mellan 7 dec 17 o 9 nov 18, utnämnd till dekan i Strängnäs mellan 19 febr o 13 aug 20, nämnd som kung Eriks sekreterare 23, providerad till biskop i Växjö löjan 26, representerade kungen o de nordiska stiften vid konsiliet i Basel 34–36, postulerad till ärkebiskop i Uppsala senast aug 38 (konfirmerat av konsiliet i Basel 1 okt).

Biografi

Inget är känt om N:s studiebakgrund förutom att Johannes Magnus i sin historia om uppsalastiftets biskopar uppger att N studerat i såväl Tyskland som Frankrike. Dessa uppgifter kan inte styrkas genom andra källor, och det förhållandet att han aldrig omtalas med akademisk titel synes tala för att han inte haft någon universitetsexamen (Losman 1970). Av betydelse för N:s inträde i det andliga ståndet och tidiga karriär bör ha varit den av Ljung antagna släktskapen med Torsten Andersson, under en stor del av 1390- talet domprost i Strängnäs och möjligen kusin till N.

Då N 1409 för första gången omnämns i källmaterialet företräder han domprosten i Strängnäs vid ett räfsteting. Enligt listan över Strängnäs domkyrkas kaniker från 1410-talets förra hälft innehade han prebenda Mälby med kaniktiondena från Björnlunda och Gryts socknar. Dessa socknar har uppenbarligen varit annekterade till kanonikatet, eftersom N, när han hos påven i dec 1417 anhöll om att bli utnämnd till kanik och skolast vid domkyrkan i Linköping, också begärde att få rätt att vid sidan av den nya tjänsten behålla kanonikatet i Strängnäs och kyrkoherdetjänsterna i de nämnda socknarna. Tjänsten i Linköping blev föremål för en process som N, trots att inget beslutsdokument har bevarats, bör ha vunnit, eftersom han i fortsättningen kallas kanik i Strängnäs och Linköping och lämnade ett kanonikat i Linköping ledigt, när han 1426 utnämndes till biskop. Mindre framgångsrik var han, när han vid kurian både 1418 och 1420 anhöll om ett kanonikat i Roskilde.

I och med suppliken om tjänsten i Linköping framträder N mera påtagligt i källmaterialet. Han besökte 1417 konsiliet i Konstanz, vilket var en förutsättning för hans supplik, eftersom företrädaren avlidit vid konsiliet och påven därigenom ansågs inneha utnämningsrätten (konsiliet jämställdes i detta avseende med kurian). I vilket ärende N befann sig i Konstanz är okänt; möjligen har han ingått i kungens delegation. Troligen har han under 1410-talet tjänstgjort i kung Eriks kansli.

Under åren 1417 — 24 (möjligen ända till 1426) vistades N en stor del av tiden utrikes: 1417 besökte han alltså konsiliet i Konstanz, 1418, 1419 och 1420 besökte han kurian, som då vistades i Mantua och Florens, som ombud för biskopen i Linköping, biskopen i Strängnäs respektive biskopen i Hamar i Norge. På hösten 1422 sändes han av kungen till kurian och ett stundande konsilium i Pavia (senare flyttat till Siena) med uppgift att företräda Vadstena kloster i den pågående tvisten om de birgittinska dubbelklostrens vara eller inte vara. I aug 1423 var han i Rom, och senast i jan 1424, då han i ett brev till Vadstena meddelade att påven undantagit klostren i kung Eriks länder från förbudet mot dubbelkloster, befann han sig i Siena. Även om han där blott var "den omsorgsfulle prokuratorn" utan "entusiasm for konsiliet" (Losman 1970), har han dock deltagit i detta eftersom han i mars 1424 omtalas som medlem av den tyska nationen.

N torde under dessa år ha stått i kung Eriks tjänst. Detta framgår bl a av hans nämnda uppdrag för Vadstena kloster och av att han i ett av kungens brev i ärendet (6 febr 1423) omnämns som kungens sekreterare. Det har också ansetts (Losman 1970) att N:s förtroende hos kungen var en anledning till att han var en av de tre kandidater som domkapitlet i Uppsala lät kungen välja mellan, när ny ärkebiskop 1421 skulle utses efter Johannes Gerechini (bd 20).

16 jan 1426 utsågs N genom påvlig provision till biskop i Växjö efter biskop Eskil som, väl av åldersskäl, lämnat tjänsten. Skälen till utnämningen är okända, och det är obekant om N vistades i Sverige eller utomlands från omnämnandet i Siena i mars 1424 fram till aug 1426, då han nämns i Vadstena. I varje fall tycks han inte ha vistats vid kurian i samband med sin utnämning till biskop, eftersom han 1 febr genom ombud överenskom med kurian om hur hans servitium för biskopsstolen i Växjö skulle erläggas till den påvliga kammaren. Under de närmast följande åren tycks han ha vistats i Sverige, fullgörande de plikter som var förenade med biskopstjänsten i Växjö. Han nämns under dessa år inte i några politiska sammanhang.

I början av 1433 uppmanade det konsilium som 1431 inkallats till Basel kung Erik att i likhet med andra furstar låta representera sig vid konsiliet. Detta fick till följd att kungen så småningom, troligen vid ett möte i Khvn i juli 1433, till sina ambassadörer utsåg biskoparna av Växjö och Ärhus, N och Ulrik Stuke. Dessa skulle samtidigt vara de nordiska kyrkornas ombud, och deras omkostnader i Basel betalades av kyrkorna. 31 okt 1433 vistades de båda ambassadörerna hos kungen i Khvn, och kort därefter bör de ha anträtt resan söderut. 15 mars 1434 höll de sitt högtidliga intåg i Basel och inkorporerades i konsiliet. De kyrkomän som inkorporerades, dvs upptogs som medlemmar, måste tillhöra en av konsiliets fyra deputationer: trosdeputationen, reformdeputationen, fredsdeputationen eller allmänna deputationen. De båda nordiska biskoparna insattes i den sistnämnda (deputatio pro communibus). De räknades också enligt en inofficiell indelning till den tyska nationen.

N fick i motsats till sin kollega från Århus snart egna uppdrag i konsiliearbetet. Han kom att ingå i flera kommissioner for behandling av speciella frågor, var vid tre tillfällen president för allmänna deputationen (i aug 1434, i dec 1435 och i april 1436), valdes två gånger till tolvman, dvs ingick i ett för hela konsiliet gemensamt tolvmannautskott (i dec 1434 och nov 1435) och utsågs vid två tillfällen att ingå i beskickningar från konsiliet. Han kom genom de kommissioner han ingick i att syssla med frågor om biskopsval i samband med prövning av ett antal omtvistade biskopsstolar, reformfrågor (bl a frågan om de kyrkliga avgifternas, annaternas, avskaffande, förhållandet mellan konsiliet och påven och möjligheterna till återförening med den grekiska kyrkan) och frågor om de inkorporerade konsiliemedlemmarnas privilegier.

De beskickningar som han tillsammans med ytterligare en eller två medlemmar av konsiliet utförde på dess uppdrag gick till hertigen av Savoyen med anledning av en tvist om biskopsstolen i Lausanne (febr till mars 1435) och till den kongress i Arras som sommaren 1435 skulle mäkla fred mellan England och Burgund å den ena sidan och Frankrike å den andra. Han utsågs även (febr 1436) att tillsammans med två andra medlemmar av konsiliet resa till påven i Florens för att förmana denne att följa konsiliets dekret, men ivägsändandet av ambassaden drog så ut på tiden att N inte fick möjlighet att delta, innan han lämnade Basel. I början av juni 1436 avsade han sig ambassaden, den 11 juni förordnade han om prokuratorer för sig, och omedelbart därefter avreste han mot Norden.

Att N vid tiden för hemresan börjat räknas bland konsiliets mera betydande medlemmar framgår av att han i dec 1435 och under första halvåret 1436 åtskilliga gånger assisterade vid generalkongregationens sammanträden (dvs konsiliets allmänna sammanträden), av att han fick läsa juldagens morgonmässa 1435 och av att han engagerades i frågor som gällde konsiliets och påvens befogenheter. Hans uppdrag på våren 1436 tyder på att han tillhörde den radikala konsiliemajoriteten. N kunde, bl a på grund av de långa geografiska avstånden och kung Eriks inrikespolitiska problem under dessa år, i stort sett agera självständigt i forhållande till kungen. Ofta följde han den kejserliga politiken, men i de många frågor som inte berörde kejsarens intressen visade N sig som en lojal anhängare av konsiliets allmänna idéer och politik. "Nikolaus Ragvaldi, som ej hade några personliga intressen att bevaka i Basel, ansågs alltså speciellt lämpad att handha frågor som rörde förhållandet mellan konsiliet och påven" (Losman 1970).

Redan sommaren 1434 hade en hemresa varit aktuell för N och hans danske kollega, men konsiliet ville inte bevilja dem rätt att resa, om de inte kunde ange förnuftiga skäl därtill. Resan blev inte heller av. Orsaken till deras planerade avresa är okänd, men troligen sammanhänger den med att ärkebiskop Olof Larsson av Uppsala, som valts till ärkebiskop mot kung Eriks vilja och som nu hos såväl påven som konsiliet sökte godkännande av sitt val, i juli detta år inkorporerades i konsiliet. De två biskoparna kunde som kung Eriks ambassadörer inte gärna gå kungen emot, samtidigt som det för N, vilken hade ärkebiskopen av Uppsala till förman, var omöjligt att öppet ta avstånd från Olof. I början av okt lämnade Olof Basel och problemet blev mindre brännande. Strax efteråt tycks biskop Ulrik av Århus ändå ha återvänt till Norden.

När N sommaren 1436 verkligen lämnade Basel var skälen uppenbarligen andra. Det finns visserligen i konsilieprotokollen inga uppgifter om orsakerna till hans avresa, men sannolikt var det tyngst vägande skälet att han i Norden skulle förkunna den s k grekavlaten, som syftade till att samla in pengar till kostnaderna för underhandlingar med den grekiska kyrkan om en återförening.

Två frågor bör i förhållande till hemlandet ha berett N bekymmer under tiden i Basel. Den ena var den nyss nämnda om valet av Olof Larsson till ärkebiskop i Uppsala. Redan före sin avresa till Basel hade han å ena sidan i juli 1433 i Khvn låtit sig förmås att tillsammans med biskoparna i Skara, Strängnäs, Lund, Roskilde och Oslo skriva ett för kung Erik behagligt brev med innebörden att kungens anspråk på inflytande vid ärkebiskopsvalet stod i överensstämmelse med gammal sedvänja. A andra sidan hade han kort därpå, i aug, i Vadstena tillsammans med biskoparna i Skara och Strängnäs i ett till ärkebiskop Olof riktat brev betygat att de med svåra hotelser tvingats av kungen att i dennes närvaro skriva detta brev. I en till Olof personligen riktad förklaring uppmanade de denne att använda deras protest så försiktigt, att den inte kom till kungens kännedom. Situationen blev inte enklare sedan upproret i Sverige utbrutit och biskopen av Linköping i mitten av sept 1434 i en skrivelse till Basel, under åberopande av såväl stiftets fattigdom som kungens våldsgärningar och inbördeskriget i Sverige, återkallat linköpingskapitlets uppdrag för N att vara dess ombud vid konsiliet. "Växjöbiskopen hade i själva verket genom den dubbla lojalitetsplikten blivit ställd i en olöslig konflikt" (Brilioth).

Den andra frågan var birgittinernas kamp för sina privilegier. Den tycks visserligen inte ha ställts på sin spets innan N lämnade Basel, men den bör ha berett honom bekymmer, eftersom han med sina uttalade sympatier för konsiliets centrala tankar knappast kan ha lämnat helhjärtat stöd åt klosterledningen i Vadstena, som egentligen aldrig uppfattade sig som annat än romtrogen.

Det som gjort N:s baselvistelse mest känd inför eftervärlden är dock inget som har med de nämnda frågorna att göra. Det är istället det tal som han 12 nov 1434 höll i samband med en av konsiliets ändlösa diskussioner om rangfrågor. Inkorporeringen av representanterna för kungarna av England och Kastilien hade fördröjts länge, medan konsiliet tvistade om deras platser vid konsiliets plenarsammanträden, och när de väl inkorporerats, fortsattes tvisten av ärkebiskopen av Tours, som å den franske kungens vägnar protesterade mot att de engelska och kastilianska representanterna fått svära en lindrigare ed än de andra konsiliemedlemmarna. Under denna fortsatta diskussion fann N för gott att genom en formell protest markera de privilegier, högheter och rättigheter som utmärkte hans herres riken. Detta gjorde han genom att redogöra för bl a kung Eriks härstamning från goterna och genom att framhålla att kungens förfäder haft lika stor makt som Alexander och varit de första som bekant sig till den katolska tron. Talet gav visserligen inte några finare platser åt kung Eriks ambassadörer, men det medverkade kanske till att N ett par dagar senare av allmänna deputationen valdes in i en kommission som skulle förhandla om enighet i fråga om edsavläggelsen och bringa denna till ett slut (något resultat är dock inte känt).

N:s tal, som länge var känt endast genom Johannes Magnus' historia om göternas och svearnas konungar, blev tidigt föremål för den sv lärda världens intresse. Det har haft betydelse för den götiska traditionen, och det ansågs länge vittna om N:s nationella sinnelag, djupa bildning och vältalighet. Det har dock ansetts att hyllningen av unionsmonarken, inte den nationella tanken, är den röda tråden i talet, att det inte vittnar om några djupare historiska studier utan bygger på dels en välkänd universalhistoria av Ekkehard av Aura (som refererar bla den av N åberopade Jordanes), dels aktuella spanska synodalstatuter, samt att talet "i den form det nu föreligger saknar retoriska förtjänster" (Losman 1967-68, s 219).

Med sig hem från Basel hade N sannolikt två uppdrag av konsiliet. Det ena var som redan nämnts att sälja grekavlaten. Att han tiden närmast efter sin hemkomst varit sysselsatt med den frågan framgår av att han i sept 1436 förmedlade absolution åt en väpnare, som lämnat bidrag till den nämnda avlaten, och av några bevarade fullmakter för och kvittenser från ett till Norge utsänt ombud.

Det andra uppdraget var att medla mellan kung Erik och svenskarna. I vilken mån N verkligen haft möjlighet att medla framgår inte av det bevarade materialet, men en passus i det skyddsbrev riksrådet i okt 1436 i Söderköping utfärdade för kyrkans privilegier omtalar, att den överenskommelse som slöts 1 sept 1436 i Kalmar bestyrkts "med baselkonsiliets auktoritet, förmedlad genom N, som har särskild fullmakt därpå". Det i avskrift kända kalmarlördraget nämner inte N, men att han i egenskap av representant för konsiliet i Basel verkligen varit närvarande vid fördragets avslutande framgår av det förslag till förlikning som de av kung Erik utsedda skiljedomarna utfärdade.

Tänkbart är att N med en särskild (i så fall ej bevarad) skrivelse på konsiliets vägnar bestyrkt fördraget, men möjligt är också att bekräftelsen ufärdats så sent som vid Söderköpingsmötet, eftersom det är känt att N deltog i det provinskonsilium som ärkebiskop Olof sammankallat dit i anslutning till rådsmötet. I övrigt tycks N inte ha deltagit i några rådsmöten under 1436 och 1437.

"Våren" 1438 skall N, enligt en skrivelse från rådet till högmästaren i Tyska orden (juli 1438), tillsammans med Hans Kröpelin ha sänts till Khvn för att förhandla med kung Erik (Kröpelin hade redan under vintern tillsammans med biskop Magnus av Åbo på rådets uppdrag besökt kungen). Vid midsommartid s å var han som ende prelat närvarande i Kalmar, när det sv riksrådet förgäves väntade på kung Erik.

Ärkebiskop Olof hade på väg till Kalmar hastigt avlidit i Nyköping. Domkapitlet i Uppsala torde omgående ha skridit till val av ny ärkebiskop, och detta föll på N. De närmare omständigheterna kring valet och skälet till att kapitlet stannade vid N är okända, men möjligt är att kapitlet "önskade fortsätta ärkebiskop Olofs försoningspolitik mot kung Erik" (Losman 1970, s 231) och att det lade vikt vid N:s engagemang i konsiliearbetet och hans diplomatiska erfarenhet. Vid ett möte i Södertälje i slutet av aug 1438 omnämns N, i ett brev rörande instiftandet av ett birgittinerkloster i Finland, som postulatus (dvs kallad från annat stift) till ärkebiskop i Uppsala, och 1 okt utfärdade konsiliet i Basel konfirmation på kallelsen. Självfallet hördes inte påven.

I och med valet till ärkebiskop fick N skyldighet att på ett helt annat sätt än tidigare delta i riksrådets sammanträden, och hans namn förekommer de närmaste åren som regel i de namnuppräkningar som inleder av rådet utfärdade brev. Han tycks under de första åren av sin ärkebiskopstid ha kommit att spela en politiskt ledande roll, möjligen på grund av att han redan från början understödde det ursprungligen danska förslaget att ersätta kung Erik med dennes systerson hertig Kristofer av Bayern (bd 21). N bör efter sina år i Basel ha varit en av de få i Sverige som hade personlig kunskap om Kristofer, och det är kanske befogat att med Beata Losman anta att hans vetskap om att Kristofers familj var konsilievänlig kan ha varit ett skäl till att han så snabbt beslöt sig för denne.

Efter att på ett möte i Sthlm i april 1439 ha slutit upp bakom Karl Knutsson i kampen mot kung Erik och hans anhängare inskärpte rådet, med N och biskop Tomas av Strängnäs i spetsen (Karl Knutsson var inte närvarande), vid ett nytt möte i Sthlm i juni 1439 att hertig Kristofers antagande till regent, om möjligt med konung Eriks samtycke, var den enda trygga utvägen ur landets trångmål. På det sättet kunde inre och yttre fred uppnås och bevaras. Det har antagits att de båda biskoparna varit de drivande krafterna under överläggningarna och att "deras nationellt betonade men tillika klart unionsvänliga politik ... satte sin prägel på mötets allmänna hållning" (Carlsson 1941, s 446 ff, o Kumlien 1933, s 136).

Ett par månader senare, i slutet av sept, hölls en herredag i Tälje i närvaro av bla Karl Knutsson och N, varvid kung Erik formellt uppsades. Enligt Karlskrönikan skall N där med iver ha förfäktat Kristofers kandidatur, trots att övriga mötesdeltagare avvisade hans förslag. Att påståendets andra led sannolikt är ett utslag av krönikans ställningstagande for Karl Knutsson och inte ett återgivande av det faktiska förhållandet framgår av att N och sex andra i Södertälje fick fullmakt att vid ett senare möte i Jönköping förhandla med danskar och norrmän och därvid å Sveriges vägnar biträda det avtal som kunde komma att ingås om kungaval.

I början av nov kom N, biskop Tomas och tre andra sv herrar jämte ärkebiskopen av Lund och ytterligare fem danskar till Jönköping. Norrmännen däremot uteblev, och de närvarande svenskarna och danskarna kunde endast besluta att utlysa ett nytt allnordiskt möte till Kalmar vid midsommaren 1440 för att där välja kung, även om norrmännen — som också skedde — uteblev ännu en gång. I Kalmar lovade svenskarna under ledning av Karl Knutsson att ett sv riksmöte skulle inkallas till Arboga till Mickelsmäss (dvs omkring 1 okt) för att vederbörligen välja Kristofer till kung i Sverige. Arbogamötet hölls planenligt och Kristofer valdes. Slutpunkten på den långa valprocessen blev hyllningen vid Mora sten 13 sept 1441 och kröningen följande dag i Uppsala domkyrka, där N officierade.

När Kristofer påföljande sommar lämnade Sverige överlät han regeringen åt N jämte Bengt Jönsson (Oxenstierna), Eringisl Nilsson (Hammerstaätten; bd 18) och Magnus Gren (bd 17). Interimsregeringen verkade till dess kungen återkom på hösten 1443. Huruvida ärkebiskopen åter kom att ingå i den interimsregering som bör ha bildats, när Kristofer reste till Danmark ett år senare, kan inte säkert avgöras, eftersom ingen fullmakt är känd från 1444 (i motsats till 1442). Ett stadfästelsebrev av 8 jan 1445 inleds med en uppräkning av N och tre andra biskopar samt Nils Jönsson (Oxenstierna) och Magnus Gren, vilka separeras från de övriga världsliga riksråden genom titulaturen "i vår nådige herre konung Kristofers frånvaro rikets föreståndare". Tydligen på grund av olika tolkning av riksföreståndartitelns syftning har i forskningen hävdats både att N inbegripits (Lönnroth, Carlsson) och att han inte gjort det (Kumlien, Gillingstam). Under alla omständigheter torde N under hela Kristofers regering ha stått kungen nära och även om de bevarade akterna är få talar mycket för att ärkebiskopen åter liksom på Johannes Haquinis (bd 20) tid var kungens främste förtroendeman och förvarade rikets akter i sin domkyrka. N bevistade för övrigt kungens bröllop i Khvn hösten 1445.

Kort innan Kristofer första gången lämnade Sverige stadfästes (maj 1442) den revision av landslagen som han i sin kungaförsäkran (april 1441) utlovat. Enligt stadfästelseurkunden hade ärkebiskopen och rådet upprepade gånger begärt en förbättrad redaktion av den gamla lagboken. Det är troligt att såväl ärkebiskopen som andra rådsmedlemmar, främst lagmännen, deltagit i utarbetandet av lagen, men det är kanske att gå väl långt att anta att N varit "det nya lagverkets huvudredaktör" (Carlsson), även om den nya konungabalken fick en historisk ingress med återklanger av N:s götiska tal i Basel: "Swerikis rike är af hedne vxrld saman komith aff swea oc gotha land. Ey findz gota nampn i flerom landom fast standande wtan i swea rike, for thy ath aff them wt spreddis gota nampn i annor landh som scripten sigher".

På kröningsdagen bekräftade Kristofer den sv kyrkans privilegier. Privilegiebrevet innebar en k sanktion på den bekräftelse riksrådet givit kyrkan vid mötet i Söderköping i okt 1436 och anslöt sig i detalj föreskrifterna nära till kung Birger Magnussons frihetsbrev för kyrkan från 1300-talets början. Den k privilegiebekräftelsen bör, med tanke på N:s konsiliära förflutna, ha varit angelägen för honom, och han var särskilt under de första åren av sin tid som ärkebiskop mån om att försvara kyrkans rättigheter och friheter. Vid rådsmötet i Södertälje i okt 1439, då kung Erik avsattes klagade han över intrång i kyrkans privilegier, och i samband med ett rådsmöte i Arboga i jan 1440 fullföljde N aktionen för dem. Han uppmanade då alla, och särskilt biskopar och andra prelater, att inskrida mot dem som förbröt sig mot kyrkans män och han hävdade i ett domsärende kyrkans traditionella inställning att tagande av ränta var ocker. Ett par år senare, 1443, inskärpte han i ett brev till Strängnäs stift kyrkans ekonomiska frihet: prästgårdarna och deras landbor fick inte utsättas för våldgästning, dagsverken och andra pålagor fick inte åläggas kyrkans hjon, och skatt fick inte utkrävas av dem som hade mera kyrkojord än skattejord.

Av betydelse for kyrkans inre liv var det provinskonsilium som under N:s ledning hölls i Söderköping vid pingsttid 1441. Det resulterade i en rad liturgiska och kyrkorättsliga detalj bestämmelser, i en plan att åstadkomma en för kyrkoprovinsen gemensam samling av synodalstatut och i ett uppdrag till ärkebiskopen och hans domkapitel att söka inrätta ett studium privilegiatum, ett universitet, eller åtminstone ett blygsammare studium particulare. Statutsamlingen, Compendium statutorum prouincialium, fullbordades efter en tid med hjälp av domprosten Birger Birgersson i Strängnäs, N:s systerson (bd 14, s 322). Hur långt universitetsplanerna realiserades är inte känt, men en viss verksamhet har sannolikt påbörjats i Uppsala. Ekonomiska förutsättningar förelåg redan före 1441 års uppdrag genom att riksrådet, inte osannolikt på N:s initiativ, i okt 1438 beslutat att anslå det tionde som tidigare legat till hospitalet i Enköping och som nu friställts genom att hospitalet slagits samman med S:t Göransgården i Sthlm, till underhåll åt Anders Bondesson, vilken förpliktigades att i Uppsala hålla föreläsningar såsom en magister "in studiis privilegiatis" plägar göra. Han lämnade visserligen Uppsala efter ett par år, men indicier finns på att viss akademisk undervisning verkligen gavs under tiden fram till universitetets inrättande 1477.

N:s verksamhet som stiftschef tycks på samma sätt ha syftat till att stärka kyrkans ställning och att förbättra den kyrkliga förvaltningen. Om detta vittnar den visitationsresa han gjorde i Norrland vintern 1440 liksom den förteckning som han 1444 lät utarbeta över de gods och inkomster som uppsalakyrkans prebendor ägde och de skyldigheter som åvilade prebendaterna i fråga om mässor och gudstjänster. Ärkebiskopsbordets förvaltning blev sannolikt också föremål för ett betydande intresse från N:s sida. Eftersom inget forvaltningsmaterial finns bevarat från det medeltida uppsaliensiska ärkebiskopsbordet kan detta intresse inte uttryckligen beläggas, men för det talar det faktum att ärkebiskopsbordets godsinnehav under tiden efter 1344 förökades under endast två ärkebiskopar: den ene var N, den andre var Henrik Karlsson (1383–1408; bd 18).

Godsförvärven under N:s episkopat berörde till större delen Almarestäket vid början av den mälarvik som i sin innersta förgrening når Uppsala. Platsen vid Almarestäket hade varit befäst åtminstone sedan 1100-talets slut och vid olika tillfällen uppenbarligen stått i någon form av beroende av ärkebiskoparna. Under 1400-talets första decennier var borgen, till dess den brändes 1434, troligen kronans borg, tidvis förlänt till ärkebiskopen. Trots detta hävdade privata ägare samtidigt sin rätt till borgholmen, segellederna och jord på Stäketön. På ett rådsmöte hösten 1440 begärde N rätt att byta till sig Almarestäket från ägarna, oavsett om dessa var frälsemän eller skattebönder; motiveringen var att han så ofta kallades till herredagar och att han, om han besutte Almarestäket, bättre skulle kunna vara kronan till hända. Rådet gav sitt tillstånd, Kristofer bekräftade det 1442, och N genomförde under åren 1440–44 en lång rad jordbyten för att ärkebiskops bordet skulle bli ensam ägare till området. Att han betraktade förvärvet av Staket som angeläget, framgår av att åtskilliga av bytena var triangelbyten. Motparterna har alltså kunnat ställa krav för att gå med på de begärda bytena. För uppbyggandet av borgen begärde N subsidium pallii (som inte hade behövts för att lösa N:s pallium, eftersom konfirmation aldrig hade sökts hos påven) av stiftets prästerskap, och för att förhindra att den vid biskopsvakans skulle komma i orätta händer utfärdade han 1446 en stadga för borgens styrelse, varigenom domkapitlet fick medbestämmanderätt. Där framgår bla att ärkebiskopen skulle utse en hövitsman på slottet och att en nyvald ärkebiskop inte fick överta borgen, förrän han fått konfirmation.

1445 gjorde N ett större privat jordinköp, vilket han, som sannolikt inte ägde någon fäderne- eller möderneärvd jordförmögenhet, avsåg att använda till en prebendestiftelse vid Uppsala domkyrka. Något skriftligt testamente därom kom han aldrig att utfärda, men han skall, enligt ett 1451 av hans efterträdare och av ärkedjäknen i Uppsala utfärdat brev, vid sin död muntligen ha testamenterat dessa sina köpegods till en prebenda vid S:t Eskils och tiotusen riddares altare. Att testamentet endast blev muntligt tyder på att döden nådde honom snabbt, 17 febr 1448. Ericus Olai berättar — kanske tendentiöst — att N mottog budet om kung Kristofers i början av jan inträffade död med stor sorg, och antyder att det påskyndade ärkebiskopens egen bortgång. Så sent som under de sista dagarna i jan deltog han i ett säkerligen med anledning av kungens död sammankallat rådsmöte i Sthlm.

I ärkebiskopskrönikan fick N ett erkännsamt eftermäle: "mogen till hela sin karaktär, mild mot prästerskap och folk, en man med fromt hjärta, rättrådig, mild, hängiven, klok, frikostig". Även om eftermälet kan antas ha äreminnets överdrifter, vittnar det om samtidens uppskattning av N, som i flera avseenden kom att avvika från såväl sina företrädare som sina efterföljare. Genom sina långvariga vistelser utomlands torde han ha förvärvat djupare internationella erfarenheter och kontakter än någon annan senmedeltida sv biskop, och genom att hans ärkebiskopstid, som till större delen sammanföll med kung Kristofers regering, var ovanligt fri från konflikter mellan stat och kyrka, fick han möjlighet att driva igenom sitt program för kyrkans friheter och rättigheter utan inblandning från kungamakten. Hur mycket som var N:s eget personliga verk och hur mycket som låg i tidsandan är idag omöjligt att avgöra, eftersom han, liksom övriga sv medeltida biskopar, inte efterlämnat något källmaterial som låter oss ana hans inre motiv, vare sig de var religiösa eller kyrkopolitiska. Dock ligger det nära till hands att tro, att tiden i Basel djupt påverkat honom och hans gärning i Sverige.

Författare

Göran Dahlbäck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Propositio et protestatio., esset orator sereniss. d. Erici Gothorum & S regis in Concilio Basiliensi, ad ostendendam prEeeminentiam ejusdem regis, & regnorum Suc-tiae, et Gothia; (Io[hannes] Magnus, Gotorum Sveonumque historia, Romae [1554], fol, [även va-riantuppl,] s 533 — 538, [nya uppl] Basilea 1558, s 618-624, Colonia 1567, [Wittenberg] 1617); även: Monumenta historica vetera ecclesia: Sueo-Gothi-cae, ex codd. mss. collegit et illustravit E Benzelius filius, Upsalias 1709, 4:o, s 101-106: Oratio habita in concilio Basiliensi, o Från senantik och medeltid, latinska texter ... utvalda o kommenterade med språklig inl o glossarium av J Svennung, d 1. Text (Skrifter utg av Svenska klassikerförbundet, 49 a), Lund 1963, s 174—180: Tal om svenskarnas ättlingar goterna inför kyrkomötet i Basel 1434; ett tidigt, mkt fritt referat i modern utg är T Ebendor-fer, Chronica Austriae, hrsg v A Lhotsky (Monumenta Germaniae historica, [Die deutschen Ge-schichtsquellen des Mittelalters 500—1500,] Scrip-tores rerum Germanicarum, N. S., T. 13), Berlin & Zurich 1967, s 44—54; övers: Petrus Petre[i]us, Een kort och nyttigh chrönica om alla Sverikis och Gö-this konungar, som hafva både in och uthrijkis regerat, ifrån then första konung Magogh... samt een oration som hållen är uti Basel, anno 1440... om Göthernas och the svenskas manligha bedreff-ter..., Sthlm 1611, s 139-148, [nya uppl] 1614, s 175—185, 1656, s 163—174, sep härur Wijsingsborg 1677, (24) s, samt Johannes Magnus, Svea och Götha Crönica... uthtålkat affE Schrodero, Sthlm 1620, s 472-477.

Källor och litteratur

Källor och litt: Perg:brev 23 o 29 april 1429, 12 dec 1443, 1 maj 1444, 8jan 1445, 12 dec 1451, Pappersbrev 3 aug 1426, A 15 (Liber ecclesie Strenge-nensis), f 59v, A 20 (Vadstena klosters stora kopic-bok),fll6v, 1 17, 118, 148, 155v, 160v, KH Karlssons avskr: suppliker, 7 dec 1417; Erik Erikssons kopiebok mm: Inventarier 1435, 1443/44 o 1475 över Uppsala domkyrkas prebenden, VHAA:s dep, allt i RA.

N Ahnlund, Intill 1537 (Jämtlands o Härjedalens hist, 1, 1948), s 395, 544, 566; Akter rörande ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 (1903), nr 35-39, 64, 74; Y Brilioth, Den senare medeltiden 1274— 1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); BSH 2 (1864), s CXI, nr 114; G Carlsson, Tidsskedet 1389-1448 (Sveriges hist till våra dagar, 3:1, 1941); H Cnat-tingius, Studies in the order of St Bridget of Sweden, 1 (1963), s 130, 134; Compendium statutorum prouincialium (H Reuterdahl, Statuta synodalia veteris ecclesiae Sveogothicae, 1841); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hänsyn till perioden 1344-1527 (1977), s 12, 49, 141f, 308; Diarium Vazstenense (SRS 1:1, 1818), s 143; DS 5 (1858-65), s 303; DS: Acta pontificum Svecica, 2 (1957), nr 1104, 1106, 1109, 1112, 1118; Ericus Olai, Chronica (SRS 2:1, 1828), s 153; FMU 3 (1921), nr 2265; B Fritz, Hus, land o län. Förvaltmen i Sverige 1250-1434, 2 (1973), s 31f; S Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945), s 371; H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952-53), s 287, 291f;J Hadorph, Then andra delen til rijm-crönikorne hörande... (1676), s 138f, 149ff; Hanserecesse 2:1 (1876), s 548; T Höjer, Studier i Vadstena klosters o Birgittinordens hist intill midten af 1400-talet (1905), s 184 f 205, 209; Johannes Magnus, Historia metropolitanae ecclesiae Upsaliensis... (SRS 3:2, 1871), s 64-67; Konung Christoflers landslag (Saml afSweriges gamla lagar, 12, cd CJ Schlytcr, 1869), s 4, 11; K Kumlien, Karl Knutssons polit verksamhet 1434-1448 (1933); dens, N (SMoK 4, 1948); dens Kristofer (SBL 21, 1975-77); J Lied-gren, Kristoffers landslag (Kulturhist lex, 9, sp 3631T); S Lindroth, Till UU:s förlust. Några notiser (Universitetet o forskningen. Studier tillägn Torgny T Segerstedt... , 1968); S Ljung, "Prelat-skolan" på Fjällskäfte gård. Till ärkebiskop N:s biogr (PHT 1963); B Losman, Fredstalen i Ärras (KA 1967); dens, N.s gotiska tal (Lychnos 1967-68); dens, Norden o reformkonsilierna 1408—1449 (1970), om källorna till Baselkonsiliet se särsk s 198; E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397 — 1457 (1934), s 229; Magnus Erikssons landslag..., ed Å Holmbäck' o E Wessén (1962), s XLI1T; Å Malmström, Jur fakulteten i Uppsala. Studier till fakultetens hist 1 (Skrifter rör UU, C 34, 1976); A Nelson, Om UU under medeltiden (Symbola litte-raria, Hyllningsskr till UU ... 1927, 1927); [N R,] Ärkebiskop Nils Ragvaldssons stadga för Jämtland, dat Rödhenc den 1 mars 1440 (Synodalstatu-ter o andra kyrkorättsl aktstycken från den sv medeltidskyrkan, ed J Gummerus, 1902); E Nygren, Registrum ecclesiae Lincopensis (Linköpings bibhs handhar, ny ser, 3, 1941), s 119, 142; J Olcsen, Rigsråd, kongemagt, union... 1434-49 (1980), s 82, 307f; Privilegier, resolutioner o förordn:ar för Sveriges städer, 1 (1927), nr 113; H Reuterdahl, Sv kyrkans hist, 3:2 (1863); W Ridderstad, En sv medeltidsborg (Almare Stäk) o dess innehafvare (1889); H Schuck, Rikets brev o register (1976), s 273, 284; SD 2 (1879-87), nr 1113, 3 (1885-1902), nr 2805; SMR, nr 467, 476, 477, 488, 560, 561, 624, 626, 804, 805, 817, 818, 822, 828, 836, 904, 920, 977, 995, 1051-57, 1088, 1089, 1093, 1100, 1180-83, 1222, 1225, 1226, 1229, 1939,1391, 1411, 1448a, 1463; Skr o handhar til uplysn i sv kyrko o reformationshisuen, ed U v Troil, 2 (1790), s 354fT, 3581T; ST 3 (1895), s 160fT; Strängnäs hm, 1 (1977); J Svennung, Biskop N R, Tal vid Baselkonciliet 12 nov 1434 ... (Från senantik o medeltid, lat texter ... kommenterade med språklig inl o glossarium av J Svennung, 2, 1963, s 110 ff); Sv medeltidens rim-krönikor, 2 (1866); V Söderberg, N:s tal i Basel 1434 (Saml 1896); dens, N o Baselkonciliet (Bidrag till Sveriges medeltidshist tillegn C G Malmström, 1902); C Weibull, Goternas utvandring från Sverige (Sc 1955—57); dens, Sveriges forntid i äldre o nutida historieskrivn (dens, Hist problem o utvecklingslinjer, 1965); Växjö hm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Ragvaldi, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Dahlbäck), hämtad 2019-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8883
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Ragvaldi, urn:sbl:8883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Dahlbäck), hämtad 2019-04-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se